10. Steve Martin & Edie Brickell - So Familiar
Uppföljaren till 2013:s dundersuccé visade sig vara nästan lika fantastisk. Men det går väl knappt att misslyckas med konceptet banjo och finurliga texter från Edie Brickells behagliga stämma. Titelspåret och medryckande "My Baby" är musikglädje i dess renaste form.
9. Dave Rawlings Machine - Nashville Obsolute
Att jag älskar Gillian Welch är sedan gammalt. Parhästen David Rawlings nasala stämma har jag haft lite svårare för, men Nashville Obsolutes lågmälda country var ändå svår att värja för. Här bjuds man på blott sju spår. Men det är inte tre minuters schlagerpop direkt, låtarna är flera minuter långa och vecklar ut sig som små berättelser. Det är vansinnigt segt men också riktigt vackert, speciellt när Gillian tar över huvudmicken.
8. Lindi Ortega - Faded Gloryville
Sparven från Toronto har länge varit en favorit här på norra Europas bästa countryblogg. Förväntningarna på hennes fjärde studioplatta var därför något upptrissade och kanske nådde hon inte upp till de orimligt höga kraven. Men har man branchens vassaste röst så kommer man undan med ett par halvdana spår. Plattan bjöd ju trots allt på ett par riktiga delikatesser, till exempel "Ashes" som är årets bästa låt.
7. Jess Glynne - I Cry When I Laugh
Trots att jag är en countrytönt in i märgen så händer det att jag ibland avnjuter så kallad populärmusik. Brittiskans debutplatta kom som en gudagåva precis när höstmörkret knackade på dörren och lyste upp årets dystraste månader. Bästa spår: "Don't Be So Hard On Yourself" och "Hold My Hand".
6. Joy Williams - Venus
När uppbrottet av countryduon The Civil Wars var ett faktum trodde man att man hört det sista av Joys sinnessjukt vackra röst. Men kvinnor kan! Joy bytte riktning och släppte något form av elektropopplatta solo. Det blev otippat fint. Lyssna bara på "What A Good Woman Does" och försök att inte fälla en tår.
 |
| God fortsättning önskar Steve, Edie, Joy, Jess, Lindi, Dave och Gillian. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar