Kerstin simmar. Igen!

Nu var det ett tag sedan ni fick följa mina simmarframgångar. Jag har sedan sist lärt mig simma ganska exakt 50 meter i pool, efter 50 meter crawl är jag alltså så gott som död. Som en händelse var just 50 meter crawl ett krav för att få vara med i denna utomhuskurs som äger rum i den lilla pölen som ligger inklämd mellan Centrallasarettet och simhallen.

Träningen började en bra bit före utsatt tid då det ju är en kamp att få på sig en våtdräkt. Tillslut fick jag ändå på mig ålaskinnet men då visade det sig att vi skulle ha teori i en halvtimme. Så det var bara att åla av sig skiten igen. Det lyckades dock inte så jag fick sitta med händerna låsta i våtdräktsärmarna som en psyksjuk människa i tvångströja.

På teoripasset fick vi information om att det kan blåsa till sjöss. Det kan också vara kallt och blött. Det var så att säga själva defenitionen av "stating the obvious". Vi fick även information om hur vi skulle simma "säkert". Vi skulle exempelvis alltid simma i par vilket ökar risken för att få en spark i huvudet markant (?). Men gruppen var ju ovetande om att de kunde simma hellugnt eftersom de ju hade en kompetent sjuksköterska i gänget (jag alltså, om det var oklart).

Tillslut begav vi oss ner till sjön för att göra det vi var där för, förnedra oss i tajt dräkt. Folk gnällde högljutt över det kalla vattnet, betedde sig som att de skulle ner i en isvak. Själv tyckte jag det var skollande hett i jämförelse med Helgasjöns 9-gradiga vatten där jag i fredags testade våtdräkten för första gången. Vi simmade ett par längder men mycket mer hann vi inte med. Det ansågs tydligen för kallt. Mesigt värre tyckte jag eftersom jag för längesedan tappat känseln i perifera delar.

 Nästa vecka hoppas jag på lite mindre prat och lite mer simning.

Lite is har ingen dött av.