blixtar och dunder

Alltså inatt blixtrade det så in i helvete här i min lilla stad. Jag låg fullständigt skräckslagen i sängen och försökte desperat räkna sekundrarna mellan blixt, dunder och magiska under. Men allt kom exakt samtidigt. Alltså blixtrade det i princip i min trädgård. Tillslut lade jag hela min kropp, inklusive huvud och ögon under täcket (dun) för att åtminstone slippa se eländet. Vad jag då fick på köpet var ett värmepåslag av bibliska mått. Helt genomsvett och dehydrerad.

Som grädde på moset ackompanjerades varje blixtnedslag av en störig festprisse på någon balkong här i trakten av ett yeah! eller wohoo!

På jobbet lite senare konstaterade vi alla att det hade varit en helvetisk natt. Alla förutom patienterna på I-salen, den ena i princip blind, den andra halvdöv. De förstod inte alls what all the fuzz was about.

En fin och passande låt på temat. För alla oss med sedvanlig syn och hörselgång.

Kim Larsen live in Copenhagen

I lördags var jag i Köpenhamn igen. Denna gången för att lyssna på Kim Larsen, frontmannen i Gasolin. Vet ni varken vem Kim eller Gasolin är så får ni googla upp det.

Konserten ägde rum på en stor gräsplätt en bit utanför staden, på Valbyparken för att vara exakt. Det var två andra band som spelade också men de skiter vi i för det ena var så gapiga och det andra orkade vi inte sitta kvar och lyssna på eftersom de spelade efter Kim.

Det blev trots den tidiga sortin en riktigt fin konsertkväll. Kim var verkligen duktig, kraftfull i röst och allmän utstrålning. Många bra låtar har han ju på sin repertoar men den allra bästa Hva gør vi nu lille du valde han att inte spela. Men det var nog bara vi nördiga svenskar som saknade den, övriga åhörare verkade helnöjda och sjöng allsång på i princip alla låtarna. Eller så var de bara fulla, svårt att veta med danskar.

Kim och fyllon i all ära men bäst var ändå vädret. En helt vansinnigt vacker sommardag bjöds vi på. Solen vägrade gå ner. Det blev nästan lite störigt tillslut att ha den i ögonen, men bara nästan.

Kvällen som helhet får högt betyg: 4,5 (av 5)

Hell Among The Yearlings

Gillian welch andra platta kom ut 1998. Det är betydligt mer bett i denna jämfört med debutalbumet. Jag tycker nog överlag att den är snäppet vassare också rent underhållningsmässigt. Det är mycket större variation på detta album, såsiga trudelutter varvas med riviga bluegrasstoner. Och det finns med en hel del banjoplinkande vilket jag ju gillar skarpt.

Bland de lugnare låtarna är My Morphine en favorit, en slags kärleksförklaring till morfinet. Något man som sköterska på en ortopedavdelning kan relatera till. Lite morfin rätt in i blodet löser det mesta enligt min erfarenhet.

Miner's Refrain handlar om gruvarbetarlivet och att det är mörkt nere i det stora svarta hålet.


I'm down in a hole, I'm down in a hole,
Down in a deep, dark hole
I'm down in a hole, I'm down in a hole,
Down in a deep, dark hole

Jag tycker den är fin i all sin enkelhet.

På det lite rivigare planet diggar jag särskilt The Devil Had A Hold Of Me. Vilket jag tycker är en fin ursäkt om man har trasslat till det för sig någon gång. One Morning är det också bra drag i.

Hell Among The Yearlings är nästan ett perfekt album märkte jag nu när jag försökte välja ut guldkornen, alla 11 låtar är ju alla tiders! Så gör er själva en tjänst och utnyttja denna röda dag till lite Gillian lyssning.

Gillian Welch

Jag har upptäckt att jag nästan inte skrivit ett smack om Gillian Welch trots att hon är en av mina största favoriter i musikväg. Den 28:e juni släpper hon ett nytt album. Det blir hennes femte i ordningen och är skapligt efterlängtat.

I väntan på det tänkte jag nörda till det och lite halvhjärtat gå igenom hennes fyra tidigare album. Först ut debutalbumet Revival från 1996, som också var det första jag hörde från henne även om det skedde långt in på 2000-talet tappad bakom flötet som jag är.

Det jag slogs av när jag hörde Gillian då för första gången var att hon sjunger så härligt otvunget, som en slafsig karl. Själva låtkomponerandet är också imponerande, varje låt berättar en historia som berör. Det är svårt att peka på en favorilåt bland Revival's 10 likartat såsiga låtar. Men finast är nog ändå Annabelle, men den är sorglig och dan. Lite mer riv är det i Tear My stillhouse Down. Acony Bell är också gullig. Det är en sång om en blomma och det är ju himla rart.

Har ni inte lyssnat på Gillian förut tycker jag ni ska göra det nu. Börja då med Revival och ta sedan uppföljaren Hell Among The Yearlings. Den går jag igenom nästa gång.

Musik till mor på hennes dag



Jag och mamma på promenad för några år sedan.

Så himla rar är hon min mor. Så här får hon 10 fina låtar.

Lucinda Williams – I Love You Mama You Sweet
Dolly Parton – Coat of Many Colors
Blake shelton – The Baby
Hazel Dickens – Mama’s Hand
Holly Williams – Mama
Gillian Welch – I Had A Real Good Mother and Father
Jamey Johnson – Stars in Alabama
Sugarland – Very Last Country Song
Taylor Swift – The Best Day
Justin Townes Earle – Mama’s Eyes

Länk till spotifylistan här.

Bob Dylan: 70 år och en dag!

Igår fyllde han alltså 70 år, Bobby.

Jag tycker han har skrivit en hel del fina sånger men tycker att hans röst är ganska jobbig att lyssna på. Vissa tycker dock han är alla tiders, som Cat Power till exempel. Hon skrev 2007 den här magiska låten som en hommage till sin idol Bobby.



Hon har också gjort en del läckra Dylan covers som till exempel I Believe In You och Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again. Hon är i största allmänhet en rätt så fantastisk människa. Men det tar vi en annan gång.

blablabla

Har inte haft så mycket vettigt att säga här på bloggen på ett tag känner jag. Har kommit in i en countrysvacka, lyssnar mest på schlager och dylikt för tillfället vilket ju är pinsamt värre så det pratar vi inte om mer.

Fyller nu alltså bara ut med lite löst babbel för att förbättra inläggsstatistiken. Passar på att berätta om min helg. Då var jag i Karlstad. Jag har aldrig varit där tidigare och blev glatt överraskad, himla fin stad. Också rart med alla dessa värmlänningar som springer lösa och pratar så där könstigt. Vi var på månen på lördagen, jag säger inte mer så låter det mycket mer spännande än vad det egentligen var. Sedan åkte jag hem på söndagen. Det tog fem timmar och fyra tåg att ta sig mellan värmlandsskogarna och smålandsskogarna.

Little Big Town - My Home's In Alabama

Den här videon är ju otroligt töntig på alla sätt och vis. Men jag kan ändå inte låta bli att rysa till litegrann när refrängen brakar loss.

la grande finale!

Igår klockan åtta satt jag som klistrat framför tv-apparaten, redo för schlager. Det hade jag inte mycket för efersom programmet startade klockan nio.

En timme och någon kopp kaffe senare drog det ju ändå igång. Jag tycker överlag att det var en helfestlig tillställning och att låtarna höll oväntat hög klass. Programledarna var väl ungefär lika bilingual som tyskar är mest men de var ändå ett härligt gäng, Judith, Anke och Stefan.

Slutresultatet var väl helt okej men om jag fått bestämma skulle Frankrike med sitt svulstiga operanummer kommit på femte plats.

Fjärdeplatsen skulle gå till Ungern och den där ståtliga kvinnan Kati Wolf, jag tycker hon hade skön pondus på scenen. Snudd på transvestitisk utstrålning.

Tyskland kniper i min bok bronspengen. Lena överraskar med ett läckert avantgarde-nummer som var befriande otyskt. Dessutom ska alla människor som lyckas se läckra ut i en sparkdräkt ha en eloge.

Fünf silberkaninchen und ein romper.

På andra plats placerar jag lille Erik från Sverige. Låten är man ju relativt trött på vid det här laget men det där numret är förbaskat bra.

Men bäst av alla utan någon större konkurrens var ju ändå Irland. Tvillingarnas Lipstick var ju helt omöjlig att sitta still till och att inte hysteriskt tjoa med i.
Ooo-oh!



Men ingen av dessa vann för det gjorde blahanumret från Azerbajdzjan. Enligt google stavas det så, jag är skeptisk. Det var ett rart nummer men någon vinnare var det ju långt ifrån. Gött ändå för de där läckra körtjejerna som tydligen var svenska.

Om ett år tar vi nya tag i Baku. Kul.

stopp och belägg!

Jag glömde nämna i förra inlägget att "rockaren" Emmylou snart spelar här i skandinavien. Här har ni datumen och platserna:

23 maj Köpenhamn
24 maj Stockholm
25 maj Göteborg

Jag kan nog inte gå för jag ska säkert jobba och spruta lite furix eller dylikt i folk. Men ni vanliga förvärvssarbetare som inte räddar människoliv till vardags har ju ingen ursäkt. Åk och se!

Emmylou Harris - Hard Bargain

Emmylou är sedan länge en av mina absoluta favoriter i countrysvängen. Jag gillar framförallt hennes hårfärg men tycker även hon är en rätt kompetent musiker.

Jag gillade hennes förra platta All I Intended To Be vansinnigt mycket och har därför trissat upp det här skivsläppet en aning. Alltså bäddat för antiklimax. Första lyssningen var också föga förvånande lite av en besvikelse.

Men! Antiklimaxet kom av sig. Nya plattan är bra baskemej trots att den har ett annat sound än föregångaren. Det är rock n' roll över Hard Bargain vilket ju var en ganska härlig överraskning ändå. Riviga första-singeln The Road inleder skivan. Den skrev jag om för ett tag sedan och redan då verkar jag haft på känn att E-Lou hade något rockigt i görningen: "Det är en ganska svulstig låt med något slags rockkomp i form av hårda trummor och elgitarr, jag tror jag gillart men kan inte riktigt bestämma mig."

Övriga låtar som är grymma är Home Sweet Home, titelspåret Hard Bargain (tydligen en cover), Darlin' Kate och Six White Cadillacs som är svängig på ett nördigt dansbandsaktigt sätt.

Nu när jag skrev detta och lyssnade igenom låtarna insåg att det inte var så förbaskat rockigt. Men orka skriva om hela recensionen. Vi säger istället som så att vissa av låtarna är rockiga men flertalet är precis lika härligt sega som Emmylous låtar brukar vara. Och visst är nog ändå All I Intended To Be från 2008 snäppet vassare.

Jag ger Hard Bargain trots allt 4 (av 5) i betyg. Recensionen däremot, var ju under all kritik.

Någonstans i sverige...

... sitter en loser och firar eurovision med anskrämligt många chokladbollar.

Rare Bird Alert

Jag har ju tjabbat en del om den här Steve Martin och hans härliga banjoplinkeliplonk så nu kommer en "seriös" recension av hans senaste skiva.

För det första. Helt jävla magiskt skivomslag, inklippta huvuden på en massa fåglar, love it!

Okej nu till musiken. Precis som på förra skivan The Crow (2009) står självaste Steve för ytterst lite av sången. Han står för det hysteriska banjoplinkandet istället vilket han gör med den äran. Herrarna i The Steep Canyon Rangers sjunger en del på övriga låtar. Och vissa låtar är helt utan sång. Plattans bästa låt är dock You som Steve gör ihop med tjejerna i Dixie Chicks. Denna låt har jag ju skrivit om ganska så nyssens här på bloggen och den är verkligen rar så lyssna på den.

Förutom You gillar jag Yellow-Backed Fly, The Great Remember (For Nancy) och Atheists Don't Have No Songs.

Det känns inte som att Rare Bird Alert riktigt når upp till samma magi som The Crow men det är bara en känsla, kanske är den helt fel. 

Betyget blir i alla fall 3,5 (av 5)

Bob Dylan på gasverket i Köpenhamn

I fredags snörade jag på mig kulturskorna riktigt ordentligt och gick på teaterkonsert i Köpenhamn. Innan den hann jag med glyptoteket (kultur i kvadrat!) och den lille havfruen som tyvärr var lite av en besvikelse men det är fortfarande väldigt roligt att säga på överdriven danska. Ett språk som jag förövrigt behärskar ungefär lika bra som stamspråken i Uganda, alltså inte alls.

Konserten som ju var av arten teater började ytterst suspekt. Diverse frälsningsarmésoldater intog scenen och drack kaffe. Vi fattade ingenting. Man hann för ett ögonblickssekund tänka att detta kommer bli en meget lang aften. Men så fort sången drog igång kändes allt bättre, det här var ju proffsiga musiker.

Cirka 30 Bob Dylan-klassiker revs av under konserten. Förmodligen fanns där någon slags story inbakad i dessa texter men den gick förbi mig. Det gjorde inte så mycket dock för kvällen var högst underhållande ändå. Några av artisterna/skådisarna var riktigt härliga i både sång och allmän framtoning. Särsilt fastnade jag och mina medresenärer för Claus Hempler. Jag tyckte också Liv Lykke var kompetent. Men framförallt gillade vi alla galna specialeffekter. Se här bara på den inbjudande trailern.



Värt att nämna i sammanhanget är också att konserten ägde rum i en härlig lokal som ju tidigare varit ett gasverk (därav namnet). Det låg i en hipp del av Köpenhamn där mina små obildade tassar aldrig tidigare vandrat. Delen hette Østerbro och där vore det fint att leva.

Helt plötsligt stod det bara där, gasverket.

Teraterkonsert: Bob Dylan får 5 (av 5) i betyg. Åk och se!

Eller snåla och lyssna på spektaklet på Spotify.

give in to me

Jag tittade på filmen Country Strong häromdagen. Det var verkligen ingen feelgood-film. Några rara ögonblick bjöd den dock på. Som denna fina duett mellan Garrett Hedlund och Leighton Meester.

Härlig burrighet i rösten där.

bakfyllemani

Born this wa-hay!

Jag vet att jag är några månader efter min tid nu men Lady Gagas Born This Way är nog det bästa jag hört i popväg typ någonsin. Och ett så rart budskap sen, we are all born superstars!

En sång av vår tid! (Ursäkta den ofräscha videon)

den lille havfrue

Maggie Björklund är någon slags dansk artist som blivit stor i amerika. Eller inte stor kanske men ändå roffat åt sig ett skivkontrakt over there vilket ju är rätt få förunnat.

Debutalbumet (solo) släpptes i dagarna och heter Coming Home.

Maggie i kartformat.

Hennes musik bär på en skön känsla av att allt håller på att gå åt helvete. Det är mycket dramatiska trummor och konstiga, mystiska ljud hit och dit. Egentligen inte alls min cup of tea, jag gillar ju när saker är glatt och otvunget. Men av okänd anledning gillar jag alltså Maggie och hennes deppiga country. 

Plattans första låt är instrumental och heter Wasteland. För att vara sånglös är den rätt så jäkla magisk. Det går en skönt smattrande trumma genom hela låten och något slags gitarrsvaj som jag förstått är Maggies grej litegrann. Tydligen är hon one hell of a pedal steel guitar player. Vet inte ni heller vad det är för något? Se hit.

Det finns några andra instrumentala låtar också på plattan med lite mer blandad kvalité. Ibland så sjunger hon ju också såklart och det gör hon lite sådär väsigt och jobbigt som människor som tror de är coola gärna gör. Men Maggie är ju cool så det är lugnt. Det är även lite annat löst folk med och sjunger och jammar. Jag vet inte riktigt om de tillför så mycket men andra låten Intertwined är i alla fall en vacker duett med Mark Lenegan. Resten av plattan puttrar på likt ett trevligt soundtrack.

Utan att jag egentligen förstår varför så tycker jag väldigt mycket om Coming Home.

Bäst: Wasteland, Intertwined, The Anchor Song

You

Jag tycker den här låten har något visst. Visst?

Den är från Steve Martins nya platta. Den ska jag recensera snart tänker jag mig för hans första var ju otippat nog rysligt bra. På You får han hjälp av de kompetenta musikerna från Dixie Chicks som jag gillar barnsligt mycket, speciellt Natalie Maines och hennes fina röst.

En afton med Joan Baez

Poplegenden Joan Baez spelade i torsdags på Linköping konsert & kongress. Jag var där.

Förväntningarna var lite sisådär inför då jag kom direkt från ett skumpigt X2000 tåg, spyan hängde så att säga i luften. Väl på plats hade jag och tarmarna ändå återhämtat oss hyfsat.

Jag är inte jätteinsatt i Baez musik men har ju förstått att hon är rätt så stor och har i några månaders tid lyssnat in mig en del på hennes verk. Jag har särskilt fastnat för Diamonds And Rust som jag tycker är en vansinnigt vacker låt. I övrigt gillar jag hennes lite speciella röst och det faktum att hon är gammal som gatan och still going strong.

Konserten började lite trevande. Både jag och mina medlyssnare hade nog väntat oss snäppet mer show. Det var liksom bara en gråhårig tant och en akustisk gitarr. Efter ett tag anslöt "bandet" vilket bestod i en man vid namn Dirk Powell. Han var duktig och kunde spela diverse instrument och sjunga fint.

De bästa stunderna kom då Baez skippade gitarren och koncentrerade sig på yviga gester och skönsång. Riktigt magiskt var det när det helt plötskigt blev allsång på Donna Donna utan att någon direkt hade bett om det. Också bra var Steve Earle-dängan Jerusalem som framfördes med sådan inlevelse att man nästan blev religiös. Diamonds And Rust slafsades tyvärr igenom men den var ju fin ändå.

Kvällen avslutades på den lilla rara restaurangen Ros på Klostergatan. Det var överlag en ganska trivsam afton trots det lite sega tempot.

Jag ger Baez 4 (av 5) i betyg. Då är jag kanske lite överdrivet generös men sån är jag.

Gästrecension: Otis Gibbs i Örebro

Otis Gibbs live tonight – sold out! Stämningen är sparsamt euforisk och relativt o-plötslig går Otis upp till ”scenen” framför toaletterna och köket och presenterar kvällens artist: ”Welcome all the way from Wanamaker, Indiana, mr. Otis Gibbs” – tar ett steg tillbaka och ett steg fram igen.

Under hela konserten går alltså servitörer och kiss- och bajsnödiga upp på scen och runt Otis. Det är även tjockt med folk mellan mig och baren så jag får törrlyssna. Det här kan låta som negativa omständigheter men det bidrar bara på ett härligt sätt till den genuina känslan.

Det är gitarr och sång. Ibland är rösten så rosslig att det är omöjligt att säga om han sjunger eller om det är skägget som prasslar mot micken. Men gitarrspelet är fantastiskt. Det är alltid svårt att få till en dynamisk mix av låtar när det enda man har är såsiga sånger till gitarr, men det blir aldrig långtråkigt. Kanske mest för att Otis är en trevlig prick; riktigt hyvens.



Otis Gibbs på bild tillsammans med någon snubbe i flanell.



Mot slutet vill han givetvis kränga skivor och det går upp för mig att det spontana mellansnacket mest var inövade repliker. Så var det med den genuina känslan. Men bättre lite skit i hörnorna än ett rent helvete. Jag betalar gärna Otis Gibbs att åka runt och låtsas vara genuin.

Bäst på plan var Only the Graves Are Real från senaste skivan som finns gratis på otisgibbs.com – där finns också fina Something More som han dedicerade sin kompis som just dött – den var bäst på plan. Bäst var också Small Town Saturday Night och bäst var The Peoples Day (inkl. allsång).

Lusse Williams - Seeing Black

Ofta när jag recenserar ny musik är jag lite het på gröten och slänger upp ett inlägg innan jag riktigt lyssnat in mig. Lite så var fallet med Lucindas senaste album. Jag tycker fortfarande det är världsbäst så det tar jag inte tillbaka. Den bästa låten är dock Seeing Black, en låt som totalt gick förbi mig de första lyssningarna.

Ville bara säga det.

Ny skiva: Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane

Det var hela sju år sedan Alison Krauss & Union Station spelade in en skiva ihop. Krauss har man ju dock kunnat höra i konstiga konstellationer som till exempel med Robert Plant på skivan Raising Sand (2007). Den skivan har hyllats nåt så vansinnigt. Jag förstod aldrig riktigt storheten med den men jag är ju bara en simpel bloggerska, vad kan jag egentligen om musik?

Men nu är AKUS alltså tillbaka på enad front igen med efterlängtade Paper Airplane. Sången och kompositionen är som alltid med det här gänget helt oklanderlig. Varenda låt är helt perfekt från början till slut. Jag har förstått att vissa tycker det kan vara lite störigt, som nördiga Po (sött namn) på DN till exempel. Jag däremot älskar det rena soundet. Och Alisons röst är väl världens vackraste utan överdrift.

Dan Tyminski sjunger också en del på plattan vilket han gör bra. Han kommer ju dock aldrig göra en så bra låt som The Boy Who Wouldn't hoe corn så egentligen borde han kanske bara lägga ner.

Jag gillar det mesta på Paper Airplane. Det är en fin blandning av stökig bluegrass som på On The Outside Looking In och sagolik skönsång som på Lie Awake och framförallt titelspåret Paper Airplane som är plattans bästa.

Spring och köp!

betyg: 4 (av 5)

kanske den raraste människan på jorden

Idag åkte han ur mästerkocksprogrammet. Men som han gjorde det. Genuint glad för finalisternas skull och helnöjd över att snubbla på mållinjen.

Vilken underbar människa. I min bok är du en vinnare Adam!

Nu får surtanterna Louise och Jennie göra upp om det bäst de vill. Jag bryr mig inte längre.

acm awards 2011

Alltså det var ju någon slags countrygala häromkvällen som gick förbi mig fullständigt. Jag ber om ursäkt för denna undermåliga journalistik.

Nu har jag dock youtubat mig igenom skiten och kan konstatera följande.

Zac Brown i Zac Brown Band har bantat ner sig en välbehövd smula. Det slafsiga skägget verkar vi dock få dras med.

Mager som en sockertopp. Här med James Taylor

Keith Urbans Without You är riktigt fin i all sin enkelhet.

Rihanna hade av någon märklig anledning hittat till countrygalans scen. Hon sjöng duett med Sugarlands Jennifer Nettles och de gjorde det med den äran. Rihanna var fin i helvitt och röd kotlett. Nettles hade i sedvanlig ordning byxan lite för högt upp.


Reba McEntires dialekt är relativt vidrig. Här är hon med parhästen Blake Shelton.


Vilka som vann i de olika kategorierna har jag ingen aning om. Jag har överlag ganska dålig koll på vad som egentligen ägde rum på denna gala. Kanske har ni countrynördar där ute något vettigt att tillägga?

Sweet Emmylou

Se vilken märklig hårfärg.

Tanten med det galet gråa håret är tillbaka. Första singeln från nya plattan som släpps 26 april heter The Road. Den finns på spotify för den som vill lyssna. Det är en ganska svulstig låt med något slags rockkomp i form av hårda trummor och elgitarr, jag tror jag gillart men kan inte riktigt bestämma mig. Sången är dock som vanligt fantastisk.

I väntan på Hard Bargain som det nya albumet ska heta kan vi ju gotta oss i All I Intended To Be från 2008. Ett helt sinnessjukt bra album. Så här ambitiöst skrev jag om det när bloggen begav sig.

Emmylou Harris - All I Intended to Be
Those sad melodies, oh how they comfort me, sweet Emmylou. Ja hon har onekligen en förmåga att skriva sorgliga låtar vilket Joey + Rory också fattat. All I Intended to Be är inte heller något direkt uppåttjack men ibland måste man ju bara bryta ihop innan man kan komma igen. Bästa låtarna är gold (duett med Dolly Parton) och not enough som gärna får spelas på min begravning (om man nu får prata om sånt, peppar peppar - knock on wood).

Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane

Den 12:e april kommer Alison Krauss & Union Station ut med ny skiva, den första på hur länge som helst. Alltså efterlängtat som attan. Första singeln heter som albumet: Paper Airplane. Jag tycker det låter helfräscht.

Och Alison är vacker som en ros i videon. Se bara.

bira bira bira bärs bärs bärs

Här står jag i hallen med en Becks och ser lite allmänt leversjuk ut. Jag firar att jag ännu en gång kommit hem från jobbet utan att ha dödat eller allvarligt skadat någon patient. Skål för det! Och skål för det 200:e inlägget vilket detta är!

Adele - 21

Ibland unnar jag mig att lyssna på musik som inte går under epitetet nördig country. Då lyssnar jag på pop som alla andra och känner mig härligt mainstream. Tills jag får banjoabstinens och återfall.

Den här gången har jag fallit fullständigt för den 21-åriga britten Adele. Vanligtvis har jag ju lite svårt för såna här unga människor som är så äckligt duktiga men jag gör ett undantag för den här tjejen. Hennes läckra röst går bara inte att motstå.

Det nya albumet heter 21 och är en samling svulstiga låtar med mycket smärta och dramatik. Ibland kanske det såsar till sig lite väl och man vill bara be henne att rycka upp sig en smula. Men de allra flesta låtar på 21 är helt perfekta i sin dramaturgi. Min favorit är Someone Like You som är så vansinnigt vacker att man inte riktigt vet vad man ska ta sig till.



På den lite fartigare sidan lyser superhiten Rollin In The Deep och Rumor Has It starkast.

Gör dig själv en tjänst och lyssna på Adele omedelbums. Delar av 21 finns på Spotify. Vill ni höra hela får ni lösa det på annat sätt.     

flotta tips

Jag uppskattar verkligen alla fina kommentarer jag får här på bloggen. Det är nästan lite sjukligt hur glad jag blir när jag ser att någon stackars sate varit inne på min tramsiga blogg och kommenterat.

Jag uppskattar särskilt att få tips på bra countrymusik som jag på något märkligt sätt missat. Stefan tipsade mig om följande artister.







Ashley Monroe tycker jag inte låter helt olik en ung version av Lee Ann Womack, vilket ju är ett rysligt gott betyg.

Caitlin Rose går snäppet mer åt indiehållet med den där skönt monotona rösten och intentsägande white trash-inspirerade videon. Verkligen en artist jag vill höra (och se) mer ifrån.

Pete Molinaris One Stolen Moment är också fin men jag hade lätt klarat mig utan det störiga elpianot (eller vad det nu är för oväsen som sköljer över en 1.51 in i låten).

Tack för bra tips Stefan!

Kerstin inreder

I helgen var jag hemma på östgötaslätten. Ett obligatoriskt besök gjordes såklart på IKEA. Där lade jag upp en plan för hur mitt drömvardagsrum ska se ut. Dessutom köpte jag en anskrämlig kudde som skär sig perfekt med övriga kuddar i mitt lilla bohag.

Det shoppades även en gardin och en läcker ljusstake. Men de unnade jag mig på lite exklusivare butiker än möbelbutiken.

Nog tjafsat. Här är resultatet.

Tantgardin från Tygaffären

Ljusstake från Thörnströms Smycken & Antik

Kudde från IKEA

Nu lägger jag ner det här sjukskötersketramset och sadlar om till inredare.

söndagsmys: chely wright

Den gamle och havet.

Alldeles nyssens har jag upptäckt storheten i Chely Wrights Lifted Off The Ground från i fjol. Det var countryrävens första platta på väldigt länge och det möttes med stående ovationer från countrykåren.

Jag lyssnade en snabbis då när det kom ut och tyckte väl inte att det var så mycket att hänga i påskriset. Men nu har jag alltså tagit mitt förnuft till fånga och börjat uppskatta Chelys fina röst.

Musikstilen är inte übercountry utan lite mer såsigt poppig med endast en touch av country. De flesta av skivans elva låtar puttrar på i ett stillsamt tempo. Bland dem gillar jag särskilt Hang Out In Your Heart som bärs upp av ett snyggt gitarrkomp och en rar melodi. Like Me och Wish Me Away är också härligt såsiga och fina.

Snow Globe med sitt ba ba ba ba ba ba har också något visst över sig. Allra bäst på plattan är dock den (i sammanhanget) riviga Notes To The Coroner.

Jag ger Lifted Off The Ground 4 (av 5) i betyg.

Den här lafsiga recensionen får 1,5 (av 5).

Lyssna på Spotify!

Glee Cast - Blackbird

Jag har drabbats av Gleefeber (trehundra år efter alla andra). Inspirerad av gästskribenten Olles skriveri om Brad Mehldaus version av Blackbird kommer här Glee-Kurts version. Vackert som attans.

Återigen ur ett avsnitt som nog ännu inte vistas i Sverige = titta INTE om ni INTE vill veta vad som händer.

Gästrecension: Brad Mehldau och Anne Sofie von Otter i Berwaldhallen

Jazz och opera i ett. Alltså en all-you-can-eat-buffet av snofsiga kulturfascister som kämpar med näbbar och klor för att förstå sig på jazz och opera. Vi vanliga dödliga vet är detta omöjligt och man får vara glad när man för ett kort, kort ögonblick kan höra låtens takt eller vilket språk tjejen skriker på.

I Berwaldhallen sitter läktaren i tre nivåer och det är de fattigaste, kommunisterna – som Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko hade kallat dem, som sitter högst upp. Nedåt mot parkett är det fler och fler som får hem tidningen Connoisseur. Själv satt jag alltså högst upp och fick nu slå upp stavningen för tidningen ”konnässör”. Hursomhelst.

Nej, när jag ändå har börjat med det viktigaste med aftonen på Östermalm(?) vill jag ta tillfället i akt att poängtera att jag under hela konserten grunnade på vem i fridens namn Brad är lik. Tillslut smög sig ett leende fram på mitt förstå-sig-på-jazz-opera-svåra ansikte, när jag kom på att mannen är lik Dylan i 90210 Beverly Hills.

Själva föreställnigen började så stroppigt den borde. Och fram till paus var det inte mycket godis. Om man inte är ett stort fan av Johannes Brahms. Efter paus spelade Brad sina egna låtar och tillslut covers från blandade håll. Nu var det tänkt att den lite dråpliga tonen i den här recensionen skulle svingas runt till en slutsats om att det faktiskt var flera fina framföranden där på slutat om man bara slutar lägga krut på att försöka förstå musiken; som om musiken med ont uppsåt försöker luras. När man inte längre orkar bry sig inser man plötsligt hur skickliga de där på scen är. Det är som på jobbet. Otroligt mycket mer jobbigt att se upptagen ut än att faktiskt vara upptagen. Jag vet inte om den här svingen gick runt, men det blir inte bättre förklarat.

Bäst var den fina sången från Sound of Music (Something Good) de körde som andra extranummer.  (Jadå, alla applåderade tillbaka duon två gånger – med risk för att verka oförstående inför musikalisk genialitet om man inte var med i hyllningen.) Näst bäst var Brads ”improvisations”-solo i Beatleslåten Blackbird. Antagligen för att han spelat just den improvisationen tusen gånger och att man ju vet hur Blackbird går och inte behöver fundera så mycket på om takten i låten plötsligt har ändrats.

Lyssna på de här två på ”skivan”/låtlistan Love Songs på Spotify. Brad gör lite andra skojiga covers också. Den som söker han skall finna. Och om jag sålde in jazz nu (även om jag är osäker på det) kan man med fördel ta en rumba till Uppsala och titta på gitarristen Bill Frisell som ska spela där den 29e Mars. Gör det.

steve martin + banjo = gött mos

Rart skivomslag.

I dagarna släppte Steve Martin (ja skådisen) sitt andra bluegrassalbum. Jag som är lite efterbliven i största allmänhet har precis börjat avnjuta hans första som kom ut 2009. The Crow: New songs For The Five String Banjo heter det och jag kan bara inte sluta lyssna på det. Det är helt magiskt.

Steve Martin är alltså förutom skådis även "one helluva banjo player" som ett bluegrassproffs skulle uttryckt sig. Däremot sjunger han som en pajas vilket han bevisar i den lite småskojiga Late For School. Han har dock löst röstproblemet genom att helt enkelt skippa sången på 11 av låtarna och låta kompetenta sångare som Dolly Parton, Vince Gill, Mary Black och Tim O'Brien fixa biffen på de låtar med sång.

Vanligtvis tycker jag musik blir lite tort och torftigt utan sång men här är faktiskt den stora behållningen det underbara banjoplockandet. Det finns verkligen inget vackrare än ljudet av snärtiga banjosträngar. Läckraste plocket finns på Hoedown At Alice's. Men såklart är det också trevligt med lite skönsång emellanåt som på Pretty Flowers och Daddy Played the Banjo.

Nu får vi alla alltså lyssna in oss lite på detta första Steve Martin album och när tiden är mogen går vi in på hans senaste.

Hans första får i alla fall 4 (av 5) i betyg.

Glee Cast - Landslide (feat. Gwyneth Paltrow)

Även idag tänkte jag tjabba lite om Dixie Chicks. Denna gång handlar det om en härlig version av deras gamla dänga Landslide. Det är den nyfödde countrystjärnan Gwyneth Paltrow som sjunger den tillsammans med några andra nissar i tv-serien Glee. Jag har inte följt serien så värst men jag tror att det finns en risk att detta avsnitt ännu inte visats på svensk tv. Titta alltså INTE på videon om ni INTE vill se en glimt av vad som komma skall.

Jag tycker i alla fall att detta är en sagolik version. Dessutom tycker jag Gwyneth verkar vara en hyvens människa i största allmänhet tots att hon är störigt vacker och helt perfekt på alla sätt och vis.

Så här ser originalversionen ut. Mycket märklig video, jag skulle nog rekommendera att man blundar sig igenom den och istället bara lyssnar på vad som kanske är världens finaste låt.

god only knows

Natalie Maines, den gamla dixie chicks-räkan, lever tydligen och frodas. Hon har spelat in en ny version av Beach Boys klassikern God Only Knows till tv-serien Big Love. Låten är himla fin faktiskt och Natalie sjunger som vanligt som en gud. Här kan ni lyssna på den.

Som grädde på moset bjussar jag även på detta gettefina skivfodral.

The Beach Boys - Love Songs

Lördag kl. 20:00. Samtidigt i Malmö. Gästrecension

Istället för att krypa upp i tv-soffan och avnjuta årets melodifest så begav jag mig ut i snålblåsten på konsert. (Biljetterna inskaffades långt innan det var tal om nån schlagerfestival, annars hade detta givetvis aldrig skett).

Kvällen inleddes av Ludwig Bell. Musiken förde tankarna till Slestadsskolans årliga melodifestival (om vi hade varit driftiga nog att skriva egna låtar) tack vare låtrader som "kärlek är som silvertejp" eller det klockrena rimmandet "Du tar hand om mig, jag tar hand om dig..allt ska bli okej" Mellanstadiekänslan kulminerade med textraden "De ropade bränd, men jag var i luften". Nu kanske man tror att jag inte uppskattade Luddes musik, men det gjorde jag minsann. Han och bandet såg verkligen genomgoda ut och han artikulerade låtarna/sjöng så sävligt att tom en låttextdyslektiker som jag uppenbarligen kunde uppfatta en hel del. När uppträdandet var slut konstaterades det att denna afton hade potential att bli en sådan kväll som är kul på riktigt.

Säkert! i slutet av ett skak

Sedan en oväntat lång väntan innan Säkert! vandrade upp på scen i sin röda cape. Hon sjöng fantastiskt fint och hade ett härligt skak i hela kroppen. Även en eloge till resten av det snygga folket på scen. De 2 bakgrundsmusicerande flickebarnens förtvivlade skrikande till "Allt som var ditt" var riktigt hjärteskärande. Jag kan inte säga så mycket mer om detta än att hela framträdandet var magiskt och att det sannerligen var kul på riktigt. Och ni som inte var där hade tur för SVT hade ett antal kameror på plats. Så håll utkik i tv-tablån!

Betyg: 5/5
/Ingrid Viman

melodifestivalsfinal 2011

Äntligen var det då dags för final. Tråkigt nog lyckades jag inte hitta någon som ville bevittna det hela med mig så jag fick festivalskåda solo. Lika så gött i och för sig eftersom jag nu hade extra mycket tid att analysera sönder kvällen.

Kvällens festivalsnack bestod av en slät kopp kaffe, verkligen festligt.

Men nog om mitt tragiska liv. Åter till festivalen.

Jädrar i min låda vilket startfält. Betygen för kvällen sätts därför i den lite märkliga skalan mellan 11 och 12 poäng för alla var ju så braaaa!

Danny Saucedo - In The Club 11,4 p
Man måste ju säga att han är en kompetent artist denna Danny. Låten är fräsig och framförandet suveränt men refrängen är för jädra enformig och sänker helhetsomdömet.

Sara Varga - Spring för livet 12 p
Jag bara älskar denna låt, kan inte hjälpa det. Jag har varit ganska skeptisk till låtens allvarliga tema men idag tyckte jag den träffade så rätt. Helt ärligt, och nu är jag allvarlig på riktigt, tror jag att Varga med sin simpla text fått många kvinnor att tänka över vilka pajasar till karlar de lever med. Man skadar ju inte den man älskar. Om så bara en kvinna där ute har fattat det nu så är det en vinst större än alla sångfåglar i världen.

The Moniker - Oh My God 11,6 p
Nörden på aftonbladet gav ett plus och skrev kort "ett gult tjobbidoo". Så tramsigt skrivet. Jag, som är en lite mer seriös recensent, gillar det här. Men det gör väl de flesta människor med ett hjärta och en puls?

Brolle - 7 Days And 7 Nights 11,3 p
Ett stabilt framträdande som kanske ändå saknar det där lilla extra. Men vad fanken kan man begära av en människa som har ett pass som det står Kjell i.

Linda Bengtzing - E det fel på mig 11,5 p
A N S K R Ä M L I G outfit. Men den passar fint till låten och på något sätt lyckas Bengtzing trollbinda en i några minuter. Helt plötsligt sitter man liksom och diggar med. Det går bara inte att stå i mot denna force of nature som är Linda Bengtzing.

Nicke Borg - Leaving Home 11,9 p
Kanske finalens bästa låt rent musikaliskt. Tyvärr är den inte glammig nog för att riktigt kunna konkurrera en kväll som denna. Nicke tycker jag dock verkar vara det raraste som någonsin gått på denna jord, han ser så himla snäll ut trots att han har kladdat ner hela sig i bläck. Nicke Borg får douze points!

Swingfly - Me And My Drum 11,2 p
Rap är inte min grej men jag gillade trumflickorna och han som kom in och sjöng refrängen. Det var någon slags kändis va?

Sanna Nielsen - I'm In Love 11,1 p
Betydligt bättre nu än i delfinalen tycker jag. Men ändock ganska slätstruket om man jämför med heta trumflickor, kvinnomisshandel, glaskrossande och brinnande flyglar.

Playtones - The King 11,7
Märkligt nog det enda bandet i final. Alltså finalens bästa band!

Eric Saade - Popular 11,8 p
Mycket bra verser men kanske lite tjatig refräng. Den stora behållningen är dock Saades showmanship som håller världsklass. På en liten sidnot är ju detta även mannen som vann hela skiten. Jag tycker att han är en värdig vinnare och önskar all lycka i Düsseldorf.

I övrigt tycker jag festivalturnén varit ovanligt underhållande i år.

Jag tycker Marie Serneholt har varit fantastisk.

Das war alles. Gesehen in Deutschland!

sol ute, sol inne, sol i hjärta och sol i sinne

Sunny Sweeney är en ny bekantskap för mig i countrysvängen. Hon ska under 2011 släppa sitt andra studioalbum. Det första gick inte så bra som jag förstått det så vi skiter i det. Hon har dock redan någon slags EP ute i etern som man bland annat kan avnjuta på Spotify. Förmodligen kommer de fem EP-låtarna sedan hamna på det stora albumet, countryartister har ju en förmåga att släppa sina låtar fem miljarder gånger.

Hur som haver, jag gillar Sweeney starkt. Mest för att hon har ett så festligt namn, men även för att hon har ett härligt klös i sina låtar och ser allmänt rar ut. Dessutom har hon en fantastisk röst. Jag tycker hon låter väldigt lik någon men kan inte komma på vem.

I alla fall. Titta på denna video och bilda en egen uppfattning och om ni gillart kan ni ju lyssna vidare på Spotify, ok?

Lucinda Williams - Blessed

Jag gillar ju Lusse så ofattbart mycket att detta nästan blir svårrecenserat, hon har liksom redan vunnit mitt hjärta. Jag ska ändå hyfsat objektivt försöka säga något vettigt om detta tionde studioalbum Blessed.

SÅ JÄVLA BRA!!!

Okej nu gör vi ett nytt försök.

Blessed är snäppet lugnare än föregångaren Little Honey (2008) som ju var rätt så rockig jämfört med tidigare verk. Den säregna rösten låter faktiskt bättre än någonsin och hon levererar texterna på ett underbart kraftfullt sätt som är få artister förunnat. Det är typ bara Bob Dylan och såna som har samma intensitet i sitt textframförande.



Det mesta är faktiskt riktigt bra på Blessed hur jag än vrider och vänder på det. Jag gillar särskilt Buttercup, I Don't Know How You're Living, Copenhagen, Ugly Truth, Convince Me och Kiss Like Your Kiss.

"But you, have disappeared
You have been released
You are flecks of light
You are missed

Somewhere, spinning round the sun
Circling the moon
Traveling through time
You are missed"

- Ur Copenhagen. Satans vackert.

Nej hörreni jag gillar faktiskt alla låtar starkt och finner inte kraften inom mig att beskriva hur otroligt fantastisk jag tycker Lucinda Williams är. Jag sammanfattar istället denna nördiga recension så här:

Världens bästa artist får i betyg av mig för hennes rysligt kompetenta album:

5 (av 5) i betyg!

andra chansen

Jag missade andra chansen igår eftersom jag på bästa sändningstid hade ihjäl vårdade patienter på Växjö lasarett. Som den seriösa bloggare jag är kommer här ändå någon slags snabbresumé.

Tydligen var det röstfiasko så det blev kanske ett helt vajsing resultat utifrån vad svenska folket egentligen tycker. Men svenska folket har ju en tendens att tycka så himla konstigt så man får väl bara tacka och ta emot.

Vidare till globen gick Sara Varga och The Moniker. Surprise!

Vargas låt tycker jag är helt magisk och den blir bara bättre för varje lyssning. Men låten handlar ju om misshandel vilket gör hennes medverkan i festivalfinalen till lite av en party pooper. Jag skulle ändå vara ruggigt stolt om hon hamnade på ett schlagergolv i Düsseldorf för att representera sverige.

Oh my god! The Moniker gick vidare. Det tycker jag var härligt för den är så glad och otvungen, precis som en bra schlager bör vara. Detta är också mammas favorit fick jag nyss reda på via länk från östgötaslätten. Hennes festivalsmak har dock en del övrigt att önska så det säger egentligen inte så mycket om låtens kvalitet.

Nu laddar vi för final!

just nu...

... ser det ut som fan hemma hos mig.

Ur högtalarna strömmar Lucinda Williams senaste. Än är jag inte mogen för en recension men jag gillar det starkt kan jag avslöja.

Imorgon ska jag börja jobba på riktigt, alltså inte gå bredvid någon rutinerad syrra. Målet är att inte ha ihjäl någon och att inte börja gråta om en läkare tycker jag är inkompetent. Vi får se hur det går.

amber hayes

Amber Hayes är en sån där härligt intentsägande artist. Hon är snygg, sjunger bra och det svänger fint om låtarna. Men tillför hon egentligen musikvärlden någonting? Vem vet. Hon kom i alla fall ut med ett så kallat sexpack i slutet av förra året och det har jag börjat nörda in mig rätt rejält på här hemma i countrysoffan. Det är alltså bara sex låtar på albumet, därav namnet.

Musikstilen är klassisk kvinnocountry á la Shania Twain typ. Bästa låten är titelspåret C'Mon tycker jag men alla låtarna är ungefär lika bra. Lyssna själva för fanken. Hon finns på Spotify. 

      

melodifestivalen del 4

Denna vecka följde jag festivalen hemma hos päronen. De hade inte så mycket till övers för de deltagande stjärnorna. Jag tvingade dem dock att rangordna skiten. Mamma missuppfattade detta å det grövsta. En vann och övriga kom på delad sjunde plats???

Efter snabbreprisen konstaterade hon kort:

"Jag måste nog säga att jag tyckte allt var jättedåligt."

Luften gick ur mig litegrann i och med denna syrliga kommentar. Jag tycker dock till skillnad från min moder att det var en helt okej festivalkväll med festivalkvällsmått mätt. Allra bäst var Nicke Borg och hans fluffiga byxa. Love Generation var näst bäst enligt mig. Detta trots att deras dans var smärtsam att titta på. Bengtzing var som vanligt härligt hurtig med knallgul dress och dålig text. Lasse Stefanz var klart sämst. Pappa (som tydligen är en Lasse Stefanz-hatare) var uppriktigt förbaskad över deras deltagande. Jag ångrade för ett ögonblick att jag betalar tv-licens.

Borg och Bengtzing gick helt rätt till final. Love Generation och Linda Pritchard återses nästa vecka. Då är det andra chansen! Mina kära päron brände dock sina skepp som festivalbisittare och får INTE en andra chans.

grayson capps

Läcker look.

Idag upptäckte jag en ny artist vid namn Grayson Capps. Han spelar sån där härlig gubbcountry som jag faschineras så mycket av. Dessutom ser han ut som sju svåra år vilket jag tycker är en fin egenskap som artist.

Hans senaste platta heter Rott 'N' Roll. Ruttna och rulla! Fantastisk rolig titel efter (fri) översättning. Men den har jag inte lyssnat nåt på. Så mer än skoj titelinfo får ni inte av mig angående den.

Däremot har jag spenderat dagen med att lyssna på debutplattan If You Knew My Mind och uppföljaren Wail & Ride.

Det finns mycket fin musik på dessa album må jag säga. Rösten hans låter lite i stil med Shooter Jennings som är en personlig favorit. Musiken är härligt americanaruffig och faller inte direkt under kategorin kommersig country. A Love song For Bobby Long är hans största hit som jag förstått det och finns med på filmen med samma namn. Jag tror också han vunnit något slags best-soundtrack-pris för den. Den är fin men jag gillar hans lite mer upptempolåtar mer.

Capps finns på spotify så där kan vi alla nörda in oss lite mer på honom. Så kan jag återvända när jag har något vettigt att säga om ämnet.

melodifestivalen del 3

I lördags var det ju melodifestival igen. Jag var hemma hos härliga Emma och myste med chips, popcorn, cola och starkt kaffe. Vi nördade till det riktigt och satte betyg under tiden på en skala från ett till åtta.

Nu minns jag inte riktigt vad jag satte för poäng eftersom jag var hög på koffein men ungefär så här tror jag att jag tyckte:

1 poäng
Simon Forsberg - Tid att andas
I och för sig inte jättedåligt men hur tänker man egentligen när man ställer sig på ett schlagergolv och river av en så trälig låt.

2 poäng
Linda Sundblad - Lucky You
Minns inte så mycket av detta. Kommer dock ihåg ett par likvita ben som sprattlade runt på scenen, tror de tillhörde Sundblad.

3 poäng
Sara Lumholdt - Enemy
En - E -Mi - En - E - Mi - En - E - Mi!!! Helt klart en låtjävel som sätter sig. Och faktiskt också en ganska bra låt. Men det finns ju gränser för hur svajig en röst får lov att vara i såna här sammanhang. Dessutom uppskattade jag inte det genomskinliga pingisbordet och den alltför utarbetade koreografin. Sara är väl tillräckligt läcker för att bara stå rätt upp och ner utan en massa armrörelser och ping pong.

4 poäng
Sebastian - No One Else Could
Jag gillade denna låt starkt trots att den kanske inte är klockrent schlagermaterial.

5 poäng
Shirley's Angels - I Thought It Was Forever
Såg ut som Shirley och änglarna hade gått på intensivkurs i pole dancing inför detta. Kanske hade de Sara Lumholdt som instruktör. Det var i alla fall på tok för mycket åmande för min smak. Ändock en trivsman låt.

6 poäng
The Playtones - The King
Överraskande bra. En riktigt bra vers och en helt fantastisk refräng. Tror starkt på denna som vinnare av hela skiten.

7 poäng
Eric Saade - Popular
Det där glaskrossandet var under all kritik, verkligen bara ett störigt moment. Resten av framförandet var dock magnifikt.

8 poäng
Sara Varga - Spring för livet
Så underbart gött med någon som inte överarbetar. En lång fin klänning bara och så lite sång på det.

Vääntaat såå giick Saade viidaaree. Men oväntat värre var väl att Playtones knep åt sig en finalplats. Varga fick en andra chans tillsammans med Shirley's Angels.

grammy awards 2011

I söndags, för en vecka sedan alltså, var det grammygala i amerika. Som vanligt var det obscent många grammystatuetter att dela ut, 109 stycken för att vara exakt. Inom countrykategorin fanns det sju grammysar att slåss om. Dessa vann:

Best female vocal performence
Miranda Lambert - The House That Built Me

Best male country vocal performence
Keith Urban - 'Til Summer Comes Around

Best country performence by a duo or group with vocals
Lady Antebellum - Need You Now

Best country collaboration with vocals
Zac Brown Band & Alan Jackson - As She's Walking Away

Best country instrumental performence
Marty Stuart - Hummingbyrd

Best country song
Need You Now - Lady Antebellum

Best country album
Need You Now - Lady Antebellum

Lady Antebellum var dessutom framme och nafsade på grammysar i andra kategorier och kammade tillslut hem fem statuetter. Jag gillar Lady A men förstår inte alls detta överösande av priser, så jäkla bra är de väl inte, eller har jag missat nåt?

Att Miranda Lambert vann för sin fina The House That Built Me var föga förvånande men jag fattar inte hur länge en människa kan mjölka priser ur ett album som släpptes 2009.

Värt att nämna i sammanhanget är även att underbara Patty Loveless vann grammy för bästa bluegrassplatta. Mountain soul II heter den och kom ut 2009??? Jag förstår inte alls kriterierna för att vinna på denna gala.

lite kort om joe nichols och hans greatest hits platta

Den första låten jag hörde från Joes tjusiga stämma var The Impossible. Den är himla fin tycker jag trots att den är ganska töntig i text och budskap (precis som en bra countrylåt bör vara i och för sig).

The Impossible finns med på Joes andra platta Man With A Memory som kom ut 2002. På den finner man även guldkornen Brokenheartsville och She Only Smokes When She Drinks. Den sistnämnda återfinns dock inte bland greatest hitsen vilket är en dundertabbe, helt klart en av hans bästa låtar tycker jag.

Men den bästa Joelåten någonsin är ändå Tequila Makes Her Clothes Fall Off. Verkligen country när det är som bäst: tequila, naket och baktakt.

I told her put an extra layer on...  

Joes styrka här i livet är dessa småfyndiga texter och simpla melodier. Och de fina lockarna.

Jag tycker allt han kunde brassat på med lite fler låtar på detta Greatest Hits album men annars har jag inte så mycket att klaga på.

lusse

Min favorit alla kategorier Lucinda Williams släpper nytt album! Blessed ska det heta och kommer ut i daglig varuhandel den 1 mars. Första singeln heter Buttercup och är rivig värre.


Lyssna också på Amos Lees senaste (kanske kommer en recension snart om jag orkar), Lusse är med och sjunger på Clear Blue Eyes.  

melodifestivalen del 2

Inget tjafs, pang på betygen!

Brolle ++++
Jag gillar Brolle, mest på grund av hans läckra frilla och fräsiga tatueringar, rent musikaliskt har han väl inte bidragit med så värst mycket? Kvällens bidrag var dock härligt trots att han fjöntade runt på scenen som en annan mums-mums.

Loreen ++
Inte så bra. Jag tyckte dock det röda slafset hon hade runt barmen hade nåt visst.

Babsan +++
En människa som offentligt skriker ut arriba! förtjänar tre plus. Dessutom underhållande show. Och extra beröm till bakgrundsdansarna som i och med detta nått botten i deras karriärer, från och med nu kan det bara bli bättre.

Elisabeth Andreasson +++
Jag tyckte faktiskt detta var väldigt vackert. Tråkigt som fanken javisst men ändå gött med någon som tar det hela på lite allvar.

Sanna Nielsen ++
Nä du Nielsen nu har du satt din sista potät. Nu när du äntligen är gammal nog att komma undan med träiga ballader väljer du att göra nåt glatt och otvunget. Jag gillade dig bättre när du var 11 år och hade båda fötterna på jorden.

The Moniker +++
Kvällens stora överraskning, riktgt svängigt ju! Jag tror dessutom denna lilla sång skulle kunna funka rätt bra i europa.

Anniela ++
Det enda jag kunde tänka på var Leila K's Electric och att Elektrisk mest liknade ett skämt i jämförelse. Dock gillade jag Anniela som var rar på scenen trots att hon förmodligen inte riktigt visste vad hon höll på med. A for effort.

Christian Walz +
Jag gillade inte alls detta. Kanske för att det hade kommit upp en apa på scenen.

Vidare gick Nielsen och min favvo Brolle. Grattis!

Robyn på Radio City Music Hall i New York City

Detta må vara en countryblogg men jag måsta bara skriva några rader om den fantastiska Robynkonserten som jag och mitt resesällskap tillika ömma moder snubblade in på i New York.

Som två riktiga losers var vi på plats överdrivet punktligt vilket innebar en låååång väntan på Robyn. Efter ett bra förband (Natalia Kills) och ett urdåligt förband (Diamond Rings) samt cirka fyrtio slumpmässiga pophits kom tillslut den lille svenskan ut på scenen.

Time Machine (en mycket angenäm låt) inledde showen och det blev snabbt uppenbart att detta inte skulle bli någon sittkonsert. Det blev också uppenbart att vi hade fått New Yorks störigaste tjejer framför oss som dansade som om det inte skulle finnas någon morgondag. De lugnade sig dock något halvvägs in i showen då den ena var ute och kräktes en smula. Baren var förresten öppen under hela showen vilket förmodligen bidrog något till spyan. Och till det ständiga springet in och ut ur lokalen som var lite märkligt, har man betalt 39 bucks för en konsert vill man väl inte stå i en bar och glo?

Tillbaka till konserten: Jag var mäkta imponerad av Robyns låtar och vokala förmåga. Det kom liksom som något av en chock för mig att Robyn har så många bra låtar och sjunger så jäkla bra. Hur har jag kunnat missa detta? Kanske har jag varit upptagen med att lyssna på gubbig country.

Det var sedan mäktig allsång på Hang With Me. Hela hallen sjöng med inklusive mig själv trots att jag inte kunde texten. Det var kanske lite nördigt att stå där och låtsaskunna texten men jag kunde inte låta bli i Robyns medryckande showande. Det är hur som helst en väldigt bra låt.

En låt som var överraskande bra var Dance Hall Queen. Jag hade inte hört den innan men börjar nog tycka att den är i klass med låtar som ovan nämnda Hang With Me. Andra bra låtar under kvällen var Indestructible, The Girl and the Robot, Dancing on my Own och With Every Heartbeat. Dessutom var Konichiwa Bitches en riktigt härlig livelåt. Den är annars lite töntig rent textmässigt tycker jag.

Alla låtar ikläddes ett sjudundrandes ljusspel samt en frenetiskt dansande Robyn. Jag tycker hon har rätt läckra moves men stundtals blev det kanske lite too much, jag kunde se henne svettas från hundra meter bort.

Mamma tyckte det var en "jättebra show men det var lite för mycket gympa". Faktiskt en ganska så klockren analys av vad som ägde rum en regnig februarikväll på radiohallen i New York.
 

Bild snodd från http://www.brooklynvegan.com/



Bild tagen med egen kamera, snäppet längre bak i lokalen.