I love cold beer!

Countryartister är osedvanligt bra på at skriva låtar om alkohol i allmänhet och öl i synnerhet. Jag har gjort en fin lista på temat, I love cold beer! Eftersom det ändå är lördag idag och så.

den 11:e september

I vattenringarna efter terrordåden mot tvillingtornen dök det upp många låtar på temat. Jag bodde i USA året efter och sköljdes fullständigt över av låtar som dessa på radion.


Lite tröttsamt med denna patriotism. Men det var ett land i sorg onekligen. På ettårsdagen av attentaten samlades hela skolan i gympasalen och vaktmästaren(?) sjöng nåt god bless america tjossan och inte ett öga var torrt.

Och låtarna fortsätter poppa upp med jämna mellanrum. Den här Joey + Rory-låten från deras debutplatta handlar också litegrann om terrorattacken. Ursäkta den träliga videon.

grammy awards 2011

I söndags, för en vecka sedan alltså, var det grammygala i amerika. Som vanligt var det obscent många grammystatuetter att dela ut, 109 stycken för att vara exakt. Inom countrykategorin fanns det sju grammysar att slåss om. Dessa vann:

Best female vocal performence
Miranda Lambert - The House That Built Me

Best male country vocal performence
Keith Urban - 'Til Summer Comes Around

Best country performence by a duo or group with vocals
Lady Antebellum - Need You Now

Best country collaboration with vocals
Zac Brown Band & Alan Jackson - As She's Walking Away

Best country instrumental performence
Marty Stuart - Hummingbyrd

Best country song
Need You Now - Lady Antebellum

Best country album
Need You Now - Lady Antebellum

Lady Antebellum var dessutom framme och nafsade på grammysar i andra kategorier och kammade tillslut hem fem statuetter. Jag gillar Lady A men förstår inte alls detta överösande av priser, så jäkla bra är de väl inte, eller har jag missat nåt?

Att Miranda Lambert vann för sin fina The House That Built Me var föga förvånande men jag fattar inte hur länge en människa kan mjölka priser ur ett album som släpptes 2009.

Värt att nämna i sammanhanget är även att underbara Patty Loveless vann grammy för bästa bluegrassplatta. Mountain soul II heter den och kom ut 2009??? Jag förstår inte alls kriterierna för att vinna på denna gala.

årets album plats 10 - 6

10. Alan Jackson – Freight Train

Jag gillar inte riktigt den här mannen men kan inte sätta fingret på varför så jag agerar professionellt och sätter honom på listan ändå eftersom han enligt mina beräkningar släppte det tionde bästa albumet i år. (Längsta och sämsta meningen i bloggens historia).

recension - freight train

9. Whitney Duncan – Right Road Now

En riktigt bra debut av den 26-åriga Duncan som lyckades hitta ett eget sound bland det hav av halvträliga countrylollor som trängs där ute i countryetern.

recension - right road now

8. Kasey chambers – Little Bird

Hon och maken Shane Nicholson släppte ju ett fantastiskt album för ett tag sen. Little Bird är inte lika bra men tillräckligt bra för att knipa en åttonde plats på denna prestigefyllda lista. Dessutom enda aussien på listan, grattis!

 

7. Gretchen Wilson – I Got Your Country Right Here

Efter några år av musikaliska tveksamheter kom hon tillbaka med buller och bång. Gretchen – you got your fan right here.

recension - i got your country right here

6. Dierks Bentley – Up On The Ridge

En otippad lyckoträff av mannen med det lustiga namnet, Deeerks. Bluegrass när det är som bäst!

recension - up on the ridge

alan jackson till sverige i sommar

Grattis Eskilstuna! Den 10:e augusti kommer country superstar Alan Jackson och lirar på Vilsta friluftsområde.

Personligen tror jag inte riktigt att jag kan hantera hans überamerikanska stil live. Men om ni tror er göra det, boka en plats redan idag!

ticnet

lee ann womack - there's more where that came from

Inspirerad av Lee Anns gästspel på Alan Jacksons nyaste har jag de senast dagarna återupptäckt hennes bästa skiva (enligt min mening) There's More Where That Came From (2005).

Miss Womack har varit med i gamet ett tag, något som hon också själv verkar vara smärtsamt medveten om i den fina Twenty Years And Two Husbands Ago.

Looking in the bathroom mirror
Putting my make-up on
Maybeline can't hide the lines of time that's gone
Weighed 105 soaking wet
I'd knock him dead in that sundress
Had it all but just too young to know
But that was 20 years, 2 husbands ago

Många av hennes låtar går lite i den här bittra andan och på There's More Where That Came From är det i princip bara Happiness som påminner om något som har med lycka att göra och inte ens den är egentligen särskilt überpositiv i sitt budskap.

It's easy to get turned around I guess
On the road to happiness

För att göra en amatöranalys av Lee Anns känslomässiga tillstånd år 2005 skulle jag nog våga hävda att hon kände sig lite nere. Men den bästa musiken kommer ju sällan ur lyckorus utan snarare från de lite mörkare dagarna i livet.

Nu ska jag försöka sluta överanalysera denna skiva (hon kanske mådde prima och fejkade all denna bitterhet) och fokusera på musiken, som förövrigt är helt fantastisk.

Egentligen har inte Womacken någon extremt bra sångröst men hon har ett helt eget sound som är sådär snyggt nonchalant, på gränsen till falskt. Denna röst passar ypperligt till hennes deprimerande texter, oj nu gled jag visst in på det temat igen. Jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på vad det är som är så fantastiskt med hennes musik. Jag vet dock att There's More Where That Came From, I May Hate Myself In The Mornin, He Oughta Know That By Now och Twenty Years And Two Husbands Ago är sinnessjukt(!) bra countrylåtar.

Så för att sammanfatta: Lee Ann Womack är en lätt deprimerad medelålders kvinna med en halvtaskig sångröst som råkat göra ett av 2000-talets bästa countryalbum.

recension: alan jackson - freight train

Alan Jackson är en av countryns absolut största, i dubbla bemärkelser. Han är 195 cm lång och har gett ut SJUTTON album. Han är dessutom förmodligen den enda mannen på jorden som passar i mustasch. Förutom alla dessa positiva attribut är han så där äckligt patriotisk som bara en amerikansk countryartist kan vara. År 2002 fick han en grammy för låten Where Were You (When the World Stopped Turning) som sammanfattar den masspsykos som jänkarna drabbades av efter 11 september-attackerna. Den är fin men svår för alla icke-amerikaner att ta till sig.

Freight Train är alltså Jacksons sjuttonde album och borde enligt mina beräkningar inte vara något direkt nyskapande. Och det hade jag rätt i, det låter ganska så precis som hans andra sexton album. Dock är Freight Train riktigt rackarns bra vilket var en härlig överraskning.

Det hela inleder med Hard Hat and A Hammer som är en typisk Alan Jackson låt. Den handlar om det simpla knegarlivet och hur mysigt det är (Alan har uppenbarligen inga egna erfarenheter på området, att cykla iväg till köttfabriken klockan halvsex på morgonen för att packa korv i nio timmar är sannerligen ingen dans på rosor). Låten är hur som helst bra.

Förutom titelspåret Fright Train och ett fåtal andra låtar är det mest ballader på skivan. Den finaste bland dessa är Til The End som är en duett med den magnifika Lee Ann Womack. Jag gillar också Big Green Eyes som kanske inte är någon fullfjädrad ballad på samma sätt men väldigt trevlig att lyssna på.

Det bästa med Alans Jacksons musik är inte låtarna i sig utan sättet han framför dem på. Han får till en sån härlig känsla i sina låtar som är få artister förunnat. Detta gör även att han kommr undan med en del tramsiga låttexter som jag aldrig hade accepterat från någon annan.

They should have made tail lights blue
So when I see them go
They’ll look the way I do
Just a pale blue glow
They should have made I can’t stay
Sound like I love you
(ur Tail Lights Blue)

Mycket töntigare än så blir det inte.

Betyg 4 (av 5)

påsken 2010

Jesu död och uppståndelse firades i år i metropolen Virserum. Där roade vi oss med god mat, godis i stora lass, moonwalking, fågelskådning och bergsbestigningar. Dessutom hann vi med ett besök till smålands San Francisco, Högsby. Jag gillar den byn starkt, extra härlig är den när hundratals löparnördar har samlats för att springa något slags stadslopp. Årets första glass intogs också.

Äggjakten gick som vanligt fruktansvärt dåligt för mig. Jag slösade på tok för mycket tid med att leta i fel rum. När sammanbrottet var nära fick jag ledtråden att ägget finns någonstans i ett rum som börjar på H (hallen). Tillslut hittade jag äggfan i ett racketfodral.

På påskafton åkte jag hem för att hinna med förfest och utgång. Ett virus hade då drabbat mig och jag kände mig väldans trött och svag på vägen dit. Min plan var att skrämma iväg viruset med en hejdundrandes fylla, mission not accomplished. På söndagen vaknade jag totalt kraftlös, jag förflyttade mig mellan sängen och soffan och där låg jag sedan.

Så mycket country har det inte blvit under helgen men när krafterna återvänder ska det bli bättring. I veckan som gått har ju bland annat Gretchen Wilson och Alan Jackson släppt nya album. Vi hörs!