Smålands Country Club

Jag har ännu en gång fått äran att recensera lite skivor i Smålands Country Clubs fina klubbtidning SCC-Nytt. Denna gången var det Zac Brown Band och Joey + Rory som fick sina senaste plattor dissekerade. Exakt samma recensioner kan ni läsa här på bloggen om ni missat dem.

Men! Allra bäst vore det väl om ni kunde läsa dem på print i tidningen. Och det kan ni! För bara femtio kronor blir ni medlemmar i Smålands Country Club för resten av året och erhåller detta nummer samt vinternumret som komer ut i december.

Mer info här nedan.


Klicka upp bilden i storformat så ser ni vad det står.

Alltså mejla ordförande Lars Thell på lars.thell@home.se om ni är intresserade.

Cat Power - Sun

Cat Power, eller Chan Marshall, eller Charlyn Marie Marshall som hon egentligen heter om vi ska vara petnoga, har varit en personlig favorit i ett par år. Jag fick upp ögonon för henne i och med hennes cover av Bob Dylans "Stuck Inside of Mobile With the Memphis Blues Again" som florerade i filmen om hans liv I'm Not There från 2007. Den filmen var så bra att pappa somnade på biografen, jag tyckte väl inte att den var riktigt så bra.

Nu har katten i alla fall släppt en ny och fräsch skiva. Jag sticker ut hakan och påstår att det är årets popalbum!

Chan spelar alla instrument själv på Sun vilket ju är att krångla till det för sig men det låter onekligen bra. Dessutom har hon den vassaste poprösten i modern tid. Det är väl mycket den som är hennes signum och den låter fantastisk på nya plattan. Allra bäst kommer den fram på den elva minuter långa "Nothin' But Time". En riktigt inspirerande poplåt som, trots att den är en sisådär sju minuter onödigt lång, sätter sig rakt i hjärteroten.

"It's up to you to be a superhero, it's up to you to be like nobody. You ain't got nothing but time, and they ain't got nothing on you."

Andra favoriter är fina "Cherokee", "Ruin", "Manhattan" och "Peace and Love".

Sun får 5 katter av 5 möjliga!

Dylan LeBlanc - Cast The Same Old Shadow

Dylan LeBlanc, den struliga 22-åringen från Louisiana, har i dagarna släppt ett andra studioalbum. Förväntningarna från min sida har varit skyhöga eftersom hans Paupers Field från 2010 var en av de starkaste debuterna jag lyssnat på. Typ någonsin.

Lite tråkigt var det därför att upptäcka att Cast The Same Old Shadow vid första lyssningen kändes grötig och svårlyssnad. Här finns inga raka melodier som ju fina "If The Creek Don't Rise" och "Emma Hartley" från första plattan bjöd på. Ett par lyssningar senare kan man börja skönja ett par vassa melodier men det har hänt något med LeBlancs musik verkar det som. Han sjunger som han har något som fastnat i gommen och låtarna är sprängfyllda med en massa ylande instrument som sköljer över hans en gång så magnifika röst. Det känns som han har gjort det onödigt svårt för sig. Han skulle lätt kunna bära upp sina låtar med bara sin röst (om han spottade ut potatisen som fastnat i gapet) och en akustisk gitarr.

Med det inte sagt att Cast The Same Old Shadow är en skruttig skiva. Jag gillar ju grabben och han gör härlig countryrock som väl egentligen inte påminner om något som någon annan musiker gör just nu. Bäst är "Part One: The End", "Where Are You Now" och Comfort Me" och de växer för varje lyssning. Det ger mig också hopp för de andra låtarna, kanske är de alla små guldkorn som man måste vaska fram med ett tjugotals lyssningar. Men ska man verkligen behöva jobba så mycket för att avnjuta en skiva?

Jag gillar LeBlanc men här har han onekligen krånglat till det för sig och resultatet blir tyvärr ganska många snäpp sämre än föregående Paupers Field men det var ju också en lyckoträff av sällan skådat slag.

Så jag ger ändå ett okej betyg: 3 (av 5)

Jessie Ware

Ni har väl inte missat den här lille poppärlan ifrån London?

Jessie Ware är alltså en brittisk musiker på cirka 27 bast som i dagarna släppt sin debutplatta Devotion. Albumet, som nästan går helt i lugna låtar, bjuder på pretentiös popmusik med det där lilla extra. Ju mer man lyssnar ju fler hits upptäcker man. Hittills är mina favoriter "Running", "Wildest Moments", "110 %" och "Strangest Feeling". De två förstnämnda finns även med i härliga akustiska versioner som nästan är bättre än orginalversionerna.

Ta er en lyssning på Spotify!

Som ni märker har jag kommit in i lite av ett popstim. Så jag rider på den vågen ett tag men snart är jag säkert tillbaka med skarpa reflektioner kring den underbara countrymusiken igen.

after work

Helgpass 1 av 2 avklarat.

Keri Hilson - Turnin' Me On (feat. Lil' Wayne)

Den här låten lyssnade jag vansinnigt mycket på för ett par år sen när den var i ropet. Jag tycker den är så bra av någon anledning. Det är nästan så jag vill säga upp mig och dra igång en egen hiphopkarriär, Lil' Kerstin kanske jag skulle heta då.

Klacksparken i parken på Tyrolen i Blädinge, Småland

Mitt ute i den småländska bushen bjöds det igår på endagsfestival på Tyrolen. Artisterna för dagen var bland annat Markus Krunegård, Little Marbles, Billie the Vision & the Dancers, Timbuktu och Kristian Anttila. Ja ni hör ju själva, verkligen inte min kopp av te. Men när kvällen var slut kunde jag konstatera att detta var ju inte så pjåkigt, för att vara populärmusik alltså.

Tyrolen är alltså en gammal dansbana som bevarats i sin sköna retrostil men säkert putsats upp litegrann genom åren. Här levde våra förfäder loppan på 60,70 och 80-talet, det söps hejvilt har jag förstått. Men igår var det relativt städat på den fronten för mig och min festivalkompanjon Frida. Vi var dessutom säkra på att man inte kunde ta in någon alkohol på området så vi hävde varsin öl i bilen som ett gäng fjortisar medan Fridas päron rattade oss fram. Väl framme upptäckte vi att det var ölliberalt värre men de hade ju en bar som tur var.


Frida, 14 år.

Baren levererade.

 

Två färska urinprov.

Första bandet vi beskådade var Little Marbles. I sedvanlig ordning hade jag aldrig hört talas om dem. De lirade nonchalant pop på svenska och gjorde det bra. De var också ett av få band med kvinnliga sångerskor vilket ju var trevligt. Lite väl mycket gubbar på scenen var det resten av kvällen.

Gubben Krunegård spelade sedan på den stora scenen. Jag har aldrig riktigt förstått mig på karln men det blev snabbt tydligt att många i publiken avgudade honom. Det fnittrades åt hans tafatta skämt och varenda textrad satt som ett smäck på deras läppar. Jag stod mest som ett fån och faschinerades av hans egendomliga frisyr. "Hela livet var ett disco" och "Askan är den bästa jorden" var i alla fall behagliga att lyssna på.

Nästa band hade Frida hausat upp en del så jag hade smyglyssnat lite på dem i förväg på Spotify. Jag hade också blivit varnad att sångaren inte såg riktigt klok ut. Chocken blev ändå relativt stor när Billie The Vision And The Dancers frontman visade sig vara en transa i dålig make up och illasitande jeanskjol. Sjunga gjorde han däremot som en hel karl och det blev en härlig kontrast att skåda. Transan och co bjöd på en bra show.


Billie på scenen på dansbanan.

Kvällens stora dragplåster Timbuktu svepte sedan in på den stora scenen och visade hur en slipsten ska dras. Den lille mannen fick hela småland i gungning. Jag stod där som en rånörd och yvade med händerna som en annan hiphoppare, det såg säkert inte bra ut alls ut men det var fysiskt omöjligt att låta bli. Bäst var "The botten is nådd", "Alla vill till himmelen" och "Resten av ditt liv", alltså dem tre Timbuktulåtar jag kände till.


Kristian Anttila var inte så bra men den enda artist jag lyckades fota hyfsat.

Kvällen avslutades sedan inne på dansbanan där det lirade något band som jag tyvärr inte vet vad dem hette. Men den stora behållningen där var inte själva bandet utan de fyra burlesquedamer som plötsligt intog scenen och strippade förföriskt till musiken. Det var exakt vad som behövdes för att väcka liv i en vid denna sena timme ganska matt festivalbesökare.

På det stora hela var det en riktigt lyckad tillställning. Tyrolen är ett fullständigt magiskt ställe och det var härligt att se hur hela småland verkade kammats på esteter som sedan dumpats på ett och samma ställe. Sällan har jag sett så många härliga människor på en och samma kväll.

Något popsnöre blir jag nog aldrig, men det var kul att låtsas för en kväll.

Klacksparken i parken får 5 (av 5) i betyg.

Pistol Annies - Takin' Pills

Pistol Annies kör runt i en folkabuss och har det gött!



Hur snyggt får man sjunga egentligen?

Levi's - Go Forth

Har ni sett den här härliga Levi'sreklamen som snurrar nu? Jag tycker den är underbar, får en sån fin känsla av den.

Se bara!



Så där har ni månadens mest meningslösa inlägg, varsågoda!

Taylor Swift - We Are Never Ever Getting Back Together

Taylor Swift, den omåttligt populära tjejen med den lite svajiga sångrösten, har i dagarna släppt en ny singel. Jag tycker det är en helt okej låt faktiskt. Jag ger den 4 av 5 i betyg!



Taylor Swift har ju trots sin ringa ålder raddat upp hits. Hennes musikstil är aningen för mycket pop för min smak men så klart har jag lyssnat mer på hennes skivor än vad jag själv kanske hade önskat. Men va fan jag gillar ju tjejen, inget att skämmas över väl. Jag tar istället tillfället i akt och knåpar ihop en topplista!.

1. "The Best Day"

2. "Mean"



3. "White Horse"



Vilka är era favoritswiftbitar?

Zac Brown Band - Uncaged

Enda sedan succéalbumet The Foundation från 2008 har Zac Brown Band varit en av de friskaste fläktarna inom modern country. De lirar opretentiös och svängig country som är svår att inte falla för. Och deras nya platta Uncaged är verkligen inget undantag.

Låt inte det fula skivomslaget lura er.

Öppningsnumret "Jump Right In" bjuder på det här karaktäristiska glada tonerna. Det gör även "The Wind" som är sommarens stora countryhit i min mening. Det är baktakt och gitarrsolon i ett rasande tempo och det är härligt att lyssna på.

En annan låt som bjuder på baktakt är "The Island Song" som är en personlig favorit. Det är en reaggeinfluerad visa som beskriver det sköna livet i karibien.

Walking with the beach to my left, sea to my right and I'mma get faded at the Tiki bar tonight. Then I'mma roll one up. Like my name is Bob. Yeah I'm gonna party like I'm a Jamaican.

Det är mycket lättsamma toner på Uncaged men här finns också lugnare och lite mer allvarsamma låtar. "Goodbye In Her Eyes" är en av dem, "Sweet Annie" en annan. De är helt okej men kanske något intentsägande. Bättre är då "Lance's Song" och finfina "Day That I Die" som liras ihop med duktiga folkrockaren Amos Lee. Zac Brown har ju också en sammetslen röst som gör sig väldigt bra i de här lite lugnare bitarna.

Zac Brown Band har genom åren skapat sig ett unikt uttryck och är absolut ett av de bättre countrybanden därute. Gillar du deras tidigare plattor kommer du också gilla Uncaged.

Betyg: 4 (av 5)

Uppdatering om sommaren, hösten, östergötland och meningen med livet (kanske inte det sista).

Sommaren går så sakteligen mot sitt slut. Jag är rätt så färdig med den tror jag. Nu längtar jag mest efter de här krispiga höstvindarna som daskar en om kinderna.

I ett sista ryck att ändå avnjuta sommardagarna är jag hemma en sväng i mina fäders fotspår. Här på östgötaslätten är det väldigt opretentiöst att semestra. Jag tänker inte hitta på något avancerat, mest dricka kaffe och så. Det blir också en trip till IKEA och kanske en tur på stan.

Den här låten får jag härlig höstkänsla av. Matraca Berg som sjunger är för övrigt en mycket kompetent musiker som skrivit låtar till flera andra artister och även spelat in lite själv. Googla runt lite på henne vettja. Lyssna också på hennes platta från i fjol med samma namn som låten.

Darin

Jag råkade snubbla över en repris av förra veckans Allsång på Skansen idag. Darin, den gamle duvungen från idol var där och jag blev mäkta imponerad. Det är ju inte min musikstil direkt men en bra artist är en bra artist herregud. Han var väl också säsongens hittils enda gäst som lyckats ta sig igenom en allsång utan att fumla runt med ett texthäfte i nypan. Storartat!

Lyssa på hans senaste låt "Nobody Knows" på Spotify eller kolla allsångsuppträdandet här nedan.

Joey + Rory - His and Hers

Rory med gitarren. Joey där bakom.

De äkta makarna Joey och Rory har i dagarna släppt sin tredje platta, fjärde om man räknar med fjolårets rara julskiva.

De har ju sedan debuten för fyra år sedan gjort en grej av att vara så gemytliga som det bara går. De bor på någon slags bondgård ute i bushen i amerika och lever ett riktigt myspysfamiljeliv vad det verkar. Det är i alla fall den livsstilen de vill promota, många av deras låtar är också små moralkakor som kan vara rätt så svårtuggade för oss svenskar.

Nya plattan är väl inte heller något undantag, Rory sjunger till exempel om fördelarna med barnaga på "A Bible and a Belt". En fin visa visst men svår att ta in rent textmässigt.

Rory har fått mycket utrymme på nya plattan och sjunger ungefär hälften av låtarna. Det uppskattas för han har verkligen en väldigt behaglig röst att lyssna på. Han sjunger bland annat "Teaching Me How To Love You" och "Your Man Loves You Honey". Två lugna låtar som puttrar på utan at riktigt beröra kanske men vackert är det.

Starkare är det då i öppningsnumret "Josephine", en låt som sjungs som ett brev från en soldat hem till sin fru "Josephine". Visst är det überamerikanskt och äckligt men jag älskar verkligen den här låten, hur den smattrar på med banjo och gitarr och hur man riktigt hör nerven i Rorys röst när han sjunger om hur han skjutit någon liten pöjk inte äldre än hans egen son där hemma.

"You know I killed a union boy last week bet he wasn't 14, he looked just like our son forgive me for what I've done Josephine"

Mäktigt.

Betydligt gladare är det på "Someday When I Grow Up", en sång om att ta sig i kragen och växa upp. Eller inte.

Joey gör också fina sångnummer. Allra läckrast är "When I'm Gone", satans vackert.

Jag gillar faktiskt det mesta med Joey + Rorys tredje platta. Varenda låt är musikalisk perfektion. Ibland får man hålla för öronen när det blir lite väl tramsigt men det är ju också deras grej så låt gå.

Bäst: "Josephine", "When I'm Gone"

Betyg: 4 (av 5)

(Ska ni förresten leta upp albumet på Spotify får ni sök på Joey+Rory i ett ord, annars hamnar ni bara bland deras gamla plattor.)

Stockholm Music & Arts

Till helgen som kommer är det något slags musik- och konstjippo på Skeppsholmen i Stockholm. Det hela går under benämningen Stockholm Music & Arts. Jag tycker det låter heltrevligt.

Artister som Björk, Emmylou Harris, Patti Smith, Laleh och Frida Hyvönen lirar under helgens lopp. Dessutom kommer Buffy Sainte-Marie dit, henne hade jag inte hört talas om innan vilket jag väl bör skämmas lite åt. Hon är i alla fall indian, vilket ju är helfestligt bara det! Dessutom spelar hon härlig folkrock och har så gjort sedan tidernas begynnelse, hon är 71 år gammal. Gör det enkelt för er och lyssna på någon av hennes best of-plattor på Spotify.

Jag jobbar lite väl tätt inpå helgen och bor inte direkt nästgårds till Stockholm så jag missar nog det hela men bor ni där i trakterna tycker jag absolut ni ska unna er ett besök.

Läs mer om festivalen här.

sorry

Ursäkta mig verkligen för dåligt bloggande, man kan ju tro att det är något slags veckomagasin jag bedriver, typ svensk damtidning eller så. Det gör jag alltså inte, utan detta ska likna en blogg. En blogg som jag försöker krafsa ner några rader i åtminstone ett par gånger i veckan. Men jag har drabbats av någon slags skrivkramp, kan inte för mitt liv komma på något vettigt att skriva om. Och då låter jag hellre bli. Jag hoppas bara inte att ni läsare, alla tio av er, börjar droppa av och inte längre intressera er för min fina countryblogg. 

Till mitt försvar har det ju också varit varmt som i helvetet sista tiden och då kan man ju inte sitta inne och glöta framför datan. Idag till exempel var jag i Halmstad och stekte.

Varför titta ut över havet när man kan glo på en sanddyna?

Vi säger så så länge!

Fredagsmys med Zac Brown Band

Det här måste väl vara sommarens frejdigaste låt! Videon är ju också relativt underbar.



Låten är första singeln från deras nya platta Uncaged som finns ute i etern as we speak. In på Spotify med er och lyssna på den!

Ont i foten!

I helgen var jag i Varberg och sprang ett motionslopp. Det var trevligt på alla sätt och vis. Vem gillar inte krampkänningar i låren, blodsmak i munnen, värmeslag och svett i ögonen?!

Som en liten bonus lyckades jag också stuka foten eller nåt så nu är jag lite halt. Verkligen tråkigt att jag nu inte kan träna på ett par dar, tvingas ligga i soffan och titta på Tour de France och Real Housewives of Beverly Hills hela dagarna. Verkligen jättetråkigt.





Sinding Sessions med Anna Ternheim

Ni missade väl inte kvällens premiär av Sinding Sessions? Ingen fara, jag missade den också. Men nu har jag sett den på svt play och där ligger väl programmet kvar ett tag kan man tänka sig.

PSL: Sinding Sessions är alltså ett tv-program med den här skåningen Per Sinding-Larsen och utspelar sig i Benny Anderssons glassiga studio i hjärtat av Stockholm, typ Skeppsholmen. Där inne såsar Per runt med en artist för dagen och så pratar de lite och så spelas det lite låtar och allt är så himla gemytligt. Det hela är våldsamt pretentiöst.

Idag var det Anna Ternheim som stod i studion. Hon är ju också pretentös så det förslår men ju också en sjukt kompetent musiker. Hon lirade fyra låtar från senaste plattan The Night Visitor. Om ni legat i koma eller dylikt kanske ni har missat den. Jag utnämnde den i alla fall till fjolårets bästa platta och den är verkligen alla tiders.

Bla bla bla...

Länk till Sinding Sessions hemsida där ni också hittar programmet i sin helhet.

Mycket nöje!

Have You Met Lera Lynn?

Det är namnet på Lera Lynns debutplatta. Jag hade aldrig hört talas om henne innan jag snubblade över en recension i DN.

Nu har det gått ett par dagar sedan dess och jag har fullstänigt grottat ner mig i hennes sköna americana/folk-debutplatta. Man hörde på första stroferna på öppningsspåret "Whiskey" att den här tjejen har något visst. Hon släpar sig fram mellan svajiga gitarrer och förtrollande melodier på ett sätt som imponerar, man skulle tro att hon skrotat runt i branchen i fyrtio år minst.

De lugna låtarna är fina överlag. I synnerhet det lilla mästerverket "Bobby, Baby" som är en mörk historia i klassisk countrymanér, det sups och folk är döda och eländiga och så vidare.

Betydligt lättsammare är det då på "Happy Ever After", en charmig liten visa på blott 2.34 minuter. På ett par låtar är det lite rockigare tag som gäller. "Gasoline" är en sådan och också en av plattans bättre spår.

Lera Lynn behärskar uppenbarligen både de lugnare och de mer hetsiga låtarna och det känns som att hon är en rätt så kompetent artist på alla sätt och vis. På ett par låtar är det lite väl segt tempo men överlag är det en debut som ger mersmak.

Betyg: 4 (av 5)

Hur fräsig får man se ut egentligen?

Phil Vassar - Good Ol' Days

Efter mitt förra inlägg där ju Phil Vassar florerade i sin "American Child"-video, hittade pappa en annan video av Phil. Och den är ju relativt underbar, titta bara på luftgitarrsolot 2.35 in i låten, världsklass!

3 x amerika på nationaldagen

Amerikaner är världsmästare på att göra patriotiska låtar. Så klart blir det äckligt för alla utomstående att lyssna på. Men på den fjärde juli får man ju tvinga i sig lite sånt här.

söndagstipset

Jag skulle i all enkelhet vilja tipsa er om en bra platta. Det handlar om coveralbumet The Chain av Deana Carter. Albumet släpptes för ett par år sedan och inehåller ett gäng klassiska låtar från både country- och pop/rockvärlden.

Det hela skulle så klart kunna bli hur tråkigt som helst. Men det blir det inte! Deana Carter lyckas med sin fina röst och ett gäng gästartister som Willie Nelson ("On The Road Again"), Shooter Jennings ("Good Hearted Woman")  och Kris Kristofferson ("Help Me Make It Through The Night") blåsa nytt liv i alla dessa gamla hits.

Gör er själva en tjänst och susa in på Spotify och leta upp The Chain. Bästa spår är "The Weight", ovan nämnda "Help Me Make It Through The Night" och "Love Is Like A Butterfly" med allas vår favoritbyst Dolly Parton.

Mindy Smith - Closer

40(!)-åringen från Long Island, New York släppte i dagarna sitt fjärde album. Det heter kort och gott Mindy Smith. Jag har inte lyssnat något vidare på henne men har alltid gillat hennes röst. Att hon var fyrtio bast kom som en smärre chock, hon ser ju ut som en liten tösabit.

Första singeln heter i alla fall "Closer" och den kommer här. Jag gillart, speciellt det lilla riffet som kommer och går genom hela låten.



Snart kommer en recension på hela plattan.

Louise Hoffsten live i Virserumskyrkan

Varje år bedriver Virserum nån slags musikfest under en vecka i juni. Det brukar vara någon lite större artist och så en uppsjö av relativt ointressanta okända artister. Förra året var Peter Jöback det stora dragplåstret och för ett par år sedan lirade Lill-babs i den lille byn.

Igår stod Louise Hoffsten på programmet. Hon är ju inte särskilt country men jag gillar henne ändå. Och jag gillar henne ännu mer efter gårdagens fantastiska konsert. Louise lirade med musikerna Tomas Hallonsten (gitarr, piano, trumpet) och Kristian Lind (bas, basfiol) och de ska också ha kredd för den fina konserten.

Det hela drog igång med "I'll Get By", ett spår från nya plattan. Det är verkligen en bra låt och Louise har ju också en förmåga att verka mena vad hon sjunger eller så är hon bara en skicklig teaterapa. Hon bjuder på ett par till låtar från nya plattan och man kan fort konstatera att det måste vara ett ganska bra album. Både titelspåret "Looking For Mr. God" och "Hey Mr. Hyde" är ju också alla tiders.

Louise hade en härligt opretentiös scenstil. Det var ingen ordning på någonting, hon kom in fel i verserna, tappade rösten (glömde bort att sjunga?) och det rådde ofta total förvirring mellan de tre musikanterna. Men det var ingen som skämdes över detta, showen gick vidare i fnittrig stämning och Louise yrade något om att hon komposterar sina misstag så att de blir till nya musikaliska storverk. Hon sjöng till och med en låt på temat, "Komposten". Jag tror att de hade rökt lite braja före konserten.

Trots allt flams glimrade det ibland till med lite seriösa låtar och det blev himla stämningsfullt i den lille kyrkan som framåt kvällningen också började bli rejält mörkerlagd på grund av det pissiga semestervädret utanför.

Tomas till vänster, Kristian till höger och Louise i mitten.

Vackast var de svenska låtarna som bland annat "Mycket mer och lite till" och "Så speciell". Den sistnämnda borde hon sjungit till sig sjäv för hon är verkligen unik i både personlighet och musikalitet, en svensk musikskatt som vi lantisar under en kulen timme i juni fick ta del av.

Tack för det Louise! Jag ger dig 5 (av 5) i betyg.

Rödstjärten

Igår skymtades en rödstjärt här utanför sommarstugan i smålandsskogarna. Jag har aldrig sett den arten förut och var mäkta imponerad av dess läckerhet.

Rödstjärten är orange om brynjan och lite om "stjärten" men att kalla den för just rödstjärt tycker jag är något missvisande (att fåglar dessutom ju inte har någon direkt stjärt utan snarare svans är ju också ett störigt missförstånd).

Stjärthanen har svart strupe och vitt pannband. Honan kör utan pannband och låter väl svetten rinna ner i ögonen helt enkelt när hon är ute och motionerar. Honan är dessutom betydligt dovare i färg och allmän utstrålning.

Födan består av insekter och larver, om det krisar riktigt kan de trycka i sig ett och annat bär men men helst inte.

Rödstjärten är 14 cm lång och heter på latin Phoenicurus phoenicurus.

Stjärthane i "rött". Bild snodd från artportalen.

Söndag 17 juni: Konsert i Westernkyrkan

Countryfestivalen avslutades på söndagen med en konsert i den lilla Westernkyrkan. Där inne rymde bara cirka 100 personer så vi var relativt säkra på att inte få plats. Folk verkade dock fått en countryoverload så där fanns till och med ett par tomma platser på kyrkbänkraderna när det hela drog igång.



Först ut var Rasmus Eriksson, någon svensk artist som jag inte vet någonting om direkt. Han kunde absolut ta en ton och framförandet var ju inte kattpiss på något vis men både han och Jamie Meyer var ju bara en transportsträcka till le grande finale, Joey + Rory.

Joey + Rory kändes genuint taggade inför denna lilla kyrkkonsert. De sjöng ett par av Rorys tidigare låtar. Tydligen har han skrivit miljardvis låtar till andra countryartister. Bland annat förra årets superhit "I'm A Little More Country Than That" som Easton Corbin spelade in. Han sjöng också en visa om sin gamla mamma och så var där någon låt som kanske var lite väl amerikansk för mitt tycke, den handlade om att man skulle uppfostra sina barn med en bibel och ett bälte.

Mitt i alltihopa blev det vigsel , Rory överraskade Joey med att förnya deras äktenskapsförord. Det var ju rart värre och inte ett öga var tort inne i den gamla kyrkan.

Dottern Heidi var med även denna gång och imponerade igen med sin manliga stämma. Sök efter Heidi Feek på spotify.

Kyrkkonserten får 5 (av 5) i betyg!

Det var allt från countryfestivalen på High Chaparral för i år. Nästa år hoppas jag på bättre väder och att folk inte ställer in för att de fått ett "topperbjudande" från Kalle Moraeus, inte okej Cookies 'N' Beans!

Lördag 16 juni: Merinoulljakt i Värnamo, Wenche Hartmann Band, Laura Bell Bundy (igen!), Joey + Rory och Dwight Yoakam

Natten mellan fredagen och lördagen går till historien som en av de värsta i mitt liv. Det var vansinnigt kallt i min 10 år gamla skruttsovsäck. Jag hade dessutom, som den amatörtältare jag är, bara en slafsig nattsärk på mig. Så här såg jag ut.

Lyckligt ovetande om den kommande nattens köld.

Problemet var framförallt att det blev så fuktigt där inne i vårt köldhål till tält. Ingrid, syster, medresinär och doktor till yrket började yra om att det var en klassiskt perspiration jag upplevde. Hur som haver, på lördagförmidagen tog vi vår läckra hyr-BMW in till Värnamo för att leta rätt på ett underställ i merinoull. Tillslut fann jag en fräck fleecebyxa som fick duga. Vi fann också att Värnamo kanske är den mysigaste staden i södra götaland.

Ingrid på Café18 i Värnamo.

Men tillbaka till festivalen herregud. Solen sken under ett kort ögonblick på eftermiddagen och vi avnjöt öl och artisteri i form av bland annat danska Wenche Hartmann Band. Det var en fin stund.

På kvällen sedan var det dags för det stora artilleriet. Först ut Laura Bell Bundy. Igen?! Med en nästan identisk show. Det var konstigt men vi njöt till fullo så klart.

Laura i guldshorts.

Sedan intog Joey + Rory scenen. Med sig hade de också deras dotter Heidi som man först tyckte kändes lite malplacé. När hon tillslut fick sjunga en låt solo insåg man dock att hon var en jävel på att ta en ton, hon sjöng som en hel karl.

Avkomman Heidi till vänster.

Rory hade sedvanlig hängselbyxa och Joey såg så där läskigt frireligiös ut som bara hon kan. De gjorde ett stabilt framträdande och vi var alla nöjda och glada. Deras konsert får 4 (av 5) i betyg.

Man blir så glad av countrymusik!

I magisk jeansjacka med glitter där bak och urtajta brallor entrade sedan Dwight Yoakam scenen. Tyvärr hade det nu börjat monsunregna, så jag och Ingrid stod intryckta i ett ölförsäljningsbås och försökte få en glimt av showen. Tur för oss då att hela bandet var iklädda glittriga kavajer så man såg dem långväga. Dwight spelade många låtar och ibland mumlade han lite. Han var alltså snäppet mindre speedad än exempelvis Laura Bell Bundy som av en händelse dök upp bara ett par meter framför oss och diggade under ett stort paraply.

Tyvärr var man vid denna sena och blöta timme rätt så matt så Dwights konsert blev kanske inte den höjdare jag hade hoppats på. Och den var kanske i längsta laget. Betyget blir därför 3 (av 5).

High Chaparral Country Music Festival 2012. Fredag 15 juni: Fotbollsförnedring och Laura Bell Bundy

I fredags drog den upphausade countryfestivalen på High Chaparral i Kulltorp igång. Det finns så mycket att säga om detta så det blir säkert ett par stycken inlägg.

På schemat för fredagen stod fotbollsmatchen mellan Sverige och England samt Laura Bell Bundy på stora scenen.

Matchen vet vi ju alla hur den slutade så det ordar vi inte mer om. Det var dock en upplevelse att titta på skiten på en sällsynt dålig storbildsskärm, som dessutom smälldes upp bara minuter före avspark av ett gäng säsongsarbetare i cowboyhatt.

På plats framför storbildsskärmen mitt i vilda western.

Efter den kallduschen var det dags för Laura Bell Bundy att inta stora scenen. Och som hon gjorde det! Sällan har mina små ögon bevittnat en sådan naturkraft till flickebarn. Det fanns ingen hejd på henne, det var liksom gasen i botten från första till sista minut. Jag var tvungen att hålla mig om hjärtat för basen dunkade så hårt att det fysiskt smärtade. Visst fanns där ett par lugna låtar också men de revs av rätt så snabbt.

Laura under ett ögonblick av stillhet.

Showen var ganska kort men naggande god. Hon bevisade också vilken multitalang hon är för hon visade upp flera konstformer så som sång, dans, striptease och steppande.

Det hela avslutades med en helt sjuk version av "Proud Mary". Laura lyckades trumfa sin egen dampnivå och for runt på scenen som om det inte fanns någon morgondag. Det var som att titta på ett djur som fått huvudet avhugget. Det var underbart.

Laura är grym. Konserten får 5 (av 5) i betyg.

Brandi Carlile - Bear Creek

Enda sedan jag hörde Brandi Carliles spänstiga stämma på den moderna klassikern "The Story" för första gången har jag varit helt besatt. Hon lirar svulstig folkrock helt olik någon annnan.

I dagarna släppte hon sin efterlängtade fjärde studioplatta Bear Creek, björnån.

Det hela öppnar med just något slags björnvrål på "Hard Way Home". Det är en härlig liten visa med en glad melodi och snärtiga stränginstrument. Överlag känns hela plattan betydligt gladare och lättsammare än hennes tidigare verk. "Save Part Of Yourself" till exempel, som är en av de bästa låtarna, består i en massa glatt tjoande på refrängen som jag tycker känns ganska okaraktäristiskt för Carlile, men det är verkligen en underbar låt i all sin märklighet.

"That Wasn't Me" var första singeln ifrån nya plattan och den är helt klart en av de starkare spåren. Carliles röst gör sig också väldigt bra i såna här lugna pianoballader. "What Did I Ever Come Here For" är en annan lugn favorit.

Med undantag av ett par sömniga nummer är Bear Creek lite av ett mästerverk. Det är till stor del Carliles röst som trollbinder, jag är precis lika besatt som när jag först upptäckte underbarnet.

Bear Creek får 4,5 (av 5) i betyg!

Abalone Dots - Chocolate & Cigarettes

För att vara ett stolt countryfan kan jag pinsamt lite om Abalone Dots, det är knappt att jag ens kan stava till deras bökiga namn.

Gänget består i alla fall av tre pers vid namn Rebecka, Sophia och Louise. Förut var de fyra men en har alltså hoppat av gruppen (4-1=3 förstår ni). Chocolate & Cigarettes är den första skivan från den nya konstellaionen men gruppens tredje platta totalt.

Skivan öppnar med något slags vokalintro i form av 79 sekunder korta "Such A Crime" och går sedan över i första riktiga låten "Hard Times". Några plockinstrument ligger och puttrar i bakgrunden och trion sjunger med våldsam inlevelse. Man kan riktigt höra gråten i halsen, det blir lite jobbigt tycker jag. Det känns överlag som tjejerna har tagit sig själva på lite för stort allvar när de spelade in den här plattan. Musik ska ju byggas utav glädje.

Med detta inte sagt att det är ett dåligt album på något vis. Bara ganska deprimerande. Låtarna var och en är ju fina som smör men ihopklumpade på en platta blir det lite tröttsamt.

Det är också ett par svenska låtar med mitt i allt vilket väl inte tillför så mycket även om jag tycker "Vände och gick" har något härligt Melissa Hornigt över sig.

För att summera: Chocolate & Cigarettes är bra men verkligen inget man drar igång på förfesten.

Bäst: "The Way That I'm Living" feat. Buddy Holly, "Regrets" feat. Ron Sexsmith, "Sons And Daughters", "Vände och gick"

Betyg: svag 3:a (av 5)

Baron Trenck

Här sitter baronen och jag och njuter av att fotbolls-EM äntligen är igång. Jag är mitt uppe i jobbhelg och brukar då korka upp en öl när jag kommer hem på kvällningen. Det är så praktiskt, både mättande och läskande på samma gång.

Jag känner själv att bloggandet har haltat lite på sistone. Men jag har en del på g, bland annat lite skivrecensioner och så klart kommande helgs countryfestival vilken jag kommer rapportera friskt ifrån.

Så håll till godo!

Tack Smålands Country Club!

I senaste numret av Smålands Country Clubs medlemstidning är jag med och gästrecenserar Justin Townes Earles senaste platta. Himla flott om jag får säga det sjäv!

Recensionen i sin helhet kan ni också läsa här på bloggen.

till min syster

Den 15:e juni vankas det countryfest här i smålandsskogarna. Då är det ju dags för High Chaparall Country Music Festival. Arrangörerna har lyckats lura hit ett par riktiga höjdarartister så som Laura Bell Bundy, Joey + Rory, Dwight Yoakam och svenskarna Cookies N' Beans bland annat. Jag tror det kommer bli hur bra som helst.

Min syster ska med mig på det här äventyret, det var till och med hon som var initiativtagare till det hela trots att hon inte på långa vägar är en countrynörd i nivå med mig, knappt countrynörd alls faktiskt.

Därför har jag nu gjort en spotifylista till henne så hon åtminstone hört låtarna innan hon stämplar in på festivalen.

Ingrids lista.

Brandi Carlile - That Wasn't Me

Den femte juni släpps Brandi Carliles fjärde studioplatta. Hennes tidigare verk har varit alldeles magnifika så förväntningarna är upptrissade till max från min sida.

Första singeln från plattan heter "That Wasn't Me" och är en svulstig visa med inslag av lite gospel på refrängen. Lyssna på den på Spotify!

Det kommande albumet heter Bear Creek och släpps alltså om exakt en vecka. I väntan på den kan ni väl svänga in på min senaste spotifylista där jag har samlat lite låtar som jag lyssnat på under maj månad, bland annat Carliles ovan nämnda.

Länk till listan, klicka här.

un bloody mary por favor!

Så här i schlagertider känner jag mig obligerad att nämna en av mina absoluta festivalfavoriter genom tiderna. Det handlar så klart om Spaniens bidrag 2006, Las Ketchups "Bloody Mary".

Det känns som låten gick förbi världen litegrann men jag som har så osedvanligt bra smak snappade så klart upp dess storhet. Jag älskar allt med det här numret, allt från fyrstämsången till den skalliga dansösen.  Se, lyssna och njut!

Willie Nelson - Heroes

Willie Nelson, den levande legenden, har i dagarna släppt ett nytt och fräscht album. Heroes heter det och består i ett gäng nykomponerade låtar samt ett par covers.

Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för vad min generella uppfattning är av Willie Nelson. Dels älskar jag honom för det långa håret, indianlooken och det faktum att han är hundra år och still going. Men sen är det den där knaggliga rösten som väl inte är särskilt vacker, eller är den det?

På Heroes har han dessutom bjudit in sin son Lukas på 9 av de 14 låtarna. Lukas låter alltså exakt som sin pappa vilket är lite freaky. Det får mig att tänka på min gamla biologilärare som påstod att om man blåser genom stämbanden på ett dött lamm så uppstår ett bäääljud.

Hur som helst. Jag gillar faktiskt Heroes, trots allt. Willie levererar ett par riktigt härliga dängor här och har dessutom hittat ett gäng stjärnartister som glatt gästar honom på plattan, utöver sonen då. På "Roll Me Up" till exempel, hjälper Kris Kristofferson, Jamey Johnson och Snoop Dogg (av alla människor) till med sången. Det är en av mina favoritlåtar.

"Everytime He Drinks He Thinks Of Her" är en annan favorit och ju en riktigt klassisk countrysång, det hör man ju bara på titeln.

Sheryl Crow är enda kvinnliga gästartisten. Hon sjunger fint så det förslår på "Come On Up The House". Utan hennes medverkan hade låten varit medioker men den lyfter rejält när hon klämmer i två minuter in.

Covern av Coldplays "The Scientist" är en mycket värdig avslutning av ett rätt så bra album även om jag till viss del håller med recensenten på DN; "Willie Nelson har kopplat på autopiloten."

Jag ger Heroes 3,5 (av 5) i betyg.

La La Love

Det här är min favorit i årets eurovision. La la la la la...

The Byrds - Sweetheart of the Rodeo

Tipsades om den här skivan, dels för musiken men även för det magiska skivomslaget. Och visst är det vansinnigt vackert. Musiken är gubbig 60-tals country och det har ju ingen dött av! Mest gillar jag "Pretty Polly", "The Christian Life", "You're Still On My Mind"  och "You Ain't Going Nowhere".

Tack för tipset Anders!

Daniel Lemma live på Kafé de luxe

Igår trotsade jag och min vän Frida alla naturlagar och gick ut och roade oss mitt i veckan. Det var nämligen konsert på Växjös trevligaste krog Kafé de luxe. Det var Daniel Lemma som lirade, ni vet han som used to love you.

Likt en riktig amatör började Lemma otippat punktligt. Vårat toalettbesök tajmades därför mcket illa och resulterade i att vi fick bevittna showen från toabåset, i och för sig ganska nära scenen men med en frän doft av urin i näshålan.

Lemma körde solo så det var bara han och en gitarr. Men det var verkligen inte så bara för jädrar vilken röst han har grabben. Jag skulle nog vilja säga, trots att jag knappt lyssnat någonting på hans låtar, att han är sveriges bästa singer/songwriter. Mycket ligger i den sammetslena rösten men låtarna är också riktigt bra. Till exempel "Lie and Tell Me You're Happy" och så klart den moderna klassikern "If I Used To Love You". Den senare som det också blev lite tafatt allsång på från den stela deluxepubliken.

Han spelade också ett par låtar från nya plattan som släpptes igår. Jag vill minnas att det fanns en som hette "Barber" som var fräsig och härlig och så var det nån annan som var himla fin som jag inte minns vad den hette tyvärr.

Lemma lirade två extranummer och hängde sedan i baren som en vanlig döing. Jag och Frida var tyvärr alldeles för nyktra för att våga oss fram och säga något till honom. Vid ett tillfälle stod vi faktiskt bara någon meter bredvid honom. Hade vi bara tryckt i oss ett par öl till hade vi gått fram och tackat för de fina melodierna och kanske kikat under hatten för att se om han gömt sina flätor där.


Bild från helt annat tillfälle, men ungefär sådär såg han ut större delen av kvällen.

Lemmas nya skiva finns inte på Spotify än tyvärr. Men hans gamla skivor finns!

Carrie Underwood - Blown Away

Carrie Underwood gick och vann Ameican Idol år 2005 och sedan dess har hon och hennes blonda hårsvall skördat många framgångar med rekordmånga listettor och massvis skivor sålda.

Nu är hon aktuell med sin fjärde platta Blown Away. Det är en samling countrypoplåtar med stabil sång och stundtals rätt så svängiga melodier. Hon är väl bra på det antar jag, att göra simpel countrypop som är lätt att tycka om. Att hon har gått och blivit en av de största inom modern country går dock förbi mitt förstånd.

Blown Away är ändå bättre än väntat, trots allt. Allra mest gillar jag de låtar där hon blandar in mer traditionella countrytoner som fina "Do You Think About Me". Jag är också svag för klämkäcka "Nobody Ever Told You" och "One Way Ticket". Ett par svulstiga ballader/lugna låtar har hon klämt in också och det är väl hennes paradgren även om jag inte blev jätteförtjust i någon av dem, rara "Thank God For Hometowns" tycker jag dock har något visst.

Bättre riv är det i "Good Girl" och "Blown Away" som jag tycker är två helt okej låtar.

Det mesta på plattan är alltså klart godkänt. Det är dock lite svårt att egga upp sig över en artist som man är så genuint ointresserad av.

Carries senaste verk får 3 (av 5) i betyg och då är jag kanske generös i överkant.

Till Mike

Tack för kommentaren. Nu har jag valt ut ett par av mina absoluta favoritlåtar bland alla mina spotifylistor och dragit in dem i en ny lista, Mikes lista! Det är en samling lättsmälta låtar som jag lyssnat mycket på i mina dar.

Om man som jag också gillar lite ruffigare country/americana så rekomenderar jag varmt artister som Lucinda Williams, Ryan Bingham, Dylan Leblanc, Shooter Jennings, Elise Davis med flera. Surfa runt lite här på bloggen så hittar du säkert fler guldkorn.

Lycka till!

idétorka

Det råder total idétorka på bloggen. Jag kan inte för mitt liv komma på något vettigt att krafsa ner. Jag har försökt att krysta fram ett intresse för Carrie Underwoods senaste platta men jag har aldrig riktigt gillat tjejen så det är svårt. Plattan är väl ändå hyfsad hittills. En av låtarna gillar jag särskilt. Här har ni den (med text dessutom).


Kanske kommer en fullständig recension av plattan så småningom. Och kanske kommer det snart något på bloggen med någon slags substans igen.

Lucinda Williams - Sundays

ett fullständigt meningslöst inlägg om mina töntiga tv-vanor

Jag skulle vilja slå ett slag för Bygglov på tv4, programmet som rullat i kanalen i hundra år utan att någon riktigt brytt sig.

Wille, Matte och Mija bygger, målar och grejar. Ofta är de i någon rar liten by, som idag då de var i det mörkaste av Småland. Det händer typ ingenting under programmets 60 minuter, prgrammet saknar fullständigt nerv. Alla är glada och trevliga mot varandra och man behöver inte oroa sig för att någon arg snickare ska löpa amok. Det kallar jag bra tv.

Mija, Matte och Willy.

Sonia Leigh - Bar

Jag sprang på den här videon på nätet häromdagen. Det är en riktigt härlig suparvideo, om man nu gillar sånt.

Äntligen fredag!

Ingen låtar passar så bra att fira in helgen med som Eric Churchs "Drink In My Hand". Här nedan lirar han den på fjolårets CMA-gala.



Om ni har svårt att uppfatta texter i sång så är det lite så här han sjunger:

Early Monday morning, til Friday 5
Man I work, work, work but I don't climb, climb, climb
Boss man can shove that overtime up his can
All I want to do is put a drink in my hand

Fill it up, throw it down
I got a 40 hour week worth of trouble to drown
No need to complicate it, I'm a simple man
All you got to do is put a drink in my hand....

Det är ett genomgående tema i countrymusik det här med att gnälla på bossen och så. Det ska jag nog grotta ner mig mer i här på bloggen så småningom.

Trevlig helg!

Obs! Pensionärsvarning

Idag hade jag utbildning på jobbet. Det visste jag dock inte om, jag trodde jag skulle jobba kväll. Som en usel arbetare gled jag in när halva utbildningen var över och skyllde missen litegrann på alla andra, det var ju ingen som sa till mig!

Det bästa med det uteblivna kvällspasset är dock att jag nu kan se Min Sanning kl. 20 på tvåan med världens bästa intervjuare Kristina Hedberg. Hon sitter böjd framåt, som att hon är på stökig förfest och måste huka sig fram för att höra vad gästen säger. Hon lyssnar dessutom på vad gästen säger och ställer smarta följdfrågor när hon fått ett taffligt svar som hon inte nöjer sig med. Hon är bra på att få det hela att se väldigt enkelt ut.

Och sen mitt i allt så är det dags för fika. Det här momenten är töntigt så det förslår. Det är "paus" men kamerorna rullar och intervjun går över i lite mellansnack om favoritkakor och annat trams, sen bättras sminket på lite och några tafatta ord växlas med kameramännen och studiogubbarna. Sen sätter de sig igen och intervjun fortsätter.

Min Sanning gör mig glad att jag aldrig fifflat med tv-licensen.

Kristina Hedberg i en klassisk Kristina Hedberg-position.

Racerfågel på Liedbergsgatan

På väg hem från pizzerian igår stötte jag och min vän Frida på en fågel av sällan skådat slag. Han var svart och vit och hade den rödaste näbben jag någonsin sett. Han gled fram som en ferrari bara någon halvmeter över asfalten för att sedan ta vind under sina vingar och landa högst upp på bibliotekstaket.

Jag och Frida var mäkta imponerade av den lille rackarn. Vi var först inne på att det var en vanlig fiskmås som dragit på sig en sportdress, han var ute och motionerade sig inför beach 2012 kanske.

Men det var ju ingen sportig fiskmås inte, det var en strandskata!

"Kan inte förväxlas med någon annan fågel i sin svartvita dräkt med det röda ögat, den röda näbben och de grisskära benen" - Ur Sveriges Fåglar (2008)

Strandskatan verkar kunna leva lite överallt men trivs bäst vid hav eller sjö. De som gillar blötdjur hänger mest längs kusten och de som nöjer sig med en och annan daggmask bor inåt landet. På vintern flyger den till varmare breddgrader. På latin heter strandskatan haematopus ostralegus.

Fredagsmys med Dwight Yoakam

Dwight Yoakam kännner ni väl till? Jag har upptäckt att jag inte skrivit ett schmack om grabben trots att jag lyssnat en hel del på honom i mina dar.

Yoakam föddes 1956 i Pikeville, Kentucky. Han hoppade av universitetsstudier och sökte lyckan i Nashville som 21-åring. Det gick lite sisådär till en början. Nashville var inte redo för Yoakams honkytonkmusik och tajta brallor. Det blev så småningom en flytt till Los Angeles där han mottogs bättre men countryvärlden var fortfarande inte särskilt intresserad av honom. Han fick glatt lira sin hillbillymusik på ruffiga punk- och rockställen.

1986 fick han så sitt första skivkontrakt och släppte debutplattan Guitars, Cadillacs, Etc., Etc. Och sedan den dagen har han väl varit en av de friskaste fläktarna inom den moderna countryn.

Min favoritlåt är hans "Fast as You" från 1993.


Så himla bra!

Gör det lätt för er och lyssna på hans greatest hits platta The Very Best Of Dwight Yoakam där alla hans härligaste låtar är samlade. Den finns på Spotify så klart.

Laura Bell Bundy pratar sönder sin nya låt

Ni gillar väl Laura Bell Bundy? Om inte så har ni osedvanligt dålig smak. Det är två år sedan hon släppte sin senaste platta. Så här tyckte jag om den.

Nu är hon på gång igen med en ny platta. I den här lilla videon kan vi höra henne fullständigt analysera sönder första singeln därifrån, versvis till och med. Den heter "That's What Angels Do" och verkar vara en mäkta avancerd historia.



Låten finns inte på Spotify ännu men har släppts i dagarna så kanske poppar den upp där så småningom. Något releasedatum för nya albumet verkar inte heller spikat. Another Peice of Me ska det dock heta.

Justin Townes Earle - Nothing's Gonna Change The Way You Feel About Me Now

Mager som en sockertopp.

Justin Townes Earle har släppt en ny platta med världens längsta titel. Jag har inte lyssnat frenetiskt på grabben men vill ändå påstå att han är en av de bättre countryrockarna därute. Han är dessutom flitig värre, Nothing's Gonna Change The Way You Feel About Me Now är hans femte studioplatta sedan 2007.

Justins heroinshica röst är långt ifrån farsan Steve Earles rockiga whiskeystämma. Men lillpojken Justin är ändå min favoritearle, jag gillar ju lite småseg countrypop och det är EXAKT vad han bjussar på på nya plattan (där blev det två på efter varann, kanse sådant man lär sig undvika på kommande skrivkurs i höst, Red. anm.)

Ironiskt nog är det dock plattans kanske svängigaste låt som jag mest tagit till mitt hjärta. "Baby's Got A Bad Idea" heter den och känns härligt 50-tal med blåsinstrument, pianosolo och sånt. Den är dock försvinnande kort, bara 2 minuter lång. En annan rivig visa är "Look The Other Way" men som också den är i kortaste laget.

Så klart finns det ett par fina lugna favoriter på albumet också. Finast är öppningsnumret "Am I That Lonely Tonight" och sista låten "Movin' On" som smattrar på i ett härligt truminferno.

Justin har släppt ett stabilt femte studioalbum. För det får han 3,5 (av 5) i betyg.

loppisfynd + random countrylåt

I helgen har det shoppats hejvilt. Igår var jag på stadsloppis och idag blev det ett besök till Östregårds ute i den småländska bushen.

Se vilka kap!

Svart kockumskål till morsan, 45 kr. Skål med hjärtan, okänt ursprung, typ en tia i pris. Djup tallrik från gefle porslinfabrik, också 10 kr. Glaskaraff i form av något djur, okänt ursprung, 55 kr. Och sist men inte minst, den lille rara negerpojken för bara 5 kr.

Men eftersom det här är en countryblogg jag bedriver bjussar jag även på den här härliga dängan från 2001. En helt fantastisk låt.

3 x pop

De tre bästa poplåtarna just nu (enligt en countrynörd).

3:a Alabama Shakes - Hold On



2:a Caligola - Forgive Forget



1:a Frida Hyvönen - Terribly Dark

Påskafton 2012

Som vanligt när det vankas storhelg åker jag på att jobba. Så idag har jag firat påsk på lasarettet. Vi festade på sill och kaffe. Det gör vi i och för sig varje helg. Men idag gjorde vi det kanske i Jesus ära.

blast from the past!

Kanske världens bästa countrylåt, Kenny Chesneys "She Thinks My Tractor's Sexy" från 1999.