Förväntningarna var lite sisådär inför då jag kom direkt från ett skumpigt X2000 tåg, spyan hängde så att säga i luften. Väl på plats hade jag och tarmarna ändå återhämtat oss hyfsat.
Jag är inte jätteinsatt i Baez musik men har ju förstått att hon är rätt så stor och har i några månaders tid lyssnat in mig en del på hennes verk. Jag har särskilt fastnat för Diamonds And Rust som jag tycker är en vansinnigt vacker låt. I övrigt gillar jag hennes lite speciella röst och det faktum att hon är gammal som gatan och still going strong.
Konserten började lite trevande. Både jag och mina medlyssnare hade nog väntat oss snäppet mer show. Det var liksom bara en gråhårig tant och en akustisk gitarr. Efter ett tag anslöt "bandet" vilket bestod i en man vid namn Dirk Powell. Han var duktig och kunde spela diverse instrument och sjunga fint.
De bästa stunderna kom då Baez skippade gitarren och koncentrerade sig på yviga gester och skönsång. Riktigt magiskt var det när det helt plötskigt blev allsång på Donna Donna utan att någon direkt hade bett om det. Också bra var Steve Earle-dängan Jerusalem som framfördes med sådan inlevelse att man nästan blev religiös. Diamonds And Rust slafsades tyvärr igenom men den var ju fin ändå.
Kvällen avslutades på den lilla rara restaurangen Ros på Klostergatan. Det var överlag en ganska trivsam afton trots det lite sega tempot.
Jag ger Baez 4 (av 5) i betyg. Då är jag kanske lite överdrivet generös men sån är jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar