Kerstin simmar!

Igår var det dags för del tre i kursen med det mycket snajdiga namnet open water crawl. Tyvärr missade jag del två och fick mig nu en otäck överraskning i och med att kursen gått från myspysig kvällssyssla till brutal träning. Det var ingen pardon, vi tvingades hoppa i sjön precis utanför 4 Krogar, det ställe runt sjön som i särklass hyser störst publik. Sen simmade vi konstant i vad som kändes som en evighet. vi simmade mellan en boj och bryggan, huller om buller. Vi skulle till exempel öva på att hålla rak kurs under 20 armtag utan att titta upp. Jag frågade lite försynt om det var tillåtet att andas (man vet ju aldrig i den här tortyrsporten), det var det. Men på grund av titta upp-förbudet frontalkrockade jag givetvis med Mats, största killen i gruppen.

Sedan skulle vi simma till en levande boj, alltså en av coacherna som vänligt nog hoppat ner i det svala vattnet. Poängen med övningen var att "bojen" flyttade på sig så man hela tiden tvingades titta upp och se var det lilla helvetet tagit vägen.

Passet avslutades med att vi skulle simma från bojen till land, man fick välja långa vägen eller korta vägen. Jag valde så klart långa vägen då jag helt uppenbart lider av någon form av självskadebeteende. Väl uppe ur vattnet började dock pinan på riktigt, jag fick kramp i tibialis anterior. Men jag bet ihop och höll god min. Jag hade ju ett gäng kollegor att sluta upp till som hade trotsat regnet för att (vad jag förmodar var anledningen) få se en glimt av min välsvarvade simmarkropp i våtdräkt. Det blev väl något av ett antiklimax då de slagit läger långt ifrån där simningen ägde rum. Kanske var de mest ute efter att dricka öl och struntade fullständigt i mina simmartalanger. Jag blev hur som helst mycket glad över uppslutningen, snudd på rörd.

Nästa vecka hoppas jag på sol och 25-gradigt vatten.

Vem visste ens att det satt en muskel där!