Have You Met Lera Lynn?

Det är namnet på Lera Lynns debutplatta. Jag hade aldrig hört talas om henne innan jag snubblade över en recension i DN.

Nu har det gått ett par dagar sedan dess och jag har fullstänigt grottat ner mig i hennes sköna americana/folk-debutplatta. Man hörde på första stroferna på öppningsspåret "Whiskey" att den här tjejen har något visst. Hon släpar sig fram mellan svajiga gitarrer och förtrollande melodier på ett sätt som imponerar, man skulle tro att hon skrotat runt i branchen i fyrtio år minst.

De lugna låtarna är fina överlag. I synnerhet det lilla mästerverket "Bobby, Baby" som är en mörk historia i klassisk countrymanér, det sups och folk är döda och eländiga och så vidare.

Betydligt lättsammare är det då på "Happy Ever After", en charmig liten visa på blott 2.34 minuter. På ett par låtar är det lite rockigare tag som gäller. "Gasoline" är en sådan och också en av plattans bättre spår.

Lera Lynn behärskar uppenbarligen både de lugnare och de mer hetsiga låtarna och det känns som att hon är en rätt så kompetent artist på alla sätt och vis. På ett par låtar är det lite väl segt tempo men överlag är det en debut som ger mersmak.

Betyg: 4 (av 5)

Hur fräsig får man se ut egentligen?