Men först betade jag av några timmar i landstingets tvångströja, jag jobbade alltså om det var oklart för de lyckliga själar som valt en annan yrkeskarriär än den där man tvingas arbeta fredagkvällar.
Väl på plats svepte jag en öl i rent medicinskt syfte. Sedan en till. Nu började jag bli människa igen och det var dags att lämna den lite lugnare delen av lokalen som heter Gräddhyllan, eller Gräddis som jag säger, för att tassa ner till källaren där konserten skulle äga rum. Där var det pinsamt lite folk och de få som var där verkade snubblat över en dos LSD för det var dansrörelser på golvet som man vanligtvis bara ser på zoo eller på riktigt lyckade personalfester.
Väl på plats svepte jag en öl i rent medicinskt syfte. Sedan en till. Nu började jag bli människa igen och det var dags att lämna den lite lugnare delen av lokalen som heter Gräddhyllan, eller Gräddis som jag säger, för att tassa ner till källaren där konserten skulle äga rum. Där var det pinsamt lite folk och de få som var där verkade snubblat över en dos LSD för det var dansrörelser på golvet som man vanligtvis bara ser på zoo eller på riktigt lyckade personalfester.
När Kalle och hans band sedan entrade scenen hade ändå en ganska gedigen skara letat sig ner till källarn. De lirade hela sin debutplatta och det finns helt klart ett par fina spår här även om Kalle sjunger som han är lätt retarderad. Bästa spår är därför "Samma Snack" där Alice Boman vanligtvis sjunger en hel del. På spelningen sjöng gitarristen Lisa (tror jag hon hette) och gjorde det riktigt bra. Jag gillade även "Kan du känna hur det blåser". Men framförallt gillade jag att konserten var så kort att man slapp stå och längta tills det var slut som ofta är fallet när man tittar på artister som man egentligen tycker är ganska störiga.
På det stora hela en trevlig afton som avslutades på Gyllene Måsen med en dubbelburgare i käften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar