Dylan LeBlanc - Cast The Same Old Shadow

Dylan LeBlanc, den struliga 22-åringen från Louisiana, har i dagarna släppt ett andra studioalbum. Förväntningarna från min sida har varit skyhöga eftersom hans Paupers Field från 2010 var en av de starkaste debuterna jag lyssnat på. Typ någonsin.

Lite tråkigt var det därför att upptäcka att Cast The Same Old Shadow vid första lyssningen kändes grötig och svårlyssnad. Här finns inga raka melodier som ju fina "If The Creek Don't Rise" och "Emma Hartley" från första plattan bjöd på. Ett par lyssningar senare kan man börja skönja ett par vassa melodier men det har hänt något med LeBlancs musik verkar det som. Han sjunger som han har något som fastnat i gommen och låtarna är sprängfyllda med en massa ylande instrument som sköljer över hans en gång så magnifika röst. Det känns som han har gjort det onödigt svårt för sig. Han skulle lätt kunna bära upp sina låtar med bara sin röst (om han spottade ut potatisen som fastnat i gapet) och en akustisk gitarr.

Med det inte sagt att Cast The Same Old Shadow är en skruttig skiva. Jag gillar ju grabben och han gör härlig countryrock som väl egentligen inte påminner om något som någon annan musiker gör just nu. Bäst är "Part One: The End", "Where Are You Now" och Comfort Me" och de växer för varje lyssning. Det ger mig också hopp för de andra låtarna, kanske är de alla små guldkorn som man måste vaska fram med ett tjugotals lyssningar. Men ska man verkligen behöva jobba så mycket för att avnjuta en skiva?

Jag gillar LeBlanc men här har han onekligen krånglat till det för sig och resultatet blir tyvärr ganska många snäpp sämre än föregående Paupers Field men det var ju också en lyckoträff av sällan skådat slag.

Så jag ger ändå ett okej betyg: 3 (av 5)