Sam Outlaw live i Gillestugan i Storebro

Den urbana cowboyen från Kalifornien rivstartade i lördags sin Europaturné på ett fullsatt Pustervik i Göteborg. Igår var han i Gillestugan i Storebro, visserligen också fullsatt men ett par hundra färre i publiken. Tvära kast för en up-and-coming countrystjärna.

Men platsen gör egentligen det samma när man som Sam Outlaw begåvats med en riktig guldstrupe till countrystämma. Har man också turen att ha en sidekick i form av sagolikt vackra och kompetenta sångerskan och gitarristen Molly Jenson så är det svårt att misslyckas. Det ska ändå nämnas för protokollet att Storebros skönhet är en av Sveriges bäst bevarade hemligheter. Åk dit om du missat denna småländska pärla!

Kvällen till ära hade den pittoreska byn också välsignats av en okaraktäristiskt ljummen väderlek, det var faktiskt varmare utomhus än inne i stugan. Men i takt med att stugan fylldes av countrytörstande smålänningar steg också temperaturen. Så pass att Sam svettades ymnigt på scenen, tyvärr rykte därför både kavaj och cowboyhatt relativt tidigt under spelningen och kvar på scenen stod en lillgammal 33-åring i välsittande jeans och skjorta, särskilt mycket country utstrålade han inte. Men jag gillar Sams minimalistiska stil och scenspråk, och det smådryga mellansnacket kommer man bara undan med om man är en riktigt skicklig musiker och vet om det. För trots att han egentligen bara har en fullängdare och en EP under bältet så lyckades han fylla hela två set på cirka en timme vardera.

Första setet öppnade med "It Might Kill Me" följt av "Who Do You Think You Are", två personliga favoriter så givetvis en stark öppning i min bok. Därefter plöjde han igenom flertalet av sina låtar från debutplattan Angeleno. Trots att det är en av fjolårets bästa countryplattor lyfte låtarna lite extra i nedstrippade akustiska versioner, det var ju bara Sam och Molly med varsin gitarr på scenen.

Andra setet bjöd på ett par fler hits från Angeleeno, bland annat själva titelspåret som han dedikerade till plattans producent Ry Cooder. Här fick man också avnjuta ett par sprillans nya spår som bådar riktigt gott inför framtiden. Ett par covers betades också av, bland annat Townes Van Zandts "If I Needed You", som Sam mycket riktigt påpekade blivit fullständigt "söndercovrad" genom åren. Setet avslutades med riviga duetten "Keep It Interesting" och man undrade varför i hela friden Molly Jenson inte får mer soloutrymme i bandet när hon fullständigt slår knock out på en i blott en vers.

Extranumret bestod i någon Merle Haggard cover. Jag tillhör den udda skara countryfanatiker som inte är frälst vid gamla countrystofiler så har ingen aning om vad det var för låt men fint var det.

Bäst: "Ghost Town", "Cry For Me", "Love Her For A While", "Keep It Interesting"

Instagram @barabaraberra

Gillestugan in all its glory.

Efter showen skulle jag shoppa merchandice. Jag brukar försöka hinna dit före artisterna för att undvika att stå och stamma framför mina idoler men igår var jag inte snabb nog. Efter ett kort (och värdigt) tack till Molly dök Sam upp från ingenstans och vi skakade tass och hann under ett förvirrande samtal avhandla amerikansk och kanadensisk rivalitet, min så kallade countryblogg (vilket Sam först uppfattade som en countrybar och hann bli helt lyrisk över att jag drev en sådan) och min kärlek till Sam och det faktum att jag förmodligen var först i Sverige med att upptäcka honom.

Jag har tidigare påstått att det skulle införas alkolås på kändisträffar men efter gårdagens magplask skulle jag vilja införa en obligatorisk sexa whiskey inför allt samkväm med artister. Hoppas han var tillräckligt onykter på sin medtagna vinflaska att han idag glömt bort den obskyra countrybloggerskan som i stundens hetta inte ens kunde minnas vad hennes egna blogg heter.

En stor eloge ska också riktas till förbandet Hometown Marie från Mariestad som trots att de kapat bandet på två man för kvällen bjöd på solid country. Jag var särskilt imponerad av sångaren Oskars mustiga röst. "Light It Up" var deras bästa låt.

Som alltid i Gillestugan i Storebro, en alldeles magisk musikkväll.

Sunny Sweeney & Brennen Leigh - "But You Like Country Music"

Sångfåglarna Sunny Sweeney och Brennen Leigh har slagit sina små huvuden ihop och skrivit en skojfrisk countryvisa. Det var ett himla trevligt initiativ tycker jag för de är två personliga favoriter.

Se här.



På Spotify finner ni även en tajtare studioversion.

Elliphant - Living Life Golden

Tillhör ni den lilla tragiska skara som följt den här bloggen slaviskt så känner ni till att jag är smått förälskad i Ellinor Olovsdotter, mer känd som Elliphant. Den 30-åriga artisten släppte 2013 sin fantastiska debutplatta A Good Idea. Med svängiga reaggaetoner och distinkta texter fick hon hela musiksverige i gungning, till och med den här gamla countrybloggerskan.

Debutplattan var magnifik men efterföljande platta One More blev lite av en besvikelse, även om titelspåret var en av 2014 års bästa låtar. Nu är hon aktuell med sin tredje studioplatta Living Life Golden.

Reaggeinfluenserna är kanske inte riktigt lika tydliga som tidigare men Elliphant bjuder ändå upp till dans på skivan med det besynnerliga omslaget. Här bjuds man på solida popspår som är svåra att värja för trots att det inte alls håller samma tempo som låtarna på debutplattan. Singlarna "Step Down" och "Spoon Me" är trots sina lugna beats riktigt medryckande. Kanske är det faktiskt i de lite lugnare spåren som Elliphant riktigt hittar hem. Plattans bästa spår är nämligen en annan lugn bit med, "Love Me Badder" (med den finurliga dubbeltydiga titeln).

Elliphant knockade mig fullständigt med sin debutplatta för tre år sedan. Living Life Golden kommer egentligen aldrig i närheten av samma knock out men jag tycker ändå det är ett steg i rätt riktning.

Betyg: 3,5 (av 5)

Southern Family

Southern Family är ett så kallat konceptalbum. Vet inte om det är ett vedertaget begrepp på svenska men på engelska är ett concept album en studioplatta med ett gemensamt tema. Southern Family innehåller låtar som alla handlar om att växa upp i södern. Ett något torftigt tema kan tyckas men lyckas man som producenten Dave Cobb få la créme de la créme av den moderna countryeliten att ställa upp och skriva varsin låt så kan man kanske se förbi det fåniga upplägget.

Plattans artister består i princip bara av personliga favoriter, det är nästan som Cobb läst min countryblogg. Till exempel gör Holly Williams en efterlängtad comeback med finfina "Settle Down", som man har saknat den rösten! Miranda Lambert och Brandy Ckark gör också starka insatser och håller den kvinnliga countryfanan högt, i övrigt är det något av en sausage fest. Zac Brown Band, Jason Isbell, John Paul White, Brent Cobb, Jamey Johnson, Anderson East, Shooter Jennings, Rich Robinson och Chris Stapleton (med frun Morgan Stapleton förvisso) utgör resten av albumet.

Jag gillar överlag tjejerna bäst men Zac Browns sammetslena röst på "Grandma's Garden" är svår att motstå. Likaså svänger det härligt om Anderson Easts "Learning" och Jason Isbell gör som vanligt en solid sånginsats.

Det finns egentligen inte mycket att klaga på här men pretentiösare album får man leta efter.

Betyg: 3,5 (av 5)

Gabriel Kelley live på Kafé De Luxe

Amerikanska countrysångaren Gabriel Kelley är just nu på turné genom landet. Igår svängde han förbi den lilla krogen på Sandgärdsgatan 19 för en gratisspelning i matsalen. Givetvis var den här snåljåpen på plats.

Kelley entrade scenen mol allena punktligt klockan 20 och rev utan närmre presentation av en visa, det var fint på alla sätt och vis men tyvärr svårt att höra honom för vi hade oturen att få södra Sveriges störigaste middagssällskap bredvid oss. De pratade i onormalt hög samtalston och dessutom på skånska. Även om man ovetandes råkar hamna i en gratisspelning förstår man väl att man inte ska överrösta artisten? Men är man skåning förstår man kanske inte mycket alls.

Ja väl, efter att tag hade man vant sig vid skåningarnas bröl och Kelley framme på scenen blev också varmare i skinnvästen, cowboyhatten och den lilla tamburinen han satt på foten. Han sjöng ut mer och efter ett tag hade han också vunnit över ett par stycken ur de störiga skånska sällskapet. Kelley lirade i dryga timmen och bjöd på mestadels egenskrivet men även en solid "Shoreline" cover. På det stora hela en trivsam show men det är något i hans musik som inte riktigt hittar hem hos mig, jag kan liksom inte riktigt krysta fram något riktigt intresse för honom. 

Alternativt var jag bara sur för att jag efter spelningen skulle vidare till nattjobb och därför fick sitta nykter, kanske hade jag stått längst fram med en tändare i handen och svajat med armarna i takt med musiken om jag fått svepa 4-5 fatöl.

Gabriel Skäggey.

Jana Kramer - "I Got The Boy"

Jag gillar den här låten så mycket att jag skäms. Resten av låtarna på Kramers andra platta Thirty one är faktiskt inte heller så pjåkiga. Finns på Spotify, där ni även finner hennes debutplatta som bjuder på vassa spår som "Whiskey" och snärtiga "Why Ya Wanna".

Ja så här torftiga inlägg blir det när mellosäsongen är över.

Caleb Caudle - Carolina Ghost

Ibland springer man på en platta där man vet från första tonerna att man kommer spela den om och om igen. Precis så är det med Caleb Caudles tredje studioplatta, när öppningsspåret "Gotta Be" tuggar igång är man redan ett stort fan.

Caudle är en tämligen ny bekantskap för mig och google ger mig inte heller någon väldigt klar bild av honom. Han finns till exempel inte på Wikipedia och ungefär där slutar min researchförmåga. Men  det räcker kanske att veta att han har den fylligaste av countrystämmor och skriver låtar som träffar rakt i hjärteroten.

Musikstilen är av arten klassisk country. Så som den spelades på det glada 90-talet och millenieskiftets början, då jag tog countryn till mitt hjärta. Bästa spår är svåra att utnämna då Carolina Ghost håller mycket hög lägstanivå, men "Borrowed Smiles" svänger det nog lite extra om och lugna bitarna "Tuscaloosa" och "White Doves Wing" får man bara inte missa.

Årets hittills bästa upptäckt!

Betyg: 4,5 (av 5)

Vackert omslag!

Anna Ternheim live på Konserthuset

Lilla Växjö gästades i afton av Sveriges bästa Singer/songwriter Anna Ternheim. Givetvis var Sveriges bästa countrybloggerska/sjuksköterska på plats för att se henne. Konserten ägde rum i konserthuset och var således en klassisk sittkonsert vilket jag brukar vara ett stort fan av. Men torftigare konsertlokal får man leta efter, dessutom utomordentligt obekväma stolar. Men jag hade kunnat sitta i lava och ändå njutit av denna mäktiga kvinna.

Anna Ternheim har varit en personlig favorit sedan 2011 då hon släppte mästerverket The Night Visitor med tydliga countryinfluenser. Resten av hennes repertoar osar betydligt mer pop men är inte kattkiss för det, faktiskt är hon nog det bästa vi har i musikväg i Sverige.

Viktor Olsson värmde upp scenen åt Anna. Han sjöng visor från hjärtat med blott en akustisk gitarr som komp. Jag vet inte mycket om honom men har efter ett tafatt Googlesök förstått att han är en hyllad debutant på 22 jordsnurr. Hans spelning var helt okej men mestadels en seg väntan på huvudnumret.

Så var det äntligen dags för Anna. "Hours" från senaste plattan öppnade och man fick hålla rejält i hatten för det rådde ingen hejd på öset. Ljuspelare for över hela scenen och volymen var klart över skadlig nivå. Vanligtvis brukar jag bli förbaskad på artister som tar sig friheten att ge publiken tinnitus och EP-anfall men kvällens bästa stunder var paradoxalt nog de då lamporna blinkade som mest, el-gitarrerna gnisslade som värst och Anna yrde runt på scenen som bäst.

Men det var inte bara fullt ös medvetslös. Det bjöds på pianoballaden "Shoreline" (utan att nån ens behövde be om den) och den moderna klassikern "The Longer The Waiting The Sweeter The Kiss" som enda(?!) låt från min favoritplatta The Night Visitor. Det bjöds också på en alldeles lagom dos mellansnack och bara det visar på stort artisteri.

Sammanfattningsvis en förträfflig spelning även om basen fortfarande dallrar lite obehagligt i hjärtat på mig.

Bäst: "What Have I Done", "Let It Rain"

Jag köpte en tisha och fyllde den med simmartriceps.

Melodifestivalen 2016: Final

Äntligen är vi framme vid årets mellofinal. Som vanligt när det vankas final upptäcker jag att jag snudd på älskar varenda låt. Jag delar därför ut skyhöga poäng och struntar fullständigt i att man bara kan ge 12 poäng till en artist. Men först lite sus kring programlederiet, mellanakter etc. som finaldagen till ära också tilldelas klassiska jurypoäng.

Jag vill till att börja med ge en stor eloge till William Spetz som visade sig vara klippt och skuren för att leda schlager. Han var som en manlig version av Gina Dirawi minus hennes ironiska underton och smärtsamt gälla stämma som genomsyrar allt hon säger. William får 12 poäng. Som pausunderhållning var Sarah Dawn Finer småkul som Lynda Woodruff, Eurovisions egna utsände reporter. Hon får 8 jurypoäng av mig. Måns Zelmerlöw bjöd på en antimobbningsång i form av en akustisk version av "Heroes" ihop med en barnkör. Givetvis var det trivsamma minuter men den här typen av "kraftfulla ställningstaganden" (Expressens ord, inte mina) står mig upp i halsen. Att vara emot mobbning är ungefär lika vågat som att göra en simvändning med näsklämma, helt riskfritt. Måns får 6 poäng från juryn, det vill säga jag. Vi bjöds också på ännu ett medley med en massa mediokra hits från sista femton åren, det var festligt men tämligen meningslöst, 4 jurypoäng. Jonas Gardell höll i schlagerskola och stirrade karakteristiskt in i kameran som en sinnessjuk, 6 jurypoäng.

Men nog om detta, nu till själva tävlingen som ju bestod av hela 12 nummer. Jag ska därför försöka fatta mig kort för jag vet inte om någon överhuvudtaget bryr sig om dessa pretentiösa schlagerinlägg.

1. Panetoz - "Håll om mig hårt" - 8 poäng
Försvann lite i kölvattnet bland startfältets övriga pangnummer men man kan inte förneka att det svänger och bara det genererar relativt höga poäng i dessa sammanhang.

2. Lisa Ajax - "My Heart Wants Me Dead" - 10 poäng
Den här pampiga popballaden har vuxit för varje lyssning. Förutom en aningen stillastående Ajax och en märklig låttitel finns inte mycket att klaga på.

3. David Lindgren - "We Are Your Tomorrow" - 2 poäng
Stackars David, så hopplöst ute. Fem år efter alla andra upptäcker han lasern och petar in den lite varstans i sitt högst mediokra sång- och dansnummer. Men värst av allt, han ska vara med i schlager tills han vinner säger han.

4. Saraha - "Kizunguzungu" - 12 poäng
Trots Sarahas snudd på patologiskt stela höfter har jag svårt att ogilla detta afrikanska fyrverkeri till schlager. Det är väl jag och dagisbarnen, och tydligen har inte dagisbarnen tillgång till telefon för Saraha slutade på en blygsam 9:e plats.

5. Oscar Zia - "Human" - 10 poäng
Jag har rysligt svårt för Oscar Zia. Jag fattar inte var han kom ifrån och plötsligt var han överallt. Nu har jag hunnit vänja mig något vid hans massmediala närvaro och då kan jag också unna mig att njuta av hans storslagna "Human" som han finaldagen till ära satte som ett smäck även om kören får ta på tok för mycket sångutrymme i refrängen, Oscar hörs ju knappt!

6. Ace Wilder - "Don't Worry" - 10 poäng
Ett helt eget nummer i sammanhanget och med en artist som inte slutate med blöjor och napp igår, uppfriskande! Dessutom bästa dansen.

7. Robin Bengtsson - "Constellation Prize" - 8 poäng
Robin Bengtsson ställde sig på en liten cylinderformad scen och brände av vass sång och skickligt luftmunspel. Stabilt men kanske lika trist som hans "artistnamn".

8. Molly Zandén - "Younverse" - 6 poäng
Jag hörde denna på radion häromdagen och tyckte den var riktigt bra, men i lördags blev det platt fall.  Tre fullständigt ointressanta minuter. Synd det på en helt okej låt.

9. Boris René - "Put Your Love On Me" - 12 poäng
Den stiliga sångfågeln från Degerfors har blivit en liten favorit. När han dessutom i lördags som enda person i startfältet(?) hottat upp sin outfit till en elegant vit kostym hade han redan innan han börjat sjunga håvat in 12 pinnar från en mycket enig jury på Kerstin's Country Music Blog's redaktion.

10. Frans - "If I Were Sorry" - 12 poäng
Ord är överflödiga. Sällan har väl någon artist varit en så given vinnare.

11. Wiktoria - "Save Me" - 12 poäng
Wiktoria med dubbelv hade hag snudd på glömt bort men vilket nummer alltså! Och vilken röst!

12. Samir & Viktor - "Bada nakna" - 10 poäng
Jag kan inte hjälpa det men jag gillar detta. Grabbarna gick dock på knock och slutade tolva. Ändå är det denna låt vi kommer nynna på långt in på nästa schlagersäsong.

Trots ett par riktigt katastrofala deltävlingar landade finalfältet ändå i tolv riktigt bra låtar. Frans kammade hem sångfågeln, slutet gott allting gott.

Det här var Kerstin från Kerstin's Country Music Blog som nu checkar ut som schlagerreporter. Väl mött i Globen när den internationella tävlingen drar igång, eller i verkliga livet om ni känner mig privat.

Frankie Ballard - "It All Started With A Beer"

Nu är det dags att väga upp all schlager med lite country. Detta är ju en countryblogg trots allt. Därför bjuder vi här på redaktionen på lite alkoholromantik med Frankie Ballard denna träliga tisdagsmorgon i mars. Mycket nöje!

Melodifestivalen 2016: Andra chansen Halmstad

Melfezten var i lördags i Halmstad. Musikalstjärnorna Peter Jöback och Ola Salo stod för programlederiet men hade visst glömt att ta sitt nyponpulver den dagen för de var okaraktäristiskt stela. Gina Dirawi framstod som rena programledargeniet i jämförelse.

Så till musiken. Förutsättningarna var enkla; fyra dueller, vinnaren i vardera duell vidare till final.

Duell nummer ett stod mellan Panetoz och Molly Petterson Hammar. Molly gjorde sitt bästa men svenska folket föll för de dansanta herrarna och röstade Panetoz vidare. Helt rätt i min mening.

Näst ut Albin & Mattias versus Boris René. Jag gillar Albin & Mattias töntiga låt men Boris "Put Your Love On Me" är bra på riktigt och i schlagersammanhang är det i princip den finaste komplimang man kan få. Boris vidare till final!

I duell nummer tre fick vi äntligen återse Saraha och hennes lilla mästerverk "Kizunguzungu". Som jag älskar denna låt! Stackars Isa var lika kul att titta på som sitt egna rotationsschema och i kontrast med Sarahas glada afro var det verkligen kvällens bottennapp. Saraha vidare, givetvis.

Sista duellen var inte direkt någon orgie i finkultur. Dolly Style tog sig an Samir & Viktor. Föga förvånande gick grabbarna segrande ut kampen. Grattis!

På lördag är det final! Då får jag finbesök av syster med barn så det ser jag rysligt mycket fram emot. I väntan på det avnjuter vi Frans vackra video till "If I Were Sorry". Jag tror han vinner på lördag.

Kerstin ber om ursäkt

Jag skulle vilja be så mycket om ursäkt till Dolly Style som jag i veckans schlagerrecension likställde med ett migränanfall. Jag skrev också att deras musik är hysterisk och hemsk PÅ ALLA SÄTT. Ouch.

Men jag som är en mycket stor människa kan ändra mig när jag uppenbart haft fel. Dolly Styles bidrag är förvisso hysteriskt men långt ifrån hemskt, introt till exempel tycker jag är rent underbart. Texten är simpel som en smurfvisa men jag må säga att det svänger om "Rollercoaster" alltså.

Arigato och förlåt.

Melodifestivalen 2016: Deltävling 4 Gävle

I lördags befann sig mellofesten i Gävle. Ungefär på samma breddgrad befann sig undertecknad, men med en helt annan agenda. Jag var i Mora för att heja fram min brorsa i Öppet spår på söndagen. Brorsan var snabb som en vessla men nog ordat om det. Triumfen har redan stigit honom åt huvudet.

Kvällens proglamderduo bestod i Gina (som vanligt) och Sarah Dawn Finer som verkligen blivit ett fullblodsproffs. Tyvärr fick hon ett tämligen trist manus att jobba med. Överlag borde SVT gaska upp sig gällande humordelen av programmet. Skämten är så simpla att man kan se dem komma flera kilometer innan punchline.

Så till musiken, som även den har en del övrigt att önska. Omgång fyra bjöd ändå på ett par ljusglimtar i mörkret. Skalan går idag därför i Bengt Fritiofssons klassiska solskala.

1. Eclipse - Runaways

Pudelrock hör inte hemma på ett schlagergolv, inte heller i ett modernt samhälle.
Betyg: 2 solar

2. Dolly Style - Rollercoaster

Dolly Styles hysteriska pop är verkligen hemsk på alla sätt. "Rollercoaster" var ungefär lika njutbar som ett migränanfall.

Betyg: 1 sol

3. Martin Stenmarck - Du tar mig tillbaks

Den gamle schlagervinnaren från 2005 ställde sig på scenen och sopade iväg säsongens, kanske faktiskt hela schlagerhistoriens sämsta melodi. Stort grattis till alla er som tog en treminuter pinkpaus precis nu.

Betyg: Solförmörkelse 

4. Linda Bengtzing - Killer Girl

Från en schlagerveteran till en annan. I svallvågorna av Stenmarcks flopp framstod detta som helt okej. Men egentligen var ju det här också bara ett sorgligt försök att klamra sig fast i en branch som sedan länge gått vidare från gladpop á la "Jag ljuger så bra". Ändå plus i kanten för Bengtzings showmannaship och stora triceps. 

Betyg: 2 solar

5. Frans - If I Were Sorry

Med en högst medioker sångröst och obefintligt scenspråk visade sjuttonåriga Frans vad svenska folket vill ha. De vill ha okonstlat och äkta, de vill inte ha tre minuter av hysteri. "If I Were Sorry" bestod egentligen bara av en liten tonslinga, men som den satte sig i bakhuvudet! Jag har nynnat på den nonstop sen jag först hörde den.
Betyg: 4 solar

6. Panetoz - Håll om mig hårt

Man får vara bra kliniskt deprimerad för att inte ryckas med i Panetoz glada sång- och dansnummer. Grabbarna levererade en svängig bit i klassiskt Panetozsnitt. Så klart inte lika bra som deras magiska "Dansa Pausa", men lika svängig!

Betyg: 4 solar

7. Molly Sandén - Youniverse

Det har gått inflation i den här typen av mörka och mystiska nummer. I år har ju även Isa och Oscar Zia stått och sett allvarsamma ut på en schlagerscen. För det första ska schlager vara glatt och otvunget, för det andra har jag svårt att ta deras tre minuter av melankoli på allvar när de resten av tiden mest utstrålar disneyklubb. Mollys låt var ändå helt okej, speciellt om man lyssnar på Spotify och slipper det dramatiska scenspråket (samtliga låtar finns ju nu ute i offentligheten).
Betyg: 3 solar

Vidare till final gick Frans och Molly. En andra chans får Panetoz och tyvärr också Dolly Style.

Frasse back in the day.

Billie the Vision and the Dancers live på Kafé de Luxe

Som så många gånger förr spenderades gårdagskvällen på den lilla oasen mitt i city, Kafé de Luxe. Billie the Vision and the Dancers bjöd upp till dans och lirade på den "stora" scenen kl. 22.

Tyvärr hade jag kvällstjänstgöring på lasarettet så var inte på plats förrän 22.30, ovärdigt nykter och håret i hygienriktig hästsvans. Trots min mycket sobra uppenbarelse höll jag på att inte få komma in. Tydligen var det fullt. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig det så stod som i chock och stirrade ut portvakten. Tillslut släppte han in mig bara för att slippa mig.

Nere i källaren var det smockat på ungdomar och en och annan senior som undertecknad. Stämningen var hög och bandet var givetvis i full gång. Jag har sett dem två gånger tidigare och man måste ju lyfta på hatten åt deras förmåga att få med sig en publik. Deras låtrepertoar och musikstil är jag väl i övrigt inte något jättestort fan av. Spelningen höll på ett par låtar för länge kan jag tycka i övrigt ska ingen skugga falla över de glada indiepopparna.

Efter spelningen gavs äntligen en möjlighet att gå till baren och köpa öl. Jag vet inte mycket av livet men jag vet att en öl aldrig smakar så gott som precis efter kvällsarbete.

Tydligen är de nara fyra tappra själar kvar i bandet.

Dylan LeBlanc - Cautionary Tale

Det har nu gått sex år sedan countryrockaren LeBlanc släppte sin magnifika debutplatta Paupers Field. Förutom en högst medioker uppföljningsplatta från 2012 har det varit märkligt tyst från den unge talangen.

Men nu är han åter aktuell i och med sin tredje platta Cautionary Tale. Som väl är har han också hittat tillbaka till gammal god countryform. Plattan öppnar starkt med titelspåret och sen bara rullar det på i en behaglig lunk. Visst kan man sakna de här sagolika spåren som till exempel "Enma Hartley" och "If Time Was For Wasting" från debuten, men man kan väl inte straffa en artist i all evighet för att han vid tjugo års ålder släpper sitt livs platta?

Cautionary Tale var ändå ett kliv i rätt riktning för att etablera sig bland den snåriga genren manliga countryrockare med ett ansikte för radio. Bästa spår är "Paradise".

Betyg: 4 (av 5)

Hela Dylans repertoar finns på Spotify!

Elle King - Love Stuff

Elle King släppte för ett år sen sin debutplatta Love Stuff, men först nu har jag alltså upptäckt henne. Elle är född 1989 så enligt mina beräkningar är hon cirka tolv år gammal. Men vilken talangfull tolvåring sen! Hon sjunger med en kraftfull whiskeyraspig stämma och debutplattan är smockad med härliga melodier. Bäst är "Ex's & Oh's" som gjort stor succé i Amerika och till och med blivit Grammynominerad till bästa rocksång.

Hennes musikstil är en blandning av just rock, country och soul. Åtminstone enligt Wikipedia. Så det får vi väl lita blint på eller kan vi bilda en egen uppfattning, Love Stuff finns på Spotify. Jag har ännu inte hunnit lyssna in mig så mycket så jag reserverar rätten att ändra åsikt om henne framöver.

Melodifestivalen 2016: Deltävling 3 Norrköping

Hello musiclovers! Här kommer det ni alla väntat på, veckans schlagerrapport. Gårdagens deltävling ägde rum i Norrköping och var ett klart kliv framåt från förra veckan. Men det fanns i ärlighetens namn ingen annan riktning att kliva i efter den sorgliga omgången. Flaggorna vajar fortfarande på halv stång över Malmö stad skulle jag tro.

Gina Dirawi delade igår programledarrollen med Henrik Schyffert. Det hela flöt på tämligen smärtfritt även om han är ett störigt stycke människa.

Så till musiken som för en gångs skull inte fick en att vilja trycka in en kalasjnikov i käften och fyra av. Betygsskalan går idag i klassiska jurypoäng, 2, 4, 6, 8, 10 och 12. Således blir någon stackare utan poäng.

Saraha - "Kizungozungo" 12 poäng
Åh vad jag älskade detta! Det var färg, dans, glädje och swahili. Ett riktigt klassiskt schlagerrecept. Jag dansade loss under Markus Larssons snåla poäng (han gav bara 2 plus till detta).

Swingfly feat. Helena Gutarra - "You Carved Your Name" 0 poäng
Förutom den fåniga titeln var det här inte så illa pinkat  av den udda duon. Men jag kan inte för mitt liv minnas hur det lät och det är sällan ett gott betyg.

Smilo - "Weight of the World" 8 poäng
Jag inser ju att det hade varit gängse praxis att såga detta längs med fotknölarna. Hela bidraget ber ju om att hånas. Men jag gillar låten och jag gillar att grabbarna helt oblygt verkar fullständigt älska sin tropical house musik, det är så de kallar sin genre. Kanske skulle de gått all in med hawaiiskjorta och palmer för att gå genom rutan mer.

After Dark - "Kom ut som en stjärna" 2 poäng
Det här var ingen ny "La Dolce Vita" direkt men refrängen svängde rätt bra.

Lisa Ajax - "My Heart Wants Me Dead" 10 poäng
Med en pipa av guld blåste lilla Lisa liv i den här mediokra poplåten. Jag minns inte riktigt hur låten gick men jag gillar sångerskan starkt.

Boris René - "Put Your Love On Me" 6 poäng
Stiliga Boris bjöd på bäst sittande kostymen och ett helt okej sång- och dansnummer. Eventuellt var han något övertänd, men vem var inte det? (Se bild ovan).

Oscar Zia - "Human" 4 poäng
Markus Larsson gav detta 4 plus, jag hade därför sett fram emot en mäktig popballad. Men hade Markus ens lyssnat på samma låtar denna vecka? Zias "Human" var väl förutom ett snyggt bildspel tre minuter skrik. Det var väl dessutom mest kören som sjöng i refrängerna? Jag fattar ingenting. Jag fattar inte heller storheten i Oscar Zia som artist mer än att han bokstavligt talat verkar vara två meter lång.

Vidare till final gick trots allt Zia och lille Ajax. Glädjande nog gick alltså Saraha "bara" till andra chansen vilket innebär att vi kan dansa vidare till "Kizungozungo" eftersom den inte blockas som finalbidragen. Stiliga Boris René knep den andra andra chansen.

Näst vecka drar vi till Gävle. Hej så länge.

Spotifylista: februari

Prisa gudarna, här kommer skatteåterbäringen! Skoja bara, det är bara årets första spotifylista.

Länk här.

God bless instagramfilter!

Melodifestivalen 2016: Deltävling 2 Malmö

Då har vi kommit till del två i jakten på Sveriges bästa melodi. Tyvärr fann vi den inte i Malmö, vi kanske istället tappade hoppet om mänskligheten. Här kommer en snabbresumé.

Gina Dirawi fick denna vecka leda festen själv. Charlotte Perelli petades ju i sista stund på grund av att hon florerar i Comviqreklam. Tydligen är det strikt förbjudet att leda melodifestival och göra reklam. Men det är visst fritt fram att sjunga en massa extranummer och fåna sig i små sketcher med Gina, så det utnyttjade SVT å det grövsta och på kuppen fick ju Comviq tusen gånger mer gratisreklam än om de bara låtit henne leda skiten utan krusiduller.

Så till den så kallade musiken. Kvaliteten var denna omgång så låg att betygsättning helt utgår.

Först ut David Lindgren med "We Are Your Tomorrow". Bara på den pretentiösa titeln kunde man ju ana oråd, och mycket riktigt var Davids nummer också ett övertänt musikalnummer.

Näst ut Viktor och Natten med "100 %". Trots att det i skrivande stund bara gått någon timme sedan programmet slutade har jag inget minne alls av Viktor och den här natten. Det är ett svart hål i mitt liv, tre minuter jag aldrig får tillbaka.

Sedan kom tre tjejer på raken. Molly, Isa och Krista. Givetvis sjöng de varsin låt men i mina öron var det bara en lång smörja av oinspirerad schlagerpop.

När man trodde att the botten was nådd entrade Patrik Isaksson, Tommy Nilsson och Uno Svenningsson scenen och sjöng "Håll mitt hjärta hårt". Själv var jag bra sugen på att slita ut mitt hjärta för att få ett stopp på lidandet.

Sist ut kvällens enda utropstecken, Wiktoria (utan natt) med "Save Me". Wiktoria bjöd på ett stabilt sångnummer med skojigt bildspel på sin naturfärgade kroppsstrumpa. Tydligen är det inte svårares än så att komma till final, för det gjorde hon ihop med David Lindgren.

En andra chans får Molly Pettersson Hammar och Isa.

Huvaligen vilken hemsk kväll. Nu glömmer vi detta och blickar framåt mot deltävling nummer 3 i Norrköping.

Hårkvalitet: 100 %

Lucinda Williams - The Ghosts of Highway 20

The Ghosts of Highway 20 är Lucinda Willams tolfte studioplatta och föga förvånande har den 63-åriga countryrockaren släppt ännu ett litet mästerverk. Någon recensent på Svenska Dagbladet beskrev soundet på nya plattan som att det låter som hon sjunger halvliggande på en bardisk. Det är en ganska träffande beskrivning av hennes artisteri i stort tycker jag. För Lucinda Williams musik är lika rak och ärlig som en förfriskad krogbesökare som slänger ut sin hjärtas sorger. Williams gör det dock med lite mer finess än ditt lokala fyllo.

Förutom tolv nya originallåtar bjuds man på en trivsam cover av Bruce Springsteens "Factory" och en formidabel musikalisk version av Woody Guthries roman "House of Earth". Av originalspåren är det svårt att välja ut favoriter, allt flyter på i ett behagligt tempo och precis som titeln syftar på så tas man med på en resa genom landsbygden kring Highway 20.

Lucinda Williams tolfte platta är ett pärlband av mäktig amerikana, man upphör aldrig att förvånas över den till synes bottenlösa låtskatt hon har i hjärtat. Dessutom har hon ju branchens vassaste stämband.

Bästa spår: "Ghosts of Highway 20", "If  My Love Could Kill", "House of Earth"

Betyg: 4,5 (av 5)

Finns ej på Spotify, men på iTunes för blott 99 riksdaler.

Melodifestivalen 2016: Deltävling 1 Göteborg

Nu har vi åter kommit till den tiden på året då lördagarna spenderas framför tv-rutan med godis, chips, öl och spypåse. Det är alltså melodifestivalsäsong och som sig bör så kommer norra Europas vassaste musikblogg rapportera frenetiskt från tillställningen. Så håll i hatten. Nuuuu kör vi!

Programledarna för i år är Gina "jag är med överallt fast jag inte ens är särskilt bra" Dirawi plus en ny sidekick varje vecka om jag förstått det hela rätt. Igår hette parhästen Petra Mede och henne gillar jag starkt. Hon är åtminstone inte 90-talist.

Gina och Petra var stabila rakt igenom men man kan ju tycka SVT borde ge någon annan chansen nu. Charlott Perelli fick den i och för sig men sjabblade bort den.

Nu till själva tävlingen som igår bestod av blott sex nummer. Anna Book hade som bekant nesligt diskats i sista stund eftersom uppskattningsvis fyra moldaver hört låten förut, och med den enorma fördelen kan man givetvis inte få tävla!

Eftersom det var så få nummer bjussar jag på ambitiösa betyg och motiveringar till samtliga bidrag. Betygskalan går idag i den klassiska femgradiga.

1. Samir & Viktor - "Bada nakna"
Av gårdagens sju låtar är "Bada nakna" den enda jag kan sjunga på idag. Jag blir dessutom på gott humör av den. Mycket mer begär man väl inte av en schlagerdänga?

Betyg: 4

2. Pernilla Andersson - "Mitt guld"
Herregud vilken snoozefest. Det är för mig en gåta hur den här typen av nummer år efter år väljs ut till tävlingen. Ge mig glitter och glamour!

Betyg: 1

3. Mimi Werner - "Ain't No Good"
Det här va ain't no good som sångaren själv mycket riktigt påpekade. Men det var i alla fall en snygg outfit och den uppenbara flirten med countrygenren genererar åtminstone lite tröstpoäng.

Betyg: 2

4. Albin & Mattias - "Rik"
Den här låten handlar alltså inte om ren intermittent kateteriserng. Synd det, för det vore ju i alla fall lite originellt. Istället handlar den om att man kan vara rik på kärlek. Ändå pluspoäng för trallvänlighet.

Betyg: 3

6. Robin Bengtsson - "Constellation Prize"
Detta var kvällens stora utropstecken. Den gamle idoldeltagaren bjöd på ett riktigt tjusigt och avskalat nummer med kvällens bästa sång dessutom.

Betyg: 4,5

7. Ace Wilder - "Don't Worry"
Kvinnan med den pösiga byxan har man inte sett mycket av sedan hon senast stod på ett schlagerggolv år 2014. Men den som väntar på nåt gott. "Don't Worry" är kanske inte riktigt lika vass som "Busy Doin' Nothing" men i den mjäkiga konkurrensen seglar den upp i toppskiktet ändå.

Betyg: 4,5

Vidare till final gick Robin och Ace och en andra chans får de båda grabbduosarna.

Nästa vecka drar melfest till Malmö. Då hoppas jag på fler såna hör festliga klipp. Kvällens bästa!

Jeanne Jolly - "Matches and Gasoline"

Jeanne med det festliga efternamnet är en helt ny bekantskap för mig. Jag vet inte mycket om henne mer än att hon kommer från North Carolina och att hon har något frireligiöst över sig. Hennes senaste platta A Place To Run innehåller blott åtta spår, sju halvdåliga och ett fantastiskt.

Så strunta i plattan som helhet och gotta er enbart i öppningsnumret "Matches and Gasoline" för det har verkligen något visst över sig.

Jolly finns på Spotify!

Todd Grebe & Cold Country – Citizen

Todd Grebe är inte din vanliga tretton-på-ett-dussin-countrymusiker. Han lirar honky tonk och får det att låta modernt. En helt osannolik bedrift egentligen.

Inte för att jag tror Grebe och hans band bryr sig så mycket om vad som är inne. På Citizen finns inga intentioner att hamna på radions topplistor, här verkar bara finnas en genuin vilja att skapa bra musik. Att säga att de lyckas är en underdrift. Citizen är en riktig guldgruva för alla oss countrynördar som älskar gnissliga fioler och baktakt. Men det bjuds också på ett par lugnare bitar som bärs upp av Grebes hemtrevliga röst, till exempel ”You’ll Never Find Me” och ”Brown Hair”.

Det var längesen jag hörde en countryplatta med så mycket hjärta. Kanske rinner det något speciellt i vattnet uppe i Alaska där Grebe lever med frun Angela och barn. Angela är förresten också med i bandet och spelar fiol och bjuder på en del sång. Eller så råkar Grebe bara vara en ovanligt talangfull musiker.

Uppfriskande är det i alla fall med countrymusiker som går sin egna väg och som dessutom gör det riktigt bra.

Betyg: 4,5 (av 5)

Kulturnatten 2016

Som vanligt när det vankas kulturnatt i den här staden går graderna neråt nollan och luften fylls med en fuktig, vedervärdig kyla. I sedvanlig ordning är jag också underklädd trots att jag lider av grav köldallergi, att jag aldrig lär mig!

Kulturnatten i Växjö är ett initiativ från Växjö kommun där hela stadens ateljéer, teatrar, uteställen och andra etablissemang håller öppet all night long och bjuder på kultur i alla dess former. Det hela är mycket hektiskt och man tänker varje år att det ju är urbota korkat att trycka in allt på samma natt. Hur som helst verkar det vara så här kronobergaren vill konsumera sin kultur för folk hade verkligen gått man ur huse för att insupa den kulturella andan. För många innebär visst kultur att man går till en krog och dricker öl. Det var smockat i barerna. Och handen på hjärtat så finns det väl ingen vackrare konstform än en kall bärs i vinternatten? Eller en kall bärs punkt.

Av kulturnattens kulturutbud gladdes jag särskilt av minitrumpeterna under invigningen som bjöd på en fanfar som var lika enkel som vacker. Därefter bjöds man på ett gammeldags fyrverkeri orkestrerat av Pyro Smålands krutbruk. Eldklot for åt alla håll och kanter och det var en kittlande upplevelse eftersom man inte hade en aning om det hela gick enligt plan eller om det gick käpprätt åt helvete. Det var oavsett vilket mycket vackert i den svarta natten.

Det är förövrigt ett smärre mirakel om ingen trillade och bröt höften där uppe på kullen vid Ringsberg och Kristineberg där invigningen ägde rum. Det var kolsvart och på marken låg sladdar, rötter och annat livsfarligt som kan innebära början på slutet för den åldrande människan. Inte okej Växjö kommun!

Efter invigningen åt vi burgare på stans senaste burgarställe Umami Monkey och sen blev det öl på Bishops följt av eldshow utanför museet följt av avslutningsöl uppe på Tak. Där var det så mycket folk att vi bokstavligt talat fick stå ute på taket i den sibiriska kylan och inta vår dryck.

Jag gillar den här typen av evenemang men ser ändå stor förbättringspotential. Till nästa år hoppas jag därför på öltält med infravärme. Tack för mig.

Fyrverkeriet i bakgrunden

John Moreland – High On Tulsa Heat

Oklahomasonen började sin musikaliska bana inom punk/rock-genren men har nu landat i folkcountryn. Ett klokt val kan jag tycka med tanke på att han har en röst som gjord för genren. Kroppshyddan har en del övrigt att önska.

High On Tulsa Heat är hans tredje soloplatta och bjuder på tio solida countrybitar som det egentligen är svårt att hitta något större fel på. Faktum är att jag vid första lyssningen tyckte det hela var lite väl perfekt, snudd på slätstruket. Men ett par lyssningar senare kapitulerade även jag. Låtar som ”Cleveland Country Blues”, ”Cherokee” och ”Hang Me In The Tulsa Country Stars” är lika mycket fantastisk country som vacker poesi. Det är snyggt gitarrplock, fina melodier och mäktig sång.

Perfekt är kanske ändå det bästa sättet att beskriva Morelands musik på. Även om jag personligen hade uppskattat ett par låtar med lite mer driv i. Slätstruket är det dock långt ifrån!

Betyg: 4,5 (av 5)

Maren Morris - EP

Maren Morris är en ny tjusig stjärna på countryhimlen. Men jag vet egentligen inte om det är så hiskeligt mycket country över henne snarare trallig poprock, dock har hon skrivit en låt som heter "My Church" och då hamnar man väl i countryfacket vare sig man vill eller ej. Hur som helst sjunger hon med en riktigt fyllig stämma och själva melodierna är det också bra drag i. Hennes debut EP ligger ute nu. Jag tror hon kan bli nåt!

Bästa spår: "My Church", "I Wish I Was"

Sam Outlaw live i Storebro!

Årets bästa nyhet är här! Sam Outlaw spelar live i natursköna Storebro strax söder om Vimmerby den  3:e april. Det kommer bli underbart tror jag!!

Bor ni nte i Storebro med omnejd kan ni annars se honom i Göteborg 2:a april, i Kristianstad 4:e april eller i Stockholm 5 april.

Sam Outlaw - Angeleno. Nu på Spotify!

Idag släpps äntligen Sam Outlaws debutplatta till oss europeiska fans. Är ni som jag ett hårdkokt fan har ni säkert hunnit lyssna litegrann då den låg ute på Spotify en snabbis när den släpptes i Amerika.

Det verkar också som Sam och hans band ska ta sig an Norden i vår, så håll utkik efter turnéplanen på The world wide web.

Justin Bieber - "Love Yourself"

Med risk för att tappa de få anhängare som tittar in på den här bloggen på grund av ett genuint countrymusikintresse kommer här en otrevlig bekännelse. Jag älskar den här låten.



Det var väl allt.

Kerstin åker skidor

Intet nytt på countryfronten så ni får istället ta del av mitt så kallade liv.

Igår och inatt har det snöat våldsamt över Småland, säkert en hel decimeter. Då har man tyvärr inget annat val än att bege sig till den lokala golfbanan för lite "härlig" skidåkning. Jag tog de gamla skidorna som de var, alltså förra årets valla, och började den långa vandringen. På grund av snål äger jag ingen bil och på grund av lata smålänningar var trottoaren heller inte skottad. Klockan var ju bara 10(?). Efter 30-40 minuters promenad var jag framme, helt genomsvett och lika osugen på skidåkning som en förkyld Halvarsson inför femmil.

Javäl, det går ju inte att bromsa sig ur en uppförsbacke som Sally Santesson en gång mycket riktigt påpekade. Jag satte således på mig utrustningen och pinnade iväg. Det var otippat bra spänst i benen, åtminstone första kilometern som också sluttar lite härligt neråt. Resten av loppet var mestadels en pina med riklig snoravgång, halsont och takykardi. Men vad hade jag väntat mig när min motion sedan sommaren bestått av sporadiska simpass. Under korta millisekunder kunde jag ändå skönja någon form av skidglädje.

Nu snöar det tyvärr ännu mer så det kommer oundvikligen bli fler skidpass i veckan som kommer. Om någon vill sponsra en fattig countrybloggerska så får ni gärna skjutsa mig till "träningen". Kan man också ta med en liten termos med blåbärssoppa vore det toppen!

Enligt Underbara Claras Instagramskola ska man passa sig för att använda samma bilder på sin blogg som på Instagram. Intresseklubben har säkert antecknat detta. Instagram @barabaraberra

Parker Millsap

God kväll. Vad gör ni denna onsdagkväll? Själv äter jag gifflar med pistagekräm och surfar planlöst runt på the world wide web. Jag snubblade över en (för mig) ny countrymusiker, 20-nånting Parker Millsap. Han släpper sin andra platta i mars men hans kritikerrosade debutskiva finns på Spotify.

Bästa låten:

Årets 50 bästa låtar

Låt mig presentera årets 50 bästa låtar. Länk till spotifylistan här. Jag hade först skrivit en lång lista med pretentiösa motiveringar till låtvalen men sen insåg jag att ingen kanske bryr sig.

Julhelgen 2015

För alla er som inte hade den äran att fira jul med mig, här kommer en resumé.

På grund av illa vald karriär fick jag för andra året i rad spendera natten till julafton på jobbet. Där var det fullt upp! Jag sökte efter fina cyklar på Wiggle, läste flera kapitel ur seriös countrybok, tittade igenom alla olåsta instagramkonton jag kunde komma över, tittade på tv och tittade ut i tomma intet. Plötsligt var klockan 7 och dagpersonalen vällde in, konstigt nog var de inte bedrövade över att behöva jobba på självaste julafton. Jag har så mycket att lära av livet från mina positiva kollegor.

Pappa väntade på mig nere i entrén och körde mig sedan hem till Linköping. Tanken var att jag skulle sova i bilen men det är ju svårt att varva ner efter ett så hektiskt nattpass så det blev kanske en timmes sovande.

Väl framme svirades det om till juloutfit och sen var det fullt ös medvetslös med barn, hundar, julmat,  julkaffe och paketöpping. Jag fick en katt i keramik som jag blev rysligt glad över. Plötsligt var det kväll och julafton var över.

Mellandagarna var lugna, jag simmade lite på annandagen och så kom det lite snö, men inte tillräckligt för att åka skidor. Hux flux så hade även mellandagarna passerat och jag skulle åter stämpla in till jobb.

Nyåret firades på Vikaholm, en av de nya stadsdelarna i expansiva Växjö. Det blev en afton fylld med sprit och mat som sig bör. Värdparet hade gjort egen sushi och det kan ha varit det godaste jag någonsin ätit.

Nu blickar vi på redaktionen (jag alltså, reds. anm.) framåt mot 2016. Kanske bjuder året på något alldeles extra, eller så skaver en vidare i gamla spår. Jag gissar på det senare.

God fortsättning!

Ps. Imorgon ger jag er årets 50 bästa låtar i en spotifylista nära dig.

Årets bästa plattor plats 5 till 1

Countryoraklet ger er årets bästa plattor!

5. Brandi Carlile - The Firewatcher's Daughter
Den gode Carlile har skämt bort oss riktigt ordentligt på senare år med det ena magnifika skivsläppet efter det andra. På The Firewatcher's Daughter tog hon sitt patenterade folksound åt det rockigare hållet och det blev föga förvånande hur bra som helst!

4. Sam Outlaw - Angeleno
Kanske var jag först i Sverige med att upptäcka den urbana cowboyen från Kalifornien. Han kom ju på första plats redan förra året på denna ärofyllda lista i och med sin självtitulerade EP. Angeleno är hans officiella debut och klart som korvspad är det fantastisk country (det visste jag ju redan). Sam sjunger med en sällsynt sammetslen röst och låtar som "Country Love Song", "It Might Kill Me" och "Love Her For A While" är balsam för själen. Tyvärr har plattan halkat ur Spotify och finns inte att köpa på iTunes förrän en bit in i januari, kanske kan man köpa en fysisk CD (haha!) någonstans. Det går dock att lyssna på plattan på hans Bandcampsida tillsvidare.

3. Kacey Musgraves - Pageant Material
Kacey har snabbt seglat upp som en av de största inom den kommersiella countryn. Inte konstigt kanske när man följer upp sin pangdebut med ännu ett mästerverk. Pageant Material är en musikalisk fröjd men är också, precis som debutplattan, en nagel i ögat på alla hemska amerikaner som har en människosyn som Donald Trump.

2. Frankie Lee - American Dreamer
Redan på första raden på "High and Dry" förstår man att Frankie Lees debutplatta är något alldeles extra. Dels sjunger han ju som en österrikisk körgosse, men han skriver också låtar rakt från hjärtat och man får vara bra död inombords för att inte beröras av hans stilrena amerikana. Det finns inte ett enda snedkliv på de tio spåren men kanske glimmar det till lite extra om just "High And Dry" och pianoballaden med samma titel som plattan "American Dreamer".

1. Andrew Combs - All These Dreams
Texassonen Andrew Combs släppte sin andra studioplatta i mars, i april upptäckte jag den och sedan dess har egentligen inget annat låtit riktigt bra. Det är ungefär som när jag upptäckte tequilaölen, vanlig öl smakar ingenting längre. Ska ni ta med er någonting från musikåret 2015 så låt det vara denna pärla till platta. Kräma på volymen på max och lyssna på mästerverk som "Nothing To Lose", "Foolin'", "In The Name Of You" och "Month Of Bad Habits" och försök att komma på någon anledning till att lyssna på något annat, någonsin igen.

vi är topp 5!

Årets bästa plattor plats 10 till 6

Ho ho, här kommer countrytomten med årets bästa plattor. Vi börjar med plats 10 till 6. Imorgon kommer topp 5!

10. Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar
Uppföljaren till 2013:s dundersuccé visade sig vara nästan lika fantastisk. Men det går väl knappt att misslyckas med konceptet banjo och finurliga texter från Edie Brickells behagliga stämma. Titelspåret och medryckande "My Baby" är musikglädje i dess renaste form.

9. Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolute
Att jag älskar Gillian Welch är sedan gammalt. Parhästen David Rawlings nasala stämma har jag haft lite svårare för, men Nashville Obsolutes lågmälda country var ändå svår att värja för. Här bjuds man på blott sju spår. Men det är inte tre minuters schlagerpop direkt, låtarna är flera minuter långa och vecklar ut sig som små berättelser. Det är vansinnigt segt men också riktigt vackert, speciellt när Gillian tar över huvudmicken.

8. Lindi Ortega - Faded Gloryville
Sparven från Toronto har länge varit en favorit här på norra Europas bästa countryblogg. Förväntningarna på hennes fjärde studioplatta var därför något upptrissade och kanske nådde hon inte upp till de orimligt höga kraven. Men har man branchens vassaste röst så kommer man undan med ett par halvdana spår. Plattan bjöd ju trots allt på ett par riktiga delikatesser, till exempel "Ashes" som är årets bästa låt.

7. Jess Glynne - I Cry When I Laugh
Trots att jag är en countrytönt in i märgen så händer det att jag ibland avnjuter så kallad populärmusik. Brittiskans debutplatta kom som en gudagåva precis när höstmörkret knackade på dörren och lyste upp årets dystraste månader. Bästa spår: "Don't Be So Hard On Yourself" och "Hold My Hand".

6. Joy Williams - Venus
När uppbrottet av countryduon The Civil Wars var ett faktum trodde man att man hört det sista av Joys sinnessjukt vackra röst. Men kvinnor kan! Joy bytte riktning och släppte något form av elektropopplatta solo. Det blev otippat fint. Lyssna bara på "What A Good Woman Does" och försök att inte fälla en tår.

God fortsättning önskar Steve, Edie, Joy, Jess, Lindi, Dave och Gillian.

Audra Mae & The Almighty Sound

Idag har jag haft ledig dag efter helgjobb och det innebär låååånga surfarsessioner på min bästa vän paddan. Då upptäckte jag att Mranda Lamberts monsterhit "Little Red Wagon" från i år faktiskt såg dagens sjus redan 2012 då den släpptes med orginalartisten Audra Mae.

Jag har älskat Miranda Lamberts version men måste nog säga att orginalet snudd på är vassare. Den finns på kollaborationsalbumet Audra Mae & The Almighty Sound som även den visade sig vara en toppenplatta med fina bitar som "Two Melodies", "Annie Get Your Gun", "Smokin' The Boys", "My Friend The Devil" och "Jebidiah Moonshine's Friday Night Shack Party". En fantastisk röst har hon också denna Audra.

Audra Mae & The Almighty Sound finns på Spotify!

Vackert omslag.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 6: Annika Norlin

Säsongens sista Jills Veranda bjöd på dålig stämning, nervösa gäster, dryck i oproportionerligt stora glas och musik i världsklass. Men vi tar det från början och ser till att inte missa något tillfälle till hån.

Gäst för dagen var Annika Norlin, den härliga norrländskan som släppt album under namnen Säkert! och Hello Saferide. Jag har alltid gillat Annika och tycker hon skrivit ett par fantastiska låtar genom åren, till exempel "Får jag", "Det här är vad dom säger", "The Crawler" och "Anna". Mina förväntningar på seriefinalen var därför något upptrissade och det blev också lite av ett antiklimax när  Annika landade i countryns mecka Nashville. Dessutom en dag försenat på grund av åska vilket genererade långa suckar från Jill som var så sorgsen över detta att man kunde trott Annika störtat i Atlanten.

Trots den försenade ankomsten tog man inte tillfället i akt att slopa den fåniga bucketlistan där gästerna skriver ner vad dom vill uppleva i Nashville. Annika ville träffa låtskrivare, uppleva någon typisk amerikansk söder tradition och utforska jämställdheten inom countryn.

Men man ska vara carefull what you wish for hos Jill för det resulterade i att Annika tvingades sjunga sin "I Was Jesus" inför ett gäng konservativa (=amerikanska) låtskrivare. Ångesten i Annikas ögon gick inte att ta miste på, jag drar mig också till minnes att hon likt en underbetald sköterska före nattpass sa "jag vill bara få det överstökat".

Uppträdandet gick ändå bra och ett par i publiken tyckte till och med det var riktigt bra, alternativt var de betalda av SVT att säga så.

Programmet bjöd också på en träff med Gabriel Kelley som är aktuell med sin debutplatta och den gamle uteliggaren Doug Seegers tittade senare förbi på verandan. Jill och Annika begav sig också till ett fik där före detta prostituerade jobbade och fick hela deras brutala historier slängda i knät, minns inte att Annika hade det på sin bucket list men så kan det gå när man hänger med spontana Jill.

Det hände en annan konstig grej också. Jill drog med Annika på hästkapplöpning där man skulle vara lite tjusig i stora hattar. Annika var sur som ett bi under hela vistelsen, hon kände inte att hon hörde hemma bland alla dessa southern belles. Hon försökte få igång en diskussion om feminism men frågan verkade inte ens landa hos de storhattade damerna som bara var glada över att ha på sig fina hattar och titta på hästar. Kanske har de ändå i sin totala ignorans nått längre i jämställdhetskampen, eller åtmnstone i livet som helhet eftersom de verkade genuint lyckliga till skillnad från den sammanbitna Annika.

Grejen med en fullständigt malplacerad feminist i södern hade kunnat bli betydligt roligare TV än så här. Slutnumret "Waitin' Around To Die" på godståget med Jill, Annika och Gabriel var dock säsongens bästa.

Betyg: 3 (av 5)

Inte ens en liten hatt kunde hon ta på sig.

Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar

Den härliga duon bestående av banjoplockaren (mer känd som skådis för normalt folk) Steve Martin och sångerskan Edie Brickell är aktuell med en uppföljare till fjolårets dundersuccé Love Has Come For You.

Än en gång bjuds man på Brickells speciella släpiga stämma över ett hav av banjotoner. Kombinationen är slående vacker! Kanske är denna plattan också snäppet mer seriös, här finns till exempel inga spår som "Siamese Cat" och "Shawnee" som hade en uppenbar humoristisk ådra på förra plattan.

Jag gillar egentligen det mesta här, kanske är det ett par låtar som tyvärr är i segaste laget. Men de vägs upp av de medryckande "My Baby", Mine All Mine" och titelspåret "So Familiar" som nog får koras till plattans bästa.

Kort och gott ett mycket trivsamt album om än snäppet svagare än föregångaren.

Betyg: 4 (av 5)

Vilket golv!

Melina Borglowe live på Kafé De Luxe

Igår var det dags för ännu en afton på Sveriges bästa klubb Kafé De Luxe. Men först 30-årsfest för undertecknad med snofsiga tilltugg och champagnedrinkar i felaktiga glas. Vi drack också öl som normalt folk, vi är ju inga överklasskärringar.

När fyllan värmde som bäst traskade vi iväg till Deluxe. Artisten för kvällen var Melina Borglowe med band. Jag har följt Borglowes framfart under ett par år och måste säga att gårdagens spelning var hennes allra bästa. Det fullständigt sprudlade musikglädje från scenen, eller så var hon bara hög på stearinångor då hon enligt en säker källa även deltagit i luciatågen i Växjö domkyrka under veckan.

Bästa låt var "Sunflower Meadow", föga förvånande eftersom den är lite av ett mästerverk.

Melina Borglowe

Fotnot: Ulrik Munther spelade före Melina men då prioterade vi party. Som en skänk från ovan fick vi dock äta frukost med honom på Deluxe brunchbuffé några timmar senare.

Fotnot: Vi satt inte vid samma bord.

Nobelfestspecial: En iakttagelse

Visst kan man imponeras av alla duktiga vetenskapsmän och kvinnor som får pris för massa nyupptäcktas inom kemi, fysik och allt vad det heter. Men tusen gånger mer imponerande är ju att samtliga nobelgäster verkar kunna hålla igång ett samtal med sin bordsdam/herre i flera timmar. Vad i hela friden pratar de om en hel kväll? De känner väl inte ens varandra i regel? Jag har noterat detta i flera år, var än kameran landar så pratar folk med varandra. Jag har aldrig sett någon stirra ut i intet som väl ändå är standard på jobbmiddagar och andra tillställningar?

Sara Danius hade elegantaste ensemblen!

Jills veranda säsong 2 avsnitt 5: Adam Baptiste

Igår var det hiphoptema på Jills Veranda. Adam Baptiste, också känd som ADL, gästade Jill och hennes störigt perfekta lynne. I hiphopsvängar betyder kanske ADL någonting, i vården är det ett sällsynt inslag då arbetsterapeuten plötsligt arbetar.

Baptiste visade sig vara en hyvens grabb med glatt humör och stor nyfikenhet på countryn. Tyvärr hade Nashville drabbats av en något svensk väderlek under hans besök, det såg ut som oktober i Växjö. De deppiga besöket hos de PDST-drabbade krigsveteranerna som lärde sig spela gitarr förstärkte också den sorgsna stämningen .Temat för programmet var patriotism vilket så klart måste dyka upp förr eller senare i ett countryprogram, tyvärr får den amerikanska überpatriotismen alltid mig att må lite illa.

I övrigt känns det inte riktigt som programmet lyfte. Jag hade till och med svårt att titta på det, började diska och ha mig mitt i. Kanske missade jag massa kul men om man inte fångas under första 20 minuterna så får det väl ses som ett misslyckande hos producenten, inte hos mig.

Som alltid var musiken top notch och Jill och Adams röster gjorde sig som ler och långhalm ihop. Både Dolly Partons "The Grass Is Blue" och veckans temalåt "American Remains" av The Highwaymen var riktiga små pärlband av toner.

Betyg: 2,5 (av 5)

Je suis ADL.

Christmas Day Care Choir Vol. 2

Det glada folkpopgänget som till vardags kallar sig Crying Day Care Choir har idag släppt en ny julutgåva med fyra orginaljullåtar. Himla trivsamt tycker jag då det är torrt som uppbrunnet tomtebloss på julmusiksfronten i år.

Plattan innehåller bandets patenterade lo-fi sound och finfin sång från den skicklige sångaren Jack. Men även övriga bandmedlemmar hörs yla en hel del i bakgrund och ibland till och med framme vid huvudmicken.

Bästa spår: "Wish List" eller "Once A Year"

Gulligt värre!

Lyssna även på deras julplatta från 2013 och övrig repertoar, bästa plattan är "Join The Joyful Revolution" som väl mer är en EP pga enbart fyra låtar, men fyra fantastiska låtar därtill!

Jills veranda säsong 2 avsnitt 4: Jerry Williams

Jills veranda mottog i veckan nationalikonen Jerry Williams. Ett uppfriskande gästval kan jag tycka då det ju varit på tok för mycket kredd på den där verandan under hösten.

Jerry och Jill välkomstskålade i mojito och whisky och kemin mellan de båda var för ovanlighetens skull riktigt lättsam. Den goda stämningen fortsatte dagen därpå med jive över amerikanska pannkakor. Jill försökte lära sig den ädla konsten men dans är helt uppenbart inte hennes starka sida, såg mer ut som hon fick ett EP-anfall.

Efter denna dansanta förnedring hände ingenting förrän det blev kväll och Jill tog med Jerry på ett party ute i buschen där det bjöds på grillat och gammal musik. Jag börjar misstänka att dessa übermysiga fester produceras av Jills Veranda för så där trevligt kan väl folk inte ha det i verkliga livet?

Resten av showen bjöd på både det ena och det andra. Det gymmades och åktes motorcykel. Jill hälsade också på självaste Emmylou Harris i ett ovanligt hjärtligt möte för att vara en sådan superstar. De sjöng "Love and Happiness" ihop och det var faktiskt väldigt fint.

I slutscenerna fick Jerry sjunga den låt han haft med sig, Don Gibsons "Sea of Heartbreak", live på Nashville Palace.

Trots att Jerry Williams väl känns så ute som en människa kan vara så skapade han och Jill riktigt myspysig tv-underhållning.

Betyg: 4 (av 5)

I can jive I can jive!!!

LeAnn Rimes - Today Is Christmas

Det är lite snålt på julmusiksfronten i år. Men ett par artister kan givetvis inte låta bli att släppa en julskiva och med det också kanske dra in lite extra kosing på kontot. En av dem är LeAnn "Don't Fight The Moonlight" Rimes. En artist som jag hade äran att se live 2013 och som sedan dess haft en alldeles speciell plats i mitt dunkande countryhjärta.

Today Is Christmas är i typiskt amerikanskt snitt, kommersiellt och glättigt. Alltså precis vad man vill höra när man sätter på en julplatta, väl? Här bjuds man på klassiker som "The Little Drummer Boy" och "Holly Jolly Christmas/Frosty The Snowman". Överlag är det ett ganska speedat album och sången är tämligen intensiv från den goda LeAnn. Min mamma som är en riktig musikkännare skulle nog kalla LeAnn för en pipmaja.

Bästa spår är den i sällskapet mest nedtonade, "The Heartache Can Wait", satans fin.

Betyg: 3 (av 5)

Don't Fight The Christmas Light!

Frida Selander live på Kafé de Luxe

Den lokala krogen Kafé de Luxe hade igår finfint besök i form av norrländskan med den fantastiska rösten, Frida Selander. Men först spelade John Holm, en kille i sina bästa år som lirar progg och sjunger med en hetsigt nasal stämma. Vi var inte särskilt intresserade av att titta på en 67-åring så vi dök upp lagom till Fridas konsert, men att döma av stämningen på den för kvällen mogna publiken så hade John gjort sin livs spelning och kanske hade baren slagit rekord i antal sålda öl.

Frida med band äntrade scenen strax efter 23 lokal tid. Det var bra drag från första stund och man måste vara musikaliskt efterbliven för att inte uppskatta hennes mäktiga sångröst. Mellan låtarna var det långa mellansnack om allt mellan himmel och jord. Den förfriskade publiken var dock inte särskilt intresserade av dessa utläggningar och det var knappt att man hörde henne där uppe på scenen. Personligen gillar jag konsten mellansnack och jag tycker Frida behärskade den ganska väl, men det är inte lätt att överrösta ett gäng fulla smålänningar.

Efter cirka en timmes underhållning var showen över, det blev dock ett maffigt extranummer i form av "By My Side" före bandet på riktigt tackade för sig.

Jag har sett många band i den lille källaren på Deluxe men detta var ett av de bättre. Om ni missat fenomenet Frida Selander helt så finns hon på Spotify.

Instagram @barabaraberra

Jills veranda säsong 2 avsnitt 3: Veronica Maggio

Vi är nu framme vid del tre av det omåttligt populära programmet Jills veranda. Här kommer en knivskarp analys från din favoritcountrybloggare.

Veronica Maggio var veckans gäst och fick alltså den stora äran att göra Nashville med Jill. De två började sitt äventyr med en konsert nere i city med den okrönta honky tonk-drottningen Sarah Gayle Meech. Veronica var föga imponerad och tyckte mest det lät som dansbandsmusik på engelska. Efter spelningen växlade Sarah ett par ord med Jill och den svårflörtade Veronica. Hon rekommenderade att de tog sig en tur till Santas Pub i utkanten av stan för lite simpel underhållning med karaoke och bärs, kanske hade även hon noterat att hela produktionen verkar ha lite av en pinne i röven.

Sagt och gjort, Jill och Veronica gav sig iväg i Jills enorma bil till denna festliga bar som är juldekorerad året runt. Av någon märklig anledning var de båda helt uppstressade av denna simpla karaokeafton. Veronica var så nervös att hon hade ångest, ett något starkt ordval kan jag tycka men de var så hon uttryckte sig, flera gånger till och med. Jill tyckte snarare att det var under hennes värdighet att stå och sjunga till en karaokemaskin. Sällan har jag sett två till synes kraftfulla kvinnor framstå så fjompiga på bästa sändningstid. Vill jag se kvinnor stressa upp sig över småsaker kan jag kliva in i valfritt fikarum på jobbet, jag känner inget behov av att lägga tv-licensen på det.

Efter denna märkliga scen blev det lite countryshopping och Veronica fick en ridlektion av mannen som kunde tala med hästar trots att han hade en stor wienerkorv till mustasch rätt över munnen.

Ett högst tvivelaktigt program fick ändå ett värdigt avslut när Jill och Veronica sjöng "Miss Ohio" och inga mindre än Gillian Welch och Dave Rawlings satt i publiken.

Trots ett gott slut blir betyget lågt: 2,5 (av 5)

Tänk om programmet varit såmysigt som det här ser ut.

Spotifylista: november

Utan närmare presentation, månadens spotifylista.

Äntligen.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 2: Joel Alme

Igår var det onsdag och det var dags för ännu ett djupdyk i Sveriges vackraste smilgropar. Den natursköna Jill Johnson hade denna veckan bjudit in popsnöret Joel Alme för någon slags antisemester i Nashville. Temat för programmet var eländes elände.

Men Joel får kanske skylla sig själv eftersom han på sin bucket list (detta fåniga inslag där gästerna ska skriva ner ett par saker som de hemskt gärna vill uppleva under sin tid i Nashville, men som vi alla förstår är gravt styrt av en producent som försöker få lite spridning på programmens innehåll) skrev ner att han ville träffa någon från samhällets utkant.

Denna knasiga önskan resulterade i inte mindre än två besök till det lokala fängelset för den gode Joel. Första gången fick han sitta med och jamma med ett gäng fångar som hade sångstund. Det var ett fint möte men det kändes som den scenen höll på i en evighet.

Efter denna visit blev det snäppet lättsammare stämning då Jill tog med Joel till ett klassisk picking party. Där bjöds man på spontansång, banjoplock, öl och grillat. Det var kanske så nära man kommer himmelriket på jorden. Men det hade ju också vissa likheter med korridoren där esteterna höll till i skolan med deras jävla stämsång och plötsliga trubadurutfall så jag är kanske ändå lite kluven inför fenomenet.

I slutet av programmet var det dags för ytterligare en tripp till fängelset. Denna gången åkte Jill med, hon och Joel skulle framföra "Rainbow Road" ihop. Jill försökte smälta in i en elegant fängelsedräkt, men missade målet helt då fångarna sedan länge gått över till enfärgade orangea byxor och blusar.

Sången var som vanligt från Jills sida magnifique. Joels sångstil har jag svårare för men det var ändå svårt att värja för den sympatiske Göteborgssonen som för första gången korsade Atlanten.

Programmet var onödigt insnöat på det deppiga temat men Joel var mysig och Jill var snäppet mer avslappnad än vad man är van vid. Det var dock på tok för lite verandahäng för ett program som heter Jills veranda. Och den där töntiga berättarrösten i början skulle jag kunna döda med mina bara händer.

Betyg: 3 (av 5)

Orange is the new black.

EM-kvalspecial! Danmark - Sverige 2-2

Jag motstod frestelsen att skriva om lördagens skandinaviska derby eftersom detta ju inte är en sportblogg, men nu kan jag inte hålla mig längre!

Idag var det alltså dags för del två i dramat om vem som skulle få äran att åka till EM i Frankrike för att troligtvis åka ut redan i gruppspelet. Sverige hade vunnit första kampen och behövde egentligen bara bevaka ledningen. Alla vi som är fotbollskunniga vet dock att det snudd på är svårare än att sitta i ett kniven-på-strupen-läge. Sverige öppnade också något darrigt, danskarna hade flera målchanser första kvarten medan Sverige knappt lämnade sin planhalva. Trots det danska övertaget var det i det danska målet som nätet rasslade först, på fiffig hörnvariant skarvade Zlatan in bollen.

Sverige kom mer och mer in i matchen men de hade inte riktigt samma fina passningsspel som under lördagens fantastiska första halvlek. Efter pausvila var det böljande spel, nästan lika böljande som passformen på Mikael Lustigs shorts. Jag tycker han skulle haft gult kort för taniga ben. Förutom hans stillösa uppenbarelse så gjorde han och övriga backlinjen en riktigt solid insats.

Apropå gula kort så borde både Marcus Berg och Sebastian Larsson fått varsitt för allmänt gnälligt beteende. Man kan inte stå och sura varje gång domarn blåser och man behöver inte vifta med armarna som en idiot så fort man tycker bollen är ute eller offside eller vad det nu kan vara. Tacka vet jag damfotboll där de ännu inte kommit på idén att bete sig så patetiskt.

Men åter till matchen som vid det här laget gått något i stiltje. Jag passade därför på att öva på att linda ben och visst fan klämmer Zlatan till med århundrades strut medan jag har full fokus på att få till den perfekta "åttan" över underbenet. Med den kanonkulan var saken i princip biff men bara för spänningens skull släppte Sverige in danskarna i matchen, men tiden var för knapp och de hann inte göra de fyra mål som var nödvändigt för förlängning och chans till avancemang.

Slutresultatet blev 2-2. I klädkampen ger jag knapp seger till danskarna i deras smakfulla blodfärgade trikåer.

Nu kan ni hoppa upp och sätta er på att det kommer bloggas frenetiskt från EM i Frankrike i sommar. Au revoir!

Jämför Lustigs ben med Zlatans!

Danielle Bradbery - "Friend Zone"

Igår upptäckte jag den här låten. Jag tycker den är underbar, speciellt det lilla sticket med distad mikrofon och snärtig banjo eller vad det nu kan va för stränginstrument. Danielle Bradbery som sångaren heter vann säsong fyra av amerikanska The Voice, programmet som väl bara snurrade en säsong i Sverige men som verkar ha evigt liv over there. Hon släppte en fullängdare 2013 och så nu denna fantastiska hit. Finns på spotify!

James McMurtry - "How'm Gonna Find You Now"

Hittade den här gubbstrutten på youtube. Har ingen aning om vem han är men troligtvis är han ganska känd på grund av flertalet album på Spotify. Seriösa countrybloggare vet säkert allt om honom, jag är ingen sådan.

Jills veranda säsong 2 avsnitt 1: Seinabo Sey

Jill Johnson är tillbaka i rutan med sin omåttligt populära serie. Verandan är ny men allt annat är sig likt. Jill och hennes perfekta käklinje tar emot en gäst per program som har med sig en countrylåt som  ska överanalyseras. Det blir också utflykter i Nashvilleområdet med omnejd.

Säsongens första gäst var souldrottningen Seinabo Sey. För mig en tämligen ny bekantskap. Men vilken trevlig bekantskap sen! Seinabo visade sig vara den ödmjukaste av människa. Hon anlände sent en kväll och hann knappt svälja sin välkomsöl innan Jill tvingade med henne till kyrkan för att sjunga "Oh Happy Day" inför hundratals jesusfreaks. Det var programmets höjdpunkt för trots stor nervositet hos den unga soulstjärnan så lyckades hon charma hela körka.

Därefter blev det diverse lunchar/middagar/barhäng med allvarliga samtal om tro och religion och annat trist. Det var en rejäl överdos av stilla samtal programmet igenom. Lite mer action hade inte skadat.

Om jag vore producent hade jag bjudit in ett par gäster åt gången och fyllt på glasen så fort de var tomma. Men det är ju inte Pluras veranda vi tittar på.

Man måste ändå älska de vackra Tennesseevyerna och trots att Jill är stel som en pinne i sin programledarroll så klär hon fantastiskt i poncho och hon kan sin countrymusik. Vilket hon fick bevisa i slutminuterna när hon och Seinabo sjöng "Go Rest High On That Mountain" ihop, inte ett öga torrt.

Premiärprogrammet får 3 (av 5) i betyg.

Jills nya veranda.

Idol 2015: Sjunde fredagsfinalen

Mitt liv har visst fått sig ett rejäl uppsving för även i fredags lyckades jag med konststycket att ha något viktigare för mig än att titta på Idol. Jag var på restaurang som en helt vanlig människa.

Men nu har jag svept igenom alla uppträdanden på Play och holy cow vilken show! Samtliga idoler måste varit djupt nere i LSD-påsen och grävt för deras Motowntolkningar var helt overkliga. Temat för kvällen var alltså Motown, typ funkig soul med storband.

Eftersom ingen förmodligen bryr sig om mina pretentiösa idolrecensioner så nöjer jag mig med att bara konstatera att Axel var bäst i fredags. Se bara på den stiliga Norrköpingsbon!

Deportees + Christian Kjellvander live på Växjö teater

Igår besökte indiepopparna Deportees Växjö teater för en klassisk sittkonsert. Som en tidig julbonus dök också Christian Kjellvander upp som förband.

Kjellvander hade med sig en elgitarr, en dålig hållning och en långt gången flint. Kanske fokuserar jag nu på fel saker men jag kan tycka att man får raka av sig håret när man bara har en krans kvar på huvudet. Speciellt när södra Sveriges vassaste countryskribent sitter på balkongen och i princip inte kan tänka på något annat än den kala hjässan. Men förutom det visuella så bjöd han också på sin fantastiska americanastämma. Den fyllde lokalen lika mäktigt som röken från rökmaskinen.

Efter en kort paus var det dags för huvudakten Deportees, bandet från Umeå som grundades redan 2003 och som släppt fem album, senast The Big Sleep från i år. Jag kom med föga höga förväntningar då jag ju är en countrytjej, inte nån fjantig indiepoppare. Men de sex bandmedlemmarna visade sig ta sitt uppdrag att underhålla Växjöpupliken på största allvar. Det var tajt sång och bra driv. Sångaren hade dock ett rörelsemönster som Gilbert Grapes brorsa och hade även hittat ett par byxor ur barnkollektionen på Lindex, alternativt glömt ta av sig pyjamasbyxan. De var som ni kan förstå fula som stryk, jag förstår verkligen inte grejen med karlar som tar på sig något annat än en välsittande jeansbyxa. Förutom hans stillösa uppenbarelse hade han en fantastisk röst som faktiskt lyckades matcha det höga ljudet från trummorna, synten och de distade gitarrerna. Och kanske är det musiken man ska fokusera på när man är på konsert, inte folks sopiga klädsmak. Själv hade jag på mig en lång bussarong med frukter på så jag kanske bara ska vara tyst.

Kjellvander bjöds upp på scenen i slutminuterna och det var riktigt avkopplande att lyssna på hans fina röst efter nästan två timmars ös från Deportees. Det blev sedan extranummer efter rungande applåder och sen var det slut.

Trots att jag inte gillar indiepop så gillade jag Deportees. Kanske hade de gjort sig bättre på en krog så man hade kunnat svänga på höfterna men om jag känner mig själv rätt hade jag på min höjd stått och svajat lite i min fula fruktdress.

Instagram @barabaraberra

Dave Rawlings Machine - "The Weekend"

Jag har jobbat som ett litet svin i veckan, alltså cirka åtta timmar om dagen. God bless de människor som orkar med det plus en aktiv fritid. Hur som helst är jag så här redo för helg.

Idol 2015: Sjätte fredagsfinalen

Inte nog med att jag förstörde fredagkvällen med hårdrock (se föregående inlägg), jag missade också väldspremiären av countrytema på svenska idol. Men nu har jag tittat på samtliga bidrag på Play. Det var en afton av blandad kvalitet, men för de flesta ändå ett fall framåt.

Simon hade äntligen lämnat mansklänningen hemma och tagit på sig en välsittande byxa. Inte en dag för tidigt om ni frågar mig. Med sig på scenen hade han sin akustiska gitarr och bjöd på en stämningsfull version av First Aid Kits mästerverk "My Silver Lining".

Frans hade också en bra kväll. Han sjöng Dixie Chicks "Not Ready To Make Nice" och gjorde den med den äran, otippat nog. Han har verkligen lyft sig från första omgångarnas katastrofala uppträdanden.

Martin sjöng "Hey Brother" med klassisk Martininlevelse. Alltså promenader över scenen och små rörelser med de korta Tyrannosaurus Rex-armarna. Så fel men ändå så rätt.

Axel hade en dålig kväll. Han sjöng Rascal Flatts "Life Is A Highway" och tog i så mycket att han nästan pinkade på sig i de tajta jeansen.

Även Tove var något övertänd tyckte juryn. Men jag tycker hon gjorde en riktigt frejdig version av Taylor Swifts "Love Story". Av alla årets små idolaspiranter så tror jag faktiskt det är Tove som kommer bli nåt. Men jag kan ha fel, det har hänt många gånger förr.

Amanda sjöng Dollyklassikern Jolene och gjorde det helt okej. Men den enkla låten kan ju en apa sjunga.

Hasta la vista fick vi tillslut säga till Ida, denna tappra människa som hängt löst var och varannan fredag. Nu åkte hon ändå ut med fanan i topp efter en hyfsad tolkning av "Man! I Feel Like A Woman".

Kvällens bästa.