First Aid Kit - The Lion's Roar

Jag har alltid gillat dessa två. Fina Johanna och Klara, blott 19 och 21 år unga, som i flera år lirat pop helt olik någon annan. För ett par veckor sedan släppte de deras nya platta The Lion's Roar som tros bli deras BIG break. Den spelades in i amerika med en massa flådiga producenter och så.

Och klart som korvspad att The Lion's Roar är ett kompetent album. Allra bäst är titelspåret med sin smattrande gitarr och mäktiga sång. På god andra plats kommer nyss släppta singeln "Emmylou".

Resterande låtarna på plattan tickar på utan att riktigt beröra. Jag kan inte riktigt höra någon skillnad på dem. Det puttrar liksom på och alltsammans blir till en salig smet. Inte helt olik den misslyckade vitchokladmoussen jag vispade ihop igår. Men jag förstår ju ändå någonstans att det är bra låtar men jag kan inte hjälpa att tycka att det blir lite enformigt.

Men det är nog mig det är fel på för alla andra recensenter verkar vara rörande överrens om att detta är den bästa plattan någonsin.

Jag ger i betyg: 3 (av 5).

The Wailin' Jennys

Jag vill bara flika in ett tips om ett gäng kanadensare som jag börjat digga rejält. The Waylin' Jennys heter de och består av töserna Ruth Moody, Nicky Meha och Heather Masse. De lirar svulstig bluegrass eller folkmusik eller vad man nu ska kalla det.

Jag har hittills bara lyssnat på deras senaste platta Bright Morning Stars från i fjol och den är helt fantastisk. Det är mandolin och banjo och fiol på en bädd av magisk stämsång. Stundtals vackert så det förslår. Lyssna bara på "The Bird Song", "Bright Morning Stars" och "Across The Sea". Herrejävlar vad fint!

Tanken är att jag nu ska plöja igenom deras tidigare verk men jag dröjer nog mig kvar ett tag bland de ljusa morgonstjärnorna.

Namnet The Wailin' Jennys är lite fiifigt ordvitsat från den gamla countryräven Waylon Jennings. Waylon som förövrigt växte upp i Littlefield, Texas som ligger bara ett par kilometer från Sudan, Texas där jag bott. Stort va?

 

Det sista plinget a.k.a. den längsta texten som skrivits om ingenting alls

Det har varit en märklig afton här i mitt bohag.

Strax efter att jag kommit hem från jobbet hör jag plötsligt ett ilsket pling. Plingande återkommer sedan ungefär var 30:e sekund och så håller det på. Genom handbollslandskamp, genom sveriges mästerkock och genom halvåtta hos mig (som idag var klockan nio). I reklampauserna har jag likt en gravt psykossjuk människa ställt mig för att lokalisera det jädrans plingeliplonget, försökt räkna sekunderna mellan gångerna (som om det vore någon slags blixtavståndsberäkning jag höll på med), dragit ut låda efter låda med teknikprylar, tryckt in huvudet i kylen och gått fullständigt bananas. Men fortfarande ingen j-vla aning var ljudf-n kommer ifrån!

Så jag gjorde som man alltid gör när man går igenom en livskris, jag ringde mina nötter till päron. De var fort inne på att det rörde sig om ett ettrigt brandlarm som behövde nytt batteri. Men jag var bombis på att så icke var fallet eftersom jag tryckt det enda brandlarmet jag äger intill örat och inte hört ett skvatt från det. Pappa tyckte nu ändå jag skulle börja leta efter brandlarm, så urbota idiotiskt. Sedan lade vi på.

Men! Han är inte så dum som han ser ut. För vad kommer jag plötsligt på, kanske har jag ett brandlarm UTANFÖR lägenheten. Och visst serrni, cirka en meter från min dörr hänger ett brandlarm och väsnas.

Jag ringer upp päronen igen för att meddela fyndet och jag sträcker upp luren mot skyn för att pappa ska få en inblick i det vidriga ljud som fullständigt hackat sönder min onsdagskväll. Och det plingar gällt och högljutt.

Men sedan plingar det inget mer, minuterna går och total tystnad råder. Pappa fick alltså lyssna på det sista plinget. Det sista av typ 500 pling. Är inte det helt sjukt???

Kanske var det häftigare att uppleva live. Så här roligt kan man i alla fall ha det en kall onsdagskväll i januari.

Boven i dramat.

just another manic monday

Premiärturen i skidspåret gav blandade känslor.

Ronnie Dunn - Cost of Living

Jag har lyssnat mycket på den här godingen på sista tiden, Ronnie Dunns "Cost of Living".

Dunn flyger nu alltså solo efter ett livslångt musikprojekt med parhästen "Kix" Brooks. De har ju hits i sin repertoar som "Neon Moon", "Ain't Nothing About You", "Red Dirt Road" och så vidare. Lyssna på deras samlingsplattor på Spotify om ni är intresserade. Brooks & Dunn heter de alltså.

Men tillbaka till Ronniepojken. Han släppte i somras sitt första soloalbum men det är alltså först nu jag har fattat det. Första singeln därifrån var just "Cost of Living" och jag tycker den är himla fin. Videon får man nog ta med en nypa salt om man inte vill riskera att kräkas av all amerikansk sentimentaliet.

CMA Awards 2011

I lördags visade svt förra årets stora countrygala från Nashville. Jag hade ett arbete att sköta dagen efter så inte kunde jag vara uppe halva natten och titta på det inte. Men nu har jag sett hela showen på youtube.

Som vanligt var det Carrie Underwood och Brad Paisley som var värdpar för aftonen. De skötte det med bravur med sina syrliga kommentarer och lekfulla uppsyn. Men det blev en konstig kontrast när de helt plötsligt smällde av en smäktande ballad tillsammans på fullaste allvar. Men visst är den fin den där You Remind Me, om man bortser från Carries störiga wailande.

Vad som också var störigt var alla dessa icke-countryartister som nästlat in sig på scengolvet. Vad i hela friden gjorde töntarna Lionel Richie och Natasha Bedingfield där till exempel?

Och Taylor Swift är jag åter less på. Ni som hängt med från början här på bloggen vet att jag länge avskydde henne för att sedan avguda henne. Nu är jag alltså tilbaks på ruta ett, ruta avsky. Var hon inte sjukt jobbig när hon hoppade upp och er av lycka när hon vann "entertainer of the year"?

Jobbig eller ej, det största problemet med Taylor Swift som countryartist är ju att hon liksom inte lirar countrymusik. En liten bluff som någon i musikbranchen snart borde syna. Och att hon alltid sjunger falskt live.

På en mer positiv not tycker jag Kenny Chesney var smakfullt dämpad i You And Tequila tillsammans med Grace Potter, en låt som tyvärr gått förbi mig fram tills nu. Eric Church rev av ett kaxigt nummer i och med sin Drink In My Hand och såg ut exakt som han gör på sitt skivomslag.






Sugarland vann "duo of the year" för femtusonde gången. Jag gillar dem men tycker kanske man åtminstone ska ha släppt ett nytt album för att förtjäna pris. Senaste kom ju ut 2010 och var dessutom rätt så skruttigt.

Faith Hill sjöng så de tajta brallorna nästan sprack. Hon var övertänd tror jag efter ett par år utanför rampljuset.


Det var en massa countrygrabbar där och sjöng som jag lätt förväxlar med varandra, långa och smala är de hela bunten och ofta ganska dåligt klädda. Typ såna som Luke Bryan, Chris Young och sångaren i Lady Antebellum. Lika som bär!

Allra bäst under kvällen var nog The Band Perry, horribla frisyrer till trots. De var också skönt att lyssna på deras lite mer nedtonade country i ett hav av elgitarrer och skrikiga Keith Urbans. Absolut ett band jag måste lyssna mer på. De vann också pris for årets nykomling. Så här fint spelade dem.


Mycket mer än så har jag nog inte att säga om eländet . Vad tyckte ni själva om programmet? Eller hade ni kanske bättre saker att sköta en lördagkväll?

Filmtips: Niceville

Jag ville bara tipsa om en magisk liten film som jag såg i helgen. Niceville heter den (orginaltitel: The Help). Den finns ju också i bokform och har varit en stor succé.

Historien äger rum i Jackson, Alabama uder 60-talet och kretsar kring en massa vidriga vita människor och hur de behandlar sina afroamerikanska slavar, "the help". En liten viting (Emma Stone) tycker dock att det hela inte känns helt reko och bestämmer sig för att intervjuva slavana och det rör ju så klart om i det lilla rasistiska samhället.

Filmen är lång som attan men aldrig långtråkig. Se den på en tv nära dig!

Toby Keith - Red Solo Cup

Red Solo Cup var en av förra årets stora countrysuccéer. Det är alltså en låt om de här röda plastmugarna som amerikaner envisas med att förtära sin dryck ur i alla typer av mer eller mindre formella sammanhang.

Ett något sinnessjukt låtupplägg kan man tycka men det svänger fint ju!



Så klart finns den med på min spotifylista av förra årets bästa låtar.

Paul Simon - So beautiful Or So What

Alltså det här var ju lite otippat (och lite pinsamt), men jag har fullständigt grottat ner mig i Paul Simons senaste platta. Den släpptes i april förra året och florerade i en årets bästa-lista som jag kom över häromdagen. Recensenten var fullständigt lyrisk så jag var bara tvungen att ta mig en lyssning.

Och herregud vilken platta! Den bjuder på ren och skär musikglädje, glada toner och stabil sång, och det hela känns så härligt omodernt på något vis. Det verkar också som Paul precis har upptäckt alla specialeffeker i sin musikstudio, varje låt innehåller någon märklig liten egenhet. Som på Getting Ready For Christmas Day till exempel, där det genom hela låten upprepar sig något mysko mellansnack. Och på Dazzling Blue har han hyrt in någon slags beatboxare som trummar sönder den annars väldigt fina låten.

Det är alltså ett helt magiskt album och jag känner att jag inte gör det rättvisa med den här lafsiga recension. Så in på Spotify med er och leta upp det!

First Aid Kit - Emmylou

Systrarna Johanna och Klara har släppt en andra låt från nya kommande plattan. Låten heter Emmylou och är någon slags hommage till Emmylou Harris och ett gäng andra countrylegender. Och så handlar den om att sjunga tillsammans med någon man tycker om, lite som kören på mellanstadiet kan jag tänka mig (fast att man då alltså tycker om de gapande barnen bredvid sig).

- "It’s about the power of singing together with someone you love" (saxat ur First Aid Kit's hemsida)

Emmylou bjuder på skönsång och läcker lyrik. Videon är inspelad i Kalifornien och systrarna är härligt hippie i sedvanlig ordning.



Nya plattan släpps den 18:e januari.

årets låtar 2011

Här sitter jag i min lilla småländska våning och sörplar kaffe. Jag är ledig denna trettondag och passar på att summera året med en årets bästa låtar-lista.

2011 var året då jag inte riktigt orkade hänga med i countrysvängen längre. Massa välkända countrymusiker släppte nya album som gick förbi mig fullständigt. Men jag var ju också upptagen med att lyssna på mina favoritartister som ju alla släppte nya album i år. Vissa godbitar från countryeliten har dock fastnat på mina trumhinnor. Och så ett par trallvänliga radiohits. Här är årets 35 bästa låtar. I bokstavsordning, inte rangordning.

Adele - Someone Like You
Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Anna Ternheim - Walking Aimlessly
Anna Ternheim - Black Light Shines
Annika Ljungberg - Balladen om tusen spänn
Ashton Shepherd - Trying To Go To Church
Blake Shelton - God Gave Me You
Brad Paisley feat. Carrie Underwood - Remind Me
Emmylou Harris - The Road
First Aid Kit - The Lion's Roar
Gillian Welch - Hard Times
Gillian Welch - Tennessee
Gillian Welch - The Way It Will Be
Jack White - You Know That I Know
Jill Johnson - Flirting With Disaster
Jill Johnson - I'm Never Far
Kicki Danielsson - Mina Skor
Lucinda Williams - Copenhagen
Lucinda Williams - Seeing Black
Maggie Björklund - The Anchor Song
Maggie Björklund - Wasteland
Mauro Scocco - Jag saknar oss
Miranda Lambert - Oklahoma Sky
Pistol Annies - Hell On Heels
Ryan Adams - Come Home
Ryan Adams - I Love You But I Don't Know What To Say
Sara Varga - Spring För Livet
Sofia Karlsson - Liljor
Steve Martin And The Steep Canyon Rangers feat. The Dixie Chicks - You
Sugarland - Tonight
Sunny Sweeney - Drink Myself Single
Sunny Sweeney - Fall For Me
Toby Keith - Red Solo Cup
Vince Gill And Rodney Crowell - I Hope You Shed A Million Tears
Zac Brown Band - Colder Weather 

Självklart finns samtliga låtar samlade i en Spotifylista.

Årets album plats 5 - 1

Jag ger er årets fem bästa album. Varsågoda.

5. Pistol Annies - Hell On Heels
Miranda Lambert fick för sig att dra igång ett sidoprojekt med vännerna Ashley Monroe och Angaleena Presley. Lite konstigt kanske när man är en av, eller kanske den största, kvinnliga countryartisten just nu. Men hon visste nog vad hon gjorde för Pistol Annies levererade ett av årets tajtaste plattor. De tre vännerna kan verkligen ta en ton. Sällan har trestämmigt låtit så läckert.

4. Lucinda Williams - Blessed
Man har på senare år blivit bortskämd med regelbundna skivsläpp från den 58-åriga countryrockaren, Blessed är hennes tredje platta på fem år. Och hon håller stilen, det är ruffig sång och snygga melodier. Svårare än så är det tydligen inte att vispa ihop årets fjärde bästa platta.

3. Sunny Sweeney - Concrete
Med en röst som gjord för klassisk countrymusik slog Sunny igenom år 2010 med låten From A Table Away, en stilstudie i hur en perfekt countrylåt ska låta. Fullängdsalbumet kom i somras och bjöd på 9 till sådana låtar. För den bedriften kniper hon bronspengen på denna prestigefyllda lista.

2. Gillian Welch - The Harrow And The Harvest
Det var med glädjetårar i ögonen jag möttes av beskedet att Gillian Welch skulle släppa et nytt album. Det första på hela åtta år. Förväntningarna var upptrissade till max och det borde egentligen vara en omöjlighet att införliva dem. Men min kära Gillian dammade av sin gamla banjo och levererade sitt livs platta. Vackraste melodin heter Hard Times och den bjussar på just en massa banjo och det har det här lille banjofreaket till bloggerska så klart uppskattat. Hoppas det inte dröjer åtta år igen till nästa mästerverk.

1. Anna Ternheim - The Night Visitor
Det är alltså varken Gillian, Lucinda, Alison eller Emmylou som gjort årets bästa platta utan Anna Ternheim av alla människor. Hon lämnade New York och indiepopen för att söka lyckan i countryns mecka Nashville. Där spelade hon in låtar med ett par av branchens största producenter och låtskrivare. Resultatet blev The Night Visitor, en samling visor som var det bästa som nådde mina små öron detta året. Lyssna bara på Walking Aimlessly och Black Light Shines, herregud vad fint.

Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?