Jag var framme på T-Centralen redan kl. 14.31 på fredagseftermiddagen och hade då ett par timmar att slå ihjäl innan jag skulle möta upp helgens värdinna Ingrid som i egenskap av rik syster stod för både husrum och festivalbiljetter.
Jag vandrade till söders gator och kände mig snudd på som en storstadstjej, men min opropertionerligt stora ryggsäck och stirriga blick utstrålade troligtvis något helt annat. När Ingrid väl stämplat ut från jobbet möttes vi upp för en fika på Garbo's. Det var ju trevligt att träffa henne och så men framförallt var det skönt att någon annan nu kunde bära min tunga väska.
På lördagen sedan var vi uppe med tuppen för att ta tunnelbanan till Eriksdalsbadet för ett evighetslångt simpass, vi glötade säkert runt en hel timme i bassängen vilket kanske inte låter så länge men har man andnöd, panikångest och simmar in i repet 90 % av tiden så förtjänar man nästan ett bragdguld. Och som av en händelse så stötte vi faktiskt på en äkta bragdguldkandidat i badet, amasonkvinnan Sara Sjöström. Hon är alltså 1.86 cm lång har jag googlat upp, och det är precis den typen av övernaturliga egenskaper som gör att man borde tillåta doping för att skipa någon form av rättvisa inom idrotten, men det har ju ingenting med någonting att göra bara en åsikt som jag länge gått och burit på.
Efter simpasset tittade vi på damernas 3-mil och njöt av Kallas kämparinsats. Och vips så var klockan slagen för countryfest på Globen och man hade ju inte hunnit komma i närheten av den promillehalt som är lämplig på den här typen av events. Vi var alltså spiknyktra men unnade oss i alla fall en folköl i globens foajé som plåster på såren.
 |
| På väg. |
 |
| Framme! |
Festivalen Country to country är inne på sitt tredje år och är alltså en tvådagarsfestival som äger rum i ett par Européiska storstäder. Lördagen bjöd på musik från Doug Seegers, Lee Ann Womack, Florida Georgia Line och Luke Bryan.
Doug Seegers drog igång festen redan kl. 16.30 vilket resulterade i en något futtig publik. Han öppnade i alla fall starkt med "Going Down To The River" och eftersom jag inte lyssnat ihjäl mig på den före detta gatumusikanten trodde jag han hade spelat ut sin bästa hand. Men den stilige amerikanen hade faktiskt ett par till ganska vassa låtar på sin repertoar.
 |
| Instagram @barabaraberra |
 |
| Ofokuserad |
Efter Doug kom kvällens höjdpunkt, Lee Ann Womack. Hon började lite trevande men kom så småningom igång och tjong i medaljongen vilken röst! Hon sjöng precis lika bra live som i studio och sånt kan jag verkligen imponeras av. Bäst var "The Way I'm Living" från senaste plattan med samma namn.
 |
| Instagram @barabaraberra |
I svallvågorna av Lee Anns sirliga country framstod Florida Georgia Line som något av det vidrigaste jag hört. Det var så gapigt och högljutt att vi var tvungna att fly lokalen och installera oss i baren.
 |
| Så här sur blev jag på Florida Georgia Lines dåliga musik |
Sist ut för kvällen var Georgiasonen Luke Bryan. När jag först började lyssna på country way back var det precis den här typen av svängig grabbcountry jag gillade bäst. På senare år har dock intresset svalnat litegrann, men Luke var ett fullblodsproffs och även en torrboll som jag hade svårt att låta bli att klappa med lite i refrängerna. Bästa låtar var "Play It Again" och "Country Girl, Shake It For Me".
 |
| Tack till Ingrid som fotade så fint. |
Så det var alltså Country to Country 2015. Var ni där? Har ni något att tillägga?
Bara att det var riktigt underhållande att läsa denna detaljerade beskrivning, tack:-)!
SvaraRaderaRothan
Nej, inget finns att tillägga. Mer än att jag håller med ovanstående talare; att det är rysligt underhållande att läsa om dina äventyr.
SvaraRaderaNej, inget finns att tillägga. Mer än att jag håller med ovanstående talare; att det är rysligt underhållande att läsa om dina äventyr.
SvaraRaderaTack för fina kommentarer! / Bloggmaestro
SvaraRadera