Gillian Welch

Jag har upptäckt att jag nästan inte skrivit ett smack om Gillian Welch trots att hon är en av mina största favoriter i musikväg. Den 28:e juni släpper hon ett nytt album. Det blir hennes femte i ordningen och är skapligt efterlängtat.

I väntan på det tänkte jag nörda till det och lite halvhjärtat gå igenom hennes fyra tidigare album. Först ut debutalbumet Revival från 1996, som också var det första jag hörde från henne även om det skedde långt in på 2000-talet tappad bakom flötet som jag är.

Det jag slogs av när jag hörde Gillian då för första gången var att hon sjunger så härligt otvunget, som en slafsig karl. Själva låtkomponerandet är också imponerande, varje låt berättar en historia som berör. Det är svårt att peka på en favorilåt bland Revival's 10 likartat såsiga låtar. Men finast är nog ändå Annabelle, men den är sorglig och dan. Lite mer riv är det i Tear My stillhouse Down. Acony Bell är också gullig. Det är en sång om en blomma och det är ju himla rart.

Har ni inte lyssnat på Gillian förut tycker jag ni ska göra det nu. Börja då med Revival och ta sedan uppföljaren Hell Among The Yearlings. Den går jag igenom nästa gång.