Joy Williams - Venus

I dagarna släppte Joy Wiiliams sin hajpade soloplatta, den första efter uppbrottet från den omåttligt populära duon The Civil Wars.

Venus som plattan heter bjuder på ett betydligt poppigare och mer elektroniskt sound än The Civil Wars två plattor. Till en början var det för mig en stor besvikelse då jag har älskat varje ton av duons sirliga folkcountry. Men! Efter ett par lyssningar inser jag att Joy Williams mäktiga stämma passar som handen i handsken bland de här poppigare tonerna. 

"Woman (Oh Mama)" var första singeln från plattan och sticker ut en del från övriga låtar med sitt hetsiga tempo och småafrikanska beat. Det är en härlig låt i all sin konstighet och man får tippa på hatten åt Joy som verkligen gör den rättvisa med sin fina röst.

Resten av låtarna är något mer sansade men aldrig tråkiga. Samtliga låtar är snyggt arrangerade med diverse suggestiva instrument och körarrangemang. Mina favoriter är "Sweet Love Of Mine", "Not Good Enough", "Until The Levee" och vansinnigt vackra pianoballaden "What A Good Woman Does".

Summa summarum, jag gillar det mesta på Venus. Det är inte countrymusik på långa vägar men det är satans vackert och välsjunget. Vad mer kan man begära?

Betyg: 4,5 ( av 5)

Icke att förväxla med tennisspelaren Venus Williams.

Kerstin simmar!

Nu var det ett tag sen ni fick ta del av min simmarkarriär. Simkursen har haft ett litet uppehåll men idag var det dags för sista lektionen. Men eftersom det var så dålig uppslutning, endast tre simmare behagade dyka upp, så kommer det bli ett till kurstillfälle i sommar. Alltså en till timme av andnöd och dödsångest. Jippi.

Men åter till dagens pass. Av någon anledning kände jag direkt att jag inte hade en bra dag, våtdräkten satt om möjligt ännu tajtare än vanligt och skapade en otrevlig lufthunger redan innan jag var nere i vattnet, kanske har jag gått upp något gram sen sist. Första övningarna gick ändå hyfsat, vi skulle till exempel jaga en boll. Jag simmade så fort att jag låg över vattenytan, som en katamaran.

Men sedan tog det roliga slut. Vi skulle simma ut till en boj, 20 armtag och sedan göra en volt i vattnet, och så fortsätta simma sedan som om ingenting hade hänt. Detta visade sig föga förvånande vara vidrigt på alla sätt och vis. Jag fick in typ tre liter sjövatten rätt upp i hjärnan och klagade högljutt inför mina simmarkollegor. De verkade dock helt oberörda. Där kände jag att luften, bildligt och bokstavligt, gick ur mig. Synd det, för nu kom det obligatoriska långpassmomentet. Ut till bojen sex(!) gånger i ett svep.

Jag började starkt, alldeles för starkt. Var helt slut efter första varvet och fick ingen som helst ordning på andningen, fick därför patetiskt nog avstå varv två på grund av panikångest. Coachen var dock mycket vänlig och lät mig slippa. Hon passade också på att kritisera min simstil medan jag kippade efter luft. Här har jag gått runt och trott att jag simmar som en gud när jag tydligen korsat armarna alldeles för mycket. Trots att jag sedan på varv tre och fem (övriga deltagare simmade alla varven) överdrev simtagen, jag simmade alltså som en sköldpadda med armarna typ takt ut från kroppen var hon ändå inte nöjd. Tydligen korsade jag fortfarande armarna, hur är det möjligt?

Jag kan (inte) simma, jag är inte rädd. 

Nu blir det hårdträning inför Vansbro som bara är nio dagar bort, hashtag ångest.

Laura Bell Bundy - Another Piece of Me

Laura Bell Bundy är kanske mest känd i Sverige som Dr. Jordan Denby i sitcomen Anger Management. Men hon har rysligt många strängar på sin lyra, utöver skådespeleriet är hon också en countrymusiker med en pipa av guld.

Another Piece of Me är uppföljaren till Achin' and Shakin' (2010), en platta som jag var omåttligt förtjust i. Kanske når inte nya plattan upp till dess magi men rösten är fortfarande en av branchens vassaste och här finns ett par riktigt svängiga bitar. "Two Step" (som släpptes som singel redan 2013?) är en typisk Bell Bundy låt med urfånig text, dessutom kryddat men en rappare. Så klart gillar jag det starkt, för man blir glad av den och man har bra lust att ge sig på den ädla konsten av linedance. "Making Me Feel" är också en rivig bit med ett riktigt buggbeat, alltså svår att sitta still till.

Men det är inte bara tjo och tjim. Lugna bitar som "China And Wine" och "Give My Heart A Break" är fina som smort.

Men allra bäst är den helknasiga "Kentucky Dirty" (som dock inte är särskilt ny då den såg dagens ljus redan 2013 i och med denna härliga video).



Betyg: 3,5 (av 5)

Pop: Tove Styrke - "Borderline"

Såg ni Gomorron Sverige imorse? Troligen inte då det går på en tid (morgonen) då de flesta har något att sköta. Men inte den här losern då hon är ledig inför helgnattarbete. Per Sinding Larsen, SVT:s egna lilla musikguru får ibland någon liten halvtimme där på morgonen där han pratar musik och intervjuar någon artist. I morse var Tove Styrke där, exidoldeltagare och popfenomen.

Egentligen är jag inte så förtjust i artister som Tove. Typen som är unga, snygga och allmänt härliga. Fy alltså.

Men jag gör ett undantag för Tove då jag ändå anar en rå talang någonstans bakom allt det ytliga. Jag var mycket förtjust i hennes "High and Low" från den självtitulerade debutplattan. Men i övrigt har jag inte skänkt henne någon större tanke. Nu är hon aktuell med andra plattan som heter "Kiddo" och den har rosats i media. Jag tycker den är okej och vissa låtar är riktigt bra, till exempel "Borderline" som också har en pretentiös musikvideo som jag uppskattar.

Se här!


Kanske är videon bättre än låten.

Kerstin VM-bloggar! Tyskland - Sverige 4-1

Sverige lyckades nästla sig vidare från dödens grupp som någon form av lucky loser trots noll vunna matcher. Som straff fick de redan i åttondendelen tufft motstånd i form av Tyskland och kanske en och annan y-kromosom.

Matchen spelades i ett somrigt Ottawa. Svenskorna såg så där härligt rödmosiga ut. Så som bara människor från Norden kan göra när temperaturen stiger över 20 celsius. Kanske var det "hettan" som också ställde till det redan från start, ett sömnigt försvar höll ju på att släppa in ett tyskt mål efter bara 10 sekunder och jag höll på att sätta grillchipsen i vrångstrupen.

Sverige skärpte till sig litegrann men var ändå storleken mindre på alla positioner, välförtjänt satte därför Anja Mittag ettan i 24:e minuten och cirka tio minuter senare satte Celia Sasic mål på straff. 2-0 i halvtid och efter 315 spelade minuter väntade jag fortfarande på att en svensk spelare skulle visa någon form av glädje på planen.

Bortkorvlad Lindahl i mål

Men det dröjde till 82:a minuten innan någon drog på smilbanden. Linda Sembrandts (Sveriges mesta målgörare detta VM!) nickade elegant in bollen efter perfekt slagen frispark från Therese Sjögran. Tyvärr hade tyskarna utökat sin ledning till 3-0 dessförinnan, men ändå glädjande att se svenskornas reaktion på målet, de jublade stort och hoppet är ju det sista som överger människan även om de hade en Berlinmur att penetrera.

Jacobsson lyckades dock hamna fri med målisen och var så när att få in 3-2-målet men hon glömde plötsligt bort vad hela hennes yrke går ut på när bollen damp ner framför hennes fossiingar och gav i princip bollen till målvakten som en prydligt inslagen julklapp.

Istället satte Tyskland i slutminutrarna ett fjärde mål och eländet slutade 4-1.

Bäst i svenska laget var Therese Sjögran, 38-åringen som sorgligt nog också gjorde sin sista landskamp. Hon var också bäst sett till hela turneringen. Lotta Schelin var inte så kass som alla experter vill få det till. Några som verkligen underpresterat är däremot Caroline Seger och den ständigt bekymrade Kosovare Asslani, har ni sett en människa med djupare rynka mellan ögonbrynen?

Åh va jobbigt det är att spela fotboll hela dagarna!

Kommentatorn Daniel Kristiansson var som vanligt riktigt jobbig att lyssna på. Han hade som enda agenda att såga allt svenskarna gjorde, något man kan roa sig med hemma i tv-soffan eller på en pytteliten countryblogg men INTE när man talar inför hela svenska folket. Malin Svedberg var som vanligt harmonisk att lyssna på, jag gillar henne starkt.

I klädkampen vann Sverige men inte med någon större marginal då båda lagen bar träliga Adidasplagg.

Nu får vi se om det blir country på den här bloggen i sommar eller istället U21-VM och fortsatta analyser från Dam-VM. Den som lever får se!

Kerstin VM-bloggar! Australien - Sverige 1-1

Gårdagens match spelades i ett Edmonton som verkar fått in en väderlek av svensk karaktär. Det såg blött och lite småruggigt ut vid matchstart. Kanske var det därför läktaren gapade sorgligt tomt.

Matchen började klockan 18 lokal tid, klockan 02 här i Småland. Jag hade ätit upp mina chips flera timmar tidigare och låg sedan som ett utslaget fyllo i soffan med larmet ställt på 01:30. Man vill ju inte missa Hanna Marklunds härliga analys på bred norrländska. OBS! Ironi, jag tycker fortfarande den är det vidrigaste jag hört i svensk television.

Väl igång dröjde det bara fyra minuter till Sverige åkte på en riktig kallsup. Anfallsstjärnan Lisa De Vanna kom fri på långboll och bredsidade lätt in bollen bakom en chanslös Hedvig Lindahl. 1-0 till Australien och man kunde riktigt se ångesten i svenskornas ögon. Ändå positivt att de hade hela 86 minuter på sig att reducera. Efter en darrig inledning kom också Sverige in i matchen mer och mer och i 14:e minuten gav det utdelning då Sofia Jacobsson elegant slickade in bollen precis innanför ena stolpen. Jag missade målet då jag var ute i köket och fyllde på kaffekoppen, en promenad som tar cirka två sekunder.

Sverige spelade bra första halvlek men som vanligt detta VM så var det uddlöst i topp, även om Lotta Schelin hade betydligt rappare ben än tidigare matcher och att de fasta situationerna resulterade i en del farliga nickar. Andra halvlek var sedan en något sämre uppvisning från de svenska spelarna, mycket slarv i passningsspelet och en hel del märkliga beslut. Men det är också oerhört svårt att spela fotboll när man i princip måste göra mål men samtidigt absolut inte får förlora matchen. Jag kan förstå att det lätt blir krampartat. Därför tycker jag egentligen ingen gjorde en dålig match. Tyvärr var det väl heller ingen som gjorde en riktigt bra match och då kan det bli svårt att vinna. Ändå positivt att ingen bokstavligt talat fick kramp.

Någon jag tyckte var riktigt usel var istället kommentatorn Daniel Kristiansson som helt uppenbart glömde att ta sin ADHD-medicin igår. Han skällde på domaren, gick upp i falsett vid minsta felpass och sågade de svenska spelarna på ett osympatiskt sätt. Malin Svedberg var som vanligt harmonisk att lyssna på.

Matchen slutade 1-1 och nu kan vi gå vidare om:

Colombia slår England eller Spanien spelar oavgjort mot Sydkorea eller Brasilien vinner mot Costa Rica (eller spelar oavgjort, då kan vi gå vidare med lottdragning).

I klädkampen vinner Australien med sina stilrena pikéer. Sveriges blåa bortaställ var också elegant men den där rundade halsen passar ju ingen människa i.

Mål!

Kerstin ❤️ Spotify

Har ni sett att spotifys logga nu går åt det clostridiegröna? Hur fräscht som helst!

Försök att ignorera sötnöten i bakgrunden.

Apropå Spotify så ligger en ny lista ute, made of undertecknad. Mest populärmusik denna gång, inte så mycket country. Länk här.

Shelby Lynne - "I Can't Imagine"

Shelby Lynne har spelat musik i en evighet känns det som. Tyvärr kan jag inte komma på en enda låt hon gjort. Nu är hon i alla fall aktuell med en ny och fräsch platta och första singeln tillika titelspår ger ju mersmak, tycker ni inte?

Sam Outlaw - Angeleno

Lo and behold! Här kommer ett seriöst countrymusikrelaterat inlägg.

Sam Outlaw är en urban cowboy från Kalifornien. Jag upptäckte honom av en slump för dryga året sedan och han har sedan dess varit en riktig husgud. Till exempel tilldelade jag hans självtitulerade EP förstaplatsen på förra årets bästa plattor lista.

Angeleno är hans första fullängdsplatta. Tror jag. Det florerade länge en fullängdare på Spotify som hette Lonely Man som var svinbra men nu är den puts väck. Många låtar från den plattan och även från EP:n återfinns på Angeleno vilket stör mig lite, man kan väl inte hävda att det är ett nytt album när det uppenbarligen är gamla låtar. Dock är de nyinspelade och man hör att musikarrangemangen ändå ändrats en hel del så låt gå.

Föga förvånande så gillar jag det mesta på Angeleno. Sam sjunger med en underbart sammetslen röst och ingen människa med bra musiksmak kan annat än älska den. Dessutom finns här hela sju helt sprillans nya låtar som alla verkligen är top notch.

Men nog tjatat. In på the world wide web med er (https://samoutlaw.bandcamp.com) och unna er en countryplatta för den sofistikerade människan. (från och med idag verkar Angeleno försvunnit från Spotify och även iTunes).

Betyg 4,5 (av 5)

Kerstin VM-bloggar! Sverige - USA 0-0

Välkommen till Sveriges sämsta countryblogg som mest handlar om sport. Som den übernörd jag är satt jag givetvis uppe hela natten och bevittnade kampen mellan Sverige och USA i andra omgången i Dam-VM (som det så märkligt heter).

Matchen började strax innan 02. Trots den sena timmen var jag pigg som en lärka och hade faktiskt inga större besvär med att hålla mig vaken. Men det var ju också en rysligt välspelad match. Vi tar det från början.

Sverige öppnade piggt, höll i bollen och var det spelförande laget en bra bit in i första halvlek. Tyvärr var det ganska uddlöst fram i i topp. Lotta Schelin verkat tagit på sig högerskon på vänsterfoten och vice versa för hon snubblade sig fram och fick ingen som helst ordning på varken boll eller fötter. Sofia Jacobsson var snäppet vassare men även hon hade svårt att ta sig förbi sin sista gubbe. USA kom in mer och mer vad det led men kom aldrig heller riktigt nära ett mål.

I andra halvlek var det snäppet mer böljande spel och det öppnade upp för klarare målchanser åt båda håll. Caroline Seger hade en betydligt bättre kväll än senast mot Negeria och var snubblande nära att på hörna lyfta in bollen bakom Hope Solos stora nävar. Tyvärr stod en amerikansk back i vägen och nickade undan på mållinjen. Therese Sjögran var också nära att med ett elegant långskott dundra in bollen men centimetrarna var inte på hennes sida. Hon hade förövrigt en mycket bra kväll, klart bäst i det svenska laget och som man hade unnat 38-åringen att få ha gjort det där målet. Hon blev tyvärr utbytt med en kvart kvar (helt obegripligt agerat av Pia Sundhage). In kom Piteåspelaren Emilia Appelqvist, jag har aldrig hört talas om henne och var heller inte särskilt imponerad. Hon trillade tidigt och landade på sin arm och fick gå ut och linda den, trams!

En annan som skadade sig var ytterbacken Jessica Samuelsson som fick en amerikan i nacken och tvingades ut för att stoppa blodflödet. Trots sin älgiga springstil, som alltså också toppades med ett jättefult huvudbandage, var hon en av de bättre svenska spelarna om än synnerligen oelegant.

I slutminuterna kom bjässen Abby Wambach in i det amerikanska anfallet och skapade problem men Hedvig Lindahl skötte sig ypperligt i mål och höll tätt.

Matchen slutade 0-0 och jag tror vi alla får vara mycket nöjda med det. Sverige gjorde en gedigen match och behöver nu bara vinna över ett gäng australienare, hur svårt kan det va?

På krampfronten var det glädjande nog endast Nilla Fischer som var nere för räkning i slutminutrarna, ett klart lyft alltså från premiäromgångens krampfrossa.

I kampen om vackrast lagdress vinner Sverige stort som dagen till ära var helgula. USAs dress var okaraktäristiskt mjäkig.

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Nigeria 3-3

Minns ni förra sommaren då jag envisades med att skriva långa pretentiösa inlägg om fotbolls-VM som säkert ingen vettig människa orkade sig igenom? Nu kör vi samma sak igen, för nu är ju Dam-VM igång (jag orkar inre ens brusa upp över fånigheten i att kalla det något annat än fotbolls-VM).

Tyvärr har TV4 fått rättigheterna till mästerskapet vilket innebär reklam, Per Skoglund och Hanna Marklund, tre otroligt störiga ting. Hanna Marklund är väl som människa i sig helt okej men den dialekten alltså, så vidrig.

Matchen började kl. 22 och föga förvånande lyckades TV4 sjabbla bort Sveriges nationalsång vilket rört upp känslostormar ute i stugorna. Själv har jag inget större intresse av att se elva tondöva fotbollsspelare nynna sig igenom "Du gamla du fria". De blågula öppnade starkt. Therese Sjögran klämde till med två riktigt bra hörnor som resulterade i ett självmål och ett fumligt mål av mittbacken Nilla Fischer, således 2-0 när pipan visslade för halvlekspaus.

I andra halvlek kom Nigeria in som ett gäng hungriga vargar, vips så stod det 2-2 och det var smått uppgivna miner på de blågula spelarna. Lisa Dahlqvist som kämpat väl på mittfältet byttes ut och in kom Linda Sembrant med pigga ben. Det visade sig vara ett drömbyte då hon efter ett mönsteranfall var den som till sist petade in bollen i nätet. 3-2 nu till Sverige och man kunde pusta ut lite hemma i soffan. Men sedan kom nya bekymmer för de svenska spelarna. Krampen kom och tog dem en efter en. Kossovare Asslani hade redan i halvlek bytts ut på grund av krampkänning i vaden och nu golvades även backen Emma Berglund och sedan Nilla Fischer av denna smärtsamma åkomma. Till och med målvakten Hedvig Lindahl tyckte att musklerna drog ihop sig. Man börjar ju nästan misstänka att de svenska spelarna gjort det klassiska misstaget att vara ute och festa kvällen före match, eller vad har man annars för ursäkt att vara så klen när man har som enda sysselsättning i livet att svarva sin kropp till att klara 90 minuters fotbollsspel.

Oturligt nog (men välförtjänt för Nigeria) petade Franciska Ordega in reduceringsmålet i 87:e minuten och kampen slutade 3-3.

Giganterna Lotta Schelin och Caroline Seger hade en riktigt usel kväll och tillförde i princip ingenting på planen. Therese Sjögran gjorde som vanligt en stabil insats men även hon kan mer. Tyvärr var det ingen spelare som riktigt glänste och då vinner man ju inga matcher. Ändå pigga inhopp av både Olivia Schough och målskytten Linda Sembrant vilket gav mersmak.

I klädkampen var det också jämt. Sveriges böljande gula tröjor är vansinnigt vackra mot det djupröda konstgräset men även Nigerias dress med den vita randen rakt genom tröja och shorts gav stilpoäng. Alltså lika även i den matchen.

På lördag står USA för motståndet och det kan mycket väl gå käpprätt åt helvete.

Mer kramar och mindre kramp tack!

Kerstin simmar!

I torsdags var det dags för fjärde lektionen i konsten att ta sig fram på öppet hav. Kursen har nu fullständigt slagit över i hardcore simträning. Kravet för att få deltaga var ju crawlförmåga på 50 meter men jag missade kanske något finstilt där det stod att man också skulle vara av arten fisk.

Vi började med en "lätt" uppvärmning. Simma 20 armtag i en riktning, sedan byta riktning och simma ytterligare 20 armtag och så vidare. Tills man var tillbaka på samma ställe igen och alltså simmat i en elegant kvadrat. Sedan körde vi precis samma grej igen men 50 armtag vilket med mina magnifika crawltalanger gjorde att jag kom så långt att jag nästan var ute i vassen och simmade.

När man inte på långa vägar nästan återhämtat sig var det dags för kvällens riktiga styrkeprov. Vi skulle simma till en boj som låg typ en km bort och sedan tillbaka. Vi skulle göra det 5(!) gånger. Jag höll på att svimma av när coachen sa det. Jag såg även på flera andra i gruppen att det också var klart över deras förmåga. Men dumma i huvudet som vi är gav vi oss iväg. Tre varv orkade vi sedan fick vi avbryta då coachen med hjälp av en deltagares GPS-klocka upptäckt att sträckan var typ fyra gånger längre än vad hon trott. Sammanlagt blev det en sträcka på 840 meter vilket är cirka 740 meter längre än jag någonsin simmat i ett svep förut.

Efter denna urladdning minns jag inte så mycket mer, bara att det var helvetiskt skönt att inta bastun efteråt, inte heller denna vecka bjöds det ju på någon högsommarvärme.

Från förra helgens träningsläger i Virserumssjön.

Throwback Thursday: Shooter Jennings - Electric Rodeo

Kanske kommer Shooter Jennings inte gå till historien som världens vassaste vokalist men det är något speciellt över en rufsig hillbillie som lirar vacker country. Det finns flera exempel på artister som kombinerar den fula rednecklooken med en osannolik musikalitet. Jag tänker till exempel på radiofejsen Dylan LeBlanc och J.P. Harris.

Men nu till veckans throwback som alltså är Shooter Jennings andra studioplatta Electric Rodeo från 2006. Framförallt vurmar jag lite extra för de lugna spåren "Gone To Carolina", "Aviators", "Hair of The Dog" och "It Ain't Easy". Övriga spår är också bra men tenderar att bli lite gapiga för min smak.

Gillar ni Shooters simpla countrymusik rekommenderar jag även hans debutplatta Put The O Back In Country. Resten av hans skivor är av mycket varierande kvalitet men på senare år har han ändå hittat tillbaka till hyfsad countryform igen.

Eilen Jewell - Sundown Over Ghost Town

Amerikanska singer-songwritern Eilen Jewell har lirat småputtrig country med en touch av blues i ungefär tio år. Kanske har hon inte gjort något större intryck på någon men hon har i alla fall skapat en hel del fin musik genom åren.

Senaste plattan heter något så vackert som Sundown Over Ghost Town och är till stor del inspirerad av hennes flytt tillbaka till hemstaden Boise, Ohio. Jag gillar skivan överlag, men som countrykonnessör är jag inte helt bekväm med de jazziga och bluesiga tonerna som dominerar ett par av låtarna, till exempel "Rio Grande" och "My Hometown". Tacka vet jag istället de mer renodlade countryspåren "Needle & Thread", "Green Hills" och "Worried Mind".

Eilen Jewell har inte heller med detta albumet skapat någon större woweffekt men jag är åtminstone tillräckligt svag för hennes väna röst och vackra melodier för att benämna det som en av vårens bästa plattor i kategorien bakgrundsmusik.

Betyg: 3,5 (av 5)

Sensationellt vackert skivomslag.

Kerstin simmar!

Igår var det dags för del tre i kursen med det mycket snajdiga namnet open water crawl. Tyvärr missade jag del två och fick mig nu en otäck överraskning i och med att kursen gått från myspysig kvällssyssla till brutal träning. Det var ingen pardon, vi tvingades hoppa i sjön precis utanför 4 Krogar, det ställe runt sjön som i särklass hyser störst publik. Sen simmade vi konstant i vad som kändes som en evighet. vi simmade mellan en boj och bryggan, huller om buller. Vi skulle till exempel öva på att hålla rak kurs under 20 armtag utan att titta upp. Jag frågade lite försynt om det var tillåtet att andas (man vet ju aldrig i den här tortyrsporten), det var det. Men på grund av titta upp-förbudet frontalkrockade jag givetvis med Mats, största killen i gruppen.

Sedan skulle vi simma till en levande boj, alltså en av coacherna som vänligt nog hoppat ner i det svala vattnet. Poängen med övningen var att "bojen" flyttade på sig så man hela tiden tvingades titta upp och se var det lilla helvetet tagit vägen.

Passet avslutades med att vi skulle simma från bojen till land, man fick välja långa vägen eller korta vägen. Jag valde så klart långa vägen då jag helt uppenbart lider av någon form av självskadebeteende. Väl uppe ur vattnet började dock pinan på riktigt, jag fick kramp i tibialis anterior. Men jag bet ihop och höll god min. Jag hade ju ett gäng kollegor att sluta upp till som hade trotsat regnet för att (vad jag förmodar var anledningen) få se en glimt av min välsvarvade simmarkropp i våtdräkt. Det blev väl något av ett antiklimax då de slagit läger långt ifrån där simningen ägde rum. Kanske var de mest ute efter att dricka öl och struntade fullständigt i mina simmartalanger. Jag blev hur som helst mycket glad över uppslutningen, snudd på rörd.

Nästa vecka hoppas jag på sol och 25-gradigt vatten.

Vem visste ens att det satt en muskel där!

Melina Borglowe - "I Used to Play"

Växjös egna lilla sångsparv har till allas våran belåtenhet släppt en ny och fräsch singel. Om ni inte följt bloggen slaviskt så har ni kanske råkat missa mina tidigare inlägg om denna lokala förmåga.

"I Used To Play" är helt egengjord, skriven och producerad av Borglowe herself. Och jag måste nog säga att det är hennes bästa låt hittills. Dessutom tycker jag mig kunna skönja en liten likhet med Lune som 2013 släppte det fantastiska debutalbumet Music & Sports.

Eurovision Song Contest 2015

Det kan väl omöjligt gått förbi någon att Måns Zelmerlöw vann Eurovisionsschlagerfestivalen igår. Men för att vara på den säkra sidan kommer här en kort rapport från södra Sveriges vassaste musikblogg.

Tyvärr hade jag ingen möjlighet att sända någon representant att bevaka festivalen då denna blogg är en one man show. Men undertecknad tog sig i alla fall till en tjock-tv på Östgötaslätten vilket fick duga. Dessutom trevligt sällskap av schlageroraklena Leif och Elisabeth som av en slump också råkar vara mina föräldrar.

Men nog tramsat here are the results from the International jury of Kerstins Country Music Blog:

1 point goes to:
Österrike. Rätt så trist egentligen men i världens största musiktävling så räcker det ändå till poäng.

2 points go to:
Ryssland. Polina hade ju den stora oturen att representera stora hatlandet Ryssland. Jag väljer dock att tro att gemene man i Ryssland är hyvens och man är lite av en tönt om man drar alla ryssar över samma kam. Dessutom bra låt.

3 points go to:
Slovenien. Kvällens första låt. Här satt man liksom redo med glåporden, riktigt sugen på att håna de udda hörlurarna och violinisten utan fiol. Men det kom av sig fullständigt när låten visade sig vara helt okej.

4 points go to:
Serbien. Bojana Stamenovs härliga schlager bjöd på sång, dans och glädje. Lite av själva idén med hela tävlingen va?

5 points go to:
Frankrike. På det stora hela ett rätt sömnigt nummer men när Lisa Angell klämde i på refrängerna fick man hålla i hatten.

6 points go to:
Italien. Ännu ett i sammanhanget exotiskt språk (inte engelska alltså). Hade man släppt på hatten lite efter Frankrikes tidiga bidrag så var det nu dags att hålla i den igen för grabbarna i Il Volo sjöng ju som om det inte fanns någon morgondag.

7 points go to:
Spanien. Jag förstår inte själv varför men jag gillade verkligen denna gapiga visa på ännu ett originalspråk. Jag tyckte hon hade nåt. Ett läspande uttal hade hon definitivt. Tur att hon var spanjorska då så hon inte behövde gå till talfröken.

8 points go to:
Sverige. Måns smådryga lynne står mig upp i halsen. Men visst sjunger han fint och bjuder på en gullig show med streckgubben.

10 point go to:
Australien. Guy Sebastian från down under gjorde ju nästan att vi européer fick sitta och skämmas över våra konstiga låtar. Så här låter ju riktig musik!

12 points go to:
Belgien. Kvällens snyggaste nummer med en livs levande tennsoldat. Precis lagom nivå av schlagerkoko i kombination med vass låt och sångare. Loik (ska vara en prick till över i:et men jag löser inte det på paddan) var hästlängder bättre än Måns tycker jag men sedan när har någon lyssnat på mig.

På det stora hela en alldeles för lång kväll som bjöd på för få ljusglimtar för att vara riktigt värd det. Nästa år hoppas jag showen börjar vid Bollibompatid så mina föräldrar kan hålla sig vakna.

Laser & Bas live på Kafé De Luxe

Laser & Bas är resterna efter legendariska Malmöbandet Vit Päls. Sångaren Kalle är kvar men ingen annan tror jag (är för slapp för att googla upp det). Soundet är ungefär detsamma, svensk pop som går åt det lite löjliga hållet. Igår lirade de på Kafé De Luxe. Jag var givetvis där.

Men först betade jag av några timmar i landstingets tvångströja, jag jobbade alltså om det var oklart för de lyckliga själar som valt en annan yrkeskarriär än den där man tvingas arbeta fredagkvällar.

Väl på plats svepte jag en öl i rent medicinskt syfte. Sedan en till. Nu började jag bli människa igen och det var dags att lämna den lite lugnare delen av lokalen som heter Gräddhyllan, eller Gräddis som jag säger, för att tassa ner till källaren där konserten skulle äga rum. Där var det pinsamt lite folk och de få som var där verkade snubblat över en dos LSD för det var dansrörelser på golvet som man vanligtvis bara ser på zoo eller på riktigt lyckade personalfester.

När Kalle och hans band sedan entrade scenen hade ändå en ganska gedigen skara letat sig ner till källarn. De lirade hela sin debutplatta och det finns helt klart ett par fina spår här även om Kalle sjunger som han är lätt retarderad. Bästa spår är därför "Samma Snack" där Alice Boman vanligtvis sjunger en hel del. På spelningen sjöng gitarristen Lisa (tror jag hon hette) och gjorde det riktigt bra. Jag gillade även "Kan du känna hur det blåser". Men framförallt gillade jag att konserten var så kort att man slapp stå och längta tills det var slut som ofta är fallet när man tittar på artister som man egentligen tycker är ganska störiga.

På det stora hela en trevlig afton som avslutades på Gyllene Måsen med en dubbelburgare i käften. 

Det hände nåt lustigt med bildöverföringen här. Instagram @barabaraberra

Kerstin simmar. Igen!

Nu var det ett tag sedan ni fick följa mina simmarframgångar. Jag har sedan sist lärt mig simma ganska exakt 50 meter i pool, efter 50 meter crawl är jag alltså så gott som död. Som en händelse var just 50 meter crawl ett krav för att få vara med i denna utomhuskurs som äger rum i den lilla pölen som ligger inklämd mellan Centrallasarettet och simhallen.

Träningen började en bra bit före utsatt tid då det ju är en kamp att få på sig en våtdräkt. Tillslut fick jag ändå på mig ålaskinnet men då visade det sig att vi skulle ha teori i en halvtimme. Så det var bara att åla av sig skiten igen. Det lyckades dock inte så jag fick sitta med händerna låsta i våtdräktsärmarna som en psyksjuk människa i tvångströja.

På teoripasset fick vi information om att det kan blåsa till sjöss. Det kan också vara kallt och blött. Det var så att säga själva defenitionen av "stating the obvious". Vi fick även information om hur vi skulle simma "säkert". Vi skulle exempelvis alltid simma i par vilket ökar risken för att få en spark i huvudet markant (?). Men gruppen var ju ovetande om att de kunde simma hellugnt eftersom de ju hade en kompetent sjuksköterska i gänget (jag alltså, om det var oklart).

Tillslut begav vi oss ner till sjön för att göra det vi var där för, förnedra oss i tajt dräkt. Folk gnällde högljutt över det kalla vattnet, betedde sig som att de skulle ner i en isvak. Själv tyckte jag det var skollande hett i jämförelse med Helgasjöns 9-gradiga vatten där jag i fredags testade våtdräkten för första gången. Vi simmade ett par längder men mycket mer hann vi inte med. Det ansågs tydligen för kallt. Mesigt värre tyckte jag eftersom jag för längesedan tappat känseln i perifera delar.

 Nästa vecka hoppas jag på lite mindre prat och lite mer simning.

Lite is har ingen dött av.

Sam Outlaw - "Love Her For A While"

Den stiliga cowboyen från Kalifornen har jobbat länge och väl på sin nya platta. Men nu så är den äntligen (snart) här! Den nionde juni släpps albumet Angeleno. Sam har ju en EP i bagaget och en fullängdsplatta som låg ute på Spotify ett tag men som sedan plötsligt försvann från the face of the Earth.

Angeleno innehåller många spår som fanns med på den plattan som mystiskt försvunnit. Det är så typiskt countryrtisterår att hålla på så här och släppa sina låtar flera gånger. Men jag förlåter honom för otyget eftersom han är lite av en husgud här i min bloggarkvart. Albumet innehåller ju dessutom ett par helt nya spår. Till exempel denna.



Har ni helt missat fenomenet Sam Outlaw så släpp vad ni gör och leta upp hans finfina EP på en data nära dig.

JP Harris & The Tough Choices live i Gillestugan i Storebro

Igår var det Sverigepremiär för amerikanen JP Harris och hans band. Av alla ställen i detta avlånga land skedde den i Storebro. Och tack gode Gud för det för Storebro visade sig vara typ den vackraste platsen på jorden, varför har ingen sagt nåt? Belägen bara någon mil från Vimmerby, precis intill en sjö med filmisk skönhet, tornande den lilla orten upp sig. Gillestugan där konserten sedan ägde rum låg på en liten höjd med magnifik utsikt över sjön. Vädret hade en del övrigt att önska, det var så att säga småländsk vår, blött. Men inte ens regnet kunde förstöra stämningen utan bidrog snarare med en extra dimension av myspys.

Gillestugan var fullsatt med sina 110 besökare. Jag och min vän Frida var på plats någon kvart före start och hann precis knipa en folköl och två platser på första raden, som svenskt(?) nog var tom medan resten av raderna var smockfulla.

Som sig bör bjöds man även på ett kompetent förband. Kalle som också var ljudansvarig för kvällen rev av ett par covers med sångerskan Hanna. De sjöng fint ihop och hade dessutom den mycket goda smaken att spela Dylan LeBlanc.

JP Harris och hans mannar entrade sedan scenen. De var fem stycken till antalet och såg alla så där härligt bonniga ut som bara amerikaner kan komma undan med. Basisten hade till exempel flanellskjorta och bandana runt halsen, pedal Steel gitarristen bar hatt och JP himself bar upp en Motörheadtröja  med ovanlig elegans. De rev sedan av ett par låtar utan närmare presentation, sade "Thank You!" och sen var det "one, two, one, two, three, four!" och på att igen bara. Det var tämligen intensivt. Här någonstans lutade sig också Frida mot mig och formulerade den mycket korrekta analysen "allt låter likadant". Men med det inte sagt att det var dåligt, det var bara mycket samma typ av låtar under hela första akten. Jag tyckte mig ändå skönja en lite lugnare favorit i yran, "The Day You Put Me Out".

Instagram @barabaraberra

Under pausen passade jag på att köpa en tjusig tisha. Grabbarna i bandet var ute och rökte och tjittjattade vänligt med alla fans, ställde upp på groupies och signerade skivor etc. Verkligen hatten av till deras ödmjukhet.

Instoppat i mysbyxa. Klassisk tönt.

Andra akten var det om möjligt ännu mer klös i. Frida trodde de hinkat i sig sprit under pausen, bra gjort i såna fall för det var absolut ett mer uppslutet gäng som nu stod på scenen. Här började också sologitarristen ta mer plats med sina rappa fingrar över sin guldglimmande gitarr. Folk satt nu bokstavligt talat och dansade på sina stolar, jag tittade runt och såg att det fullständigt lyste i ögonen på publiken, även damer i 70-årsåldern som man fördomsfullt kan ana var ditsläpade av partners såg ut att ha one helluva time.

Instagram @barabaraberra

En bit in på andra akten kom titelspåret från senaste plattan "Home Is Where The Hurt Is" och det var helt klart en av kvällens höjdpunkter. I övrigt lirades det en del covers från bandets favoritartister. Till exempel en mycket lekfull version av George Jones "White Lightning".

Efter två intensiva akter och därtill två extranummer kom konserten tillslut till vägs ände. Hela publiken gav grabbarna stående ovationer och jag har nog sällan bevittnat ett band som varit mer värt det.

På nedre plan reades sedan korv och kaffe ut, "halva priset!" ropades det och man blev snabbt varse om att man visst inte befann sig på någon sliskig bar i amerikanska södern utan i Storebro, Sweden. Jag nappade givetvis på en kaffe.

Tack till Smålands Country Club som ordnade den finfina konserten!

Dwight Yoakam - Second Hand Heart

Veteranen från Kentucky har lirat sin honkytonkmusik så länge han levt och andats. Han har varit mycket trogen denna musikstil och det har inte rört honom i ryggen att resten av världen kanske gått vidare. Man måste beundra en sådan artist som inte låter sig påverkas av vilket håll vinden blåser. Men det tenderar att bli förutsägbart och tyvärr lite småtrist.

Second Hand Heart är verkligen en bra countryplatta på pappret. Den innehåller det mesta man kan begära. Den bjuder på svängiga låtar som ”In Another World” och lugnare spår som ”Off Your Mind”. Allt håller hög klass och 58-åringen kan ju som bekant ta en ton. Men särskilt spännande blir det aldrig. Jag uppskattar dock den udda covern på ”Man of Constant Sorrow”.

På det stora hela ett fullt kompetent album om än inte särskilt upphetsande.

Betyg: 3 (av 5)

Reba McEntire - Love Somebody

Reba McEntires 27e(!) platta är föga förvånande en samling klämkäcka låtar levererade med en av countryns värsta sydstatsdialekter. Konstigt nog gillar jag verkligen det jag hör.

 60-åringen från Oklahoma har som sagt varit flitig i skivstudion men detta är faktiskt det första albumet på hela fem år. Däremellan har hon också bytt skivbolag. Inte vet jag egentligen hur stor roll sånt spelar men Love Somebody bjuder i alla fall på fräsch och opretentiös countrymusik.

 ”Going Out Like That” var första singeln från plattan och är helt klart en av de vassaste spåren. Det är bra driv i verserna och refrängen brakar loss på ett härligt sätt. Kanske hade man klarat sig utan elgitarrerna och det udda sticket i autotune. Men Reba har väl aldrig riktigt varit någon Less is More typ av kvinna. Och det är kanske ett bra karaktärsdrag för inte blir man en av countryns största genom att fega sig fram. Andra vassa spår är ”She Got Drunk Last Night” och ”Livin’ Ain't Killed Me Yet”. Albumet avslutas med den märkliga ”Pray For Peace” med ståtlig säckpipa(!) och konstigt nog är man inte det minsta förvånad. 

Gillar man sin country med extra allt så gillar man Love Somebody.

 Betyg: 3,5 (av 5)

Hipp hurra, för här kommer bumbibjörnarna.

Vårruset 2015

För tillfället är det helt tort på countryfronten. Så jag tänkte att jag under tiden istället kunde redogöra för mitt torftiga liv. Idag sprang jag till exempel vårruset. Ett 5 km lopp runt anrika växjösjön för enbart kvinnor. Som vanligt när kvinnor samlas vid den här typen av aktiviteter kan man räkna med utdelning av gratis inkontinensskydd.

Man får också glädjen av att trängas med löpare som inte för sitt liv kan förstå instruktionen "gå till höger, springa till vänster". Jag var bra sugen på att knuffa ner ett par av dem i växjösjön men jag behärskade mig då det var så mycket vittnen överallt.

Efter loppet bjöds det på medalj och picknick och sen åkte alla hem till sitt.

Duscha efter idrott är för losers.

Tycker ni det är kul med mitt sportliga liv så kan jag glädja er med att den mycket populära serien "Kerstin simmar" snart återkommer till bloggen då jag anmält nig till ytterligare en simkurs. Denna gång handlar det om utomhussimning.

Throwback Thursday: Lonestar - I'm Already There

Lonestar var riktigt populära när jag och mitt småfeta lynne spenderade ett år i Texas i början av 2000-talet.

Bandet har släppt en hel drös album och är fortfarande aktiva. Bästa plattan kommer från 2001 och innehåller sliskig kommersiell country när den är som bäst. Bästa spår : "I'm Already There", " Not A Day Goes By", "Unusually Unusually".

Ellen Sundberg - White Smoke and Pines

Jag var helt bombis på att jag skrivit något på bloggen om talangfulla Ellen Sundberg. Men det verkar inte så, skämmes på mig. Ellen är dryga 20 år och har gjort det udda karriärsvalet att bli countrymusiker, men jag antar att man inte har så mycket att välja på när man besitter sådan uppenbar countrytalang.

I mars släppte hon sin andra platta White Smoke and Pines och den kan jag varmt rekommendera. Här bjuds man på släpig americana med precis rätt mängd rasp i rösten. Det blir lite småsegt emellanåt men på det stora hela ett otroligt kompetent album för att komma från en tösabit som knappt får köpa alkohol lagligt.

Bästa spår är ljuvliga "Vägen är lång (The Road Is Long)". Man måste också beundra det vackra skivomslaget.

Måndagstipset: Kings of Convenience

Jag fick ett tips av en kollega idag om en norsk duo som sjunger stämningsfull Simon and Garfunkel pop. Jag brukar vanligtvis ta folks musiktips med en nypa salt då folk i regel har katastrofalt dålig musiksmak. Men jag gav ändå duon med det mycket krångliga namnet en chans.

Och nu har jag lyssnat på grabbarna hela kvällen och njutit av deras fräscha retropop. Så tji fick jag.

Spotifylista april

Då har det gått en vecka sedan sista inlägget så då är det väl dags för ett nytt på denna patetiska lilla blogg. Jag skyller det snåla bloggandet på att det är väldigt jobbigt att skriva på en padda. Jag borde köpa mig ett tangentbord men pengarna har i veckan istället gått till inte mindre än tre pizzor. Men aprillönen bjöd på fina påskbonusar så kanske kan jag unna mig både tangentbord och pizza nu.

Månadens spotifylista bjuder nästan bara på country, så som sig bör på en countryblogg. Länk till April's Foolin' här.

Växjö Country Roots Festival del 2: Alligator Gumbo, Sjöström & Gullö, Pilgrim, Swinging Hayriders

Kvällen fortsatte med Cajunbandet Alligator Gumbo. Cajun är en musikstil från Louisiana som sjungs på "Louisianafranska". Det rådde delade meningar i gruppen om vi tyckte det var bra eller dåligt, själv kan jag inte riktigt bestämma mig. Det var ganska mycket oljud i form av dragspel, gapig sång och världens största triangel som skar i öronen. Men det var också säckpipa! Vilket är ett vackert oljud.  Klart är i alla fall att bandet hittat en ganska unik väg i musiksverige och det ska väl alltid hyllas.

Instagram @barabaraberra

Näst på tur var festivalens till antalet minsta akt, duon Sjöström & Gullö som på endast kontrabas och dobro imponerade med stor scennärvaro. Men inte tillräckligt för att jag skulle orka lyssna på mer än ett par låtar, vi smet därför ut och tog en kaffe. 

Efter sex konserter på raken var nu moralen i vår lilla grupp låg, countrymusiken stod oss upp i halsen. Under ett svagt ögonblick övervägde vi att lämna lokalen och tassa över till Kafé De Luxe där popsnöret Joel Alme lirade. Men vi tog oss samman i sista stund och gick in i konsertsalen igen där Pilgrim redan var i full gång. Pilgrim visade sig vara ett glatt gäng med två systrar i fronten som behärskade den ädla konsten mellansnack vilket tyvärr verkar vara ett utdöende fenomen inom livemusiken. Karin och Maria som de hette flamsade loss ordentligt på scenen men bjöd också på klassisk country vilket var lite befriande efter alla konstigheter. 

Sist ut för kvällen lirade Swinging Hayriders, ett band som nördat in sig på western Swing. En musikstil som egentligen inte är min kopp av te men det var svårt att väja för bandets entusiasm och speciellt sångerskans otroliga röst. En fullt värdig avslutning på en intensiv afton.

This is Kerstin Viman from kerstinscountry.blogspot.com signing off.

 

Växjö Country Roots Festival 2015 del 1: PPM, Six String Yada, Edit Strindberg Trio, The Original Five

Igår hade hela Växjö kommun med omnejd barskrapats på den lite udda människoarten som har en särskild plats i hjärtat för banjo, baktakt, fiolgnissel, dragspel, säckpipa(!) och annat oljud. Vi möttes sedan upp på Kulturhuset Palladium för den första upplagan av Växjö Country Roots Festival.

Festivalen drog igång redan kl. 16 så den som ville bygga upp ett lagom rus fick börja strax efter lunch. Hos mig gjorde man sitt bästa på extra starka mojitos och bacon.

Frida tog denna fina bild

Glada i hågen begav vi oss sedan iväg till festivalens första akt, sympatiska PPM från Karlshamn. Ett band som ju lirade redan i december på Palladium i samband med presentationen av festivalen. Precis som då bjöd trion på en skönsjungande blandning av covers och egna låtar. Bäst var "The Girl From Hel".

Instagram @barabaraberra

Näst på tur var Six String Yada, ett band som lirar amerikansk bergsmusik. Kvällen till ära hade de också en amerikan med sig upp på scenen, violinisten Rachel från West Virginia eller Kentucky eller någon annan delstat, minns inte hundra vilken. Rachel och de fyra bandmedlemmarna bjöd på en fantastisk musikalisk resa. Kisade man lite kunde man tro att man satt någonstans i Apalacherna med ett gäng hillbillies runtom sig. Känslan förstärktes också av att delar av publiken nu blivit rejält runda under fötterna.

Instagram @barabaraberra

Eftersom jag är särskilt svag för snärtigt banjoplock föll jag lite extra för den stilige banjopojken Erling Bronsberg. Men övriga bandmedlemmar imponerade också med stora musikaliska kvaliteter. Jonas Bleckman rockade sin cello så pass att han trillade av stolen, Simon Nyberg glänste på sin slitna tolvsträngade gitarr och Agnes Brogeby på fiol sjöng som om hon var born and raised i något tragiskt gruvsamhälle (det är en bra sak alltså) och så Rachel då som helt klart behärskade en fiol och dessutom utstrålade ett härligt självförtroende som bara en amerikan kan. Tillsammans bjöd de på cirka 45 minuter gapig country, för ett ögonblick var jag helt säker på att jag drabbats av något kardiologiskt missöde men det var nog bara hjärtat som inte visste hur det skulle reagera på den typen av fullt ös x 5.

Efter denna urladdning var vi tvungna att ta en paus från musik ett tag. Tyvärr fick därför Edit Strindberg Trio agera bakgrundsmusik till en måltidspaus. Jag åt räkmacka och sköljde ner det hela med en pilsner.

Räkfylld och nöjd begav jag och mina festivalkompanjoner oss sedan in i konsertsalen igen för att avnjuta The Original Five. Festivalen utspelades förresten enkom på en scen vilket ju är ett lite udda festivalkoncept men jag gillade det faktiskt. Det gjorde ju inte heller saken sämre att lokalen till vardags är en biograf med magiskt sköna biofåtöljer. Jag är ju som bekant ett stort fan av konceptet sittkonsert.

The Original Five är ett bluegrassband från Malmö. För första gången under kvällen kom det nu upp en dobro på scenen, vilket väl måste vara det vackraste instrumentet i världen? Dobrospelaren Daniel Olsson gjorde också instrumentet med råge rättvisa. Tillsammans med Jonas, Johan x 2, Ola och Dan bjöd han på en riktigt fin stund. Helt klart en av kvällens musikaliska höjdpunkter.

Instagram @barabaraberra

Kvällen fortsatte sedan med Alligator Gumbo, Sjöström & Gullsjö, Pilgrim och Swinging Hayriders. Men det får ni läsa om i del 2 som kommer imorgon!

Hej och förlåt

Ursäkta dåligt bloggande sista veckan. Men det är svårt att få till när man jobbar så hårt.

Med jobba menar jag alltså att sitta och se superupptagen ut medan man tänker på pommes eller nåt.

Men i helgen ska jag på countryfestival på Palladium här i min lilla stad så då har jag i alla fall nåt att skriva om! Min tanke var att jag skulle skrivit lite om de band som är med och lirar men det rann mig ur fingrarna på grund av lathet. Ni får alltså hålla till godo med en resumé av festivalen vad det lider.

Kul ska det bli i alla fall och jag har lyckats få med mig hela två vänner på spektaklet (alla vänner hon har red. anm.).

Christian Kjellvander live på Kafé de Luxe

Ikväll hade vi finbesök i vår lilla stad av Sveriges okrönta americanakung Christian Kjellvander. Tyvärr verkade det ha gått förbi tätortens dryga 60 000 invånare vilket ledde till en nästan pinsamt liten publik. Det var dessutom ett ganska torftigt publik"hav", mycket AT-läkare och annat bottenskrap, undertecknad inkluderad. Men ingen skugga ska ju egentligen falla på vi som de facto var där.

Christian med sin långa gängliga kropp fick knappt plats på den lille scenen. Som tur var hade han bara en gitarr och en liten mager kvinnlig sidekick med sig upp på scenen. Jag misstänker att det var hans fru Karla-Thérèse men det kan vara en helt felaktig slutsats. Hon sjöng i alla fall ljuvligt och hennes späda röst passade som handen i handsken ihop med Christians murriga stämma. Han har ju verkligen ett riktigt ess i rockärmen i och med den rösten, den är verkligen magisk. Tur det! För utstrålningen, mellansnacket och det allmänna showmannashipet var verkligen under all kritik. Han sade knappt någonting under hela spelningen förutom ett par sömniga "tack ska ni ha" (vilket i och för sig är hästlängder bättre än "tack som fan").

Konserten höll på i vad som kändes som en evighet. Jag hade gärna sett att man satt fram stolar så man åtminstone hade kunnat sitta komfortabelt genom den. Tyvärr kändes det hela bitvis mycket segt, trots att Christian absolut är en av de vassaste artisterna jag bevittnat på den lille deluxescenen. Men han skulle behöva jobba på scenspråket och att inte spendera halva konserttiden med att stämma sin gitarr.

Betyg: 3 (av 5)

Bäst: " Poppies And Peonies", "Two Souls", "The Island"

Sämst: publiksiffran

Instagram @barabaraberra

Blev ni nu svinsugna på att gå och titta på Chrille så kommer han till min hemstad Linköping imorgon 10/4. Turnén drar sedan vidare till Skåne och sen upp igen i landet. Hela turnéplanen finns på hans hemsida.

Lindi Ortega - "Tell It Like It Is"

Allas vår favotitkanadick har släppt en ny härlig singel. "Tell It Like It Is" är en typisk Ortegalåt med pampig el-gitarr och karaktäristisk sång från en av branschens vassast stämmor.



Jag gillar den men det är inte hennes bästa verk. För tillfället gillar jag mest "Something For You" från senaste plattan men "Hard As This", "Tin Star" och "High" är också prima musikunderhållning.

Måndagstipset: Andrew Combs

28-åriga Andrew Combs är född och uppvuxen i Dallas, Texas (USAs torftigaste stad, reds. anm.). Men har som så många andra flyttat till Nashville, Tennessee för att söka lyckan som countryartist. Vilket visade sig vara ett smart drag för nu är han aktuell med sin andra platta All These Dreams och den är verkligen inte kattpiss. Den är faktiskt raka motsatsen, helt fantastisk!

Andrew sjunger med en äckligt sammetslen stämma och hans musikstil drar mer åt Singer/songwriter-hållet än renodlad country. Trots det gillar jag  alltså grabben starkt, kanske har jag drabbats av något cerebralt.

Bäkta spår: "Foolin'", "Pearl", "In The Name Of You", "Nothing To Lose", "All These Dreams" (med flera!!!)

En man och hans hatt. 

Man kan ju misstänka att hans debutplatta Worried Man också är helt okej så jag tycker vi tar och lyssnar på den också, så kan vi prata om det sen.

Joy Williams - "Woman (Oh Mama)"

Ena halvan av den på bloggen mycket omtyckta duon The Civil Wars har dragit igång någon form av soloverksamhet. Joy Williams första singel heter "Woman (Oh Mama)" vilket ju är en skapligt suspekt titel. Men det visade sig vara passande eftersom låten också är riktigt udda. Men efter ett par lyssningar har den växt på mig. Men det är inte country direkt. Så lyssna istället på The Civil Wars gamla verk om ni tycker "Woman (Oh Mama)" bara är för konstig.



Joy hade ju med parhästen John Paul White ett par riktigt framgångsrika år innan de tråkigt nog lade ner 2014. Två vassa album hann de ändå skänka oss under deras relativt korta samarbete, Barton Hollow (2011) och The Civil Wars (2013). Båda finns på Spotify så det är bara att gå loss!

Throwback Thursday: Miranda Lambert - Revolution

Nu drar vi igång det här skojiga torsdagstemat igen, där jag i egenskap av countryorakel tipsar er om en gammal platta jag gillar.

Denna vecka går turen till Miranda Lamberts finfina platta Revolution från 2009. Plattan är fullständigt smockad med hits och hela fem singlar seglade upp på topplaceringar på Billboard Hot Country-listan. "The House That Built Me" och "Heart Like Mine" knep till och med första plats och är solklart två av de starkaste låtarna på albumet. Andra starka spår "Airstream Song", "Me And Your Cigarettes" och '"White Liar".

Har ni helt missat fenomenet Miranda Lambert (USA's största kvinnliga countrystjärna, ni borde skämmas!) så finns alla hennes fem plattor på Spotify.

Just a small town girl.

Youtube Saturday

Idag snubblade jag över ett par riktigt härliga countryvideos på youtube. Jag har ju på senare år dragit mig till lite mer sofistikerad country men det är ju svårt att ogilla den här typen av pretentiös berättarteknik i ljud och bild.

Miranda Lambert är ju ett bekant namn jag har inte lyssnat på henne på ett bra tag. Hennes "Little Red Wagon" gillar jag dock starkt, och videon är ju top notch. Sam Hunt är före detta amerikansk fotbollsspelare och har roat sig med att skriva låtar åt andra artister. I fjol släppte han debutplattan Montevallo som verkat gått hem i stugorna. Eric Church och Florida Georgia Line fick mest vara med för de har gjort fina musikvideor till sina annars ganska medelmåttiga låtar. Maddie & Tae överraskar dock med något slags feministiskt initiativ. Inte en dag för tidigt i den konservativa countryvärlden!

Courtney Barnett - "Depreston"

Jag gillar den här låten.




Courtney Barnett kommer från Australien och har också gjort andra fina låtar som "Avant Gardener" och "Out Of The Woodwork". Leta upp henne på Spotify.

Slut på veckans torftigaste inlägg.

Spotifylista: mars

Lite country, lite schlager, lite pop. Här är senaste spotifylistan.

Melodifestivalen 2015: Final

Vid det här laget har väl alla redan lagt lördagens melodifestivalfinal bakom sig. Men jag som har gjort misstaget valet att jobba som sjuksköterska missade festligheterna på grund av nattjobb.

Men inte skulle jag kunna låta en schlagerfinal gå obemärkt förbi norra Europas bästa musikblogg. Så här kommer en sammanfattning baserad på tidigare deltävlingar samt lite strötittning av gårdagens repris.

Som så många gånger förr när det vankas final blir man överraskad att flertalet av låtarna faktiskt inte kräver en skämskudde, utan faktiskt är rätt hyfsad musikunderhållning. I år hade man dock från melloledningen beslutet att det skulle vara hela tolv bidrag i finalen istället för tio. Detta resulterade föga oväntat i att finalen bestod av ytterligate två låtar som var okej men inte hade något med slutstriden att göra och således mest fick agera kisspaus. Jag tänker exempelvis på Jessica Andersson och JTR.

Ett par låtar hade dock växt sedan jag hörde de sist. Exempelvis Erik Saades snärtiga "Sting". Tyvärr har ju grabben oturen att vara just Erik Saade vilket kan ligga honom lite i fatet. Det vilar verkligen något störigt över hela hans aura. Dinah Nahs dunkadunkaschlager tycker jag också förtjänar mer kredd än den fått.

Men kvällens riktiga kanoner var ju ändå de som också knep "medaljerna". Jon Henrics härliga jojk slutade tvåa och Mariettes suggestiva pop trea. Mariette tycker jag för övrigt gjorde ett fantastiskt nummer finalkvällen till ära, vilken låt och röst och utstrålning!

Kvällens vinnare blev dock ingen mindre än en manisk Mumsmums. Jag tycker absolut det är en stabil låt men skåningens glada lynne står mig upp i halsen. Kan inte någon bara ge honom en heminevrin?

Nu blir det lugnt på schlagerfrontren här ett tag men väl mött i Wien framåt vårkanten.

Hej jag heter Måns och har damp.

Maxida Märak & Downhill Bluegrass Band - Mountain Songs and Other Stories

Aldrig förr har det spelats så mycket samisk jojk i den här bloggarkvarten. Jon-Henrics härliga schlager har spelats flitigt och nu har jag också upptäckt Maxida Märaks magiska stämma (tack vare Smålands Country Club-nytt som damp ner i brevlådan igår).

Maxida Märak har förutom ett jättefräsigt namn också en radda talanger vad det verkar. Hon sjunger, rappar, jojkar, spelar teater och håller på. Dessutom ägnar hon sig åt renskötsel som vilken jockmockjocke som helst. Vilken tjej alltså! 

Trots att hon kanske är ett helt nytt namn för er kan jag nästan garantera att ni redan hört henne. Det är nämligen hon som jojkar i början av Mando Diaos "Love Last Forever", som ju också var officiella låten till skid-VM I Falun (om ni nu legat i koma och missat det).

I november förra året släppte hon plattan Mountain Songs and Other Stories ihop med svenska bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band. Jag hade liksom på känn att kombinationen jojk och bluegrass kunde bli rätt intressant men jag var inte beredd på att fullständigt knockas av den vackra jojken. Men plattan bjuder också på vanlig sång, något som Maxida också behärskar mer än väl. Hon sjunger dessutom på både engelska och samiska och alla dessa variationer gör ju att det är svårt att tröttna på de fina bergsångerna.

Plattan är också ett samarbete med sametinget för att belysa att vi ska vara lite räddare om vår vackra natur och inte gräva gruvor all over the place.

Bästa spår: "The Mountain", "Gåhttse Gieres Corey", "You'll Never Leave Harlan Alive", "How Can You Sell What's Mine", "Nikesunnas Joik".

Betyg: 4 (av 5)

Polarprisextra! Emmylou Harris

Årets polarpris gick i år till den gamla countryräven Emmylou Harris och trummisen Evelyn Glennie. Priset har funnits sedan 1992 och delas årligen ut till en artist inom populärmusiken och en inom den klassiska musiken. Alltså ges ett pris varje år till någon man aldrig hört talas om. I år gick det till Evelyn Glennie från Skottland som trots att hon varit döv sedan 12 års ålder är en riktig hejare på slagverk. Tydligen kan hon urskilja toner genom vibrationer vilket ju är fascinerande!

I kategorin populärmusik gick priset till Emmylou Harris, vilket var mycket välförtjänt tycker jag. Harris är ju en av de riktigt stora inom countryn och har bjudit på så mycket fin musik genom åren. Jag har inte lyssnat ihjäl mig på hennes tidiga ver men som liten countrynörd har man ju inte kunnat undgå hennes klassiska låtar. Men jag upptäckte nu när jag gjorde research (googlade alltså) att hon långt ifrån skrivit alla sina låtar. Jag orkar inte reda ut vilka det gäller, vi kan väl bara kort konstatera att hon har countryns vassaste röst och snyggaste hår oavsett hur många hits hon själv skrivit.

Jag gillar särkilt hennes platta All I Intended To Be från 2008 och All The Roadrunning från 2006 som hon gjorde ihop med Mark Knopfler.

Gullig som jag är har jag gjort en Emmylouspotifylista bara till er. Här har jag även tryckt in låtar skrivna om Emmylou. Till exempel denna vackra.

Kerstin simmar!

Efter förra veckans uppvisning i 25-metersbanan (se föregående simrelaterade inlägg) så var det ju egentligen helt onödigt för mig att dyka upp på den sista lektionen i simskolan. Jag menar jag är ju så gott som fulländad och det är ju bara taskigt att gnugga in min simtalang i ögonen på övriga kursdeltagare. Men när klockan slog vid 06 (på ledig dag!) var jag så simsugen att jag inte knde låta bli.

Dagens pass började med en klassisk streamline, alltså att man ligger som en likstel sill i vattnet med armarna fram och sparkar frenetiskt med benen. I denna övning har man hela tiden ansiktet mot botten vilket omöjliggör andning, en livsviktig aktivitet för att överleva dagen. Men det verkar inte vår simcoach bry sig om, hon tycker man ska ligga där och sprattla tills man kan skymta himlaporten. 

När vi tramsat färdigt med den här typen av konstiga övningar simmade vi på riktigt. Jag simmade då för första gången i mitt liv 50 meter i ett bräde. Bara 2950 meter kvar då så har jag Vansbrosimmet i ett nafs.

När man var helt slut efter det långa passet kom coachen på att hon skulle ta tid på oss när vi simmar en längd, alltså 25 meter. Jag fick en tid på 23 sekunder vilket jag var hyfsad nöjd med fram tills jag kom hem och googlade fram att jag simmade snäppet långsammare än 10-åriga Oskar Larsson i knatteracet i Allingsås. Han vann och slog personbästa på 20.66.

Nu har jag därför två mål i min simmarkarriär: Överleva Vansbrosimmet samt att slå den här störiga lille Oskar på 25 meter fritt.

När man tycker simningen går lite tungt kan man trösta sig med att det finns värre vattensporter att utöva.

Brandi Carlile – The Firewatcher's Daughter

Brandi Carliles ljuvliga stämma upptäckte jag för ett par år sedan när hennes succélåt ”The Story” spelades i slutet av ett aerobicpass. Jag har alltså haft en mörk stund i mitt liv då jag ägnade mig åt aerobic, step och sådan konstgjord träning. Men då föll jag i alla fall direkt för Brandis kraftfulla sång och sedan dess har hon blivit lite av en husgud tack vare flera stabila skivsläpp, senast Bear Creek från 2012.

33-åriga Carlile är själva definitionen av den lite luddiga termen Singer/songwriter. Hon sjunger och hon spelar, hör inte direkt hemma i countryn och heller inte i popen. Hon är väl lite av en alternativ countryfolkrockare. Oavsett genre så skapar hon i alla fall fantastisk musik. Senaste plattan är hennes femte i ordningen och ingen människa med normal hörsel och musiksmak kan bli besviken på de tolv spåren. Är man lite av en viktigpetter kan man sakna de lekfulla tonerna som fanns med på föregångaren Bear Creek. Men då är man ju verkligen petig alltså.

Plattans stora behållning är istället de lugna bitarna där Brandis röst får tassa runt över gitarrplock och en liten körstämma. Ett par riviga spår sticker också ut, till exempel ”The Things I Regret” som kan vara plattans bästa låt. Tätt följt av ”I Belong To You”, ”Murder In The City”, ”The Eye” och ”Wilder (We’re Chained)”.

Ta en sjukdag imorn och unna er en heldag med eldvaktens dotter.

Betyg: 4,5 ( av 5)

Melodifestivalen 2015: Andra chansen

Jag missade gårdagens melodifestival på grund av 30-årskalas med maskeradtema. Så medan Linus Svenning, Hasse Andersson, Dinah Nah och Samir & Viktor sjöng sig vidare till final flamsade jag runt och svepte öl som att det inte fanns någon morgondag.

Instagram @barabaraberra

Men seriös musikskribent som jag är har jag nu sett programmet på SVT play. I första duellen slog Linus Svenning ut Arne Weise Junior. Svennings låt var helt okej men jag tycker ändå Weises Silja Line pop var strået vassare. Men tydligen är det inte jag som bestämmer så Weise fick se sig besegrad.

I duell nummer två gick skandalöst nog Hasse Andersson vidare trots att han ju egentligen hade oturen att duellera mot en av tävlingens absolut bästa låtar, Kristin Amparos "I See You". Svenska folket alltså, de upphör aldrig att underprestera.

Den tredje duellen stod mellan Dolly Style och Dinah Nah. Jag tyckte inte någon av låtarna var så mycket att hänga i julgranen men om någon skulle trycka en pistol mot tinningen på mig så skulle jag säga att Nah var lite bättre. Mycket riktigt gick hon också segrande ur striden.

Kvällens sista duell utspelades mellan två grabbiga duos. Behrang Miri feat. Victor Crone ställdes mot Samir & Victor. De förstnämnda gick helt förbi mig när de tävlade i första deltävlingen men nu framstod låten som en hyfsad schlager anno 2015. Den kunde dock inte mäta sig med Samir & Viktors underbara "Groupie". Det tar emot att erkänna men jag tycker det svänger riktigt härligt om deras töntiga låt.

Så nu har vi alltså alla bidrag klara inför nästa veckas final. Jag hejar på Mariette, Isa och Jon Henric. Så då kan man väl ge sig fan på att Måns går och vinner.

Kvällens bästa var förresten utan någon riktig konkurrens Filippa Barks "Don't Compete in Music".

Kerstin simmar

Tiden går fort när man har roligt, igår var det dags för sjunde och näst sista simlektionen. Alla i gruppen är nu rätt så kompetenta simmare men jag är givetvis bäst.

Det utlovades ju förra veckan att vi skulle bli filmade nästa gång. Så här har ni resultatet!

Country to country 2015

I fredags åkte Sveriges okrönta countrybloggardrottning till Stockholm för storstadsliv och countryfestival på Globen. Här kommer en alldeles för detaljerad rapport som ingen egentligen bett om.

Jag var framme på T-Centralen redan kl. 14.31 på fredagseftermiddagen och hade då ett par timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp helgens värdinna Ingrid som i egenskap av rik syster stod för både husrum och festivalbiljetter. 

Jag vandrade till söders gator och kände mig snudd på som en storstadstjej, men min opropertionerligt stora ryggsäck och stirriga blick utstrålade troligtvis något helt annat. När Ingrid väl stämplat ut från jobbet möttes vi upp för en fika på Garbo's. Det var ju trevligt att träffa henne och så men framförallt var det skönt att någon annan nu kunde bära min tunga väska.

På lördagen sedan var vi uppe med tuppen för att ta tunnelbanan till Eriksdalsbadet för ett evighetslångt simpass, vi glötade säkert runt en hel timme i bassängen vilket kanske inte låter så länge men har man andnöd, panikångest och simmar in i repet 90 % av tiden så förtjänar man nästan ett bragdguld. Och som av en händelse så stötte vi faktiskt på en äkta bragdguldkandidat i badet, amasonkvinnan Sara Sjöström. Hon är alltså 1.86 cm lång har jag googlat upp, och det är precis den typen av övernaturliga egenskaper som gör att man borde tillåta doping för att skipa någon form av rättvisa inom idrotten, men det har ju ingenting med någonting att göra bara en åsikt som jag länge gått och burit på.

Efter simpasset tittade vi på damernas 3-mil och njöt av Kallas kämparinsats. Och vips så var klockan slagen för countryfest på Globen och man hade ju inte hunnit komma i närheten av den promillehalt som är lämplig på den här typen av events. Vi var alltså spiknyktra men unnade oss i alla fall en folköl i globens foajé som plåster på såren.

På väg.

Framme!

 

Festivalen Country to country är inne på sitt tredje år och är alltså en tvådagarsfestival som äger rum i ett par Européiska storstäder. Lördagen bjöd på musik från Doug Seegers, Lee Ann Womack, Florida Georgia Line och Luke Bryan. 

Doug Seegers drog igång festen redan kl. 16.30 vilket resulterade i en något futtig publik. Han öppnade i alla fall starkt med "Going Down To The River" och eftersom jag inte lyssnat ihjäl mig på den före detta gatumusikanten trodde jag han hade spelat ut sin bästa hand. Men den stilige amerikanen hade faktiskt ett par till ganska vassa låtar på sin repertoar.

Instagram @barabaraberra



Ofokuserad

 

Efter Doug kom kvällens höjdpunkt, Lee Ann Womack. Hon började lite trevande men kom så småningom igång och tjong i medaljongen vilken röst! Hon sjöng precis lika bra live som i studio och sånt kan jag verkligen imponeras av. Bäst var "The Way I'm Living" från senaste plattan med samma namn.

Instagram @barabaraberra

 

I svallvågorna av Lee Anns sirliga country framstod Florida Georgia Line som något av det vidrigaste jag hört. Det var så gapigt och högljutt att vi var tvungna att fly lokalen och installera oss i baren.



Så här sur blev jag på Florida Georgia Lines dåliga musik

 

Sist ut för kvällen var Georgiasonen Luke Bryan. När jag först började lyssna på country way back var det precis den här typen av svängig grabbcountry jag gillade bäst. På senare år har dock intresset svalnat litegrann, men Luke var ett fullblodsproffs och även en torrboll som jag hade svårt att låta bli att klappa med lite i refrängerna. Bästa låtar var "Play It Again" och "Country Girl, Shake It For Me".



Tack till Ingrid som fotade så fint.

Så det var alltså Country to Country 2015. Var ni där? Har ni något att tillägga?