Spotifylista: Balkong

Nu är balkongsäsongen här! Nytt för i år är att jag inte har getingar boendes i balkongräcket.

Musiklistan är dock den samma. Perfekt ljummen country och lite annat lustigt för lata dagar ute!

Länk här.

Årets album 2017

Sent ska syndaren vakna! Nu är det dags för den här lätt efterblivna bloggaren att summera musikåret 2017. Som ju bjöd på många pärlor. Här har ni de bästa! (I bakvänd ordning för dramaturgisk effekt).

10. RaeLynn - Wildhorse
  9. Sunny Sweeney - Trophy
  8. Tift Merritt - Stitch of The World
  7. Nikki Lane - Highway Queen
  6. Sam Outlaw - Tenderheart

5. Lillie Mae - Forever And Then Some
Vid första lyssningen är Maes andra studioplatta en enda röra. Fioler, elgitarrer, baktakt och en oslipad sångröst trängs i samma visor. Men en efter en kan man sedan urskönja de fina melodierna ur mischmaschet.

4. Caroline Spence - Spades & Roses
Det är aldrig fel med en späd kvinnoröst över stillsamma melodier. Speciellt inte när det görs så här bra.

3. Jason Isbell & The 400 Unit - The Nashville Sound
Kungen av americana slog till med en riktig fullträff i och med senaste plattan ihop med hans band. Här ryms smäktande ballader och bufflig arenarock.

2. Courtney Marie Andrews - Honest Life
Courtney Marie Andrews platta från början av året är inget mindre än en gudagåva för den finsmakande countrykonnässören. Jag menar lyssna bara på "Let The Good One Go" och "Table For One" och försök att inte smälla av.

1. Rachel Baiman - Shame
Sent på året upptäckte jag fenomenet Rachel Baiman. En ung violinist med den vackraste röst som någonsin hörts. Shame är inte den musikaliska triumf som exempelvis andraplatsen Honest Life men det vilar något fullständigt magiskt över det Baiman skapar. Nu är det jag som går och köper mig en fiol. Grattis grannarna!

Jason Isbell live på Münchenbryggeriet

Efter sommarens obskyra gratiskonserter var det nu dags för en tvättäkta betalkonsert med vakter, kroppsvisitering, öl upphällda av bartendern i plastglas och boskapsinspirerande kösystem. Det var alltså gemytligt värre när superstjärnan Jason Isbell med band gästade Münchenbryggeriet i Stockholm. Med sig hade han också den talangfulla Tift Meritt. Som förutom att ha världens gulligaste förnamn också sjunger alldeles ljuvligt.

Meritt öppnade punktligt kl. 20 och rev av ett par visor uppblandat med charmigt mellansnack. För att vara en så stor artist hade hon allt kunnat få ett par minuter till. Speciellt med tanke på att Isbell och co lät vänta på sig irriterande länge och att det rådde ett generellt underskott av dubbla X-kromosomer på bryggeriet.

Tillslut kom ändå den manhaftiga huvudakten igång. Isbell äntrade i helsvart och byxor av amerikanskt snitt. Trots en tafflig look utstrålar han en imponerande pondus. Han fullständigt äger lokalen, myser liksom runt på scenen trots att han befinner sig mitt i ett ljudinferno. För hade man (som undertecknad) siktat in sig på en finstämd americanakonsert så blev man snabbt varse om att så inte skulle bli fallet. Genren för kvällen var rock kort och kort. Öppningsnumret ”Anxiety” satte ribban och dallret i bröstet efter basen känns fortfarande så här nästan ett dygn senare.

Men det bjöds också på ett par lugna favoriter som sinnesjukt vackra ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Men störst utrymme fick ändå de riviga spåren. Jag överraskade mig själv med att inte vilja hoppa från den eminenta balkongplats vi tidigt  roffat åt oss. Faktiskt fann jag mig själv  digga med i minuterlånga gitarrsolon och hetsiga trummor. Antingen har jag drabbats av något cerebralt eller så är det bara den effekten riktigt skickliga musiker har på en. Jag hoppas och tror på det senare.

Instagram @barabaraberra

Spotifylista: februari

Årets första spotifylista är här! Nej här.

Genser fyndad på Zicco i Leknes.

Tift Merritt - Stitch of The World

Med en röst som Tift Merritts är det svårt att misslyckas. Den är så ljuvlig att man liksom inte bryr sig så mycket om melodi och arrangemang. Men för säkerhetsskull så sätter hon i regel också det i bullseye. Hon har faktiskt ännu inte ett släppt ett album som inte är fantastiskt. Trots det fortsätter hon vara något av en doldis.

Hennes sjunde studioplatta är inget undantag, Stitch of The World är ytterligare en imponerande samling från den rutinerade singer/songwritern. Till sin hjälp har hon dessutom handplockat ett par av branschens skickligaste musiker och som producent står ingen mindre än Sam Beam, mer känd som Iron & Wine. Han är också med och sjunger på tre av spåren.

Trots att hon fått uppbackning så är det ändå Merritt som ska lovordas. Det är hennes röst och musikalitet som bär det här albumet, från det lekfulla öppningsnumret ”Dusty Old Man” till det Americanastänkta slutnumret ”Wait For Me”.

Betyg: 4 (av 5)

Milleniets hittills fulaste skivomslag.

Spotifylista: sommar

Ni ligger säkert sömnlösa om nätterna och grubblar över vad jag lyssnar på för musik. Men snälla ni, det kan ni sluta med. Här kommer sommarens spotifylista och eftersom min semester bara är i sin linda så kommer jag säkert peta in en massa mer fina bitar på den vad det lider.

Kanske har ni också något vasst tips på vad man ska lyssna på sommaren 2015?

Tift Merritt - "Wayfaring Stranger"

Jag har fastnat för Tift Merritts version av "Wayfaring Stranger", den klassiska nordamerikanska folksången som spelats in av typ alla. Storheter som Johnny Cash och Emmylou Harris har gjort fina versioner men ingen kommer i närheten av Tift Merritts ljuvliga tolkning. Se här bara när hon rockar loss i ett bibliotek! (Jag vill passa på att be om ursäkt för Tifts frisyr å hennes vägnar, verkligen inte okej att se ut så i en modern tidsålder).



Låten spelades in för plattan Night som är ett samarbete med pianisten Simone Dinnerstein. Där bjuds man också på andra vackra spår så som "Colors", "Only In Songs" och "Still Not Home". Night finns på Spotify.

"Only in Songs" / "Night and Dreams"

Holy cow va fint!

Låtarna kommer från plattan Night som är ett samarbete mellan Tift Merritt och pianisten Simone Dinnerstein. Hela plattan är lite väl pretentiös men ovan nämnda spår samt "Colours", "Still Not Home" och covern "I Can See Clearly Now" är smått magiska alltså!

Night finns på spotify.

fredag den 13:e

Jag har svirat ihop en ny och fräsch spotifylista. Den gick länge under arbetsnamnet Kuanguka men nu heter den kort och gott fredag den 13:e. Här har jag samlat ett par fina bitar som jag diggat på sistone.

Länk här.

Årets album: Plats 10 - 6

Då var det äntligen dags att kora den bästa musiken från det gångna året. Otippat många popalbum seglade högt upp på listorna i år vilket väl var lite trevligt. Vi börjar med årets bästa album. Först ut plats 10 till 6!

10. Dierks Bentley – Home
Bentley har varit en av mina personliga favoriter i kategorin manliga countryartister. Mycket tack vare hans magnifika bluegrassinspirerade platta Up On The Ridge från 2010. Home bjussar på mer simpel redneckcountry men är härlig lyssning ändå, i all sin enkelhet. Extrapoäng till Dierks också i och med att han i år även hunnit släppa en EP med öltema vilket ju är relativt underbart gjort.

9. Shooter Jennings – Family Man
Mannen med den lite speciella rösten hade inte släppt ett countryalbum på år och dar när han i mars plötsligt gav oss Family Man. Ett solitt album med mycket country, rock n’ roll och så klart den bekanta rösten som man ju hunnit sakna litegrann. Inte lika bra som Put the O Back In Country (2005) eller Electric Rodeo (2006), men nästan.

8. Tift Merritt – Travelin’ Alone
Lite i samma anda som en nedtonad Lucinda Williams eller en yngre Emmylou Harris puttrar musiken fram på Travelin’ Alone. Det osar lite americana över det hela och det känns som man befinner sig på något sjaskigt hak i Wyoming eller så. Och det är en bra känsla alltså.

7. Joey+Rory – His and Hers
Det ljuvliga paret Joey och Rorys tredje platta blev deras bästa hittills. Två perfekta countryröster på en bädd av små rara melodier. Visst kan det hela bli väl puttinuttigt men bra musik är bra musik är bra musik som man säger.

6. Jessie Ware – Devotion
Poppinglan från London nådde väl aldrig ut till den breda massan i Svea rike eller åtminstone inte ut till befolkningen i min lilla bonniga håla. Jag fastnade dock direkt för den vassa sången och det lite regniga brittpopsoundet.

Låtlista: Novemba

Varannan månad ungefär knåpar jag ihop en spotifylista med musik jag tycker om för stunden. HÄR! har ni den senaste.

Novemba = November på swahili

Fredagsmys med Tift Merritt

Texasfödda singer-songwritern Tift Merritt har släppt en ny platta i dagarna. Det egentliga releasedatumet är dock 2 oktober men albumet florerar redan på spotify så det är ju lite konstigt.

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Tift (sött namn) innan och det verkar ju ha varit en stor miss. Traveling Alone som nya plattan heter bjussar på sköna, mestadels lugna melodier. Det är en mix av country, americana, folk och lite rockiga toner här och där. En fantastisk musikblandning med andra ord! Och Tift sjunger vansinnigt bra, låter ganska lik allas vår favorit Emmylou Harris.

Titelspåret "Traveling Alone" är nog bästa låten men jag har bara svept igenom albumet en lyssning så vad vet jag egentligen.