Otis Gibbs live tonight – sold out! Stämningen är sparsamt euforisk och relativt o-plötslig går Otis upp till ”scenen” framför toaletterna och köket och presenterar kvällens artist: ”Welcome all the way from Wanamaker, Indiana, mr. Otis Gibbs” – tar ett steg tillbaka och ett steg fram igen.
Under hela konserten går alltså servitörer och kiss- och bajsnödiga upp på scen och runt Otis. Det är även tjockt med folk mellan mig och baren så jag får törrlyssna. Det här kan låta som negativa omständigheter men det bidrar bara på ett härligt sätt till den genuina känslan.
Det är gitarr och sång. Ibland är rösten så rosslig att det är omöjligt att säga om han sjunger eller om det är skägget som prasslar mot micken. Men gitarrspelet är fantastiskt. Det är alltid svårt att få till en dynamisk mix av låtar när det enda man har är såsiga sånger till gitarr, men det blir aldrig långtråkigt. Kanske mest för att Otis är en trevlig prick; riktigt hyvens.
 |
| Otis Gibbs på bild tillsammans med någon snubbe i flanell. |
Mot slutet vill han givetvis kränga skivor och det går upp för mig att det spontana mellansnacket mest var inövade repliker. Så var det med den genuina känslan. Men bättre lite skit i hörnorna än ett rent helvete. Jag betalar gärna Otis Gibbs att åka runt och låtsas vara genuin.
Bäst på plan var Only the Graves Are Real från senaste skivan som finns gratis på otisgibbs.com – där finns också fina Something More som han dedicerade sin kompis som just dött – den var bäst på plan. Bäst var också Small Town Saturday Night och bäst var The Peoples Day (inkl. allsång).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar