den lille havfrue

Maggie Björklund är någon slags dansk artist som blivit stor i amerika. Eller inte stor kanske men ändå roffat åt sig ett skivkontrakt over there vilket ju är rätt få förunnat.

Debutalbumet (solo) släpptes i dagarna och heter Coming Home.

Maggie i kartformat.

Hennes musik bär på en skön känsla av att allt håller på att gå åt helvete. Det är mycket dramatiska trummor och konstiga, mystiska ljud hit och dit. Egentligen inte alls min cup of tea, jag gillar ju när saker är glatt och otvunget. Men av okänd anledning gillar jag alltså Maggie och hennes deppiga country. 

Plattans första låt är instrumental och heter Wasteland. För att vara sånglös är den rätt så jäkla magisk. Det går en skönt smattrande trumma genom hela låten och något slags gitarrsvaj som jag förstått är Maggies grej litegrann. Tydligen är hon one hell of a pedal steel guitar player. Vet inte ni heller vad det är för något? Se hit.

Det finns några andra instrumentala låtar också på plattan med lite mer blandad kvalité. Ibland så sjunger hon ju också såklart och det gör hon lite sådär väsigt och jobbigt som människor som tror de är coola gärna gör. Men Maggie är ju cool så det är lugnt. Det är även lite annat löst folk med och sjunger och jammar. Jag vet inte riktigt om de tillför så mycket men andra låten Intertwined är i alla fall en vacker duett med Mark Lenegan. Resten av plattan puttrar på likt ett trevligt soundtrack.

Utan att jag egentligen förstår varför så tycker jag väldigt mycket om Coming Home.

Bäst: Wasteland, Intertwined, The Anchor Song