God fortsättning!

Bloggen har gått in i någon form av juldvala. Men snart blir det liv i luckan igen! För nu ska 2017 års bästa musik listas. Det kommer dessutom en recension av sista avsnittet av säsong 3 av Jills Veranda, vilket faktiskt visade sig vara ganska underhållande. Vart är världen på väg?

Jag ska för protokollets skull också sätta punkt för handbolls-VM som avslutade med en neslig 4:e plats för svenskarna efter två svaga slutmatcher. Vinstens sötma från bragden mot Norge sitter dock kvar i gommen till den dagen jag dör.

Vi ses på en blogg nära dig!

Pepparkakscaddy av Kerstin och Leif.

 

Jills veranda säsog 3 avsnitt 5: Ana Diaz

Ana Diaz gästade förra onsdagen Jills Veranda. Först idag orkar jag klämma ur mig en rapport. Jag har således kommit totalt i otakt eftersom det redan hunnit komma ut ett nytt (en ny?) episod. Men då var jag upptagen med att dricka Ling Gin ur små julkulor så inte heller det programmet kommer det rapporteras om i anständig tid.  

Temat för Diaz afton var i alla fall psykisk ohälsa/missbruk/elände. Underhållningsvärdet var lika med diddly squat. Produktionen har verkligen en förmåga att sjabbla bort sina intressanta gäster. För trots att jag bara tittade med ett halvt öga så tyckte jag mig ändå uppfatta att Ana Diaz verkade vara en ganska intressant person eller var det bara det rosa håret som skapade den illusionen. Det kommer vi aldrig veta säkert.

Jill och hon sjöng ganska fint ihop i alla fall men resten av showen var något av en snoozefest.

Betyg: 2,5 (av 5) och då är jag generös på grund av jul.

Ana Diaz

Erik Fastén live på Kafé de Luxe

Kafé De Luxe slog igår upp portarna till en afton fylld av musik och samkväm. Tidigare Sköna söndag går nu under beteckningen Casual Sunday, konceptet är dock det samma. Halvdålig musik av någon okänd förmåga som man med fördel sväljer ner med stora mängder öl.

Turen gick igår till Erik Fastén med band, en göteborgare med förkärlek till släpig pop. Jag var inte särskilt begeistrad. Men det är väl ingen frisk människa som gillar ljudet av hysteriskt hamrande på en nylonsträngad gitarr? Det hela blev inte bättre av den vassa trumman som skar genom ben och märg. Grabbarna ska dock ha beröm för de fattade sig relativt kort.

Det gjorde däremot inte den efterföljande DJ:en som skapade oljud resten av kvällen. Jag var bra sugen på att göra hela salongen en tjänst och gå fram och slå sönder hans laptop.

Trots allt en trevlig kväll tack vare sällskapet.

Instagram @barabaraberra

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Norge 31-28

Sverige har en ny nationaldag. Den infaller den 8 december. Dagen då de svenska handbollsdamerna daskade till de störiga norskorna.

Jag var ganska hård mot de svenska handbollsdamerna i min förra matchrapport. Jag var också tämligen säker på att Norge skulle mosa dem fullständigt. Kalla kårar går genom ryggen när jag tänker på mötet mot Norge i OS 2016. Men Sverige visade på jävlaranamma som jag aldrig sett förut. Allt är förlåtet!

Matchen öppnade jämnt. Sverige försvarade målgården som om deras förstfödde låg där inne. Även målvakten Bundsen hade en bra dag, men hur svårt kan det va att täcka ett litet mål när man är 1.85 cm lång?

I andra halvlek var norskorna påtagligt stressade över situationen. De är ju ytterst sällan i ett läge där matchen håller på att glida dem ur händerna och det var som att det låste sig fullständigt för dem. Det sköts över och passningar gick fel. Till och med linjefenomenet Løke missade klara chanser.

Loui Sand fick äran att göra matchens sista mål och hon firade som att VM-guldet var säkrat. Det var ett härligt ögonblick från en i övrigt överskattad spelare. Isabelle Gulldén gjorde en bra match men även Natalie Hagman, Jamina Roberts och Johanna Westberg visade på stigande form. Nu har vi guldet som i en liten ask!

Euphoria!

Jills veranda säsong 3 avsnitt 4: Lisa Nilsson

I säsongens fjärde avsnitt gjorde vi ett djupdyk i Amerikas tvivelaktiga moral. Gästen Lisa Nilsson var på krigsstigen och ville ställa abortmotståndare och rasister mot väggen. Hon blev dock snabbt varse om att det inte går att diskutera med amerikaner.

Inför första mötet med abortmotståndaren Jennifer Hicks var Lisa Nilsson "kräkfärdig". "Bra!" sa Jill. Det var en härlig revolterande stämning i luften. Efteråt var tongångarna mer molokna, Lisa och Jills budskap föll inte direkt i god jord hos de efterblivna abortmotståndarna som mest varit upptagna med att visa upp små fosterreplikas.

Jill muntrade upp Lisa med mat och shopping. Sedan åkte de och hälsade på Carlene Carter. Man kunde riktigt se Lisa Nilssons lättnad över att besöka en normal människa. Carter berättade om sin uppväxt och livet som ensamstående. Det hela var väl inte superspännande men säkert en bra grund att vila på inför kommande mötet med rikspuckot James Edwards.

James Edwards är radiopratare och rasist och mån om att hålla raserna isär. Det blev givetvis svårt att bemöta hans lustiga argument. Tillslut gav de också upp och "agreed to disagre".

Lisa Nilsson visade sig vara en tacksam gäst. Årets hitills bäsa program!

Betyg: 3, 5 (av 5)

Sisters from different misters.

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Tjeckien 36 - 32

Egentligen är jag less på svenska landslaget i handboll. Så mycket snack och så lite verkstad. Ännu en gång kommer de till ett mästerskap och tror att de ska ta medalj. Jag vet inte var denna hybris kommer ifrån? Senaste två mästerskapen har de vunnit 14 av 29 matcher. Som grädde på moset har alla handbollsspelare också någon störig göteborgska alternativt skånska.

Men jag tar givetvis mitt ansvar som grundare av Sveriges enda kombinerade sport- och countrymusikblogg och bevakar turneringen slaviskt.

Nu till matchen mot Tjeckien. Sverige öppnade svagt men höll jämna steg med tjeckerna första halva halvan. Sedan hände det som nästan alltid händer när Sveriges handbollsdamer spelat cirka 15 minuter handboll. De glömmer bort hur man gör mål och hur man försvarar ett mål. Själva kärnan av vad sporten går ut på. Tjeckerna kunde därför gå till halvtidsvila i ledning. Svenskorna fick smyga ut med svansen mellan benen.

I andra halvlek var det bättre krut i svenskorna och de gick tillslut förbi och vann.

Men man har inte råd att sjabbla på det här viset mot bättre motstånd. Jag bävar inför norskorna som kommer tugga i oss som pinnekjøtt på fredag om vi spelar lika labilt.

Ulrika Toft Hansen var bästa spelaren. Målvakterna var inte mycket att hänga i julgranen, har de ingen tredjereserv att slänga in? Jag anmäler mig annars frivilligt. Mitt december är helt blankt och det är faktiskt inte så himla svårt att sprattla till och hoppas att man blir träffad.

Passa på att jubla före ni blir en rätt på det norska julbordet flickor.

Anna Ternheim live på Växjö Teater

Växjös vackraste lokal slog igår upp portarna för Anna Ternheim som är ute på höstturné ihop med pianisten Martin Hederos.

Konceptet är right up my alley. Sittkonsert i avskalat snitt med en av Sveriges vackraste röster. Det hela var också stämningsfullt och adventsmysigt så det förslog. Men låtvalen gick förbi mitt förstånd. Hon hade frånsett ett par undantag valt ut sina allra såsigaste låtar. Hon har också en störig förkärlek till långa meningslösa gitarrinfernon. Flera minuter av showen bestod av att Anna och Martin diggade med fälld överkropp över sina instrument. Stundtals såg de fullständigt idiotiska ut, men det var visst bara jag som noterade det för övrig publik klappade våldsamt efter dessa psykoser.

Men givetvis bjöd hon också på ett par pärlor. Som "Solitary Move" och "The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss)" från hennes mästerverk The Night Visitor (2011) och klassikerna "My Heart Still Beats For You" och "What Have I Done". Dessutom avslutades det hela med "Minns det som igår" som räddade upp en småseg afton till något ganska så extraordinärt. Svenska borde hon verkligen sjunga mer på (och bara stå still vid micken).

Det är inte lätt att sätta guldkant på en gråmulen söndag i Växjö men Anna Ternheim gjorde ett tappert försök.

Instagram @barabaraberra

Slutrapport

Mitt Moldeäventyr har nått vägs ände. Sista veckorna har varit slitsamma med mycket jobb och mycket på jobbet. Höjdpunkten har därför varit att sätta en liten bock i turnuset efter varje avslutad vakt. Ett julbord med jobbet satte dock guldkant på tillvaron, men den norska julmaten var inte så mycket att hänga i julgranen. Den var inte heller i granen utan på bordet som sig bör. Det mytomsbundna pinnekjøttet smakade slakt och färgskalan på buffén gick i oändliga nyanser av gult och brunt. Men jag höll god min och skickade in pinne efter pinne och sköljde ner det med något gult mos och alldeles för mycket bubbel.

Det är en sådan happy-go-lucky attityd man kan kosta på sig när man gör någonting en begränsad tid. Det är svårt att vara sur när man vet att man inom en relativt snar framtid slipper skiten. Av samma anledning är det så mycket enklare att hålla ångan uppe i den här branchen om man redan från början har ett slutdatum. Man blir så rysligt effektiv också när man bara jobbar på och inte bryr sig om förbättringsmöjligheter eller arbetsmiljö.

Medicinavdelning A på Molde sykehus har också varit en alldeles förträfflig arbetsplats. Sista tiden har jag känt mig som en ordinarie i personalstyrkan. Jag har till och med gått med i den interna Snapchatgruppen trots att jag inte för mitt liv förstår mig på applikationen. Det går förbi mitt förstånd att det blivit så populärt.

Nu väntar en stilla månad med återhämtning och reflektion. Skoja bara! Det blir väl Netflix hela dagarna.

Ha det på badet!

Nu unnar jag mig nya arbetsskor för norgepengarna!

Jills veranda säsong 3 avsnitt 3: Dregen

Jillbill gästades i veckan av hårdrockaren Dregen. Jag har verkligen inte mycket till övers för hårdrock, jag tycker ljudet av en människa som harklar upp ett expektoratprov är trevligare. Men Dregen är svår att tycka illa om, trots hans sopiga musiksmak.

Ännu en gång lyckades dock produktionen med konststycket att få en mysig gäst att försvinna in i pretentiösa upptåg. Som det evighetslånga besöket på Third Man Records.

Övriga ”höjdpunkter” var Dregens möte med musikern Jeff Bates som ingen människa hört talas om men som i egenskap av före detta missbrukare passade som handen i handsken i detta märkliga underhållningsprogram.

På en mer positiv not var Jill och Dregens version av ”Oxycontin Blues” säsongens hittills bästa. Alltid nåt.

Betyg: 2,5 (av 5)

Dregen och Jill.

Spotifylista: november

Molde

Länk här.

Jills veranda säsong 3 avsnitt 2: Mia Skäringer

Säsongens andra program började på en ovanligt glad not. Solen sken över Nashville och härliga Mia Skäringer var på besök hos Jill och hennes pampiga veranda.

Här fanns hopp om ett riktigt underhållande program. Men det är som producenten satt någon form av maxgräns på god stämning. För kort in i programmet byttes den uppsluppna starten mot ett djupdyk in i misärens ”underbara” värld. Jill tog med Mia till den urfattiga gamle kolgruvestaden Wilder. Där levde folk på bidrag och amfetamin. Jill hade ordnat med en guide eftersom invånarna annars kunde vara svåra att komma nära. Plötsligt kändes det som man hamnat i Mitt i naturen. Trots det lustiga upplägget visade sig Jill ha en talang som samtalspedaggog till de problemfyllda Wilderborna. Med sin patenterat raka intervjustil fick hon den skygga arten att öppna upp sig otippat mycket.

Mia var påtagligt tagen efteråt. Men som man bäddar får man ligga. Säger man till Jill att man vill utforska ”stad och land” så får man räkna med att plötsligt finna sig i en situation där man försöker trava igång ett samtal om framtidstro och drömmar med ett gäng människor som sedan länge gett upp.

Efter detta alldeles för långa studiebesök lättades stämningen upp något med fiddle jam och tatuering. Men jag kan inte låta bli att tänka vilket fantastiskt roligt program det skulle kunnat bli om man bara hade släppt pretentionen och bara unnat sig en mysig timme med en av Sveriges roligaste kvinnor.

Kanske hade Mia till och med varit den perfekta side kicken till Jill. Jag har nämligen inte hört ett ord från Jills folk efter att jag förra veckan sökte tjänsten.

Betyg: 3,5 (av 5)

Bra tv!

Ukerapport - The Molde (+ Stockholm!) edition

Moldeäventyret börjar sjunga på sista versen. Så också min energi. Jag har kommit in i en nonchalant lunk på jobbet och fritiden har bjudit på minimal aktivitet tack vare ett ont knä. Jag är officiellt less.

Men låt oss inte deppa ihop fullständigt, jag får ju lön för besväret och lagom till senaste lönen hoppade jag på flyget till Stockholm för en långweekend med mina bästisar (osäkert om de skulle kalla mig det samma). På fredagen jobbade alla (losers!) så jag roade mig på egen hand. Så vad gör en flicka en ledig dag i Stockholm? Hon gör Mall of Scandinavia givetvis! Det var det vackraste varuhus jag någonsin sett. Varför har ingen tagit mig dit förut?

Resten av helgen spenderades med pizzabak, öl, Färgfabriken och spelning. Rätt var det var satt jag åter på flyget tillbaka till Molde. Trots att det gick onödigt fort var det precis den energiboozt jag behövde för att pallra mig igenom de sista veckorna här.

På lördag är det julfest med jobbet. Det ser jag mycket fram emot. Efter festen är det bara dryga veckan kvar till jag reser hem vilket öppnar upp för att bete sig hur odrägligt som helst. Ingen kommer förmodligen minnas någonting ändå för är det något norska arbetarkvinnor gör bra så är det att dricka mycket sprit på kort tid.

På återseende!

Vägen hem från jobb.

Dori Freeman - Letters Never Read

Dori Freemans andra studioplatta kommer kanske inte blåsa ditt sinne (Google translates förslag på blow your mind) men det är en samling mysiga countrybitar i all sin enkelhet.

Freeman har liksom gjort en karriär av att hålla så låg profil det bara går. Hon bor kvar i sin lilla byhåla Galax, Virginia till exempel.

Jag uppskattar alla artister som inte faller för frestelsen att flytta till Nashville. Dori Freeman får pluspoäng bara därför. Letters Never Read bevisar också att hon sitter inne på en råtalang som de flesta fjöntarna i Nashville inte gör.

Bästa spår: ”That’s Alright”

Betyg: 3,5 (av 5)

Jills veranda säsong 3 avsnitt 1: Maxida Märak

Välkommen till en ny säsong av Jills veranda. Verandan är ny men i övrigt är programmet det samma. Producenten har således inte läst min blogg och tagit till sig av de tips jag gett för ett mer underhållande program. Så här kommer de igen: Mer sprit!

Nu till kvällens avsnitt som gästades av Maxida Märak. Rapartisten som byggt en karriär på att vara arg same. Jill var uppfriskande ärlig i sin totala okunskap på området och ödmjuk i sin vilja att lära sig mer. Jag kände dock att temat stod mig upp i halsen redan en kvart in i programmet. Då hade Maxida träffat sin amerikanska motsvarighet, rapparen och indianen Yonasta Lonewolf och vi hade fått bekräftat att Jills intervjuteknik fortfarande är under all kritik. Stämningen vid frukostbordet var stel som en pinne. Det verkade dessutom som det var plastmat på tallrikarna för varken Jill eller Maxida rörde maten.

Maxida gjorde ändå det bästa av den tv-timme hon blivit tilldelad. Snackade orättvisor med diverse indianer, festade på moonshine (mer sånt Jill!) med ett gäng hillbillies och sjöng fint i sina musikaliska nummer.

Ändå var det ett tämligen segt program. Jag tror Jill skulle behöva en festlig sidekick, jag föreslår mig själv.

Betyg: 2,5 (av 5)

Maxida och Jill.

VM-kval special!

Det blir ingen matchrapport efter gårdagens ”bragd” eftersom jag befann mig i luften mellan Oslo och Molde och således var på den minst optimala platsen för att bevaka livesport. Jag hade dock siktat in mig på att se första halvlek på Gardemoen men blev varse om att ”videon är inte tillgänglig i min region”. Jag ska i veckan prydligt klippa ut bokstäver ur tidningar och skicka ett par väl valda ord till D-Play. Inte nog med gårdagens fadäs, fredagens match fick jag och fyra vänner se på en liten padda eftersom det inte gick att chromecasta från den sopiga applikationen.

Men givetvis får ni ändå en sylvass playoff-reflektion från er favoritcountrybloggerska.

För det första så tänker jag inte gå med på att kalla ett avencemang till VM för en bragd. Kom tillbaka med medaljer runt halsarna så kanske jag kan gå med på att släppa en glädjetår eller skriva en urfånig text om er. Vi måste verkligen försöka stoppa utvecklingen att hylla idrottande män som om de slutit världsfred. Jag kommer alla dagar i veckan tycka att män som min genomsympatiske sköterskekollega Stig-Ove gör mer samhällsnytta än samtliga överbetalda landslagsspelare tillsammans.

För det andra finner jag det osmakligt att kanal 5 väljer att maratonsända med flera timmars försnack samtidigt som det svenska damlandslaget är så desperata efter lika villkor att de väljer att bojkotta den enda dagen på året då de (nästan) får lika mycket mediautrymme som herrarna. Landslagschefen Lasse Richt tyckte damernas tajming var respektlös. Riktigt så magstarkt skulle jag inte uttrycka mig, tyvärr ger väl herrlandslaget blanka fan i damerna. Precis som stor del av svenska folket.

Men som Sveriges största idrottsförbund så får man faktiskt föregå med gott exempel. Så ta från de rika (grabbarna) och ge till de fattiga (tjejerna), bara gör det.

Nu lämnar vi politiken och ser fram emot sommarens fotbollsfest i Ryssland. Ni har väl ordnat med semester/uppsägning?

Spara tårarna till när ni ryker ut i gruppspelet och inser att allt varit förgäves.

Jason Isbell live på Münchenbryggeriet

Efter sommarens obskyra gratiskonserter var det nu dags för en tvättäkta betalkonsert med vakter, kroppsvisitering, öl upphällda av bartendern i plastglas och boskapsinspirerande kösystem. Det var alltså gemytligt värre när superstjärnan Jason Isbell med band gästade Münchenbryggeriet i Stockholm. Med sig hade han också den talangfulla Tift Meritt. Som förutom att ha världens gulligaste förnamn också sjunger alldeles ljuvligt.

Meritt öppnade punktligt kl. 20 och rev av ett par visor uppblandat med charmigt mellansnack. För att vara en så stor artist hade hon allt kunnat få ett par minuter till. Speciellt med tanke på att Isbell och co lät vänta på sig irriterande länge och att det rådde ett generellt underskott av dubbla X-kromosomer på bryggeriet.

Tillslut kom ändå den manhaftiga huvudakten igång. Isbell äntrade i helsvart och byxor av amerikanskt snitt. Trots en tafflig look utstrålar han en imponerande pondus. Han fullständigt äger lokalen, myser liksom runt på scenen trots att han befinner sig mitt i ett ljudinferno. För hade man (som undertecknad) siktat in sig på en finstämd americanakonsert så blev man snabbt varse om att så inte skulle bli fallet. Genren för kvällen var rock kort och kort. Öppningsnumret ”Anxiety” satte ribban och dallret i bröstet efter basen känns fortfarande så här nästan ett dygn senare.

Men det bjöds också på ett par lugna favoriter som sinnesjukt vackra ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Men störst utrymme fick ändå de riviga spåren. Jag överraskade mig själv med att inte vilja hoppa från den eminenta balkongplats vi tidigt  roffat åt oss. Faktiskt fann jag mig själv  digga med i minuterlånga gitarrsolon och hetsiga trummor. Antingen har jag drabbats av något cerebralt eller så är det bara den effekten riktigt skickliga musiker har på en. Jag hoppas och tror på det senare.

Instagram @barabaraberra

Breaking news! Nya landslagströjan är här!

Lagom till play off lanserar svenska fotbollsförbundet den nya landslagströjan. Jag tycker den har en ganska tilltalande look. Men man måste ha i åtanke att den ska sitta på Sveriges tanigaste pojkar, svenska herrfotbollslandslaget. Jag väntar också med spänning på exakt hur fladdriga shortsen kommmer vara. På fredag vet vi.

Rachel Baiman - Shame

Rachel Baiman är en sån där störig jävel som begåvats med multipla talanger. Hon korades till Illinois bästa violinist vid blott 17 år, spelar en radda andra instrument och har en röst som gjord för att överrösta stökig bluegrass. Nu lever hon och verkar i Nashville , Tennesse. Undra om det överhuvudtaget bor människor där som inte är musiker?

Shame är hennes andra studioplatta och det är en riktig femetta (speedwayreferens). Framförallt är det den nonchalanta rösten som är svår att värja sig mot, hon sjunger helt okonstlat och det är himla fint.

Bästa spår är ”I Could Have Been Your Lover Too” och ”Take A Stand” men hela albumet har något magiskt skimmer över sig. Förutom det obscent fula omslaget.

Betyg: 4 (av 5)

Why?

Idol 2017: Sjätte fredagsfinalen

Ensam i hybeln över helgen betyder Bare øl, bränna sig i käften på fryspizza, svensk tv och Idol. Temat för kvällen var storband, i övrigt spretade det åt alla håll.

Precis som produktionen. Att titta på årets upplaga av Idol är som att vara den enda nyktra på fest. Per, Gina, juryn och de aspirerande idolerna har uppenbart allihopa tagit ett gemensamt uppehåll i sitt Ritalin. Stämningen är patologiskt uppskruvad.

Men mitt i allt tjo och tjim glimmar det ibland till med riktigt fina musiknummer. Som lille Noahs tolkning av ”Suspicious Minds”. Med enkla medel lyckades han få till en otippad fräschör över den gamle Elvisdängan. Jemima gjorde också rysligt bra ifrån sig och var vacker som en nyponros. I övrigt var det relativt tamt. Jag förstår verkligen inte hur exempelvis Joakim och Gabriel lyckats komma så långt. De har ingenting att tillföra mitt liv.

Joakim åkte ut. Men jag har en obehaglig känsla av att detta inte var det sista vi kommer se av honom.

”We`re caught in a trap”

Ukerapport - The Molde Edition

Bu! Nu blir det ukerapport med tema Halloween.

Men vi lämnade ju sist då en fyradagarsledighet stod framför mig. Mirakulöst nog var det ingen som ringde in mig så det blev faktiskt fyra lediga dagar även i praktiken. Jag ”gjorde” stan på lördagen och resten av dagarna hade jag ihjäl genom att gå upp på fjället och sen ner igen. Det är roligare än vad det låter.

Efter ledigheten blev det jobb igen. Jag har kommit in ganska bra i det lustiga arbetssättet (men vem vet hur snacket går bakom ens rygg?). Ett smått sjukligt intresse för lungmedicin har också blossat upp. Vem hade anat att lungor var ett så viktigt organ? 

Nu till den stora begivenheten. Lördagens halloweenfest som ägde rum hos turnuslegene under oss. Jag klädde ut mig till blodig sjuksköterska. Med tanke på att jag fick ihop outfiten på blott 200-300 NOK så var jag mege nöjd. Men läkare är ju som bekant ett festprissefolk, man såg därför relativt ordinär ut i jämförelse. Kvällen bjöd på dans, Beer Pong och limbo. Jag var varken mentalt eller fysiologiskt ung nog för någon av aktiviteterna. Men att bara sitta och prata med norska människor har stort underhållsvärde. Jag blev till exempel hånad för att kalla den stora orangea halloweenfrukten pumpa, för den heter ju gresskar. Jag lärde mig också att syskonbarn på norska är det samma som kusiner. Det är den här typen av information som får mig att ifrågasätta det här landets kognitiva förmåga.

Festen låg inbakad mitt i jobbhelg så jag höll mig i skinnet så jag kunde beta av söndagspasset med adekvat promillehalt. Där kom något geni på att vi skulle beställa pizza och dæven alltså vilken god pizza! Den blev dessutom gratis eftersom jag inte kan ”vippsa” med svensk mobil.

Halloweenfest till trots så var ändå ukens skräckupplevelse att gå ner till sjukhusets bårhus. Jag skulle hjälpa till och köra ner en patient som fridfullt vandrat vidare. Jag trodde i min enfald att man bara skulle rulla in sängen och så var man klar. Men icke! Här fick tre kompetenta sykepleiers använda sin legitimation till att köra in säng och allt i kylrummet, hasa över kroppen på en stålbrits, hissa upp och skjuta in i ett ledigt fack. Allt med utrustning från sent 1800-tal där risken för att man skulle tappa kroppen var enorm. I samma rum låg färdiga kistor redo för leverens. Min ena kollega råkade skymta namnet på en av dom och kunde konstatera att det var hennes gamla lärare. Det hela var en mycket absurd upplevelse.

Idag är jag ledig och sen väntar bara fem ynka pass innan jag tar ett litet höstbreak i Stockholm i goda vänners lag. Det ska bli underbart!

Ha det!

I måndags kom det snö!

Margo Price - All American Made

Jag förstod aldrig riktigt storheten med Margo Prices debutplatta från i fjol. Men jag förstod så mycket som att jag borde tycka om den i egenskap av fräsig countrybloggerska. Jag var därför generös och petade in den på en 13:e plats över förra årets bästa plattor.

Likadant är det med uppföljaren All American Made. Jag fattar att det är bra men jag tvingas jobba fram ett engagemang. Det är något i den gälla rösten som skaver. Den är jobbig att lyssna på rett og slett (som vi norrmän säger). Det är synd det, för här finns ett par riktigt fina countrybitar. Som riviga öppningen med ”Don’t Say It”, ”Weakness” och ”A Little Pain”.

Förutom en småjobbig röst är faktiskt resten av plattan också rätt så ljuvlig. Price betar av ämnen som jämställdhet, politik och missbruk på ett uppfriskande trallvänligt sätt.

Efter ett par lyssningar stör jag mig mindre på rösten och imponeras desto mer av texterna, melodierna och svänget(!).

Betyg: 4 (av 5)

Vackert omslag!

Spotifylista: oktober

Oktoberutgåvan av spotifylistan är en blandning av riktigt bra musik och musik som många skulle skämmas över att tycka om. Men här på Kerstin’s Country Music Blog skäms vi inte över någonting. Inte ens  över att vi älskar Taylor Swifts ”Look What You Made Me Do”.

Mycket ”nöje”!

Länk ici.

Smålands vackraste pallkrage.

Idol 2017: Fjärde fredagsfinalen

Jag har hängt med dåligt i årets fredagsfinaler. Jag har antingen jobbat eller tvingats se norska The Voice i hybeln.  Jag har ändå förstått via medier att Chris Kläfford är den stora favoriten, både bildligt och bokstavligt. Ursäkta mig men den typen av bukfetma på människor under 50 är raka vägen till hjärt- och kärlsjukdomar och då är det jag och mina underbetalda kollegor som får lägga om era diabetessår som aldrig läker. Jag har inte lust med det.

Nu till musikanterna. Temat för kvällen var svenska hits, vilket irriterade norskorna i hybeln. Det visade sig dock att inte jag heller kände igen merparten av låtarna. Noah öppnade med ett stabilt nummer men förutom ett magiskt litet leende så har inte den pojken riktigt vad som krävs för att vara idol. På grabbfronten var det på det stora hela inte så mycket att hurra för. Kevin Klein gjorde dock en härlig tolkning av Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”. Det är svårt att ogilla Kevin Klein.

Jocke och Mange sjöng Håkanlåtar vilket inte går hem hos den här countrybloggaren.

Nu till tjejerna. Åh vilka tjejer sen! Jemina hade varit febrig i veckan och fick ris från juryn efter sin tolkning av Maggios ”Jag kommer”. Jag tycker det var ett alldeles underbart framträdande. Ljusår bättre än originalet. Maggio är inte direkt någon husgud sedan hon gjorde bort sig på Jills veranda i fjol.

Hanna sjöng och dansade som hon aldrig gjort annat. Det har hon väl inte heller eftersom hon bara är sexton år flickebarnet. Men kvällens pärla var ändå Erika med sina lösa höfter och härliga sexy librarian utstrålning. Tydligen kan hon inte sjunga så bra tycker juryn men herregud vem bryr sig. Hon fick ju Molly Sandéns träliga ”Rygg mot rygg” att låta riktigt vass. Jag uppskattar även att hon tog på sig antilixationsortoser för det såg onekligen ut som höftkulorna var på väg ut ur sina skålar ett par gånger.

Mange åkte ut. Inte en dag för tidigt.

Kerstins Country Music Blog stödjer det här.

Ukerapport - The Molde edition

Den relativt lugna jobbveckan förvandlades till en relativt hektisk jobbvecka. Det blev jobb hela veckan lång och som grädde på moset nattarbete till helgen. Att jobba natt är ungefär lika trivsamt som att hacka sig själv i ögat med en liten gaffel. Det hela passerade dock förbi utan några större fadäser från min sida (jag väljer att se det så) och det kommer förmodligen varit värt det när lönen rullar in den 12 november.

I efterdyningarna av nattpassen har jag varit trött som en mört, det har därför blivit mycket lite av extracurricular activities. Dock har jag upptäckt Crazy Ex-Girlfriend på Netflix vilket har varit 12,6 osannolikt underhållande timmar. Rebecca Bunch är min nya idol och moraliska kompass. Se den!

I går tog ändå jag och en av radiografstudenterna oss i kragen och knatade upp till Moldepanoramaet och njöt av utsikten över 222 fjälltoppar och en solnedgång. Det var magiskt. Tyvärr ska man ju ner också vilket verkligen inte är en peace of cake när man har ett vänsterknä som inte varit som det ska sedan Jesus gick i sandalerna. Men ner kom vi i takt med graderna som var nära nollan. Jag har verkligen på tok för lite kläder med mig för att vara en kronisk fryslort.

Till helgen är jag fyradagarsledig. Hallelujah praise the lord! Jag har sedan jag kom hit för 4 veckor sedan bara haft tre lediga dagar så det ska bli skönt att slippa se sykehuset och alla klena patienter på ett par dagar. Jag ska unna mig sovmorgon, fjällturer, fika på stan, biblioteksbesök, jackinköp och om vädret tillåter ska jag och radiografstudenten frysa röven av oss på fotbollsmatch på söndag.

Det är fantastisk vad mycket man hinner med när man inte har något socialt liv.

Bara sex veckor kvar nu!

Sönderfiltrerad panoramavy över Moldepanoramaet.

Ira Wolf - The Closest Thing To Home

Ira Wolfs senaste skiva har blivit det perfekta soundtracket till fjälliga promenader runt Møre og Romsdal. Hon kommer från Montana vilket jag föreställer mig ser ut exakt som västra Norge men vad vet jag.

Nu bor hon dock i glättiga Nashville som alla andra men staden har ännu inte förstört henne. För musikstilen är lågmäld americana som dessutom toppas av en ljuvligt stabil stämma . Jag gillar särskilt "Ruby", "Sunscreen" och "Boy".

Betyg: 4 (av 5)

Läckert skivomslag!

Kerstin VM-kvalbloggar! Holland - Sverige 2-0

På grund av kvällsarbete missade jag lördagens målfest mot Luxemburg. Igår tog jag därför det säkra före det osäkra och ockuperade stuen från tidig eftermiddag för att säkra att ingen skulle komma och se norska Farmen eller dylikt.

Min härliga fotbollskväll fick sig dock en törn när det visade sig att Sverige var urdåliga. Inte nog med att de helt glömt bort hur man passar en boll, de hade samtliga också fått på sig shorts ur Dressmans XXXXL-kollektion. Det är som att svenska fotbollsförbundet läst min blogg och gett sig fan på att reta mig upp mig med fluffiga shorts. Att Lustig inte för sitt liv kan få ett par shorts att smita om hans pinnar till ben har jag nästan lärt mig leva med men varför måste alla se ut så? I klädkampen vann därför Holland övertygande eftersom de inte badade i sina kläder, och orange är ju en läcker färg.

Även i själva fotbollskampen vann som bekant de färgglada holländarna. Robben kan omöjligtvis varit helt ren så som han maniskt plöjde fram på planen. Men de behövde ju också vinna med sju mål för att ha en chans till VM. Något som faktiskt inte kändes helt omöjligt eftersom Sverige knappt rörde bollen i första halvlek. Andra halvlek var marginellt lite mindre usel.

Robben gjorde två mål och matchen slutade 2-0.

Med ett sargat självförtroende går nu Sverige till playoffspel mot antingen Danmark, Kroatien, Schweiz eller Italien. Det kan gå hur som helst, positivt är i alla fall att vi slipper Lustigs ben eftersom han maskade sig till en avstängning.

Matchens lirare som också gjorde sin sista landskamp.

Ukerapport - The Molde edition

Livet på Vestlandet går sin stilla gång. Sedan sist har vädret gått från 20 grader och sol till 4 grader och regn. Trots min gedigna rutin på Norgeresor har jag ännu inte lärt mig att en ordentlig regnutrustning är det första man packar ner. Hur dum får man va?

På bostadsfronten har det flyttat in tre radiografstudenter från Trondheim här i hybeln, alltså blivande röntgensjuksköterskor. Jag har fått bita mig hårt i tungan för att inte råka håna deras yrke. Helt ärligt skulle väl en apa kunna manövrera en röntgenapparat? Förutom deras lustiga yrkesval är de tre härliga bekantskaper.

Större delen av veckan har spenderats på Molde sykehus i den patologiskt illasittande muddbyxan. Lyckas man få tag i ett par som är lagom långa kan man ge sig fan på att de är för slappa/strama i midjan och vice versa. Trots min taffliga uppenbarelse tror jag inte jag gjort bort mig ännu. Men vem vet hur snacket går bakom ens rygg om den efterblivna svenskan.

I fredags var jag ledig och tog mod till mig och besökte det lokala skattekontoret. Jag har tidigare lämnat in skattekort och fått besked om att 47 % kommer dras i skatt. Efter diverse hetska brev till skatteetaten utan att få några vettiga svar hade jag tillslut inget val än att gå dit. I klassisk Norgeanda möttes jag av service inlindat i oengegemang rullat i översitteri. Kvinnan bakom disken konstaterade på två röda att "du har tabell"(?) så tydligen kommer det göras en uträkning av skatteavdraget räknat på vad jag tjänar. Jag försökte lite elegant (typiskt svenskt) att upplysa henne om att hennes inkompetenta kollegor på kundservice inte svarat lika tydligt. Jag möttes av stora ögon och totalt oförstånd. Tillslut fick vi avbryta, jag sa god helg och knatade iväg. Högst osäker på vad hon egentligen menat. Så här slutar det alltid när man försöker reda ut något med en norsk. Det väcker bara ännu fler frågor.

Efter skattebesöket besökte jag Molde Svømmehall. Ett toppmodernt badhus med både hurtig bane och bubbelpool. Förutom att det kostade 140 kr och vattnat smakade salt var jag mege nöjd.

Nu väntar en relativt lugn jobbvecka och kanske en och annan fjälltur för nu skiner faktiskt solen igen. Bara åtta uker kvar nu!

Ha det!

Om sköterskor skulle spendera lika mycket energi på jobbet som på hisselfies skulle vi inte ha någon vårdkris att tala om.

The Secret Sisters - You Don't Own Me Anymore

Det är verkligen något visst med stämsång ur samma genpool. Lydia och Laura Rogers som utgör The Secret Sisters är Amerikas motsvarighet till First Aid Kit. Jag har i och för sig lite svårt för First Aid Kit eftersom de curlats fram av en musicerande pappa. De är dessutom 90-talister, mer känt som djävulens lilla generation.

Mognare Secret Sisters stämningsfulla country är lättare att acceptera. Det har dock tagit mig ett tag att se storheten i deras tredje platta som släpptes tidigare i år. Jag skyller på oupptäckt mental retardation.

För hur ska man annars förklara att man nästan låtit ett av årets bästa album slinka en mellan fingrarna? Lite mera fart hade inte skadat men låtar som "Carry Me", 'Mississippi", "He's Fine" och "Little Again" är ändå prima folkmusik för den sofistikerade människan. Såna som du och jag alltså.

Betyg: 4 (av 5)

The Four Horsemen - "Time Ain't Right"

The Four Horsemen är ett band från Stockholm som först såg dagens ljus år 2014.  Men det var inte ett gäng nybörjare som slog sig samman. Samtliga bandmedlemmar hade spelat i andra konstellationer före The Four Horsemens födelse.

Bandnamnet kommer från historien om Apokalypsens fyra ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok (sjätte kapitlet). Ni kan väl er bibel? 

Men lugn i stormen, The Four Horsemen är inte ett religiöst band (vad jag vet). Namnet spirar också ur det simpla faktum att cowboys go by horse.

Musikstilen är alltså cowboyig americana/country men också ganska rockig på sina håll. Senaste singeln "Time Ain't Right" är dock bara ljuvlig americana. Här gästas grabbarna också av Christin Holm Gatica. Jag vet inte vem hon är men jag älskar hennes röst.

"Time Ain't Right" finns på Spotify ihop med bandets två EP:s. Unna er en lyssning!

Ukerapport - The Molde edition

Jag har åter intagit grannlandet i väst. De toppiga fjällen och den lite saftigare lönen var två skäl. Men alla som satt en fot på den norska arbetsmarknaden vet också att det finns något synnerligen uppfriskande i deras mañana mañana-attityd. Arbetsdagen börjar med kafferast och sen bara lunkar man sig igenom resten av passet (fotnot: normännen själva lever i illusionen att de har det rysligt stressigt).

Molde sjukehus är slitet och omodernt, som saxat ur ett litet U-land. Ändå fungerar det som ett välsmort maskineri. Förmodlingen för att det sett exakt likadant ut sedan dagen det byggdes. Till exempel har ännu inte den portabla telefonen nått hit, och det är underbart! Att slippa ha en tickande bomb i fickan är kanske vad som hade räddat vården hemma i Sverige.

Efter fem dagar i tjänst hade jag idag min första lediga dag. Jag traskade upp till Moldemarka som är ett riktigt mysfjäll. Breda stigar och öppna landskap. Här kan man nog inte förolyckas hur klena löparknän man än besitter.

Imorn blir det jobb igen i dagarna tre och sen ledig helg. På återseende nästa ukerapport och givetvis i de countryrelaterade inläggen för de saliga själar som läser bloggen av ett genuint musikintresse. Bless your hearts!

Lilla sjukhuset på prärien.

Willie Watson - Folksinger Vol. 2

Den forne Old Crow Medicine-medlemmen släppte för tre år sedan solodebuten Folksinger Vol. 1. Trots ett rätt trist upplägg med bara covers lyckades Watson charma de flesta av oss med ett hjärta svagt för banjo och bonnig Appalachia Bluegrass.

Uppföljaren bygger på samma koncept, covers och åter covers. Men precis som på Vol. 1 så är låtarna hittade långt bak i den amerikanska folkmusikhistorien. Har du hyfsat normala musikvanor har du troligtvis inte utsatts för dem i någon större utsträckning. När han dessutom gör sig besväret att linda in varenda låt i magiskt banjospel och stark sång och sen toppar det med en uppsjö av andra vackra folkinstrument i perfekta doser, ja då är det bara att kapitulera.

För en banjoälskande bluegrasskonnessör blir det inte mycket bättre än så här.  Vol. 2 är till och med strået vassare än föregångaren trots att det egentligen är samma platta som bara fortsätter. Låt oss hoppas det blir en stor volymsamling genom åren.

Betyg: 4 (av 5)

Caitlyn Smith - Starfire

Caitlyn Smith är en singer/songwriter från Cannon Falls, Minnesota. Hon har länge skrivit låtar åt andra, bland annat gubb- och tanthiten "You Can't Make Old Friends" som Dolly Parton och Kenny Rogers gör så fint ihop.

Hennes egna sångkarriär har puttrat på lite i bakgrunden. I juli förra året släppte hon sin andra EP och som alltid så är även denna låtskrivare begåvad med en onödigt bra röst. Man kan tycka att en talang per människa kan vara nog. Det är ju många av oss som inte fått någon.

Starfire som EP:n heter bjuder på poppig country. Bästa spår är "This Town Is Killing Me". Men man kan allt unna sig att lyssna på plattans övriga fyra spår också.

Enligt Wikipedia är en fullängdare på gång i år men det ska man nog ta med den nypa salt. I väntan på den kan vi också avnjuta hennes fantastiska version av "(You Make Me Feel Like) a Natural Woman". Alltihopa finns på Spotify!

Idol 2017

Idolsäsongen är här. Intresset från min sida har dalat något genom åren eftersom jag nu skulle kunna vara idolaspiranternas gammelfarmor. Programmet är ändå ett stycke samtida tv som bör diskuteras på en musikblogg av tveksam kvalité.

Juryn i år är en mix av tidigare jurys. Bara Alexander Kronlund är ny, vem det nu är. Men jag gillar honom. För första gången i Idols historia är den nu också jämställd. Där snackar vi Hallelujah-moment! Även om Kishti Tomita kanske är det jobbigaste som någonsin vistats i din tv-ruta.

Så till de små idolerna. För de är verkligen små i år. Till exempel tvillingarna Sara och Ebba som man skulle kunna ha i fickan. De är små men naggande goda, deras röster bjuder på otippat mycket djup (från var?). Eftersom de sjunger identiskt kokar det ner till vem som bryter ihop först.

För Idol är inte bara en musiktävling utan också en unik inblick i den sköra nya generationen, de så kallade Millenials. På Idolredaktionen verkar man dessutom ha som mål att orsaka så många sammanbrott man bara hinner på så kort tid som möjligt, och The Millenials är en tacksam grupp. Man bara klumpar hop dem i omaka grupper och ber dem sjunga en låt ihop. Sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Några bryter ihop redan på kvällen, andra har den goda smaken att vänta till morgonen efter. Kameramännen får jobba hårt för att hinna fånga alla ungdomar som står och gråter mot en vägg. Det är rätt underhållande tv men horribel samhällsutveckling.

Har dagens ungdom ingen som helst förmåga att bita ihop?

Själva uppvisningarna gick sedan sisådär. Det var egentligen bara en grupp som inte sågades vid fotknölarna och de var den grupp med en något högre medelålder. De var säkert så gamla som 21.

Nu ser vi fram emot solosången i nästa vecka! Eller gör vi verkligen det?

The Jury.

Kerstin VM-kvalbloggar! Vitryssland - Sverige 0-4

Efter torsdagens systemkollaps var svenskarna igår tillbaka i gammalt gott slag. Det har varit många expertutlåtande i media om vad som egentligen gick snett sist. Vi som kan lite om fotboll vet dock att det vilar en förbannelse över det helgula matchstället. I blåa shorts gick det ju genast bättre trots att spelet i ärlighetens namn inte var mycket vackrare.

Matchen började dessutom svajigt värre. Felpass och halkande om vartannat. Det var högst oklart om spelarna överhuvudtaget hade dobbar under fotsulorna. Christoffer Nyman demonstrerade dock det elegant genom att sätta en dobb i huvudet på vitryska målisen. Blodet sprutade all over the place som man säger så här i prinstider.

Nyman var förövrigt en riktig fröjd att bevittna på planen. Hans stegmätare var säkert uppe i siffror som man annars bara ser på vårdpersonal. Ett mål gjorde han också den löpstarka östgöten.

I övrigt var det framförallt Emil Forsberg som imponerade. Förutom mål och assist var han snubblande nära att göra århundradets vackraste frisparksmål.

Nu väntar Luxemburg och Holland och sedan gräver vi guld i Ryssland. Så in till chefen och säga att ni måste vara lediga mellan 14 juni och 15 juli 2018.

Everybody loves Nyman.

Kerstin VM-kvalbloggar! Bulgarien - Sverige 3-2

Efter en sommar fylld av europeisk damfotboll var det dags för herrarna att snöra på sig landslagsdressen. VM-kval och Bulgarien väntade på en enorm arena i Sofia och ett evighetslångt uppsnack. "Experterna" var rörande överens om att Sverige skulle vinna lätt. Herregud har de aldrig sett en fotbollsmatch förut? Fotbollsmatcher vinns inte lätt. Bollen är rund, den ska in i ett litet nät där det står en målvakt i vägen. Vad som helst kan ske!

Men det var länge oklart om det över huvud taget skulle bli någon match. Janne Andersson hade drabbats av magsjuka och utan förbundskapten skulle väl ingen av de elva spelarna veta vad de skulle hitta på med den läderklädda kulan på den stora gräsmattan. Men så väcktes hoppet sent igår kväll, Jane Björk rapporterar direkt från spelarhotellet att Janne nu mår bättre och bett om något att äta.  Mediabevakningen kring detta har slagit alla rekord i idioti. Jag, och säkert många med mig, vill inte veta någonting om någon annans tarmstatus.

Nu till match. Det började illa för svensk del. Redan i tolfte minuten nickade Bulgarien in 1-0 och kort därefter brände Forsberg en straff. Den uppmärksamme (undertecknad) kunde dock se att målvakten klafsade ut framför sin mållinje långt innan straffen slogs.

Resten av halvleken bjuder på hafsig fotboll men också massa mål. Sverige nätar två gånger om men tyvärr också Bulgarerna. 2-2 vid halvtid.

I andra halvlek var det något bättre bett i svenskarna. Forsberg var så när att revanschera straffmissen genom två vassa frisparkar och ett skott utifrån. Men nära skjuter ingen hare, istället gick Bulgarien och spikade igen kistan med en tredje pinne i 79:e minuten.

På söndag väntar Vitryssland. En enkel match!

Så här ska det se ut!

Taylor Swift - "Look What You Made Me Do"

Taylor Swifts nya låt är som oliver. Man måste äta jättemånga innan man inte längre tycker det är skitäckligt. "Look At What You Made Me Do" kräver ett par lyssningar, och kanske också att man är ett oanständigt stort Taylor Swift-fan. Check!

Kayla Luky - Back to Dirt

Kayla Luky är kanadensaren som alldeles för länge flugit under radaren. Häromdagen upptäckte jag henne och hennes senaste verk Back To Dirt och nu är jag kanske södra Sveriges största/enda fan.

Back To Dirt släpptes i januari i år och är en underbar liten platta. Jag snubblade först över bitterljuva "Bottom of a Bottle" och insåg direkt att den här Luky har något visst. Det visade sig sedan att hela albumet var proppat med bra låtar.

Stilen är country kort och gott. Så som country ska låta.

Övriga spår att njuta lite extra av är "Back To Dirt", "Living With Your Ghost" och "Pour Me A Strong One".

Jag älskar att upptäcka "ny" musik på det här viset! God bless Spotify!

Snyggt skivomslag också!

Courtney Marie Andrews live på Malmöfestivalen

Malmöfestivalen nådde igår vägs ände efter en veckas festligheter, och man hade sparat det bästa till sist. La crème de la crème inom countryn gästade nämligen Gustavscenen.

Courtney Marie Andrews är 26-åringen som i början av året lanserade sitt mästerverk Honest Life. Alla vi som begåvats med extraordinär musiksmak är i princip redan på det klara med att det är årets platta trots att vi har flera månader kvar av 2017.

I ett småduggigt Malmö äntrade hon scenen ihop med sitt manhaftiga band. Någon mer dam hade väl inte stört? Courtney Marie Andrews är dock kvinna nog att fylla en scen själv om hon så skulle vilja. För det är något i hennes aura som gränsar åt det heliga. Ändå är hon jordnära, som en riktigt trevlig tågvärd på Öresundstågen eller dylikt. Det är en märklig men uppfriskande kombination. I kontrast till gaphalsen Linnéa Henriksson och den mycket svåra Frida Hyvönen som lirade före och efter på den stora scenen var detta som en liten tårtbit av himmelriket.

Musikaliskt är Andrews som redan förkunnat ett geni. Hon sjunger minst lika starkt live som i studio och håller sig föredömligt kortrandig i mellansnacken. Efter en timmes pärlband av glimrande country tackar hon för sig. Underbart är kort.

Instagram @barabaraberra

Lillie Mae - Forever and Then Some

Lillie Mae är countryns Inika McPherson. Hon spelar i en helt egen division av cool.

Forever and Then Some är hennes debutplatta och det är en riktigt inspirerande sådan. Med en fiol i näven sedan hon var sju är det uppenbart att hon kan musik. Albumet fullständigt blommar över i lustiga små solon och udda melodislingor. Det hade dock varit ljuvligt att höra henne i en helt avskalad låt. Ibland tenderar hennes starka röst att drunkna i havet av fioler, baktakt, pompa och ståt.

Men Lillie Mae gillar uppenbart sitt extra allt-sound och det gör även jag efter ett par lyssningar. Hör bara på drivet i "To Go Wrong" och försök att inte digga med som en jubelidiot.

Andra starka spår är "Wash Me Clean", "Honest and True" och det ljuvliga titelspåret som är plattans bästa.

Betyg: 4 (av 5)

Cool, coolare, Mae

Sophie Zelmani live i Linnéparken

Efter en grå och blöt morgon klarnade det plötsligt upp över vår lilla stad. Alldeles lagom till Kafé De Luxe filial Trädgård de Luxe slog upp portarna. Som jag älskar det stället. Sprid min aska där när jag dör!

Trädgårdens ljuvliga ölsejdlar till trots så fick det bli en kort visit, Sophie Zelmani med band lurade i bushen.

Sophie Zelmani har verkat inom den svenska popperiferin sedan tidernas begynnelse. Alla har hört hennes namn men ingen vet vem hon är. Hon är själva definitionen av svår artist. Ändå är det med svåra artister-mått mätt en relativt uppsluppen stämning på den lilla sovjetinspirerade betongscenen i Linnéparken. Hon öppnar i alla fall käften och pratar mellan låtarna. Om än med dramatisk stämma och lustiga konstpauser. mellan. varje. ord.

Rent musikaliskt är det ett gäng fullblodsproffs som den väl tilltagna publiken får se. Zelmani med sin dova, speciella röst ihop med snajdigt gitarrspel och tajt kompande i största allmänhet är en fröjd för örat men verkligen i segaste laget. Stundtals var det mer spännande att titta på den stora kontrabasen än någon av bandmedlemmarna. Kanske var de bara trötta, de hade visst spelat ihop i 20 år och om man bläddrar igenom Zelmanis repertoar så upptäcker man att hon skrivit sinnessjukt mycket låtar genom åren.

Trött eller ej, det finns ingen som helst ursäkt att ha på sig beiga chinos på en scen basisten!

Zelmanis musik hade gjorts sig bättre i lätt berusat tillstånd på en rökig sylta i New Orleans strax efter midnatt. Men det hade väl det mesta?

Spotifylista: sommar

Länk här.

Kerstin EM-bloggar! Final: Holland - Danmark 4-2

Gårdagens fotbollsfinal går till historien som en av tidernas bästa. Finalbataljer brukar annars bestå av 22 spelare som är så rädda att göra bort sig att de hellre inte gör någonting alls fram till straffarna i 120:e minuten och då eventuellt blir den stackars sate som skjuter över.

Men! Det visade sig var två smått maniska lag som skulle göra upp. Bara 10 minuter in i matchen stod det 1-1. Smådryga Nadim satte ettan från straffpunkten för Danmark och kort därefter stänkte supertalangen Miedema in kvitteringen. Därefter böljade spelet som om det vore handboll. Martens för Holland satte 2-1 genom att bara skjuta in bollen i mål och fem minuter senare gjorde Harder likadant för Danmark. Till skillnad från svenskarna verkar de förstått att matcher vinns genom att göra fler mål än motståndarlaget.

I början av andra halvlek får Holland en frispark som Spritze bredsidar in i bortre. Vad målvakten höll på med är en gåta. Kanske var hon distraherad av Troelsgaards märkliga klädstil. Vi fattar att du har biceps och lår, det är inte så imponerande när man får betalt för att träna hela dagarna.

Varför?

Danmark har sedan en stark period men får inte till någon kvittering. Istället kliver Miedema fram igen och spikar igen kistan. I mitt tycke turneringens bästa spelare.

Aldrig har väl en nation varit så värda segern. Från öppningsmatchen till final låg laget bara under i 4 minuter. Hatten av.

Ett underhållande EM ör nu över. Damfotbollen har fått sig ett välbehövligt uppsving men som självutnämnd damfotbollsambassadör och legitimerad sjuksköterka skulle jag vilja införa krav på knäortos. Det är ju helt orimligt att varenda match ska skörda ett litet kvinnoknä.

Tack för mig. Nu blir det kanske country på den här countrybloggen!

Miedema och Martens.

Kerstin EM-bloggar! Semifinalerna

Det var ett gäng udda landslag som gjorde upp om finalplatserna. Danmark-Österrike och Holland- England.

Österrike som debuterar i mästerskapssammanhang har gnetat sig fram på stabilt försvar och frejdiga kontringar. Laget är själva definitionen av team work. Danskorna däremot består av ett gäng divor. Anfallarna Harder och Nadim är det gnälligaste jag sett på en fotbollsplan, om man bortser från samtliga herrspelare då.

Hela Danmark var tjurigt och onödigt brutalt i närkamperna, en stackars österrikare fick lämna planen på bår med misstänkt fraktur i foten. Är man så lågbegåvad som fotbollsspelare att man inte förstår att man bryter folks fötter om man med kraft kommer in med dobbarna först?

Danmark vann tillslut kampen efter förlängning och sedan straffar. Sett till målchanser och bollinnehav var de också strået vassare än Österrike.

Efter att sett 120 minuter fotboll var det med ett något dämpat intresse jag såg den andra semifinalen. Här blev det glädjande nog varken förlängning eller straffar. Holland öste in tre baljor och vann rättvist.

Nu hoppas vi gladfotbollen segrar i finalen. Jag tippar 3-1 till Holland!

Samtidigt i herrfotbollen, Neymar köps till PSG för 2,2 miljarder. Fy fan.

Kerstin EM-bloggar! Nederländerna - Sverige 2-0

Efter gruppspel kommer trist fotboll, det är sedan gammalt. Marcus Johannesson i SVT:s kommentatorsbås tyckte Sverige skulle backa hem och "parkera bussen" till kvarten. Jag tyckte de skulle göra det som sporten går ut på: mål (VAD ANNARS?!).

Svenskarna valde att varken parkera bussen eller göra mål och det visade sig vara en synnerligen dålig taktik.

Backlinjen hade nu fått tillbaka sin "stjärna" Nilla Fischer som vilat sig i form. Jag har aldrig förstått hennes storhet. Hon springer som en tjej, ursäkta politisk inkorrekthet. Tillsammans med Linda Sembrant (som brukar vara bra) var de ett äckligt labilt mittbackspar. Övriga backlinjen var okej.

Mittfältet så. Här härjar Lisa Dahlqvist runt utan varken mening eller mål, och har så gjort i ett par år. Ut med henne! Likaså Caroline Seger som enbart lever på gamla meriter. Asslani skötte sig helt okej. Men hur sur får man egentligen se ut på en fotbollsplan? Detta är ett genomgående problem för det svenska damlandslaget. Så fort det vankas viktiga matcher så är spelglädjen som bortblåst och då vinner man inte några europamästerskap.

Speciellt inte om man dessutom har ett gäng anfallare som plötsligt glömt bort hur man gör mål. För målchanser bjöds det på. Både Rolfö och Blackstenius får gå hem och öva på att skjuta innanför ramarna men utanför målvakten. Kanske en sak för mycket att hålla reda på för en fotbollsspelare.

Nederländerna var värda segern. Inget snack om saken eftersom de var både glada och lyckades pricka den lilla luckan mellan målvakt och ramverk, två gånger till och med.

Snyggt bortaställ är en klen tröst när man är Sveriges sämsta back.

Nu gör vi så här svenska fotbollsförbundet! Ut med alla spelare över 30. In med Frida Östberg som förbundskapten och undertecknad som assisterande tränare. Jag har ändå inga planer till hösten. Ni når mig på mejlen.

Nu fortsätter turneringen med semifinaler på torsdag. Väl mött i eftersnacket på världens lustigaste countryblogg.

Maia Hirasawa live i Linnéparken

Scensommar är igång i Växjö för fulla muggar. Detta kommunala initiativ som gör att även smålänningar har råd att gå på konsert och teater, allt är nämligen gratis!

Igår gästade genomsympatiska Maia Hirasawa projektet och tog sig an stora scenen i Linnéparken. Med sig hade hon två musiker som var klädda helt i vitt som sektmedlemmarna i The Leftovers. Det gav en välbehövlig känsla av mystik i en övrig rätt så oskuldsfull produktion. Hennes öppningsnummer på svenska rev inte ner taket direkt men så fanns det ju heller inget tak att riva ner eftersom vi var utomhus.

Det tog sig ändå rejält när hon växlade över till engelska (och japanska). "What I Saw" var kvällens bästa stund. Julia Ivanssons härliga trumsolo fick förmodligen hela publiken att ångra att de inte blivit trummisar istället för sjuksköterskor eller något annat fullständigt meningslöst yrke.

Mest applåder bringade dock The Ark covern "The Worrying Kind". Välförtjänt eftersom hennes version är bättre än originalet.

Efter en timme var det hela över och trion tackade för sig. Trots att många av de ovana gratisbesökarna uppfriskande nog bara reste sig och knatade iväg resulterade de haltande applåderna ändå i extranummer. Maia gav sig ut bland publiken och skojade om att hon kände sig som en allsångsledare. Kalla kårar gick genom oss på bänkraderna då risken att plötsligt få en mick uppkörd i ansiktet uppenbarade sig. Lyckligtvis behöll hon micken i eget grepp.

Själv greppade jag en liten sejdel på Trädgård De Luxe. Slutet gott, allting gott.

Instagram @barabaraberra

Kerstin EM-bloggar! Sverige - Italien 2-3

Sverige förlorade snöpligt bataljen mot Italien i sista gruppspelsmatchen. Svenska sportjournalister är så upprörda att de nästan kissar på sig . Själv tycker jag inte riktigt matchen var så uselt genomförd. Det var framförallt Italien som överraskade med att vilja vinna den för dem fullständigt meningslösa matchen

Nilla Fischer och Jessica Samuelson satt över den här matchen för tydligen orkar inte professionella fotbollsspelare spela 90 minuter fotboll var fjärde dag. Med facit i hand var det ett misslyckat drag. Jag var ändå tacksam över att slippa se Fischers fula löpstil på planen. Hon springer exakt som min tvååriga brorsson. Det är inte okej alltså.

Den nyformade backlinjen sjabblade lite här och var, till och med Hedvig Lindahl såg vimsig ut. Hade Sembrant och övriga försvaret haft fest på hotellrummet kvällen innan utan att bjuda de offensiva spelarna? Så fräckt!

Det var ett klart piggare anfall än försvar, förutom Olivia Schough då som även denna match glömt ta sin ADHD-medicin. Så synd att den mysigaste karaktären i laget är så dålig på fotboll. På en positivare not visade Stina Blackstenius återigen att hon är Sveriges bästa spelare, i andra halvlek fick hon också visa upp det fina samspelet med forna klubbkamraten Fridolina Rolfö som gjorde en stabil insats. Lotta Schelin satte en säker straff och verkar prickat formen lagom till sin (kanske) sista turnering.

Italienskorna satte en störig balja i 85:e minuten och Sverige hankar sig nu vidare ur gruppen med blott 4 pinnar. Nu väntar Nederländerna i kvarten och även om de hittills haft ett formidabelt mästerskap så tror jag inte Danmark hade varit särskilt mycket enklare att knocka. Mot Nederländerna får de ju åtminstone spela med publik på läktarna.

Härlig inställning från italienskorna! Och viktigast av allt, snygga matchställ.