Brandy Clark - 12 Stories

I oktober förra året släppte Brandy Clark sin debutplatta 12 Stories. Av någon anledning gick den helt förbi mig trots att det är en riktig pärla till debut.

I klassisk countrymanér vecklar sig en liten historia ut i varje låt. Brandy hade ju också långt före sin debutplatta visat sig vara en kompetent låtskrivare. Det är hon som ligger bakom hits som The Band Perrys "Better Dig Two", Ashton Shepherds riviga "Trying To Go To Church" och Miranda Lamberts "Mama's Broken Heart" som hon skrev ihop med min personliga favorit Kacey Musgraves. Och då nämner jag ändå bara ett axplock av allt hon skrivit.

Jag gillar verkligen Brandys sätt att göra musik på. Det är simpel, mogen country för den lite mer sofistikerade människan och 12 Stories är minst lika bra som alla hits hon serverat till andra artister.

Bäst på plattan är "Get High", "Hold My Hand", "Take A Little Pill", "Just Like Him" och pulserande "Hungover". Första singeln "Stripes" är också lite festlig.

Betyget blir generöst: 4,5 (av 5)

Nästan sommar

Igår hade jag och Frida en riktig pensionärsdag innan vi stämplade in för kvällsjobb. Vi började med lunch på röda korset, räkmacka och läsk för bara 40 kronor! Sedan cyklade vi vidare till Erikshjälpen där stans alla snåljåpar antikvitetsentusiaster hängde på låset, de har ju bara öppet två dagar i veckan. Jag fyndade en mandelkvarn från kanske början av seklet, vad vet jag. Nu jädrar ska det bakas chokladbiskvier och dylikt!

Mandelkvarn för 35 kr. Solglajerna har jag fyndat på Lindex för en billig penning.

Vädret var ovanligt fint igår, inte alls som det brukar vara i min lilla stad. Solen sken och det var värme i luften. Så vi satte oss vid sjön och doppade fötterna i vattnet. För ett ögonblick kändes det som vi var elva år och hade sommarlov.

Men det var en kortvarig glädje för vi hade ju ett arbete att sköta. Det var dock ganska trevligt på jobbet igår, lugnt och fint. Det är det i och för sig ganska ofta. Det här att det skulle vara så stressigt inom vården är lite av en myt, men det ska man kanske inte säga så högt.

Centrallasarettet Växjö, där jag jobbar.

Om någon har orkat läsa hela det här inlägget så belönas ni med en ny och fräsch spotifylista, den hittar ni här.

The Band Perry - Pioneer

Pioneer är syskontrions andra fullängdsplatta. I hemlandet USA har de redan raddat upp ett par hits och gjort sig ett ganska stort namn inom den kommersiella countryn.

Bandet består alltså av bröderna Reid och Neil på diverse instrument och så storasyrran Kimberly som bandets frontman och vokalist.

Albumet öppnar med den första singeln från plattan, ”Better Dig Two”, och den sätter ribban högt för det är nog plattans starkaste spår. Den bjuder på ett snyggt banjoackompanjemang och en riktigt kaxig text. Det låter inte som något man har hört förut, och det är ju oftast en bra grej. Kimberly sätter också sången klockrent.

”DONE.” är en rivig visa där ingen kan missa budskapet. Här svänger det rejält och jag älskar när artister går all in på det är viset. Det är liksom extra allt, något som vi stilrena svenskar brukar ha lite svårt för, men där kan vi nog lära lite av det smaklösa Amerika. För detta är musik som man blir glad av.

Plattan bjuder också på ett par riktigt fina lugna låtar. En personlig favorit är ”Don’t Let Me Be Lonely”. Men titelspåret ”Pioneer” är inte heller fy skam. ”Mother Like Mine” är fin men kanske i gulligaste laget.

Jag imponeras av syskonens musikalitet, det är många fina arrangemang och Kimberley är en skicklig sångerska. Ett par låtar i samma kaliber som ”Better Dig Two” och albumet hade varit och nosat på en fullpoängare. Nu stannar det vid väl godkänt.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

cma awards 2010

Fredagens gala (som egentligen ägde rum för jättelänge sen) var helt fantastisk tycker jag. Det var mycket bra musik och stämningen verrkar ha varit på topp bland de som var där. Countrynördar verkar överlag vara ett väldigt glatt folk. Här kommer några ytterligare iakttagelser och reflektioner från galakvällen.

Kenny Chesney framförde sin fina Boys of Fall. Jag ångrar lite att jag inte satte den på årets-bästa-countrylåtar-listan.

Jag uppskattade att herrarna i Lady Antebellum hade skippat cowboyhatten och ålat ner sig i fina smokingar. Dessutom bjöd de ju på ett finfint nummer av Hello World. Han sjunger som en hel karl den där Charles Kelley trots hans lite pojkaktiga utstrålning.

Det skedde ett mystiskt gitarrbyte när Brad Paisley sjöng sin This Is Country Music. Det skedde också något konstigt med honom när han vann priset för entertainer of the year. Han blev så himla rörd att det blev lite jobbigt att titta på. Men egentligen var det väl mer fint än konstigt.

Brad Paisley var i övrigt helt fantastisk som värd för kalaset. Det var hans kollega Carrie Underwood också. Dem två skickade syrliga kommentarer till höger och vänster och var riktigt roliga att lyssna på.

Rory från Joey+Rory var galans bästa klädda i sina läckra hängslebyxor, jag älskar den mannen.

Jag tror jag har kommit på den stora skillnaden mellan countryartister och "vanliga" artister. Countryartister är duktiga musiker.

Sugarland hade något konstigt ballerinatema för sig där på scenen när de genomförde hiten Stuck like Glue. Jag vet inte riktigt om jag gillade det men jag tror jag gjorde det. De vann också (för fjärde året i rad) priset vocal duo of the year. Kristian tackade sin pappa, det var ett sött ögonblick.

Två tredjedelar av The Band Perry har verkligen horribelt fula frisyrer. Keith Urban har också en tvivelaktig frisyr men han är förlåten tack vare sitt magnifika Put You In A Song - nummer.

Äntligen har jag fått reda på hur Dierks Bentleys förnamn ska uttalas, Dörks.

Miranda lambert förtjänade varenda pris hon fick för hon är ju bara för förbaskat bra. Blivande maken Blake Shelton är också bra och var ödmjuk när hann vann pris för male vocalist of the year.

Kid Rock överraskade med att leverera en riktigt bra show när han gapade sig igenom sin Free.

Taylor Swifts framträdande var magiskt. Speciellt när snön började falla, jag gillar sånt. Men det hände något konstigt där på slutet. Se här.


Det var lite snopet att en hollywoodstjärna skulle stå för det bästa framträdandet. Gwyneth paltrow sjöng Country Strong från filmen med samma namn. Och som hon gjorde det, hon slog fullständigt kock out på mig med sitt simpla men hjärtliga framträdande.