Mando Diao med flera på Tyrolen

Igår var det dags för den årliga trippen ut till lilla Blädinge strax utanför Alvesta i det mörkaste av Småland. Den gamla folkparken Tyrolen slog upp portarna för en musikkväll med hög klass. Det stora dragplåstret var ju dalmasarna Mando Diao men även ett gäng lokala förmågor var där och lirade, bland annat min personliga favorit Melina Borglowe, flickebarnet som nästan är onaturligt begåvad.

För ovanlighetens skull var vädret strålande kvällen till ära. Det var perfekta förhållanden för ett gäng kalla öl, i sedvanlig ordning blev det även förfest i bilen.

Borglowe inledde sedan den musikaliska aftonen. Hon var vass men publiken relativt obefintlig tyvärr.

Det här är alltså konserten, inte ett soundcheck eller dylikt.

Näst på schemat var Pelle Ljungberg. Han har tidigare lirat i The Ark. De där gamla arkarna verkar ju sippra ut lite överallt i samhället, föra veckan sprang jag ju på trummisen Sylvester. Pelle lirade svår och seg pop, det var verkligen inte min kopp av te.

Efter Pelle blev det ett skifte i genre, hiphopparna Side Effectz entrade scenen. Jag är ju inte någon hiphop-tjej direkt men det svängde ganska fint om grabbarnas rappande. Jag tror dock de hade tjänat i trovärdighet på att rappa på svenska, det blir lite tramsigt när ett gäng smålänningar låter som de är från The Bronx.

Sedan blev det akrobatik.

Och Erik kom förbi och förgyllde vår afton.

Och sen, det vi alla hade väntat på, Mando Diao på stora scenen. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på bandet men Infruset har man ju inte kunnat undvika och där finns ju ett par riktigt fina bitar. Det var bra drag från första början och de gamla Frödingdikterna gjorde sig ju himla bra i en småländsk folkpark en ljummen sommarkväll. Björn och Gustaf, som ju får anses vara bandets frontmän, sjunger ju också grymt bra tycker jag. Konserten avslutades med lite av ett musikinferno, Gustaf stod på ett piano och skränade och Björn var nästan ute i publikhavet och tjoade, det var galet medryckande. Kort och gott en magisk musikupplevelse! Så pass att bandet ropades in två gånger. Det gillade inte min urinblåsa så sista extranumret avnjöts på en toasits.

Kvällen rullade vidare med lokala banden Esther och The Hector. Lite gapig musik i min smak men det gick an. Som avslutning var det tänkt att Mando Diao skulle vara DJ's men det känns som det blev ett missförstånd där, för de var istället nere på dansolvet och shakade loss. Vem som stod vid DJ-båset är en gåta, bra musik lirade han i alla fall, mycket Michael Jackson och såna dansanta toner.

Den moderna människan, närsynt!

Vad gör jag här som väcker såna reaktioner?

Förra året avslutades kvällen med Burleskdans och det hoppades vi ju lite på även i år så vi var kvar till slutet. Men lampan tändes plötsligt och festen var över. Vi fick molokna strosa hemåt utan burleskdans. Men förutom det var det en kanonkväll vi sent kommer glömma.

Hej då Tyrolen!

Mando Diao, The Hector, Side Effectz och Esther hittar ni på Spotify. Borglowe avnjuter ni lättast på youtube och Pelles sega pop vet jag inte riktigt var man hittar, lika bra att vara utan den då kanske.

Laura Bell Bundy - "Two Step" (feat. Colt Ford)

Laura Bell Bundy har varit en personlig favorit enda sedan hennes schvungiga succéplatta Achin' and Shakin' släpptes för lite drygt tre år sedan. I fjol såg jag henne live på countryfestivalen på High Chaparral och där växte fascinationen ytterligare, det var kanske det svängigaste jag upplevt i konsertväg.

Så klart som korvspad att den här lille patetiska bloggerskan blev glad när hon upptäckte att Lauras nya fräscha låt "Two Step" nu är ute i etern. Det är en glad trudelutt med en dansant Laura i högform.

Jag ger den 4 (av 5) i betyg.



Videon är också riktigt härlig tycker jag!

"Two Step" finns inte på Spotify än så vill ni lyssna får ni göra det på youtube, kanske finns låten att ladda ner någonstans men det känns väl lite 2009? Achin' and Shakin' däremot finns att avnjuta på spotify så det är bara att gå loss.

John Miller & Eric Reynolds

Jag fick ett tips för ett tag sen att kika in John Miller & Eric Reynolds på youtube, från John Miller himself faktiskt! Jag har lyssnat igenom låtarna och tycker att det låter riktigt fint. Det är gammeldags gubbcountry, men på ett bra sätt!

Idag upptäckte jag också att deras debutplatta finns på Spotify. Festligt värre!

Jag kan inte googla mig fram till så mycket information om grabbarna. Men det verkar som de är från Umeå. John sjunger och Eric lirar gitarr antar jag (och sjunger lite också kanske).

Mina favoritlåtar är titelspåret "Heading North Or Maybe South", "Coming Home" och "Whiskey On The Rocks". Men jag har inte hunnit igenom hela plattan än så det kan säkert finnas fler guldkorn att vaska fram.



Gör som jag och gilla John och Eric på facebook.

Sylen & Pilen live på Kafé De Luxe

Igår var det dags för lite livemusik på stans allra trivsammaste krog igen. Sylen & Pilen lirade på Kafé De Luxe. Det var också deras releasefest för nya LP:n, japp LP! Som i jätteskiva som inte går att trycka in i vanligt cd-fack, så dumt. Men den finns även på Spotify så no worries!

Men först åt vi kalv och drack öl. På så vis slapp vi ju betala inträde och enligt småländsk matematik blev då maten gratis! Maten på Kafé De Luxe är förresten 5 (av 5) i betyg.

Sylen & Pilen består av två grabbar någonstans mellan 35 och döden uppskattningsvis. Sylvester Schlegel, som tidigare var trummis i The Ark, och David Kihlberg. De lirar simpel gubbrock kan man väl säga. Förutom att de sjöng lite väl mycket i falsett och att gitarrkompandet var i tristaste laget så satt de faktiskt inne på en ganska gedigen låtskatt, och de bjöd absolut på en underhållande spelning.

Mina favoritlåtar var "Farsan", "Allt försvinner" och "Bankrånare" (finns på youtube).

En trevlig kväll i all sin enkelhet. Betyg: 3 (av 5)

Sylen till vänster, Pilen till höger.

KT Tunstall - Invisible Empire // Crescent Moon

Jag skulle vilja slå ett slag för skotten KT Tunstalls senaste platta. Det är småseg folkpop, med en touch av country tycker jag nog. Fint är det hur som helst och det är ett perfekt soundtrack för lata semesterdagar på verandan med en bag in a box ett glas vin i nypan. Jag gillar särskilt "Invisible Empire", "Yellow Flower" och "Feel It All".

Finns på spotify.

LeAnn Rimes - Spitfire

Spitfire är Rimes, håll i cowboyhatten, fjortonde studioskiva. Det är ju inte klokt med tanke på att hon faktiskt bara är 30 år ung.

Jag får medge att jag inte haft någon större koll på hennes karriär. Mest känd är hon väl för filmen Coyote Ugly och medföljande sondtracket "Can't Fight The Moonlight" som ju var en riktig landsplåga vid seklets början.

Men hon har ju också en hel del gamla hits i bagaget som fina "How Do I Live" och "I Need You". Men det var ett tag sen nu hon levererade något i den kalibern. Ska Spitfire bli vändningen?

Ja, kanske faktiskt. Spitfire bjuder på trallvänlig gladcountry med stark sånginsats och svängiga melodier. Det innehåller också ett par melankoliska bitar som verkligen förtjänar all beröm de kan få. "What Have I Done" och "Borrowed" är lika ångestladdade som de är vackra. "Who We Really Are" är också satans fin, speciellt refrängen som är så simpel att den sätter sig vid första lyssningen.

De lugna låtarna till trots, plattans stora behållning är ändå när Rimes släpper sargen och går all in. Som på titelspåret "Spitfire", "You Ain't Right" och "You've Ruined Me". Det känns som att plattan minst sagt skrevs i affekt. Jag har också för mig att hon sagt i intervjuer att det här är hennes mest personliga platta hittills (men känns det inte som artister säger så om alla sina plattor?)

Bäst på plattan är dock varken en melankolisk ångestballad eller en argsint countrydänga utan en trallvänlig visa i dur, "Just A Girl Like You", med det raraste lilla gitarrsolot i mannaminne. Sånt kommer man bara undan med om man har jobbat i branschen i dryga tjugo år.

Spitfire överraskar som ett riktigt kompetent countryalbum. Snubblande nära en fullpoängare.

Beyg: 4,5 (av 5)

George Jones & Georgette Jones - "You and Me and Time"

Countrylegenden George Jones trillade ju av pinn för ett par veckor sedan. Det har lite osnyggt gått förbi helt obemärkt här på bloggen. Men så har jag heller aldrig varit något stort fan av gammal gubbig stofilcountry även om jag så klart inser att Jones och grabbarna av hans generation banat väg för dagens fina countrymusik.

Göran tipsade mig för ett tag sen om den här rara duetten med dottern Georgette och jag tycker den är fantastiskt bra! Videon är väl dock lite av ett slöjdarbete.



Tack för tipset Göran! Jag gillar tips så ös på med det i kommentarsfältet bara. Både George och Georgette finns också på Spotify.

Exklusiv gästrecension!!! Laura Marling - Once I Was An Eagle

Min pappa Leif är också lite av ett musikfreak, han har inte riktigt lika förfinad smak som jag men nästan. Här bjussar han på en sprillans ny skivrecension, exklusivt för du där ute (arma människa) som följer den här tramsbloggen.

Ta din smartphone och headset och lås in dig på toaletten eller en garderob eller liknade. Ratta fram denna platta på Spotify, skruva upp volymen på max och drunkna i en blandning av ruffiga arrangemang, skönt gitarrklink (på gränsen till klassisk gitarr och stråkkvartett) och underbara melodiösa sånger och en röst som bär högt upp bland örnarna.

Med textrader som “or any man who could get his dirty little hands on me”, “I've been with the devil in the devil's resting place” och “Wrestling the rope from darkness is no fucking life that I would choose” kan man inte tro att hon bara är 23 år (nästan oförskämt ung tycker jag som ”just” passerat de 60). Ett tufft liv som man bara kan hoppas att hon verkligen inte upplevt…ännu!

Starkaste spåren tycker jag nog är titellåten ” Once I was an Eagle” och ”Master Hunter” men lyssna även på ”Devil’s Resting Place”, ”Interlude” och ”Undine” så får ni ett smakprov av alla stilarna, men jag tycker nog egentligen att man ska låta bli att fingra på knapparna under hela denna platta.

Av soundet på denna platta fick jag lite vibbar till Anna Bergendahls senaste platta som hon spelade in i New York tillsammans med ett gäng riktiga proffsmusiker. Plattan som heter Something to Believe In är nu visserligen 1 år gammal, men förtjänar att lyftas fram i ljuset efter hennes snöpliga sorti på melodifestivalen där hon inte ens gick till final (trots att låten var riktigt bra enligt min mening). Börja med att lyssna på ”I Don’t Know”, ”Fun” eller ”I Hate New York” så kanske ni blir kvar där i garderoben. Det är hon värd (trots att hon dessutom är ett år yngre än Laura) och ni också oavsett hur gamla ni är.

Gästrecensent/Father “with a musical string in the depths of his heart”

PS. Glöm inte att komma ut ur garderoben!

Leif hade inte vett nog att betygsätta plattan men jag ger honom i alla fall 5 (av 5) för en lysande recension.

Semester

Bloggen har inte tagit semester men jag har, därav det skrala bloggandet. Just nu är jag hemma på östgötaslätten och har det gött så det blir inte så mycket country för tillfället. Men det finns ju gränser för hur länge en människa överlever utan min solida rapportering från countryvärlden så det blir bättring inom kort. Lovar.


Ugglan och Stella.

High Chaparral Country Music Festival 2013. Söndag 16 juni: Konsert i westernkyrkan med Cookies N' Beans, David Waddell och Jon Strider

Countryfestivalen avslutades på sedvanligt sätt med spöregn och konsert i den lilla westernkyrkan.

En rutinerad festivalbesökare vet att man alltid tar med sig paraply.

Cookies N' Beans hade ju på lördagen varit lite av en besvikelse men inne i Jesu sal var faktiskt deras trestämmighet lite av en religiös upplevelse. Allra bäst var "I Just Don't Have The Heart" som jag inte är helt hundra på om det är en cover eller inte. Men det vore väl orimligt att tro att ett gäng kakor kan skriva en sån sagolikt vacker låt. Någon som vet?

Därefter blev det gubbcountry för hela slanten. David Waddell, som ju också lirade i lördags men som vi valde bort på grund av de rådande väderförhållandena, och Jon Strider.

Det var inget fel på grabbarnas uppträdanden men efter Cookies N' Beans pangstart kändes det ganska ointressant i jämförelse.

Så där kom festivalen till ett slut. Bäst var LeAnn Rimes utan någon större konkurrens faktiskt. Sämst var vädret.

High Chaparral Country Music Festival 2013. Lördag 15 juni: Jogging, Old Mexico, Rockridge Brothers, Cookies N' Beans och Modern Earl

Lördagsmorgonen startade i hurtighetens tecken med en jogg på hela 1, 03 km. Ingrid hade såna här fräsiga barfotaskor och då får man tydligen bara springa max 1 km första 10 gångerna annars kan man förstöra sin ben fullständigt.

Resten av för- och eftermiddagen spenderades sedan på nöjesparken. Vi upptäckte Old Mexico, där var det tjo och tjim och det kändes faktiskt som man var i Mexiko på riktigt. Vädret var nu också relativt behagligt, solen tittade till och med fram!

Det fina vädret höll i sig en stund till och vi slog läger vid First Saloon där bluegrassgrabbarna Rockridge Brothers lirade för fulla muggar. Det var en riktigt trivsam stund.

Jag hade unnat mig en liten hatt på barnavdelningen, den satt som ett smäck på mitt lilla huvud (jag har kanske Sveriges minsta huvud, det är konstigt faktiskt att jag ändå kan vara så intelligent).

På kvällen sedan var det dags för en av helgens stora konsertupplevelser, Cookies N' Beans på stora scenen. Trion sjöng ett par egna låtar och lite gamla countryklassiker. De sjunger ju väldigt bra, det kan ingen ta ifrån dem men det är något som skaver med den här gruppen, kanske är det att de låter som de ska bryta ihop vilken sekund som helst, det är så himla mycket dramatik i sången. Musik ska sjungas utav glädje väl? De hade också otur att drabbas av ett monsunregn som höll i sig större delen av showen. Det var så blött och dant att publiken inte ens orkade jubla in dem för ett extranummer, det fick konferencieren göra. Pinsamt!

Strax före regnet.

Trots poncho och hatt var man rätt så blöt efter kakornas uppträdande så vi tog en sväng hemåt och bytte om för att sedan återvända torra och glada till Modern Earl. Bandet som mest lirar ruffig rockcountry hade jag låga förväntningar på men de överraskade faktiskt som ett av helgens bättre uppträdanden. Här var det musikglädje så det räckte och blev över! Jag anade en touch av ADHD hos större delen av bandet.

High Chaparral Country Music Festival 2013. Fredag 14 juni: Halm, Melanie Espinoza Wolf och LeAnn Rimes

I fredags lämnade jag och min syster Ingrid det vardagliga jordelivet för ett slag för en helg på High Chaparral, landet där gränserna mellan vad som är normalt och icke normalt människobeteende sedan länge är fullständigt utsuddade. Här strosar vuxna karlar runt i hölster och låtsas(väl?)pistoler, cowboyboots, oljerockar och hatt. Jag har ännu inte riktigt bestämt mig för om jag tycker det är festligt eller bekymrande.

Helgens första spelning för vår del blev bluegrassgänget Halm från norrland. Bandet består av ett gäng spelglada 16-åringar och med tanke på att de i princip är bäbisar så gjorde de en kompetent spelning. Det är ju också härligt att så unga människor fastnar för den fantastiska genre som ju bluegrass är.

Svårt att fota när det är massa pinnar i vägen!

Näst på schemat var Gnosjös okrönta countryprinsessa Melanie Espinoza Wolf, också hon cirka 16 bast ung. Hon stod själv på scenen och kompades av färdigarrangerad musik. Det var lite skakigt från och till men sjunga kunde hon absolut!

Kvällen fortsatte sedan med lite förfest i stugan. Vi festade loss på American pale ale och EKG-tolkning.

 

 

 

 

Sedan tassade vi ner till Saloon Cheyenne. Där sprang vi på fulla norrmän och så försökte vi lära oss lite linedance, men det är svårt (som Chris O'Neill skulle sagt).

Men allt detta tramsande var ju bara en lång transportsträcka till kvällens verkliga happening, LeAnn Rimes på stora scenen. Jag hade inga direkta förväntningar på henne, har heller inte lyssnat så mycket på hennes musik men det är ju alltid kul att se på världskända artister. Hon öppnade med countryklassikern "Swingin'" och man kände på första tonen att det här är ju ett fullblodsproffs. Det var ett jädra drag i stämbanden hennes!

Bästa bilden från Leann-konserten. Mejla mig gärna om ni fick bätrre!

Hon varvade upptempolåtar med sina kända ballader och hon slängde också in en hel del covers i mixen. Mellan låtarna var det lite harmlöst mellansnack om mest ingenting alls men hon skapade en fin stämning och det är det sannerligen inte alla artister som lyckas med även om det kan tyckas ganska simpelt. Hon lirade också ett par låtar från hennes senaste platta Spitfire och att döma av det axplocket så är det en riktigt bra platta.

Hon imponerade musikaliskt och var därtill ursnygg på scenen i svart sparkdräkt, höga klackar och vit läderjacka. Så betyget kan inte bli annat än 5 (av 5)!

Inför helgens countryfestival

Idag bär det av till countryfest(ival) på High Chaparral. Förra året var en riktig höjdare trots att vi bodde i tält och det var så kallt att man fullständigt tappade kontakten med sina perifera kroppsdelar. Väderprognosen för helgen ser tyvärr också lite dyster ut men i år har vi unnat oss en stuga. Med tak, säng, plusgrader och så vidare.

I musikväg ser jag mest fram emot Cookies N' Beans, tror dom kan va riktigt härliga live, och så den stora stjärnan LeAnn Rimes så klart. Men så hoppas man ju att något okänt band kan överraska litegrann, kanske svenska bluegrassgänget Halm, vad vet jag.

Recensioner från helgens spelningar (och övrig onödig info om helgen som ingen egentligen bett om) kommer framåt söndagkvällen skulle jag tro.

Yehaa!

förra årets kanske festligaste bild.

Court Yard Hounds - Sunshine

Systrarna från forna Dixie Chicks har släppt ett litet smakprov från plattan som kommer ut senare i sommar. Tre nya fräscha låtar bjussar de på och jag tycker det låter riktigt bra faktiskt. "Amelita" är nog vassast av dem tre och det är också så den nya plattan ska heta. Men "Sunshine" och "Aimless Upward" pinnar också på i simpla gitarrkomp och vacker sång.

Lyssna på dem på spotify. Nya plattan släpps 16 juli.

Elise Davis - Big Ol' Dreams

Elise Davis, tjejen som släppte 2012 års tredje bästa album, har i dagarna kommit ut med sin nya platta. Plattan har bara fem låtar så det är väl en så kallad EP.

Den består av fyra nya låtar och så en lite märklig remake av "Make The Kill" som ju är en vansinnigt bra låt, fattar inte varför man skulle på och peta på den. Lyssna på den i orginalversion (låter nästan likadant vilket ju gör det hela ännu mer korkat) istället på plattan från fjol, Cheap Date.

De nya låtarna är dock härlig lyssning. De har en snäppet gladare vibb än hennes tidigare verk, om än ganska så marginellt. Den sköna släpiga stämman är dock densamma och den har man ju hunnit sakna litegrann.

Bästa låterna är "Sometimes" och "Right Where We Should Be".

Big Ol' Dreams finns på Spotify. Om ni är nyfikna på Elise Davis som artist, människa och fenomen så tycker jag ni ska surfa in på hennes hemsida eller gilla henne på facebook.

Nästan sommar

Igår hade jag och Frida en riktig pensionärsdag innan vi stämplade in för kvällsjobb. Vi började med lunch på röda korset, räkmacka och läsk för bara 40 kronor! Sedan cyklade vi vidare till Erikshjälpen där stans alla snåljåpar antikvitetsentusiaster hängde på låset, de har ju bara öppet två dagar i veckan. Jag fyndade en mandelkvarn från kanske början av seklet, vad vet jag. Nu jädrar ska det bakas chokladbiskvier och dylikt!

Mandelkvarn för 35 kr. Solglajerna har jag fyndat på Lindex för en billig penning.

Vädret var ovanligt fint igår, inte alls som det brukar vara i min lilla stad. Solen sken och det var värme i luften. Så vi satte oss vid sjön och doppade fötterna i vattnet. För ett ögonblick kändes det som vi var elva år och hade sommarlov.

Men det var en kortvarig glädje för vi hade ju ett arbete att sköta. Det var dock ganska trevligt på jobbet igår, lugnt och fint. Det är det i och för sig ganska ofta. Det här att det skulle vara så stressigt inom vården är lite av en myt, men det ska man kanske inte säga så högt.

Centrallasarettet Växjö, där jag jobbar.

Om någon har orkat läsa hela det här inlägget så belönas ni med en ny och fräsch spotifylista, den hittar ni här.

Lori McKenna - "Susanna"

Finaste låten just nu. Jag skulle kunna lyssna på den i all evighet.



Jag har ju fullständigt spytt ur mig recensioner senaste veckan så nu orkar jag inte mer, ni får bara lita på att Massachusetts som McKennas nya platta heter är lite av det finaste jag hört på ett bra tag. Perfekt soundtrack till en regnig vårdag i slutet av maj.

Mors dag med Natalie Maines

Varför inte fira mors dag med Natalie Maines nya platta Mother? Det passar ju så bra liksom.

Plattan har funnits ute ett tag nu och på det stora hela är den väl lite för "rockig" för min smak. Men Natalie var ju alltid den stora stjärnan i Dixie Chicks och klart som korvspad att Mother är ett kompetent album, men det är inte på något vis ett countryalbum om man nu hoppades på det.

Bäst är "Without You", "Mother", "I'd Run Away" och superfina "Take It On Faith". Resten är tyvärr ganska gapiga och jobbiga, även om jag inser att även dessa låtar är bra rent musikaliskt, man orkar ju bara inte lyssna på dem.

Jag tycker ändå ni ska ge Natalie Maines solosatsning en chans, hon är nog något på spåren.

Betyg: 3 (av 5)

Snyggaste skivomslaget i år!

Tim McGraw - Two Lanes of Freedom

McGraw har befunnit sig i countryns finrum i ganska exakt tjugo år. Two Lanes of Freedom är hans tolfte studioplatta. På sidan av det har han ju dessutom en ganska framgångsrik skådespelarkarriär, så ingen kan ju anklaga honom för att ligga på latsidan. Men det finns ju alltid en risk att kvaliteten får stryka med när man är så supereffektiv. Och lite så är det nog tyvärr på Two Lanes of Freedom. Här finns ett par riktigt starka spår men de är för få i relation till de lite sämre låtarna. Albumet hade helt klart mått bra av att strippas ner på ett par låtar.

Men det är ju inte för inte McGraw har en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Sjunga kan han ju och stilig är han också, och framförallt känns det som han gör musik från hjärtat. Vackra ”Number 37405”, ”Nashville Without You” och Friend Of A Friend” sätter sig därför rakt i hjärtegropen. Men bäst på den hjärtskärande fronten är ändå duetten med Taylor Swift, ”Higway Don’t Care”. Det är en mäktig ballad med två av countryvärldens största på helt olika sidor av spektret vilket ju såklart är ett intressant samarbete, deras röster passar också väldigt fint ihop.

En personlig favorit på den lite glättigare fronten är ”Mexicoma” som handlar om att dricka sig berusad i Mexiko, ett låttema som man onekligen sprungit på förr från den manliga countryeliten. Tramsigt men underhållande. ”Southern Girl” är en annan lättsam visa som sticker ut som en av de bättre på plattan.

Two Lanes of Freedom innehåller ett par låtar för mycket men veteranen McGraw har visat att han fortfarande kan, och för att vara en herre närmre femtio än fyrtio har han gjort ett otippat piggt album.

Betyg: 3 (av 5)

 

 

The Band Perry - Pioneer

Pioneer är syskontrions andra fullängdsplatta. I hemlandet USA har de redan raddat upp ett par hits och gjort sig ett ganska stort namn inom den kommersiella countryn.

Bandet består alltså av bröderna Reid och Neil på diverse instrument och så storasyrran Kimberly som bandets frontman och vokalist.

Albumet öppnar med den första singeln från plattan, ”Better Dig Two”, och den sätter ribban högt för det är nog plattans starkaste spår. Den bjuder på ett snyggt banjoackompanjemang och en riktigt kaxig text. Det låter inte som något man har hört förut, och det är ju oftast en bra grej. Kimberly sätter också sången klockrent.

”DONE.” är en rivig visa där ingen kan missa budskapet. Här svänger det rejält och jag älskar när artister går all in på det är viset. Det är liksom extra allt, något som vi stilrena svenskar brukar ha lite svårt för, men där kan vi nog lära lite av det smaklösa Amerika. För detta är musik som man blir glad av.

Plattan bjuder också på ett par riktigt fina lugna låtar. En personlig favorit är ”Don’t Let Me Be Lonely”. Men titelspåret ”Pioneer” är inte heller fy skam. ”Mother Like Mine” är fin men kanske i gulligaste laget.

Jag imponeras av syskonens musikalitet, det är många fina arrangemang och Kimberley är en skicklig sångerska. Ett par låtar i samma kaliber som ”Better Dig Two” och albumet hade varit och nosat på en fullpoängare. Nu stannar det vid väl godkänt.

Betyg: 3,5 (av 5)

 

 

Eurovision Song Contest 2013

I lördags gick finalen av eurovision  av stapeln. Kanske är ni alldeles kräkmätta på festivalen nu men jag känner min medborgerliga plikt att ändå skriva några rader om spektaklet.

I min bok var det helt rätt låt som vann. "Only Teardrops" hade väl egentligen allt man kan begära av en modern schlager. Det var exotiska flöjtar och trummor, herrar i krigsuniform och en rar sångerska utan skor. Och så var själva låten riktigt vass tycker jag, särskilt när refrängen bryter ut.

Men det var inte bara Danmark som imponerade, många länder bjöd på musikalitet av otippat hög kvalitet. Till exempel lilla Moldavien som förutom en jätteklänning också bjöd på en svulstig visa på originalspråk, med en riktigt kompetent sångerska dessutom.

Hollands stolthet Anouk fastnade jag för redan i semin, och denna såsiga melodi var inte sämre i finalen men kanske hade hon kunnat ta på sig något snäppet festligare kvällen till ära.

Island levererade kvällens vackraste låt med kanske tävlingens vassaste manlige vokalist med ett så svårt namn att man inte ens kan skriva det med ett svenskt tangentbord. Isländska är ju också ett satans vackert språk, även om det låter lite som ett hittepåspråk.

För Belgien tävlade nittonåriga Roberto Bellarosa med en modern discodänga som kanske var lite för stilren för att riktigt tilltala den breda massa ute i Europa, kanske skulle man slängt in något störigt blåsinstrument eller liknande.

Norges bidrag led nog av lite samma åkomma, lite för modern för att riktigt kunna konkurera med de glättigare balkantonerna. 

Sist men inte minst gillade jag Cezar från Rumänien. Visst att det var det märkligaste man någonsin sett och hört på ett schlagergolv men när refrängen dunkade loss var det fysiskt omöjligt att sitta still i tv-soffan.

På det stora hela var det en alldeles ljuvlig final. Nästa år gör vi om det i Köpenhamn.

Mede, kvällens stora vinnare. Sjukt duktig som övertydlig programledare.

Lucinda Williams live på Pustervik i Göteborg

I fredags lirade Lucinda Williams på Pustervik i Göteborg. Jag var självklart på plats.

På grund av ett växelfel i Värnamo så missade jag tyvärr de första självande minuterna av konserten. Men Ollebror var ju där och kunde återberätta. Tydligen missade jag "Passionate Kisses" och ett par till men ingen idé att sura över det, ölen var god och stämningen hög. Man känner sig dessutom alltid väldigt ung och fräsch när man umgås med Lucinda Williams-anhängare, de är ju i regel 60 plus och allmänt gubbiga i utstrålningen.

Första låten som jag hörde i sin helhet var "Pineola", en gammal dänga från plattan Sweet Old World från 1992. Därefter följde "Fruits of My Labour" har jag för mig. En fin låt som gjorde sig riktigt bra live med sin svajiga gitarr.

"Copenhagen" var väl den första låten som lockade till ett litet jubel i publiken. Och den är ju himla fin, kanske bästa låten från senaste plattan Blessed. Jag hade nog trott att hon skulle spelat betydligt fler låtar från den plattan men det blev bara ovan nämnda och "Born To Be Loved" vad jag kan minnas.

Ungefär halvvägs in i konserten bytte Lucinda ut sin akustiska gitarr mot en elektrisk och det var väl inte så himla smart, nu blev det långa gnissliga gitarrsolon och allmänt oljud. Riviga "Honey Bee" gjordes dock med den äran och man märker ju att Lusse gillar att ruffa runt med elgitarr på scen så då kan hon väl få göra det.

På det stora hela var det en finfin konsert. Lucinda Williams körde kanske lite med autopiloten i men det är väl inte heller så lätt att rocka loss fullständigt med en ståpublik som på sin höjd vajar lite i sidled när det riktigt svänger. Jag saknade ett par av hennes fantastiska låtar från bästa plattan "Car Wheels On A Gravel Road" men annars var jag nöjd med underhållningen.

Efteråt tog vi en öl på Jerntorgets brygghus och sen åkte vi hem.

 

 

Vill ni läsa en riktig recension, se hit.

Eurovision Song Contest semifinal 1

Jodå nu var det här spektaklet igång igen.

Jag tittade på första semifinalen med ganska så svalt intresse. Det har ju varit ett jädra tjat om denna tillställning på Sveriges television i ganska exakt ett år så man har ju hunnit bli ganska så mätt på skiten.

Petra Mede skötte värdskapet magnifique. Hon lät ju lite som en engelskafröken men hon var ju extremt stabil och det är ju faktiskt det enda man kräver av en programledare.

På sångfronten hade jag tre klara favoriter. Det var Danmark, Nederländerna och Belgien. Och dra på trissor alla dem gick vidare!

Danmark ställde upp med barfota Emmelie De Forest och svulstiga "Only Teardrops". Låten hade väl den perfekta blandningen av gullig sångerska, exotisk balkanflöjt och vass refräng.



Nederländerna, eller Holland som jag lite galet brukar kalla landet, gav oss en nedtonad låt med kompetenta sångerskan Anouk. Henne har man ju inte sett eller hört något från på år och dar. Det var dock ett kärt återseende för "Birds" var verkligen en av kvällens höjdpunkter. Segt som attan men vansinnigt vackert. Och råkar man vara snyggast i Europa så kommer man ju undan med ganska mycket.



Sist men inte minst föll jag för Belgaren Roberto Bellarosa och hans poppiga "Love Kills". Det låg honom kanske lite i fatet att han såg livrädd ut på scenen. Men han var ju bara 19 år och sången satte han ju som ett smäck.



På torsdag kör vi igen, då är det semi nr 2.

Patty Griffin - American Kid

Patty Griffins sjunde platta är hennes första på sex år med eget material. Däremellan lanserade hon ju dock smått magiska Downtown Church, som innehöll tolkningar av gamla gospelklassiker plus tre egna spår. Den har jag fullständigt lyssnat sönder så det var ju på tiden med lite nytt och fräscht från rutinerade Griffin.

På American Kid är hon tillbaka i gamla invanda fotspår. Men inget fel med det ju för ingen gör simpel folkvisecountry så fint som Patty Griffin. Tydligen är plattan något slags sorgearbete efter hennes pappas bortgång, och visst vilar det något spirituellt över American Kid även om det så klart inte är lika bokstavligt som på Downtown Church.

Finaste bitarna är "Wherever You Wanna Go", "Not A Bad Man", "Ohio", "Mom And Dad's Waltz" och den i sammanhanget riviga "Don't Let Me Die In Florida".

Patty Griffins sjunde platta gör ingen besviken, i alla fall inte någon med lite förkärlek för småputtrig country/folk/americana.

Betyg: 4 (av 5).

P!nk

I brist på inspiration från countryvärlden just nu tänkte jag skriva några rader om popfenomenet P!nk. Jag tycker verkligen hon har något visst den här tjejen, snygg, vältränad (inte benig och dan som de flesta andra poppinglor) och så har hon ju fräsigaste frisyren i Amerika. Dessutom sjunger hon ju som en hel karl.

Det som ligger henne lite i fatet är väl att hon kallar sig själv för P!nk. Med ett utropstecken också för att riktigt tönta till det. Men förutom det tycker jag hon är en av vår tids största popikoner. Och hon har faktiskt raddat upp hits i flera år nu utan att få något vettigt erkännande från kritikerkåren.

Bästa P!nklåtarna enligt Kerstin (kanske i inbördes ordning):

1. "Dear Mr. President"
2. "Glitter In The Air" (som levereras i den kanske magiskaste liveshowen någonsin)



3. "Crystal Ball"
4. "Family Portrait"
5. "Who Knew"
6. "Nobody Knows"
7. "Please Don't Leave Me"
8. "Sober"
9. "Just Give Me A Reason"
10. "Try"

På Spotify finns alla låtar så det är bara att gå loss.

The Lumineers - "Ho Hey"

Ibland springer man på en låt som är jättebra trots att alla andra också tycker att den är jättebra. Det händer alltså att den breda massan har lika bra smak som jag, men det är ytterst sällsynt.

"Ho Hey" är nog en sån låt. Och eftersom jag upptäckte den sist av alla så är det väl jag som ska sitta med lång näsa och skämmas.

 

 

Uppdatering

En får be om ursäkt för dåligt bloggande men jag har inget vettigt att komma med för stunden. Lite skivrecensioner är på gång och sen stundar ju en Lucinda Williams-konsert den 17:e maj som ni kommer få veta allt om.

Fram tills dess får ni avnjuta min nya cykeltröja. Tajt som ett ålaskinn men vansinnigt vacker. Visst?

Om ni vill följa mig på Instagram så heter jag negerberra. No questions asked!

Cat Power till Way Out West!

Tjejen som släppte förra åres nästbästa platta kommer till Göteborg den 10 augusti! Det är ju då det är Way Out West och biljetterna är bokade sedan länge så klart. Det här var ju riktigt glädjande nyheter för en catfantast som jag själv.

Övriga startfältet till festivalen känns lite småsegt hittills. Men Alabama Shakes, Bat For Lashes, The Knife, Neil Young And Crazy Horse och Of Monsters And Men är ju ganska intressanta namn ändå. Och jag utgår från att det kommer säljas öl så det kommer ju garanterat bli trevligt ändå.

Läs mer om festivalen här.

Lori McKenna - Massachusetts

Countryveteranen Lori McKenna har släppt en sjätte platta. Jag tycker den verkar lite småmysig men har egentligen bara lyssnat ordentligt på första låten som heter "Salt", och den är ju jättefin.

Så här trivsamt har Lori och co haft under inspelningen av plattan.

Steve Martin & Edie Brickell - Love Has Come for You

Idag har varit en sån dag som man lika gärna kunnat vara utan, stressigt och dant på jobbet och så två pingisbollar till halsmandlar i halsen (var annars?). Men så kommer man hem, lägger sig i horisantalläge på soffan med en folköl i näven och upptäcker att Steve Martin, skådisen som också är en baddare på banjoplock, har släppt en ny platta. Lyckan är total och den pissiga jobbdagen är som bortblåst. Tänk vad lite bira och banjo kan göra för den lilla människan.

Steve Martins banjokvaliteter upptäckte jag genom hans fina The Crow: New Songs For The 5-string Banjo från 2009. Två år senare kom Rare Bird Alert som också är riktigt vass banjounderhållning.

På Love Has Come For You sällskapas han i studion av sångerskan Edie Brickell och hennes vackra stämma är som klippt och skuren för att ligga över en smattrig banjoslinga. Jag har bara hunnit igenom albumet ett par turer men kan redan nu konstatera att det här är ett av årets absolut hetaste skivsläpp.

Favoritlåtar hittills är "When You Get To Asheville", "Love Has Come For You", "Siamese Cat" och "Shawnee". Men allt låter verkligen galet bra.

Plattan finns så klart på spotify.

Kacey Musgraves - Same Trailer Different Park

Det är inte lätt att sticka ut i dagens moderna country. Grabbarna ser alla likadana ut, cowboyhatt och illasitande jeans, halvdan musik med lite för mycket elgitarrer för att egentligen vara countryusik. På tjejfronten är det nästan ännu svårare att urskilja vem som är vem, det är egentlgen bara Miranda Lambert och Taylor Swift som verkligen funnit en egen identitet inom den snåriga kommersiella countrypopen.

Men så fann jag häromdagen 24-åriga Kacey Musgraves "debutplatta" (hon har tidigare släpp tre plattor på eget bolag) och jag blev fullständigt knockad. Det är vacker melodiös simpel countrypop. Och det kom som en stor chock för mig, som tidigare inte varit något jättefan av just den genren, att det kunde låta så bra.

Det hela inleder med magsika "Silver Lining", en liten trudelutt i mollachord, och ett ganska töntigt budskap, men det förlåter man lätt för Kacey sjunger så fint och refrängen är så härligt svängig. Hon har en himla mysig röst som är helt befriad från de här ljusa, gälla tonerna som många av hennes kollegor envsas med att sjunga.

"Merry Go 'Round" var första singeln från plattan och är absolut en kompetent låt. En banjoslinga (Kerstins favoritinstrument!) går genom hela låten och melodin tickar på i ett ganska odramatiskt tempo. Det är också från den här låten som titeln till plattan återfinns.

Andra kanonlåtar på plattan är "My House", "Blowin' Smoke", "I Miss You" och "Follow Your Arrow" men allt är ju bra herregud.

Same Trailer Different Park är det bästa jag hört i kommersiell countryväg på väldigt länge.

Betyg: klockren 5:a (av 5)

Melina Borglowe live på Kafé de Luxe

Igår snubblade jag än en gång in på haket som vi stammisar kallar för deluxe. Jag var då ovetandes om att en liten lokalkändis vid namn Melina Borglowe skulle upp på scenen och förgylla min afton. Med en gitarr som enda sällskap bjöd hon på bland det bästa jag nånsin hört på den scenen och då har jag ändå varit där när Babian, Fibes Oh Fibes, Daniel Lemma, The Liptones, Alice B med flera lirat just där.

Borglowe sjunger nån slags svår pop med en mycket sällsynt rosslig stämma, hade jag varit på jobb hade jag ordinerat lite vätskedrivande. Men nu var jag ju utstämplad från fredagskneg sedan någon halvtimme tillbaka så jag kunde glatt njuta av den härliga ungdomliga popmusiken istället, tydligen är hon bara 15 år (kan man ens vara så liten!!!).

Snart landar hon nog ett skivkontrakt men tills dess kan ni lyssna på henne på hennes youtube-kanal. Jag har fått för mig att det här är hennes bästa låt.

Daniel Romano - "I'm Not Crying Over You"

Daniel Romano, den härlige countrygrabben från Kanada, har haft en ny platta ute ett bra tag nu. Det verkar dock helt jädra omöjligt att få ta i den. Man kan väl beställa hem en platta från utlandet men jag äger ju inte ens någon skivspelare så det känns ju lite döfött och något omodernt dessutom.

Idag sprang jag på ett av spåren på nya plattan och oj så bra! Och vilken fin kavaj sen.



Ni kan lyssna på Romanos två tidigare plattor på spotify.

Spotifylista: april

En liten lista med musik som förgyllt min vardag på sistone. Tack Hanna för tipset om Darius Ruckers cover på moderna klassikern "Wagon Wheel".

Länk till listan här.

Shooter Jennings - The Other Life

33-åriga countryrockaren släppte förra året en efterlängtad countryplatta. Innan dess hade han haft ett par grisiga år där han mest lirat gapig rock.

Nu är han åter aktuell med en ny countryskiva, "The Other Life" Det hela inleder med den obskyra "Flying Saucer Song" som mest är en massa oljud. Men sen blir det bättre. "A Hard Lesson To Learn" är en rockig countrydänga med bra driv, likaså "The White Trash Song" som följer.

Men bäst blir det ändå när Shooter taggar ner lite och lirar lugna låtar. "Wild & Lonesome" är en duett med Patty Griffin och är en av plattans absoluta höjdpunkter. "The Other Life", "The Outsider" och "The Gunslinger" är tre andra lugna favoriter.

Tyvärr har Shooter en förmåga att ösa på med elgitarrer och distade mickar och annat störigt på sina plattor. "The Other Life" är inget undantag, han gillar väl det här lite ruffiga soundet helt enkelt (av någon märklig anledning). Jag kan bara inte hjälpa att tänka att en akustisk skiva från Shooter hade blivit lite av ett mästerverk.

Hur som helst, betyget blir 3,5 (av 5).

Crying Day Care Choir live på Kafé de Luxe

Hippa folkpopgruppen Crying Day Care Choir lirade igår på smålands hetaste (och kanske minsta) scen. Jag och ett gäng lösa vänner var givetvis på plats. Men först hinkade vi i oss öl och vin och annat gott  i stora lass!

Det resulterade i att vi drällde in lite sent till konserten. Personligen störde det inte mig så mycket eftersom jag aldrig tidigare hört talas om det här bandet med det väldigt svåra namnet som ju är helt omöjligt att komma ihåg med alla bokstäver som nästan ser likadana ut.

Ett par låtar in i konserten kunde jag ändå konstatera att detta var ju otippat underhållande! Scenshowen var relativt obefintlig så den fina musiken tilläts ta plats istället. Grabbarna och tjejen stod mest rakt upp och ner och plinkade på sina små söta instrument, Det var dragspel, liten gitarr i vattenmelondesign, "blåskeyboard" och klockor och det hela skapade ett härligt sound. Frontsångaren hade också fint krut i stämbanden.

Bästa låten var nog "July", den hade jag förlyssnat lite på efter påträngningar från Frida som senaste dagarna varit lätt besatt av gruppen. "Bumblebee" var också mycket bra.

Kvällen fortsatte sedan med lite spring i lokalerna och avslutades i sedvanlig ordning med två cheeseburgare på mackedonkan.

Crying Day Care Choir finns på spotify. Och på webben på myspace och facebook med mera. Ni får googla på dem.

Goats yelling like humans

Idag åt jag finmiddag hemma hos min kära vän Emma. Vi festade på kassler, potatismos och gröna ärtor. Sedan tittade vi på Halv åtta hos mig. Värden för dagen bjussade på get vilket fick oss att fundera på hur getter egentligen låter. Tydligen förjävligt, se bara.

Cat Power - "Manhattan"

Den mest nedtonade låten från kattens fantastiska platta Sun från i fjol. Om ni har missat den får ni verkligen ställa er i skamvrån en stund.

Håkan Dahlby - rumba

Varje år så tänker jag att jag ska våga vägra Let's Dance men det funkar ju i sisådär ett avsnitt sen trillar man dit. Det är ju galet underhållande!

Igår var Håkan klart bäst. Vilken känsla!

Fågellåtar

Jag snubblade över en spotifylista häromdagen. Det var den pretentiösa musikredaktionen/websidan/tv-programmet PSL på svt.se som hade lagt upp en påsklista med tema fåglar som de lite förnöjt kallar Världens bästa låtar om fåglar. Jag har lyssnat på den och är inte lika övertygad om att det är världens bästa. Men jag gillar ju fåglar och musik så jag gjorde en egen (betydligt bättre) fågellista.

Här hittar ni den!

Glad påsk!