Kanske har det med det nya bolaget att göra eller så är det bara inbillning men jag tycker mig kunna höra att hon har jobbat med lösa tyglar på den här plattan.
Det öppnar med den sorgsna "Drinkin'" som trots det deppiga temat är första singeln från plattan (och den enda som hittills finns på Spotify). Det är en fin låt med en okomplicerad text som snabbt sätter sig.
Hon gör sig väl egentligen bäst i den typen av avskalade låtar, där hon verkligen kan briljera med sin mustiga röst. På "Gone Away From Me", "Giving Up" och "Waiting On June" är det bara hon och en gitarr och det låter fantastiskt.
"Happy" är en annan favorit. Också den åt det mer akustiska hållet.
The Highway vittnar också om ett skickligt berättarskap. I varje låt vecklas en liten historia ut. I "Waiting On June" sjunger Holly om sina morföräldrar i rollen som sin morfar som väntar på June (mormor) och på "Gone Away From Me" sjunger hon om sin familj och att de alla ska ses i himmelen en vacker dag, amerikanskt så det räcker och blir över men också väldigt fint.
Bäst på plattan är dock den i sammanhanget riviga "Railroads". Här intar Holly rollen som någon slags outlaw som försöker få sitt liv på rätt köl igen. Det är whiskedrickande hit och horhus dit. Allt inlindat i ett härligt gitarriff och en mäktig refräng som säkert får hennes gamla farfar att svänga lite på höften i sin grav.
Farfar som ju är countrylegenden Hank Williams. Dock tycker jag att hon i fortsättningen borde slippa den här typen av upplysningar. Hon har ju i och med sin tredje och hittills bästa platta bevisat att hon är så mycket mer än bara någon gammal legends avkomma.
The Highway får 5 (av 5) i betyg.
(Om ni ansåg att den här recensionen var något åt det pretantiösa hållet beror det på att den ska in i Smålands country clubs tidning så småningom.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar