Elise Davis - Big Ol' Dreams

Elise Davis, tjejen som släppte 2012 års tredje bästa album, har i dagarna kommit ut med sin nya platta. Plattan har bara fem låtar så det är väl en så kallad EP.

Den består av fyra nya låtar och så en lite märklig remake av "Make The Kill" som ju är en vansinnigt bra låt, fattar inte varför man skulle på och peta på den. Lyssna på den i orginalversion (låter nästan likadant vilket ju gör det hela ännu mer korkat) istället på plattan från fjol, Cheap Date.

De nya låtarna är dock härlig lyssning. De har en snäppet gladare vibb än hennes tidigare verk, om än ganska så marginellt. Den sköna släpiga stämman är dock densamma och den har man ju hunnit sakna litegrann.

Bästa låterna är "Sometimes" och "Right Where We Should Be".

Big Ol' Dreams finns på Spotify. Om ni är nyfikna på Elise Davis som artist, människa och fenomen så tycker jag ni ska surfa in på hennes hemsida eller gilla henne på facebook.

Nästan sommar

Igår hade jag och Frida en riktig pensionärsdag innan vi stämplade in för kvällsjobb. Vi började med lunch på röda korset, räkmacka och läsk för bara 40 kronor! Sedan cyklade vi vidare till Erikshjälpen där stans alla snåljåpar antikvitetsentusiaster hängde på låset, de har ju bara öppet två dagar i veckan. Jag fyndade en mandelkvarn från kanske början av seklet, vad vet jag. Nu jädrar ska det bakas chokladbiskvier och dylikt!

Mandelkvarn för 35 kr. Solglajerna har jag fyndat på Lindex för en billig penning.

Vädret var ovanligt fint igår, inte alls som det brukar vara i min lilla stad. Solen sken och det var värme i luften. Så vi satte oss vid sjön och doppade fötterna i vattnet. För ett ögonblick kändes det som vi var elva år och hade sommarlov.

Men det var en kortvarig glädje för vi hade ju ett arbete att sköta. Det var dock ganska trevligt på jobbet igår, lugnt och fint. Det är det i och för sig ganska ofta. Det här att det skulle vara så stressigt inom vården är lite av en myt, men det ska man kanske inte säga så högt.

Centrallasarettet Växjö, där jag jobbar.

Om någon har orkat läsa hela det här inlägget så belönas ni med en ny och fräsch spotifylista, den hittar ni här.

Lori McKenna - "Susanna"

Finaste låten just nu. Jag skulle kunna lyssna på den i all evighet.



Jag har ju fullständigt spytt ur mig recensioner senaste veckan så nu orkar jag inte mer, ni får bara lita på att Massachusetts som McKennas nya platta heter är lite av det finaste jag hört på ett bra tag. Perfekt soundtrack till en regnig vårdag i slutet av maj.

Mors dag med Natalie Maines

Varför inte fira mors dag med Natalie Maines nya platta Mother? Det passar ju så bra liksom.

Plattan har funnits ute ett tag nu och på det stora hela är den väl lite för "rockig" för min smak. Men Natalie var ju alltid den stora stjärnan i Dixie Chicks och klart som korvspad att Mother är ett kompetent album, men det är inte på något vis ett countryalbum om man nu hoppades på det.

Bäst är "Without You", "Mother", "I'd Run Away" och superfina "Take It On Faith". Resten är tyvärr ganska gapiga och jobbiga, även om jag inser att även dessa låtar är bra rent musikaliskt, man orkar ju bara inte lyssna på dem.

Jag tycker ändå ni ska ge Natalie Maines solosatsning en chans, hon är nog något på spåren.

Betyg: 3 (av 5)

Snyggaste skivomslaget i år!

Tim McGraw - Two Lanes of Freedom

McGraw har befunnit sig i countryns finrum i ganska exakt tjugo år. Two Lanes of Freedom är hans tolfte studioplatta. På sidan av det har han ju dessutom en ganska framgångsrik skådespelarkarriär, så ingen kan ju anklaga honom för att ligga på latsidan. Men det finns ju alltid en risk att kvaliteten får stryka med när man är så supereffektiv. Och lite så är det nog tyvärr på Two Lanes of Freedom. Här finns ett par riktigt starka spår men de är för få i relation till de lite sämre låtarna. Albumet hade helt klart mått bra av att strippas ner på ett par låtar.

Men det är ju inte för inte McGraw har en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Sjunga kan han ju och stilig är han också, och framförallt känns det som han gör musik från hjärtat. Vackra ”Number 37405”, ”Nashville Without You” och Friend Of A Friend” sätter sig därför rakt i hjärtegropen. Men bäst på den hjärtskärande fronten är ändå duetten med Taylor Swift, ”Higway Don’t Care”. Det är en mäktig ballad med två av countryvärldens största på helt olika sidor av spektret vilket ju såklart är ett intressant samarbete, deras röster passar också väldigt fint ihop.

En personlig favorit på den lite glättigare fronten är ”Mexicoma” som handlar om att dricka sig berusad i Mexiko, ett låttema som man onekligen sprungit på förr från den manliga countryeliten. Tramsigt men underhållande. ”Southern Girl” är en annan lättsam visa som sticker ut som en av de bättre på plattan.

Two Lanes of Freedom innehåller ett par låtar för mycket men veteranen McGraw har visat att han fortfarande kan, och för att vara en herre närmre femtio än fyrtio har han gjort ett otippat piggt album.

Betyg: 3 (av 5)

 

 

The Band Perry - Pioneer

Pioneer är syskontrions andra fullängdsplatta. I hemlandet USA har de redan raddat upp ett par hits och gjort sig ett ganska stort namn inom den kommersiella countryn.

Bandet består alltså av bröderna Reid och Neil på diverse instrument och så storasyrran Kimberly som bandets frontman och vokalist.

Albumet öppnar med den första singeln från plattan, ”Better Dig Two”, och den sätter ribban högt för det är nog plattans starkaste spår. Den bjuder på ett snyggt banjoackompanjemang och en riktigt kaxig text. Det låter inte som något man har hört förut, och det är ju oftast en bra grej. Kimberly sätter också sången klockrent.

”DONE.” är en rivig visa där ingen kan missa budskapet. Här svänger det rejält och jag älskar när artister går all in på det är viset. Det är liksom extra allt, något som vi stilrena svenskar brukar ha lite svårt för, men där kan vi nog lära lite av det smaklösa Amerika. För detta är musik som man blir glad av.

Plattan bjuder också på ett par riktigt fina lugna låtar. En personlig favorit är ”Don’t Let Me Be Lonely”. Men titelspåret ”Pioneer” är inte heller fy skam. ”Mother Like Mine” är fin men kanske i gulligaste laget.

Jag imponeras av syskonens musikalitet, det är många fina arrangemang och Kimberley är en skicklig sångerska. Ett par låtar i samma kaliber som ”Better Dig Two” och albumet hade varit och nosat på en fullpoängare. Nu stannar det vid väl godkänt.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

Eurovision Song Contest 2013

I lördags gick finalen av eurovision  av stapeln. Kanske är ni alldeles kräkmätta på festivalen nu men jag känner min medborgerliga plikt att ändå skriva några rader om spektaklet.

I min bok var det helt rätt låt som vann. "Only Teardrops" hade väl egentligen allt man kan begära av en modern schlager. Det var exotiska flöjtar och trummor, herrar i krigsuniform och en rar sångerska utan skor. Och så var själva låten riktigt vass tycker jag, särskilt när refrängen bryter ut.

Men det var inte bara Danmark som imponerade, många länder bjöd på musikalitet av otippat hög kvalitet. Till exempel lilla Moldavien som förutom en jätteklänning också bjöd på en svulstig visa på originalspråk, med en riktigt kompetent sångerska dessutom.

Hollands stolthet Anouk fastnade jag för redan i semin, och denna såsiga melodi var inte sämre i finalen men kanske hade hon kunnat ta på sig något snäppet festligare kvällen till ära.

Island levererade kvällens vackraste låt med kanske tävlingens vassaste manlige vokalist med ett så svårt namn att man inte ens kan skriva det med ett svenskt tangentbord. Isländska är ju också ett satans vackert språk, även om det låter lite som ett hittepåspråk.

För Belgien tävlade nittonåriga Roberto Bellarosa med en modern discodänga som kanske var lite för stilren för att riktigt tilltala den breda massa ute i Europa, kanske skulle man slängt in något störigt blåsinstrument eller liknande.

Norges bidrag led nog av lite samma åkomma, lite för modern för att riktigt kunna konkurera med de glättigare balkantonerna. 

Sist men inte minst gillade jag Cezar från Rumänien. Visst att det var det märkligaste man någonsin sett och hört på ett schlagergolv men när refrängen dunkade loss var det fysiskt omöjligt att sitta still i tv-soffan.

På det stora hela var det en alldeles ljuvlig final. Nästa år gör vi om det i Köpenhamn.

Mede, kvällens stora vinnare. Sjukt duktig som övertydlig programledare.

Lucinda Williams live på Pustervik i Göteborg

I fredags lirade Lucinda Williams på Pustervik i Göteborg. Jag var självklart på plats.

På grund av ett växelfel i Värnamo så missade jag tyvärr de första självande minuterna av konserten. Men Ollebror var ju där och kunde återberätta. Tydligen missade jag "Passionate Kisses" och ett par till men ingen idé att sura över det, ölen var god och stämningen hög. Man känner sig dessutom alltid väldigt ung och fräsch när man umgås med Lucinda Williams-anhängare, de är ju i regel 60 plus och allmänt gubbiga i utstrålningen.

Första låten som jag hörde i sin helhet var "Pineola", en gammal dänga från plattan Sweet Old World från 1992. Därefter följde "Fruits of My Labour" har jag för mig. En fin låt som gjorde sig riktigt bra live med sin svajiga gitarr.

"Copenhagen" var väl den första låten som lockade till ett litet jubel i publiken. Och den är ju himla fin, kanske bästa låten från senaste plattan Blessed. Jag hade nog trott att hon skulle spelat betydligt fler låtar från den plattan men det blev bara ovan nämnda och "Born To Be Loved" vad jag kan minnas.

Ungefär halvvägs in i konserten bytte Lucinda ut sin akustiska gitarr mot en elektrisk och det var väl inte så himla smart, nu blev det långa gnissliga gitarrsolon och allmänt oljud. Riviga "Honey Bee" gjordes dock med den äran och man märker ju att Lusse gillar att ruffa runt med elgitarr på scen så då kan hon väl få göra det.

På det stora hela var det en finfin konsert. Lucinda Williams körde kanske lite med autopiloten i men det är väl inte heller så lätt att rocka loss fullständigt med en ståpublik som på sin höjd vajar lite i sidled när det riktigt svänger. Jag saknade ett par av hennes fantastiska låtar från bästa plattan "Car Wheels On A Gravel Road" men annars var jag nöjd med underhållningen.

Efteråt tog vi en öl på Jerntorgets brygghus och sen åkte vi hem.

 

 

Vill ni läsa en riktig recension, se hit.

Eurovision Song Contest semifinal 1

Jodå nu var det här spektaklet igång igen.

Jag tittade på första semifinalen med ganska så svalt intresse. Det har ju varit ett jädra tjat om denna tillställning på Sveriges television i ganska exakt ett år så man har ju hunnit bli ganska så mätt på skiten.

Petra Mede skötte värdskapet magnifique. Hon lät ju lite som en engelskafröken men hon var ju extremt stabil och det är ju faktiskt det enda man kräver av en programledare.

På sångfronten hade jag tre klara favoriter. Det var Danmark, Nederländerna och Belgien. Och dra på trissor alla dem gick vidare!

Danmark ställde upp med barfota Emmelie De Forest och svulstiga "Only Teardrops". Låten hade väl den perfekta blandningen av gullig sångerska, exotisk balkanflöjt och vass refräng.



Nederländerna, eller Holland som jag lite galet brukar kalla landet, gav oss en nedtonad låt med kompetenta sångerskan Anouk. Henne har man ju inte sett eller hört något från på år och dar. Det var dock ett kärt återseende för "Birds" var verkligen en av kvällens höjdpunkter. Segt som attan men vansinnigt vackert. Och råkar man vara snyggast i Europa så kommer man ju undan med ganska mycket.



Sist men inte minst föll jag för Belgaren Roberto Bellarosa och hans poppiga "Love Kills". Det låg honom kanske lite i fatet att han såg livrädd ut på scenen. Men han var ju bara 19 år och sången satte han ju som ett smäck.



På torsdag kör vi igen, då är det semi nr 2.

Patty Griffin - American Kid

Patty Griffins sjunde platta är hennes första på sex år med eget material. Däremellan lanserade hon ju dock smått magiska Downtown Church, som innehöll tolkningar av gamla gospelklassiker plus tre egna spår. Den har jag fullständigt lyssnat sönder så det var ju på tiden med lite nytt och fräscht från rutinerade Griffin.

På American Kid är hon tillbaka i gamla invanda fotspår. Men inget fel med det ju för ingen gör simpel folkvisecountry så fint som Patty Griffin. Tydligen är plattan något slags sorgearbete efter hennes pappas bortgång, och visst vilar det något spirituellt över American Kid även om det så klart inte är lika bokstavligt som på Downtown Church.

Finaste bitarna är "Wherever You Wanna Go", "Not A Bad Man", "Ohio", "Mom And Dad's Waltz" och den i sammanhanget riviga "Don't Let Me Die In Florida".

Patty Griffins sjunde platta gör ingen besviken, i alla fall inte någon med lite förkärlek för småputtrig country/folk/americana.

Betyg: 4 (av 5).

P!nk

I brist på inspiration från countryvärlden just nu tänkte jag skriva några rader om popfenomenet P!nk. Jag tycker verkligen hon har något visst den här tjejen, snygg, vältränad (inte benig och dan som de flesta andra poppinglor) och så har hon ju fräsigaste frisyren i Amerika. Dessutom sjunger hon ju som en hel karl.

Det som ligger henne lite i fatet är väl att hon kallar sig själv för P!nk. Med ett utropstecken också för att riktigt tönta till det. Men förutom det tycker jag hon är en av vår tids största popikoner. Och hon har faktiskt raddat upp hits i flera år nu utan att få något vettigt erkännande från kritikerkåren.

Bästa P!nklåtarna enligt Kerstin (kanske i inbördes ordning):

1. "Dear Mr. President"
2. "Glitter In The Air" (som levereras i den kanske magiskaste liveshowen någonsin)



3. "Crystal Ball"
4. "Family Portrait"
5. "Who Knew"
6. "Nobody Knows"
7. "Please Don't Leave Me"
8. "Sober"
9. "Just Give Me A Reason"
10. "Try"

På Spotify finns alla låtar så det är bara att gå loss.

The Lumineers - "Ho Hey"

Ibland springer man på en låt som är jättebra trots att alla andra också tycker att den är jättebra. Det händer alltså att den breda massan har lika bra smak som jag, men det är ytterst sällsynt.

"Ho Hey" är nog en sån låt. Och eftersom jag upptäckte den sist av alla så är det väl jag som ska sitta med lång näsa och skämmas.

 

 

Uppdatering

En får be om ursäkt för dåligt bloggande men jag har inget vettigt att komma med för stunden. Lite skivrecensioner är på gång och sen stundar ju en Lucinda Williams-konsert den 17:e maj som ni kommer få veta allt om.

Fram tills dess får ni avnjuta min nya cykeltröja. Tajt som ett ålaskinn men vansinnigt vacker. Visst?

Om ni vill följa mig på Instagram så heter jag negerberra. No questions asked!

Cat Power till Way Out West!

Tjejen som släppte förra åres nästbästa platta kommer till Göteborg den 10 augusti! Det är ju då det är Way Out West och biljetterna är bokade sedan länge så klart. Det här var ju riktigt glädjande nyheter för en catfantast som jag själv.

Övriga startfältet till festivalen känns lite småsegt hittills. Men Alabama Shakes, Bat For Lashes, The Knife, Neil Young And Crazy Horse och Of Monsters And Men är ju ganska intressanta namn ändå. Och jag utgår från att det kommer säljas öl så det kommer ju garanterat bli trevligt ändå.

Läs mer om festivalen här.

Lori McKenna - Massachusetts

Countryveteranen Lori McKenna har släppt en sjätte platta. Jag tycker den verkar lite småmysig men har egentligen bara lyssnat ordentligt på första låten som heter "Salt", och den är ju jättefin.

Så här trivsamt har Lori och co haft under inspelningen av plattan.

Steve Martin & Edie Brickell - Love Has Come for You

Idag har varit en sån dag som man lika gärna kunnat vara utan, stressigt och dant på jobbet och så två pingisbollar till halsmandlar i halsen (var annars?). Men så kommer man hem, lägger sig i horisantalläge på soffan med en folköl i näven och upptäcker att Steve Martin, skådisen som också är en baddare på banjoplock, har släppt en ny platta. Lyckan är total och den pissiga jobbdagen är som bortblåst. Tänk vad lite bira och banjo kan göra för den lilla människan.

Steve Martins banjokvaliteter upptäckte jag genom hans fina The Crow: New Songs For The 5-string Banjo från 2009. Två år senare kom Rare Bird Alert som också är riktigt vass banjounderhållning.

På Love Has Come For You sällskapas han i studion av sångerskan Edie Brickell och hennes vackra stämma är som klippt och skuren för att ligga över en smattrig banjoslinga. Jag har bara hunnit igenom albumet ett par turer men kan redan nu konstatera att det här är ett av årets absolut hetaste skivsläpp.

Favoritlåtar hittills är "When You Get To Asheville", "Love Has Come For You", "Siamese Cat" och "Shawnee". Men allt låter verkligen galet bra.

Plattan finns så klart på spotify.

Kacey Musgraves - Same Trailer Different Park

Det är inte lätt att sticka ut i dagens moderna country. Grabbarna ser alla likadana ut, cowboyhatt och illasitande jeans, halvdan musik med lite för mycket elgitarrer för att egentligen vara countryusik. På tjejfronten är det nästan ännu svårare att urskilja vem som är vem, det är egentlgen bara Miranda Lambert och Taylor Swift som verkligen funnit en egen identitet inom den snåriga kommersiella countrypopen.

Men så fann jag häromdagen 24-åriga Kacey Musgraves "debutplatta" (hon har tidigare släpp tre plattor på eget bolag) och jag blev fullständigt knockad. Det är vacker melodiös simpel countrypop. Och det kom som en stor chock för mig, som tidigare inte varit något jättefan av just den genren, att det kunde låta så bra.

Det hela inleder med magsika "Silver Lining", en liten trudelutt i mollachord, och ett ganska töntigt budskap, men det förlåter man lätt för Kacey sjunger så fint och refrängen är så härligt svängig. Hon har en himla mysig röst som är helt befriad från de här ljusa, gälla tonerna som många av hennes kollegor envsas med att sjunga.

"Merry Go 'Round" var första singeln från plattan och är absolut en kompetent låt. En banjoslinga (Kerstins favoritinstrument!) går genom hela låten och melodin tickar på i ett ganska odramatiskt tempo. Det är också från den här låten som titeln till plattan återfinns.

Andra kanonlåtar på plattan är "My House", "Blowin' Smoke", "I Miss You" och "Follow Your Arrow" men allt är ju bra herregud.

Same Trailer Different Park är det bästa jag hört i kommersiell countryväg på väldigt länge.

Betyg: klockren 5:a (av 5)

Melina Borglowe live på Kafé de Luxe

Igår snubblade jag än en gång in på haket som vi stammisar kallar för deluxe. Jag var då ovetandes om att en liten lokalkändis vid namn Melina Borglowe skulle upp på scenen och förgylla min afton. Med en gitarr som enda sällskap bjöd hon på bland det bästa jag nånsin hört på den scenen och då har jag ändå varit där när Babian, Fibes Oh Fibes, Daniel Lemma, The Liptones, Alice B med flera lirat just där.

Borglowe sjunger nån slags svår pop med en mycket sällsynt rosslig stämma, hade jag varit på jobb hade jag ordinerat lite vätskedrivande. Men nu var jag ju utstämplad från fredagskneg sedan någon halvtimme tillbaka så jag kunde glatt njuta av den härliga ungdomliga popmusiken istället, tydligen är hon bara 15 år (kan man ens vara så liten!!!).

Snart landar hon nog ett skivkontrakt men tills dess kan ni lyssna på henne på hennes youtube-kanal. Jag har fått för mig att det här är hennes bästa låt.

Daniel Romano - "I'm Not Crying Over You"

Daniel Romano, den härlige countrygrabben från Kanada, har haft en ny platta ute ett bra tag nu. Det verkar dock helt jädra omöjligt att få ta i den. Man kan väl beställa hem en platta från utlandet men jag äger ju inte ens någon skivspelare så det känns ju lite döfött och något omodernt dessutom.

Idag sprang jag på ett av spåren på nya plattan och oj så bra! Och vilken fin kavaj sen.



Ni kan lyssna på Romanos två tidigare plattor på spotify.

Spotifylista: april

En liten lista med musik som förgyllt min vardag på sistone. Tack Hanna för tipset om Darius Ruckers cover på moderna klassikern "Wagon Wheel".

Länk till listan här.

Shooter Jennings - The Other Life

33-åriga countryrockaren släppte förra året en efterlängtad countryplatta. Innan dess hade han haft ett par grisiga år där han mest lirat gapig rock.

Nu är han åter aktuell med en ny countryskiva, "The Other Life" Det hela inleder med den obskyra "Flying Saucer Song" som mest är en massa oljud. Men sen blir det bättre. "A Hard Lesson To Learn" är en rockig countrydänga med bra driv, likaså "The White Trash Song" som följer.

Men bäst blir det ändå när Shooter taggar ner lite och lirar lugna låtar. "Wild & Lonesome" är en duett med Patty Griffin och är en av plattans absoluta höjdpunkter. "The Other Life", "The Outsider" och "The Gunslinger" är tre andra lugna favoriter.

Tyvärr har Shooter en förmåga att ösa på med elgitarrer och distade mickar och annat störigt på sina plattor. "The Other Life" är inget undantag, han gillar väl det här lite ruffiga soundet helt enkelt (av någon märklig anledning). Jag kan bara inte hjälpa att tänka att en akustisk skiva från Shooter hade blivit lite av ett mästerverk.

Hur som helst, betyget blir 3,5 (av 5).

Crying Day Care Choir live på Kafé de Luxe

Hippa folkpopgruppen Crying Day Care Choir lirade igår på smålands hetaste (och kanske minsta) scen. Jag och ett gäng lösa vänner var givetvis på plats. Men först hinkade vi i oss öl och vin och annat gott  i stora lass!

Det resulterade i att vi drällde in lite sent till konserten. Personligen störde det inte mig så mycket eftersom jag aldrig tidigare hört talas om det här bandet med det väldigt svåra namnet som ju är helt omöjligt att komma ihåg med alla bokstäver som nästan ser likadana ut.

Ett par låtar in i konserten kunde jag ändå konstatera att detta var ju otippat underhållande! Scenshowen var relativt obefintlig så den fina musiken tilläts ta plats istället. Grabbarna och tjejen stod mest rakt upp och ner och plinkade på sina små söta instrument, Det var dragspel, liten gitarr i vattenmelondesign, "blåskeyboard" och klockor och det hela skapade ett härligt sound. Frontsångaren hade också fint krut i stämbanden.

Bästa låten var nog "July", den hade jag förlyssnat lite på efter påträngningar från Frida som senaste dagarna varit lätt besatt av gruppen. "Bumblebee" var också mycket bra.

Kvällen fortsatte sedan med lite spring i lokalerna och avslutades i sedvanlig ordning med två cheeseburgare på mackedonkan.

Crying Day Care Choir finns på spotify. Och på webben på myspace och facebook med mera. Ni får googla på dem.

Goats yelling like humans

Idag åt jag finmiddag hemma hos min kära vän Emma. Vi festade på kassler, potatismos och gröna ärtor. Sedan tittade vi på Halv åtta hos mig. Värden för dagen bjussade på get vilket fick oss att fundera på hur getter egentligen låter. Tydligen förjävligt, se bara.

Cat Power - "Manhattan"

Den mest nedtonade låten från kattens fantastiska platta Sun från i fjol. Om ni har missat den får ni verkligen ställa er i skamvrån en stund.

Håkan Dahlby - rumba

Varje år så tänker jag att jag ska våga vägra Let's Dance men det funkar ju i sisådär ett avsnitt sen trillar man dit. Det är ju galet underhållande!

Igår var Håkan klart bäst. Vilken känsla!

Fågellåtar

Jag snubblade över en spotifylista häromdagen. Det var den pretentiösa musikredaktionen/websidan/tv-programmet PSL på svt.se som hade lagt upp en påsklista med tema fåglar som de lite förnöjt kallar Världens bästa låtar om fåglar. Jag har lyssnat på den och är inte lika övertygad om att det är världens bästa. Men jag gillar ju fåglar och musik så jag gjorde en egen (betydligt bättre) fågellista.

Här hittar ni den!

Glad påsk!

Pistol Annies - "Hush Hush"

Denna långfredag bjussar jag på Pistol Annies senaste låt. Nya plattan Annie Up kommer senare i vår, sjunde maj för att vara exakt.

Lindi Ortega - "Murder Of Crows"

Denna skärtorsdag bjussar jag på det rivigaste spåret från Lindi Ortegas senaste platta. Oj vad det svänger!

Mot alla odds

Ikväll på ettan drar säsong två av det fantastiska programmet Mot alla odds igång. Förra året följde jag programmet likt en besatt. I år ska de deltagande traska runt i Nicaragua istället för Afrika. Jag tror det blir alla tiders!

Alltså Mot alla odds ikväll kl. 20.00 på ettan. Titta då!

Tyvärr är det inte storviltsjägaren Natasha som leder expeditionen i sydamerika. Jag tycker annars hon var klippt och skuren för jobbet som lekledare.



Ashley Monroe - Like A Rose

26-åriga Ashley Monroe känner vi kanske bäst som en av de skönsjungande tjejerna i trion Pistol Annies som hon bildar med Angaleena Presley och countrygiganten Miranda Lambert. Men hon har också ett soloalbum från 2008 i bagaget så helt grön är hon inte på egna ben.

Musikstilen på Like A Rose är klassisk country. Här trängs vackra gitarrslingor med fioler och baktakt. Det låter befriande omodernt. Albumet skulle lika gärna kunna komma från 1953 (en fin årgång by the way).

Jag gillar särskilt titelspåret som är en av plattans mest nedtonade låtar men som ändå griper tag i en mest. På andra sidan spektrumet finner man "You Ain't Dolly" som är en skojig duett med Blake Selton. "Monroe Suede" är det också bra drag i. En annan personlig favorit är "You Got Me" som tar sig för varje lyssning, det är en stilla visa som går helt i moll.

Det finns faktiskt en hel del bra låtar på det här albumet med sina blott nio spår och hon har lyckats få till en perfekt blandning av lugna och snabba låtar. Sedan har hon ju en röst av änglalik karaktär också som väcker liv i även de lite sömnigare spåren.

Betyg: 4 (av 5).

Natalie Maines - "Without You"

Natalie Maines, den gamle Dixie Chicks-sångerskan, har klippt sig och skaffat sig ett jobb. Som soloartist! Jag tycker det är alla tiders för hon har en av de bästa rösterna i modern country enligt min mening. Första singeln låter så här.



Ja det är väl ingen dunderhit kanske men en trevlig trudelutt icke desto mindre. Har ni dock missat fenomenet Dixie Chicks helt och hållet tycker jag ni ska lyssna på deras senaste platta Taking The Long Way från 2006. Den kammade hem en jädra massa grammis och är en av 00-talets bästa plattor alla kategorier.

Fredagsmys på Ulriksdal

Finöl, lite chips och så Go'kväll på statens television. Det är livskvalitet i dess renaste form det.

The Tallest Man On Earth

Jag fick en sån himla fin kommentar här på bloggen för ett tag sedan. Och en önskan om att jag skulle skriva lite vad jag tycker om The Tallest Man On Earth, alltså popfenomenet från Dalarna. Inte Sultan Kösen som med sina 251 cm är världens längsta människa.

Helt ärligt har jag inte lyssnat så värst mycket på The Tallest Man On Earth. Han har liksom inte riktigt fångat mitt intresse. "The Gardener" (hans kanske kändaste låt?) har jag dock lyssnat en hel del på i mina dar. De senaste dagarna har jag också plöjt igenom hans repertoar på Spotify för att bilda mig en bättre uppfattning. Och klart som korvspad att han är en kompetent musiker. Med sin säregna nasala stämma och hetsiga gitarrkompande är det inte konstigt att han gjort sig ett stort namn inom den arten av musik som vi kallar folk.

Jag tror jag gillar hans platta Shallow Grave bäst men har nog lyssnat för lite för att riktigt kunna uttala mig.

För att summera: Jag gillar The Tallest Man On Earth men är inte helt frälst (än). Kanske kan ni som diggar honom tipsa om vilka låtar som är bäst.

Bo Kaspers Orkester

Häromdagen fastnade jag i ett gammalt Pluras kök-avsnitt där BKO's frontman Bo Sundström var med. Han verkade så mysig på något vis, en hyvens kille verkligen. Han sjöng ett par låtar och jag kom att inse att jag knappt lyssnat någonting på den här orkestern trots att de ju hållt på i en evighet och släppt en hel drös med album.

Men nu har jag spenderat de sista dagarna med bara Bo Kaspers i lurarna och jag kan konstatera att de sitter på en mäktig låtskatt. De har ett härligt jazzsound med saxofoner och grejer. Sen är det är ju något speciellt med musik på svenska. Det är så lätt och förstå vad artisten sjunger då ju.

Jag gilllar särskilt "Vi kommer aldrig att dö", "Världens ände", "Ett ögonblick i sänder", "Svårt att säga nej", "I samma bil". Och så den här klassikern:



Låtskatten finns på spotify, in och mys!

La grande finale 2013

2013 års vinnare av melodifestiavelen blev pojken med den lite knöliga byxan, Robin Stjernberg. Stort grattis!

Men vi tar det från början.

Festen inledde med en sagolikt vacker version av "Euphoria" med ett gäng döva barn.

Sedan började själva tävlingsmomentet och ett annat litet barn tog över scenen, Ulrik med sin såsiga låt. Sen var det sömnigt enda fram till låt nr. 4. För då var det Anton Ewalds tur och herregud vad jag älskar det där numret! Skulle kunna titta på det i all evighet. Därefter blev det lite mer moget på scenen i och med Hoffsten och hennes munspelstrudelutt. Och sen var det Ralf, Ravioli-grabbarna och Sean Banans låtar, inte min kopp av te något av det direkt. De sista låtarna för kvällen var ju dock två kanonlåtar i form av Robins vinnarbidrag "You" och Yohios låt som jag helt plötsligt tyckte var jättebra. Alltså verkligen jättebra! Konstigt att det tog mig 6 veckor at fatta det, jag som ju är lite av ett musikaliskt geni.


Betygen från kvällen.

Det var sedan en lång och brokig väg till att Robin kunde koras till vinnare. Carola drabbades av storhetsvansinne i illasittande lederhosen och vi tvingades höra på när hela Friends Arena sjöng "Främling". Jag menar man har väl bättre saker för sig en lördagkväll? Förresten, kanske inte. Jurygruppernas poängutdelning flöt förvisso på ovanligt smidigt men det är ändå ett jobbigt moment det där. Jobbigast under kvällen var dock Ginas snorchock som förstörde hela stämningen under de sista skälvande minuterna.

Robin var sedan den sista i hela Sverige att fatta att han vunnit. Men vad är det som är så svårt att förstå? "You" är helt klart en värdig vinnare med sina härliga falsettoner och böljande refräng. Låt oss bara hoppas att Robin surplar i sig lite heminevrin eller dylikt före finalen i Malmö. Han verkar ju vara lite av ett nervvrak.

Ashley Monroe - "Like A Rose"

Inget fel på den här rösten ju! Hennes nya platta med samma titel som låten finns nu på Spotify. Recension kommer kanske inom kort.

Spotifylista mars

Nu finns en ny fin lista med min härliga musiksmak på Spotify, lite schlager och lite country. In och subskrajba!

Tryck här.

Andra chansen i Karlstad

Då var det spikat! Sveriges bästa Anton Ewald gick vidare till final med sitt härliga sång- och dansnummer. Och jag slapp dricka urin!* Med sig till final fick han den forne idolfinalisten Robin Stjernberg. Hans låt är ju också relativt grym även om rösten där lät lite svajig. Dessutom hade han en besynnerligt ful kostym. Till och med min gamle far som ju är ett riktigt modelejon (haha!) tyckte han borde dragit på sig nåt som satt snäppet mindre illa.

Ful kavaj. Fin låt.

Övriga startfältet höll också mycket hög musikalisk klass. Caroline Af Ugglas låt är ju vansinnigt vacker men lite svårsmält. Två andra favoriter var Erik och Tones härliga baktaktspop och Kakornas svulstiga flaggvisa.

Peter Jöback sjöng fint i pausunderhållningen även om ett sådant pretentiöst nummer kändes högst opassade på ett schlagergolv. Gina och Dannys nummer med Jedward var okej men lite uddlöst. Det var lite av en besvikelse eftersom man vant sig vid att deras tramsande är lördagkvällens höjdpunkt.

Nästa vecka är det final. Då hejar jag på Louise Hoffsten, enda kvinnan i startfältet. Sen är det jag som ansöker om posten som ny jämställdhetsminister.

* Se inlägget från förra veckan.

Erik Segerstedt & Tone Damli - "Hello Goodbye"

En uppmärksam läsare påtalade för mig att Erik och Tones låt från den andra delfinalen i årets melodifestivalkarusell har något av en countryvibe över sig. Och jag kan bara hålla med! Dessutom är det ju en riktigt bra låt, fattar inte hur jag kunde missa det första gången. Förmodligen var jag lite förblindad av Anton Ewalds härliga höftrörelser, han tävlade ju samma vecka. Vi får se vem som drar det längsa stråt i andra chansen på lördag.



Jag rekomenderar dock att lyssna på bidraget på spotify istället för att titta på det på webben, då slipper man ju se det krystade scenspråket.

Om jag var din hemmafru

Unnade mig den här härliga kokboken på bokrean. Inte för att jag är så rysligt gastronomiskt lagd men för att jag älskar Lotta Lundgren.

Om ni som jag har en gnutta för mycket fritid för ert eget bästa kan ni väl lyssna på den här fina värvet*-intervjun. En hel timme med Lotta!

* Podcast med Kristoffer Triumf som bjuder in kändisar och intervjuar dem rätt och slätt.

Lucinda Williams - "Soldier's Song"

Sinnessjukt vacker sång från allas vår favorit (väl?) Lucinda Williams senaste.

Melodifestival deltävling nr 4 i Malmö

Jag missade gårdagens festival för jag var ute på finkrog och nafsade i mig oxkind och drack öl.

Men nu har jag svept igenom deltävling nummer 4 på webben. Ralf Gyllenhammar gick riktigt vidare med sin rockiga pianotrudelutt coh den där lille Ulrik gick väl mest vidare för att han ser så rar ut, låten tycker inte jag var särskilt mycket att hänga i julgranen. Jag tyckte däremot Terese Fredenwalls låt var fin, hon hamnade på femte plats. Robin Stjernbergs "You" var en riktig hit i min bok och han knep välförtjänt en andra chansen-biljett.

Ulrik och Ralf. Lika som bär!

I och med detta kan vi konstatera att Louise Hoffsten är den enda kvinnan i finalfältet. Herregud vad tragiskt år 2013. Men alla svenska kvinnor får väl skylla sig själva för det är väl knappast den manliga befolkningen som legat på luren och röstat fram artister som David Lindgren och Ravaillacz-gubbarna.

Nästa vecka är det andra chansen och då håller jag tummarna för Anton Ewald, den enda artisten som verkligen levererat i årets festival. Går han inte vidare till final ska jag dricka mitt eget urin.

Om ni förresten undrar vad som hände med förra veckans festivarecension så jobbade jag lördagkvällen och konstaterade efter att jag sett reprisen att det var en så skruttig omgång att den inte förtjänade ta upp plats på bloggen.

Fredagsmys - Jo Dee Messina

Jo Dee Messina hade sin storhetstid i mitten av nittiotalet och början av 2000-talet, hon fullständigt sprutade ur sig hits!

Jag äger hennes Greatest Hits-platta från 2003 och det är nog en av mina favoritplattor alla kategorier. Det är totalt opretentiös countrymusik som känns befriande omodern.

De senaste åren har Messina tappat gnistan litegrann och det var ett par år sedan hon släppte något nytt material. Hon verkar även haft lite bekymmer med spriten. Men nu verkar hon må bra igen och fött lite barn och så.

Jo Dee Messina finns så klart på Spotify och på Youtube kan ni gotta er i hennes härliga musikvideos, till exempel denna.


Och denna.

Matraca Berg - Love's Truck Stop

Matraca Berg är kanske mest känd som låtskrivare. Det är hon som står bakom klassiska hits som ”Strawberry Wine” (inspelad av Deana Carter 1995) och nyare hits som ”You And Tequila” (inspelad av Kenny Chesney 2011).

Men hon är också en vass artist och har släppt en handfull soloalbum under sin nästan 30(!)-åriga karriär. Senast i raden, Love’s Truck Stop.

Hon har en fin röst Matraca. Den påminner om storheter som Emmylou Harris och Patty Loveless. Det är mycket den som lyfter det här albumet och så klart hennes fantastiska berättarförmåga. Det är ju inte för inte hon är invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.

Love’s Truck Stop bjuder på många fina låtar. Kanske saknas de självklara hitsen men det gör liksom ingenting, det är inte det man är ute efter när man lyssnar på Matraca. Hon sjunger om alkoholism, prostitution och annat elände och hon gör det med en känsla som få behärskar.

"Black Ribbons" sticker ut litegrann med sitt ettriga gitarrkomp och snabba tempo. Det är en av plattans starkaste spår. Titelspåret är också bra med det underskattade instrumentet pedal steel guitar som en viktig komponent.

Låt inte det muntra skivomslaget lura er, Love’s Truck Stop låter långt ifrån den moderna popcountryn. Och det är en bra sak.

Betyg: 4 (av 5)

Sagan om kaffet

I flera dagar, veckor nästan, har jag haft lite av ett i-landsbekymmer. Alltså ett bekymmer som med till och med i-landsmått mätt är ganska litet.

Kaffet har inte smakat bra. Jag har försökt med allt. Jag har prövat ta lite extra kaffe i filtret, ta lite mindre kaffe i filtret. Jag har till och med prövat ny kaffesort och kalkat ur apparaten har jag gjort. Två gånger! Men kaffet är inte gott. Kaffet på andra ställen, som på jobbet eller på cafén smakar okej men inte heller där har det varit särskilt gott.

Men så idag, en snöig februarimorgon i min lilla stad - Kaffet smakar plötsligt bra igen.

Holly Williams - The Highway

The Highway är Holly Williams tredje studioplatta och hennes första på egna skivbolaget Georgiana Records.

Kanske har det med det nya bolaget att göra eller så är det bara inbillning men jag tycker mig kunna höra att hon har jobbat med lösa tyglar på den här plattan.

Det öppnar med den sorgsna "Drinkin'" som trots det deppiga temat är första singeln från plattan (och den enda som hittills finns på Spotify). Det är en fin låt med en okomplicerad text som snabbt sätter sig.

Hon gör sig väl egentligen bäst i den typen av avskalade låtar, där hon verkligen kan briljera med sin mustiga röst. På "Gone Away From Me", "Giving Up" och "Waiting On June" är det bara hon och en gitarr och det låter fantastiskt.

"Happy" är en annan favorit. Också den åt det mer akustiska hållet.

The Highway vittnar också om ett skickligt berättarskap. I varje låt vecklas en liten historia ut. I "Waiting On June" sjunger Holly om sina morföräldrar i rollen som sin morfar som väntar på June (mormor) och på "Gone Away From Me" sjunger hon om sin familj och att de alla ska ses i himmelen en vacker dag, amerikanskt så det räcker och blir över men också väldigt fint.

Bäst på plattan är dock den i sammanhanget riviga "Railroads". Här intar Holly rollen som någon slags outlaw som försöker få sitt liv på rätt köl igen. Det är whiskedrickande hit och horhus dit. Allt inlindat i ett härligt gitarriff och en mäktig refräng som säkert får hennes gamla farfar att svänga lite på höften i sin grav.

Farfar som ju är countrylegenden Hank Williams. Dock tycker jag att hon i fortsättningen borde slippa den här typen av upplysningar. Hon har ju i och med sin tredje och hittills bästa platta bevisat att hon är så mycket mer än bara någon gammal legends avkomma.

The Highway får 5 (av 5) i betyg.

(Om ni ansåg att den här recensionen var något åt det pretantiösa hållet beror det på att den ska in i Smålands country clubs tidning så småningom.)

First Aid Kit på konserthuset i Växjö

Igår samlades hela smålands kulturelit (inklusive undertecknad) för en klassisk sittkonsert på Växjö konserthus. För underhållningen stod nämligen popundret First Aid Kit.

Klara och Johanna som första hjälpen kitet egentligen heter började med att riva av tre låtar utan att ens säga hej, lite dålig stil tyckte jag och min ständiga konsertföljeslagare Frida. När de väl presenterade sig önskade vi dock inget annat än att de skulle återgå till sången, deras mellanprat var nämligen taffligt värre och man påmindes om att det ju var två små flickebarn på scenen, blott 23 och 21 år gamla. En annan hade ju knappt lärt sig gå på bara två lemmar vid den åldern.

Så scenbabblet hade en del övrigt att önska men rent musikaliskt var det en konsert i värlsdsklass. Klara som står för den mesta av solosången satte varenda ton som ett smäck. Tillsammans med storasyrans lite basigare stämma skapades ren och skär magi större delen av kvällen. Deras röster passar otroligt bra ihop, ofta låter det nästan störande perfekt. Men det är ju onekligen lite av ett i-landsproblem.

Klara lirar gitarr och har ju fördelen att kunna röra sig lite fritt på scenen. Hon drog ibland iväg ett par meter med lite hopsasteg. Johanna däremot som lirar det osexiga istrumentet keyboard tvingades ju stå där hon stod under den cirka 90 minuter långa konserten. Hon behövde dock inget trombosprofylax för det inte, hon bjöd istället på ett headbangande av sällan skådat slag, kalufsen yrde över hela lokalen. Det bör noteras att både Klara och Johanna har sagolikt vackert hår och att ingen människa på denna jord kan klä så bra i tantiga klänningar som dessa två. Assnygga var de!

Johanna till vänster, Klara till höger.

Åter till själva musiken. Jag hade svårt att urskilja vilka låtar som var vilka eftersom jag inte lyssnat så tokmycket på duon. "New Years Eve" stack dock ut lite för den spelades med något mystiskt instrument som var en korsning av en gurka (instrumentet gurka), en harpa och ett dragspel.

"Wolf" gillade jag också starkt, Klara sjöng skjortan av den och det blev ett härligt vargtema på ljusspelet bakom duon som var som en mysig LSD-trip att titta på.

Bäst: stämbanden i sång.
Sämst: stämbanden i tal.

Betyg 4,5 (av 5)

3 glada nyheter

1. Jag fyndade fint porslin igår på bygdens nyrenoverade Erikshjälpen.

2 x blåblommig från Arabia, 1 x Rart smålandstryck från Gustavsberg, 4 x lilablå från Gefle. 

2. Lucinda Williams planerar en Europaturné i vår. Hon stannar till i Göteborg 17:e maj, Malmö 23:e maj, Uppsala 25:e maj och Stockholm 26:e maj. Jag såg henne för ett par år sedan en kylig kväll i Malmö. Det var magiskt trots att hon var flera timmar sen in på scenen och lite smått oredig. Sedan dess har hon ju också släppt hela två eller tre nya album som alla varit rätt så grymma.

3. Det har tydligen släppts lite artister till sommarens High Chaparall Country Music Festival. Jag ska kolla in vilka de är och återkomma i ärendet. Om ni missade förra årets bloggmaraton från festivalen hittar ni inläggen här här och här!

Förra årets festival var svinkall och regnig men trevlig ändå!

Melodifestival deltävling nr 2 i Göteborg

För det första får jag verkligen be om ursäkt för skruttigt bloggande! Nu har det ju gått en vecka mellan inläggen och två på raken har därför handlat om melodifestivalen. Jag hoppas inte alla mina läsare nu lämnar mig, alla fyra av er. Ni vet vilka ni är (och jag vet var ni bor).

Så till lördagens deltävling. Louise Hoffsten, tjejen som det bara inte går att inte gilla, gick rättvist till final med en härlig dänga som växte för vare snabbrepris. Sean den förste banan gick också vidare med en betydligt sämre låt än fjolårets mästerverk. Men vem har inte sjungit copacabananna! copacabanana! copacabanana! i två dagar i sträck nu? Alltså ett okej val trots allt.

Min favorit var dock Anton Ewalds fantastiska sång- och dansnummer. Det var ju bra på riktigt! Jag tror han kommer sopa mattan med konkurrenterna på andra chansen och sedan kommer han kamma hem hela skiten. Jag sätter min högra arm på det.

Bananen och Ewald.

Nästa vecka ska vi till Skellefteå.

Melodifestival deltävling nr 1 i Karlskrona

Nu är den här skiten igång igen. Som man längtat...

Jag ska fatta mig kort för gårdagen var ju inte någon stor musikalisk upplevelse. Några låtar var dock snäppet mindre dåliga än de andra. Mina favoriter var den lille spinkiga japanen, som ju också gick vidare till final. Cookies N Beans och Eric Gadd hamnade väl helt korrekt i andra chansen med deras bra men ganska intetsägande låtar. Den andra finalplatsen knep ju sedan David Lindgren vilket var fel! fel! fel!. Hur less är man inte på den här typen av dansnummer med en speedad sångare som inte ens har hyfs nog att dra upp byxan över stjärten. Om jag hade fått bestämma hade härliga Mary N'diaye gått vidare med sin "Gosa".

Startfältet var alltså inte så mycket att hänga i julgranen. Gina och Danny däremot är verkligen klippta och skurna för det här jobbet. Pausunderhållningen var ju också flera snäpp bättre än de tävlande bidragen. Jag tror de bara kommer bli bättre och bättre för varje deltävling.

Kvällens bästa var dock Henrik Dorsins "En gaffel kort" i grannkanalens Pluras kök.



Nästa vecka drar vi till Göteborg.

Spotifylista januari

Det nya året har jag lyssnat in med den här härliga listan. En massa go musik på ett och samma ställe, in och subskrajba på den!

Och så en liten suspekt bild på det. Togs förr cirka två år sen när jag simulerar att jag rider på en häst efter en tur i skidspåret.

Lindi Ortega

Kanadensaren Lindi Ortega har funnits i countrysvängen ett bra tag. Hon släppte sin debutplatta 2001 så jag misstänker att hon är en bit över trettio kanske. I fjol släppte hon Cigarettes & Truckstops som är den skivan som jag gottat in mig i, och jag tycker den är vansinnigt bra. Bäst är supersvängiga "The Day You Die". "Murder of Cows" och lugna "High" är två andra favoriter.



Ortega finns på spotify så klart.

First Aid Kit till Växjö

Den 14 februari lirar folkpopundret First Aid Kit på konserthuset i min så kallade stad. Det är ju riktigt stort. Biljetterna är fixade sedan länge så nu är det bara att räkna ner dagarna.

Jag var inte helt lyrisk över deras succéalbum från i fjol, jag förstod inte riktigt vad som var så himla bra. Men nu, sisådär ett år senare, har poletten trillat ner. Helt klart ett av förra årets bästa svenska plattor.

Nördigt bloggtips

I helgen har jag jobbat. Jag stämplade ut vid 16-hugget och sedan dess har jag varit relativt inaktiv. Men det kan man ju gott unna sig ibland.

I min söndagsdvala halkade jag in på Martin Melins blogg. Jag tycker han är faschinerande på något vis. Nu vet jag allt om hans förortsliv i Enskede med Camilla och barnen. Martin verkar så nöjd med sig själv, jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är störande eller trivsamt. Det är också svårt ibland att veta om han utövar ironi eller inte. Klart är i alla fall att det passar utmärkt för en blogg. Han är dessutom flitig värre, bloggar varje dag med massa bilder och text.

Här hittar ni bloggen.

Mycket sånt här är det. Just detta handlar om Martins duschvanor (?).

Kris Kristofferson - Feeling Mortal

En av countryn riktiga tungviktare har släppt en ny skiva. Det är hans tjugonde i ordningen ungefär, men så är han ju också gammal som gatan, 76 år för att vara exakt.

Kris till vänster.

Jag har inte lyssnat särskilt mycket på gubben i mina dar men så klart har jag hört klassikerna, fina "Help Me Make It Through The Night" och "Me And Bobby McGee" till exempel. Feeling Mortal saknar väl den typen av hits men jag tror inte heller Kristofferson har siktat på det. Han har gjort en lågmäld platta som är behaglig att lyssna på, den handlar om att närma sig döden vad jag kan förstå och det är ju inte heller något klockrent hitsmaterial.

Titelspåret är klart bäst, det tuggar på i en klassiskt countrytakt och gitarren svajar vackert i bakgrunden. Det här lite vemodiga soundet dyker upp på flera av låtarna. "Stairway To The Bottom" till exempel är en riktigt dyster historia, likaså "My Heart Was The Last To Know", en personlig favorit förövrigt. Det är någon tjej med och sjunger där också som jag inte vet vem det är men fint sjunger hon.

Jag gillar faktiskt Feeling Mortal men det är ju inte någon uppiggande lyssning direkt. Men om man tar det för vad det är, en gubbe med en gitarr och en touch av dödsångest så tycker jag det är riktigt bra.

Betyg: 3,5 (av 5)

Pop: Miriam Bryant

Ni har väl inte missat det lilla svenska popundret Miriam Bryant? Hon var med på "På Spåret" för ett par veckor sedan och då fattade ju alla med ett par öron att hon kunde ta en ton. I vår kommer debutalbumet men fram tills dess kan vi gotta oss i den lilla låtskara som hon hittills knåpat ihop. Bäst är "Finders Keepers".

Pretty Good At Drinkin' Beer

Ikväll är det lördag och då gör man väl det gud skapade en för, dricker öl.

Skål!

Lana Del Rey - "Ride"

Jag har precis nyssens upptäckt storheten i amerikanska sångerskan Lana Del Rey. Hon släppte ju för cirka ett år (!) sedan det kritikerrosade albumet Born To Die och i höstas kom EP'n Paradise. Hon sjunger modern pop med både svärta och gladare toner.

Lana Del Rey heter egentligen Elizabeth Woolridge Grant.

Min favorit är "Ride" som sjungs i en brutal basstämma som man sällan hör från den kvinnliga popeliten. Jag gillar även "Lucky Ones", "Video Games" och "Born To Die". Men "Ride" spelar i en högre liga, lyssna bara.



"Ride" är så bra att den hamnade på min spotifylista över förra årets bästa låtar. Här har ni den om ni "råkat" missa den.

Söndagstipset: Dave Barnes

Idag var jag uppe i ottan och då finns det ju inte mycket att göra så jag surfade runt på lite musiksidor och snubblade tillslut över popundret Dave Barnes.

Barnes har på sidan om sin egna solokarriär också skrivit en hel del låtar till andra stjärnor. Exempelvis är det han som skrivit superduperhiten "God Gave Me You" som Blake Shelton knyckt åt sig äran för. Han har även skrivit låtar till Billy Currington och Tim McGraw.

Barnes egna musikstil är poppig och lättsmält. Och kanske lite väl elgant och tillrättalagd för min smak men grabben kan ju ta en ton och hans skiva från fjol Stories To Tell är helt klart värt en lyssning.

Banjo for dummies

Jag fick mig en banjo i julklapp. Idag damp också min lärobok ner i brevlådan så nu jädrar ska det plingeliplonkas!

Banjo för puckon som jag.

Vad gör ni själva på fredagkvällarna?

Little Big Town - "Pontoon"

Så härs års brukar jag plöja igenom massa "årets bästa"-listor för att se vad man har missat i musikväg. Och vad det verkar så har jag tydligen bott i en grotta de senaste månaderna för massor av fin country har ju fullständigt gått förbi mig. Till exempel den här pärlan.



Lite längtar man ju allt till sommaren när man ser detta. Speciellt eftersom vädret utanför är typiskt smålänskt.

LeAnn Rimes - "What Have I Done"

LeAnn, den gamle "Can't Fight The Moonlight"-sångerskan, är snart på gång med en ny platta. Spitfire ska den heta och den släpps i april.

Första singeln heter "What Have I Done" och jag tycker att den är ganska fin faktiskt trots att den ju är segast i stan. Se och lyssna nedan (blir bättre om man inte tittar på eländet).

2012 års bästa låtar

Här kommer listan på förra årets bästa låtar. Inget onödigt tjafs bara en besynnerlig bild + text.

Årets låtar 2012 enligt Kerstin

Holly Williams - "Drinkin'"

Hank Williams läckra barnbarn släpper i februari sin tredje studioplatta. Det var fyra år sedan sist och det känns ju som onödigt lång tid. Jag såg henne live på något märkligt hak i Malmö för ett par år sedan. Jag gillade henne före det men efter den spelningen var man ju som förtrollad. Vilken röst!

Första singeln från plattan går så här.


Den 5:e februari släpps nya plattan The Highway.

Årets album: Plats 5 - 1

5. Brandi Carlile – Bear Creak
Carliles fjärde studioplatta gjorde ingen besviken. Den vassa rösten lät bättre än någonsin och flera av låtarna bjöd på musikalisk perfektion. Det var mandoliner och fioler och basfiol och flöjt. Bara härliga instrument! Dessutom en massa roliga körarrangemang som jag verkligen kan uppskatta, t ex gospelkören på "That Wasn’t Me" och tjoandet på "Hard Way Home".

4. Lera Lynn – Have You Met Lera Lynn?
Lynn, texastjejen med den lite såsiga rösten, släppte i somras sin debutplatta. Av en ren slump snubblade jag över en recension och efter ett par lyssningar var man relativt fast i hennes simpla texter och lugna melodier. Allra bäst är "Bobby, Baby" som kanske är årets låt. Magi i 3.14 minuter.

3. Elise Davis – Cheap Date
Cheap Date är Davis andra studioplatta. Jag hade aldrig hört talas om henne när jag plötsligt fick nys om "Make the Kill", bästa låten på plattan. Den spelade jag sedan en miljon gånger och plötsligt växte även resten av låtarna på mig, även om de är betydligt mer dämpade än just "Make the Kill".

2. Cat Power - Sun
Katten Power spred musikalisk glädje med sitt poppiga album Sun. Jag har alltid gillat tjejen men nog mest uppskattat hennes härliga covers av bland annat Bob Dylans låtar. I och med Sun visade hon att hon även är en jävel på att skriva egna svängiga hits. Sun har varit det ständiga soundtracket på årets förfester, lyssna bara på "Ruin", "Silent Machine" eller "Peace and Love" och försök att inte ge er på några läckra dansmoves om ni kan.

1. Alice b – Alice b
Alice b släppte sin självtitulerade debutplatta i februari. I mars någon gång upptäckte jag den och sedan dess har jag varit fast. Det är svensk pop så som jag aldrig hört den förut. Så rått och äkta och ändå trallvänligt. En osannolik kombination. Alice b har släppt årets platta! Lyssna NU om ni missat denna pärla.

Har jag missat något riktigt rakabajsaralbum eller är detta årets bästa?