Gästrecension: Brad Mehldau och Anne Sofie von Otter i Berwaldhallen

Jazz och opera i ett. Alltså en all-you-can-eat-buffet av snofsiga kulturfascister som kämpar med näbbar och klor för att förstå sig på jazz och opera. Vi vanliga dödliga vet är detta omöjligt och man får vara glad när man för ett kort, kort ögonblick kan höra låtens takt eller vilket språk tjejen skriker på.

I Berwaldhallen sitter läktaren i tre nivåer och det är de fattigaste, kommunisterna – som Karl-Bertil Jonssons pappa Tyko hade kallat dem, som sitter högst upp. Nedåt mot parkett är det fler och fler som får hem tidningen Connoisseur. Själv satt jag alltså högst upp och fick nu slå upp stavningen för tidningen ”konnässör”. Hursomhelst.

Nej, när jag ändå har börjat med det viktigaste med aftonen på Östermalm(?) vill jag ta tillfället i akt att poängtera att jag under hela konserten grunnade på vem i fridens namn Brad är lik. Tillslut smög sig ett leende fram på mitt förstå-sig-på-jazz-opera-svåra ansikte, när jag kom på att mannen är lik Dylan i 90210 Beverly Hills.

Själva föreställnigen började så stroppigt den borde. Och fram till paus var det inte mycket godis. Om man inte är ett stort fan av Johannes Brahms. Efter paus spelade Brad sina egna låtar och tillslut covers från blandade håll. Nu var det tänkt att den lite dråpliga tonen i den här recensionen skulle svingas runt till en slutsats om att det faktiskt var flera fina framföranden där på slutat om man bara slutar lägga krut på att försöka förstå musiken; som om musiken med ont uppsåt försöker luras. När man inte längre orkar bry sig inser man plötsligt hur skickliga de där på scen är. Det är som på jobbet. Otroligt mycket mer jobbigt att se upptagen ut än att faktiskt vara upptagen. Jag vet inte om den här svingen gick runt, men det blir inte bättre förklarat.

Bäst var den fina sången från Sound of Music (Something Good) de körde som andra extranummer.  (Jadå, alla applåderade tillbaka duon två gånger – med risk för att verka oförstående inför musikalisk genialitet om man inte var med i hyllningen.) Näst bäst var Brads ”improvisations”-solo i Beatleslåten Blackbird. Antagligen för att han spelat just den improvisationen tusen gånger och att man ju vet hur Blackbird går och inte behöver fundera så mycket på om takten i låten plötsligt har ändrats.

Lyssna på de här två på ”skivan”/låtlistan Love Songs på Spotify. Brad gör lite andra skojiga covers också. Den som söker han skall finna. Och om jag sålde in jazz nu (även om jag är osäker på det) kan man med fördel ta en rumba till Uppsala och titta på gitarristen Bill Frisell som ska spela där den 29e Mars. Gör det.