Brandi Carlile - By The Way, I Forgive You

Brandi Carlile verkar helt oförmögen att göra ett album som inte är fantastiskt. Enda sedan jag fick upp ögonen för hennes musik i början av decenniet har hon sisådär varannat/var tredje år lanserat ett nytt mästerverk.

Senaste plattan är producerad av Dave Cobb och Shooter Jennings och är även den en ren fröjd. Här bjuds man på stämningsfulla ballader och enstaka rivigare hits, allt med den där karaktäristiska rösten som verkligen inte går att värja sig för.

Personliga favoriter är pianoballaderna "The Joke" och "Party of One" samt mäktiga "The Mother". Men man kan blunda och peka på valfri låt här och knockas av det man hör.

Betyg: 4,5 (av 5)

Kristin Diable - Creating Your Own Mythology

Kristin Diables hajpade andra platta har alldeles nyligen poppat upp på svenska Spotify trots att den släpptes redan i början av förra året i USA. Jag har märkt att det ofta är så det går till med musik. Att man tror man lyssnar på något som är nytt och fräscht men som i själva verket kan vara mer än ett år gammalt. Hade ni förstått det?

För produktionen står Dave Cobb. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad en producent gör men klart är i alla fall att Dave Cobb gör någonting väldigt rätt. Hans namn finns med på de senaste årens allra främsta countryplattor. Att ha hans namn under production: kan i princip ses som en kvalitetsstämpel.

Alltså kan vi redan nu konstatera att Kristin Diables platta är en pärla. Men jag tror att det i hennes fall snarare beror på artisten än producenten. Diable sjunger med en rockig och alldeles lagom släpig röst. Lite som en full Norah Jones med halsfluss.

Vill man avnjuta den gosiga rösten är det i de lugna spåren den lyser starkast, som i "Honey Leave The Light On" och "Bird On A Wire".

Plattans stora behållning är dock den nonchalanta countryrocken som vilar över "I'll Make Time For You", "Make The Most" och "Driving In Your Car". Kanske ska en del av succén ändå tillskrivas producenten.

Betyg: 4 (av 5)

Lori McKenna - The Bird and The Rifle

The Bird And The Rifle är Lori McKennas tredje platta på fyra år och nionde totalt sedan debuten år 2000. Imponerande sannerligen, speciellt med tanke på att hon också skaffat sig fem barn. Arma kvinna.

Som om det inte vore nog har hon dessutom verkat som en av branchens vassaste låtskrivare och stadigt servat countryeliten med megahits.

Den ömma modern bor i samma lilla stad hon växte upp i med en man hon känt sedan tredje klass. Tillsammans har de alltså fem barn och paradoxalt nog verkar denna helyllekonstellation generera riktigt mörka countrylåtar. Det överhängande temat på senaste plattan är något så festligt som kvinnor fast i kassa relationer och småstäder som långsamt dör ut. Konstigt nog är det alldeles underbart att lyssna på eländet.

McKennas okonstlade röst är också en fin tillgång. Här slipper man vokala utsvävningar, onaturligt höga toner och annat sångskryt.

Den nionde plattan bjuder på precis lika härligt deppig country som vi vant oss vid från den kompetenta Singer/songwritern. Hoppas detta blir hennes definitiva genombrott som artist, det förtjänar hon.

Bästa spår är "Halfway Home", "All These Things" och titelspåret "The Bird And The Rifle".

Betyg: 4 (av 5)

Fågeln och geväret.

Mary Chapin Carpenter – The Things That We Are Made Of

Mary Chapin Carpenters tolfte(!) studioplatta är en sann njutning. Med en djup, snudd på trolsk stämma levererar hon ena sagolikt vackra låten efter den andra. Rösten är onekligen en stor tillgång, och inte heller blir den sämre i händerna på den hajpade producenten Dave Cobb (Sturgill Simpson, Jason Isbell, Chris Stapleton) som med sin patenterade fingertoppskänsla skapat ett perfekt ljudlandskap för den snart 60-åriga countrystjärnan.

Kompet består av gitarr, piano, ett stilla trumbeat och bara enstaka mer utsvävade instrument som till exempel synt från det glada 80-talet, ett otippat bra komplement till Carpenters mogna stämma, lyssna bara på ”Oh Rosetta”.

”The Middle Ages”, ”What Does It Mean to Travel” och ”Livingstone” är andra vassa spår som trots makligt tempo sticker ut som plattans bästa. En platta som mycket väl kan vara årets bästa, i alla fall om man som jag uppskattar country i stilla och mogen skrud.

Betyg: 4,5 (av 5)

Tomtebloss är kul.

Southern Family

Southern Family är ett så kallat konceptalbum. Vet inte om det är ett vedertaget begrepp på svenska men på engelska är ett concept album en studioplatta med ett gemensamt tema. Southern Family innehåller låtar som alla handlar om att växa upp i södern. Ett något torftigt tema kan tyckas men lyckas man som producenten Dave Cobb få la créme de la créme av den moderna countryeliten att ställa upp och skriva varsin låt så kan man kanske se förbi det fåniga upplägget.

Plattans artister består i princip bara av personliga favoriter, det är nästan som Cobb läst min countryblogg. Till exempel gör Holly Williams en efterlängtad comeback med finfina "Settle Down", som man har saknat den rösten! Miranda Lambert och Brandy Ckark gör också starka insatser och håller den kvinnliga countryfanan högt, i övrigt är det något av en sausage fest. Zac Brown Band, Jason Isbell, John Paul White, Brent Cobb, Jamey Johnson, Anderson East, Shooter Jennings, Rich Robinson och Chris Stapleton (med frun Morgan Stapleton förvisso) utgör resten av albumet.

Jag gillar överlag tjejerna bäst men Zac Browns sammetslena röst på "Grandma's Garden" är svår att motstå. Likaså svänger det härligt om Anderson Easts "Learning" och Jason Isbell gör som vanligt en solid sånginsats.

Det finns egentligen inte mycket att klaga på här men pretentiösare album får man leta efter.

Betyg: 3,5 (av 5)