Nytt år, nya möjligheter.

Årets album plats 10 - 6

År 2011 var året då i princip alla mina favoritartister släppte nya album. Lusse (Lucinda Williams red. anmärkning), Emmylou Harris och Alison Krauss var några av dem som spred ljuvlig musik till mitt lilla småländska hem. Till och med Gillian Welch, som inte skrivit ny musik på år och dar, harklade ur sig en ny platta som dessutom var rätt så fantastisk.

Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)

10. Emmylou Harris - Hard Bargain

Den gråhåriga tanten från Alabama levererade ett helt okej album i och med Hard Bargain. Men det når inte upp till föregångaren All I Intended To Be. Ibland glimmar det dock till som i finfina Darlin' Kate och riviga The Road. E-Lou har ju också en röst som lyfter även de mest slätstrukna visor.

9. Dolly Parton - Better Day
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!

8. Maggie Björklund - Coming Home
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.

7. Ryan Adams - Ashes & Fire
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.

6. Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.

bästa julmusiken

Det finns mycket bra julmusik därute. Och med hjälp av nymoderniteter som Spotify så kan man ju verkligen nörda in sig på bjällerklang och andra störiga ljud.

Jag fattar att de flesta liksom redan är färdiga med julen vid det här laget. Men en annan har ju precis stämplat ut efter en hård julhelg på jobbet.

Därför ger jag er nu den bästa julmusiken utan en massa tjafs, bara listan. God yule!

Julmiddag på Ulriksdal

Bara skinkan som saknas.

Ni får förresten ursäkta dåligt bloggande över julhelgen, jag har jobbat och inte haft tillstymmelse till ork att krafsa ner nåt på den här tramsbloggen. Men nu är jag snart ledig ett par dar så då jädrar bir det andra bullar! Jag har ju ett år att summera till exempel.

God fortsättning!

Pistol Annies

Jag har hört talas om det här gänget ett tag men inte riktigt fattat vad de är för några. Jag har heller inte varit särskilt intresserad eftersom de har ett skapligt töntigt bandnamn.

Men countrymusik är ju rätt töntigt överlag så det ska man inte döma någon på, Pistol Annies är ju ett gäng solida musiker. Trion består av Ashley Monroe, Angaleena Presley och superduperkändisen Miranda Lambert.

Deras debutplatta släpptes i augusti och första singeln heter precis som den, Hell On Heels. Det är en festlig låt. Hör här.


Tjejernas styrka är helt klart deras vokala förmåga. Det är nästan störande vad fint de sjunger. Men deras album är imponerande på andra sätt också. De har liksom hittat ett unikt sound som nästan känns lite gammeldags. Himla efterlängtat tycker jag eftersom mycket av dagens country låter som vilken trälig radiopop som helst.

Självklart är Lambert den stora stjärnan och varje gång hon klämmer i på en vers eller refräng lyfter låten. Hon är faktiskt bättre här än på sitt egna nya album vilket kanske inte riktigt var meningen.

Hell On Heels är det starkaste spåret. Men plattan bjuder på många gobitar. Lyssna lite extra på Bad Example, Takin' Pills och fina Beige.

Anna Ternheim i musikhjälpenburen

Så himla fint. Hon såg dock lite härjad ut men det var nog en väl genomtänkt look.

Musikhjälpen förgyller annars min vardag här hemma. Mycket underhållande tv/radio. Men visst känns hel grejen lite äckligt i-landsaktig på något vis.

Miranda Lambert - Four The Record

Four The Record är Miranda Lamberts fjärde album. Och det första efter dundersuccén Revolution från 2009. Det albumet var hennes stora genombrott och nästan varenda låt på den plattan var uppe och tassade på countrytopplistor i amerika. Jag tyckte så här om det då.

Four The Record har ju funnits ute i etern ett tag men jag har haft lite svårt att ta till mig musiken. Vid första lyssningarna tyckte jag det var rent jobbigt att lyssna på, det är så himla gapigt stundtals. Men så nu i veckan har jag fått upp öronen för plattans lite lugnare melodier. Oklahoma Sky till exempel som jag tycker är vansinnigt fin med sin banala text och läckra elgitarrkomp. Även öppningsnumret All Kinds Of Kinds är rätt så fin.

Efter några påtvingade lyssningar började jag även uppskatta de lite gapigare låtarna. Mama´s Broken Heart, Hurts To Think och Fine Tune är det gött riv i. I den sistnämnda får man dock leva med ett distat mikrofonljud som är lagom störigt. Överlag är det kanske lite för mycket konstiga ljud till höger och vänster som pajar det här albumet en del.

Miranda verkar heller inte vara mycket till låtskrivare. Same Old You som är en av plattans bästa har min favorit Brandi Carlile knåpat ihop och Gillian Welchs Look At Miss Ohio "covras" också helt ogenerat, inte heller särskilt bra tyvärr.

Men visst är det ett helt okej album i sin helhet. Och säkert kommer det toppa countrylistorna i åratal framöver.

Bäst: Oklahoma Sky, Same Old You, Baggage Claim

Betyg: 3 (av 5)

it's the most wonderful time of the year...

Igår var det full rulle här hemma i mitt lilla bohag. Jag lappade in hela köket i handukar och tidningar för att spraya sönder en adventssljusstake i neonrosa. Samtidigt i samma kök bakades det lussekatter så det stod härliga till. Kombinationen var kanske inte den mest sanitära. Det blev en otrevlig tjock luft att andas men jag som varit förkyld ett par veckor började plötsligt snyta ut rosa snor vilket ju var rätt festligt, han tar och han ger våran gud fader så här i juletider.

Resultatet av adventsljusstaken blev horribelt. Det såg ut som någon slags uppehållsrumskonst á la högstadiet. Dessutom pajade själva lysfunktionen någonstans i sprayprocessen. Det var bara att slänga skiten, putsa av väggar och golv (som skimrade fint i rosa), ta ett djupt andetag i mina nu KOL-sjuka lungor och cykla iväg till Rusta i snöstormen och köpa den finaste adventsljusstaken jag kunde hitta!

Lussebullarna blev goda men fula som stryk, helt omöjligt att få till den där snirkliga kattformen.

Här begicks det första misstaget, jag borde grundat med vitt först.

Ljusstaken kostade 59 kr.

Multitasking.

Så söta.

Slutresultatet!

Nu har jag nog julmyst färdigt för ett slag.

Willie Nelson

Jag går i tankarna här hemma att göra något med frisyren. Färga, klippa etc. Kanske något i stil med Willie Nelson. Han är alltid fin i håret, inte en bad hair day sedan 30-talet.

Joey + Rory - A Farmhouse Christmas

Jag går fullständigt bananas här hemma vad det gäller julmusik. Så nu blir det mer även på bloggen!

Denna gången handlar det om mysmongona Joey och Rory och deras härliga julskiva.

A Farmhouse Christmas som den heter är en salig blandning av stämningsfull klassisk julmusik och tramsiga egenkomponerade låtar med den här typiska bonniga Joey + Rory humorn.

Jag tycker det mesta är riktigt bra faktiskt. Kul är det också att Rory sjunger en hel del vilket han inte gjort så mycket på deras tidigare verk. Han har ju en himla fin röst. Det bevisar han på plattans kanske bästa låt What The Hell (It's the Holidays). Den är lugn och fin.

Mer drag är det i Let It Snow (Somewhere Else) och man blir ju sjukt sugen på att dra till någon exotisk ö och vara småberusad 24/7 av den tillhörande videon. Se bara.



A Farmhouse Christmas finns på Spotify.

tomtar!

Det är små silvertomtar som ligger och glänser bland nötterna. Så klart.

äntligen advent



 

A Very She & Him Christmas

Trots att vi ännu inte kommit in i adventstider har jag plöjt mig igenom julmusik här hemma sedan flera veckor tillbaka. Jag har förstått att detta inte är riktigt okej, att man på något vis vanhedrar julemyset. Men det ger jag blanka fanken i!

En av de bästa nya julskivorna där ute är She & Hims A Very She & Him Christmas. Det är en samling klassiska julsånger med en touch av indiepop.

Det kan ju lätt bli lite tramsigt när julen ska sjungas in men Zoey Deschanel (She) och M. Ward (Him) verkar ha tagit uppdraget på fullaste allvar (trots att de ser ut som två mongon på skivomslaget) och det resulterar i en mäkta stämningsfull julskiva. Zoeys röst är vacker så det förslår och den blåser nytt liv i dessa simpla julmelodier som man ju hört en miljard gånger innan. Även den här M. Ward sjunger lite här och där och det gör han trivsamt värre. Som på Christmas Wish och Baby It's Cold Outside till exempel.

Allra bäst är The Christmas Song. Kanske den bästa jullåten alla kategorier.

"Chestnuts roasting on an open fire
Jack Frost nipping at your nose
Yuletide carols being sung by a choir
And folks dressed up like Eskimos"

The Lost Notebooks of Hank Williams

Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.

I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.

Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.

Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!

På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!

Trolskt värre från First Aid Kit

Kanske höstens bästa låt! Eller tog jag i nu?

Inredning med Kerstin och Gillian

Så fint detta blev då!

 

varför?

Varför ser det alltid ut som någon har spytt när jag lagar mat?

Till Pappa

Jag ringde upp min lilla pappa idag för att gratta på fars dag. Då kom vi av någon anledning in på Laleh. Tydligen är hon hans nya idol. Så himla rart på något vis.

Så här kommer Bjurö Klubb till din ära Leffe! En ju helt fantastisk låt. Nästan lika fantastisk som du!

Miranda Lambert - Look At Miss Ohio

På grund av det rådande Gillian Welch-temat här på bloggen vill jag uppmärksamma er på att Miranda Lambert på sin nya platta gör en hygglig tolkning av Gillians Look At Miss Ohio. Så klart är det inte lika bra som orginalet men det är väl ytterst sällan det blir så. Lyssna här vettja och bedöm själva.



Den här Miranda har alltså släppt en ny platta. Jag har lyssnat på den litegrann och vet inte riktigt vad jag ska säga om att. Lite gapig är den kanske för min smak, men en snäppet seriösare recension ska jag väl ändå hosta fram så småningom.

Skivan innan dess, Revolution, från 2009 var ju dock grymt bra så den rekomenderas varmt.

låtlista 4/11

Saxat från Gillians facebooksida. Alltså:

Del 1

1. Scarlet Town

2. Make Me A Pallet On Your Floor

3. Rock Of Ages

4. The Way It Will Be

5. Annabelle

6. Elvis Presley Blues

7. Dark Turn Of Mind

8. Look At Miss Ohio

9. Acony Bell

10. The Way It Goes

Del 2

11. Hard Times

12. Down Along The Dixie Line

13. Wayside / Back In Time

14. Six White Horses

15. Revelator

16. I Hear Them All (Dave Rawlings)

17. My Morphine

18. Red Clay Halo

Extranummer

19. Tennessee

20. Caleb Meyer

21. That's The Way The Whole Thing Ends

22. I'll Fly Away

23. Long Black Veil

Och så en Spotifylista på det. Varsågoda. (Long Black Veil finns inte med Gillian på Spotify så det fick bli orginalartisten Lefty Frizzell istället).

Gillian Welch på det kongelige teater i Köpenhamn

I fredags var det så äntligen dags för Gillian Welchs konsert på den kungliga teatern i Köpenhamn. Jag var där med bror Olle och syster Ingrid.

Gillian fick spela i den gamla salen medan någon töntig opera sattes upp i den nya. Det gjorde dock inte så mycket för den var otroligt elegant med fyra våningar, röda säten, guldiga dekorationer och den största kristallkronan i skandinavien. Kanske.

Gillian intog scenen strax efter klockan åtta. Med sig hade hon så klart parhästen Dave Rawlings som var superstilig i boots, kostym och cowboyhatt. Scarlett Town inledde det hela och den revs av utan närmare presentation, redan där blev det tydligt att det här kommer bli en av mina bästa konsertupplevelser.

Gillian stod sedan så klart för det mesta av snacket vilket hon gjorde väldigt bra, och visst var det hennes show. Men rent musikaliskt var det absolut lika värdefullt att få se Dave riva av sina galna gitarriff som att få höra Gilians vackra stämma.

Otippat bra var The Way It Will Be som spelades ganska tidigt in på konserten. Den kröp liksom under skinnet på en och den gjorde sig väldigt bra live. Men visst är den något av en downer som Dave också påtalade.

Gladare var det då under Gillians huvud-axlar-knä-och-tå-nummer på Six White Horses där hon även gav sig på lite steppande, clogging. Det var kvällens raraste ögonblick. Och det lyfte ju onekligen låten som utan koreografi är rätt beige.

Gillians scenspråk har ju annars en del övrigt att önska, otroligt dålig hållning och mycket tittande ner på gitarren. Dave å andra sidan körde med någon helt annan stil. Ingrid tyckte han såg ut som en parkinsonpatient som försöker ta sig något stapplande steg. Jag tycker han hade en viss likhet med såna här figurer som står och skakar på bilpanelen. Tillsammans såg de ibland helt störda ut.

Showen bestod av två delar och tre extranummer. Nästan hela nya plattans spelades och så en hel del klassiker. Revelator bland annat som så klart var en av kvällens höjdpunkter. Nya Hard Times var också finfin. Dave sjöng I Hear Them All och This Land is Your Land i nåt slags medley och gjorde det väldigt fint även om han helt uppenbart är en bättre gitarrist än sångare.

Till sist ställde sig Gillian och Dave längst fram på scenen och smällde av en visa utan mikrofoner. Det var ett vackert avslut på den bästa konserten i mannaminne.

Och that's the way the cornbread crumbled i fredags.

Anna Ternheim - The Night Visitor

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Anna Ternheim, knappt någonting faktiskt. Har väl tyckt att hon är ungefär lika spännande som indiemusiker är mest, alltså helt ospännande.

Men jag fick nys om att hon drog till Nashville för att spela in sin senaste platta The Night Visitor så jag gav henne en chans.

Och tacka fan för det för det här är årets finaste platta tror jag. Bästa låten är nog Walking Aimlessly som är alldeles magnifik. I fredags spelade hon upp den på Skavlan och körades då av tjejerna från First Aid Kit vilket ju var en härlig kombo. Se bara vilken kemi.



Just den låten är ju faktiskt rätt country men övriga plattan är väl snarare poppig, med en lantlig känsla i och för sig. Det är lätt att föreställa sig Anna sittandes i någon liten stuga uppe i Tennesseebergen med en budweiser i näven plinkandes på en Gibson. Det är en fin bild på något vis. Och det är en fantastiskt fin röst hon har, det ska hon verkligen ha cred för, det är mycket den som gör det här albumet. Den och den snygga frillan som är så perfekt slafsig.

Bäst: Walking Aimlessly, The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss), Ghost of A Man, What Remains?

Om ni är precis lika tappade bakom flötet som jag och alltså missat Annas storhet får ni omedelbums surfa in på Spotify och lyssna på henne.

Fågelvak

Eftremiddagen har jag spenderat i köket, stirrandes ut genom fönstret. En halvmeter därifrån hänger nämligen ett gäng talgbollar och väntar på söta små fågelnäbbar. Jag har alltså suttit där som en rånörd, det är korrekt.

Men jädrar vad svårt det är med fågelskådning. Det verkar som om de inte har så mycket till övers för mig. Min blotta närvaro, en fönsterskiva bort, skrämmer iväg dem. Kanske skulle man ta på sig någon slags fågeloutfit för att smälta in.

God jul! Önskar Joey, Rory och kossera

För ett par dagar sedan släppte Joey + Rory sin julskiva. Jag har inte lyckats få tag i ett ex men har inte heller letat ihjäl mig. Jag är dock övertygad om att det är ett fantastiskt album, jag ger 5 (av 5) i betyg!

För titta bara på det här smakprovet. Så himla rart. Har ni ingen julfeeling efter detta är det något uppenbart fel på er, sök vård.



Är det någon som vet var man får tag i ett exemplar av skivan är det välkommet. Och nu när ändå julen snart knackar på dörren välkomnar jag även tips på bra julcountry. Självklart kommer jag dela med mig av mina favoriter så småningom. Men först ska vi kanske komma in i november månad åtminstone.

Ryan Adams - Ashes & Fire

Ryan Adams är väl sin generations största countryrockare. Jag tycker han är alla tiders men är inte något inbitet fan. Jag har i princip bara lyssnat på Heartbreaker från seklets början vilket jag föll pladask för så det är lite märkligt kanske att jag inte gottat ner mig mer i hans repertoar.

Problemet är nog att jag tycker han ser lite störig ut. Han är väl rätt störig också verkar det som när man googlar runt på honom.

Störig eller ej, nu har grabben i alla fall släppt sitt upphausade trettonde studioalbum Ashes & Fire, aska och eld. Jag tycker det är vansinnigt bra, kanske det bästa skivsläppet i år.

Det är glädjande också att det är ett lugnt och harmoniskt album. För rätta mig om jag har fel men kan inte Ryan vara lite gapig och dan. Ogapigaste låten heter Come Home, och den är verkligen något att hänga i julranen, himla fin alltså. Det är någon slags kvinnortist som ylar i refrängen och det låter väldigt fint ihop med Ryans stämma. Och efter lite research har jag kommit fram till att det är frugan Mandy Moore som är kvinnan bakom ylandet, det var ju lite rart.

Andra personliga favoriter är Dirty Rain, Invisible Riverside, Save Me, Lucky Now och den moderna klassikern I Love You But I Don't Know What To Say.

Jag skulle rekomendera Ashes & Fire till alla med lite musiksmak. Speciellt ni, som är som jag, som uppskattar det där småsega folkrockiga soundet.

Betyg: 4,5 (av 5)

Carolina Wallin Pérez - Pärlor och svin

Inspirerad av Amanda P som i fredags sjöng Kent-låt på idol har jag i veckan fullständigt grottat ner mig i Carolina Wallin Pérez och hennes Kentcovers från 2009 års Pärlor och svin.

Den är ju helt underbar. Jag lyssnade litegrann på den då när den kom ut men att den var så här jädrans bra hade jag uppenbarligen inte vett nog att förstå då. Men jag var ju blott tjugofyra år, vad visste jag egentligen om livet?

Klart bäst är väl Utan dina andetag, som ju också var låten som idol-Amanda så fint framförde. Men det mesta på plattan är riktigt bra och hon gör verkligen orginallåtarna rättvisa med sin mjuka stämma. Andra favoriter är Musik non stop, Om du var här, Pärlor och Kärleken väntar.

Lyssna på Wallin Pérez på Spotify. Eller, om ni är lite mer politiskt korrekta, lyssna på orginallåtarna av Kent. De är ju faktiskt ett rätt kompetent band.

sjukt bra....

... var den där blonda Amanda i fredags. Jag tror hon kan vara lite av ett geni.


Extra underbart att hon fullständigt ignorerade Ugglas coachning och gjorde som hon själv ville.

De andra "idolerna" skämde ju ut sig så det sjöng om det så det ordar vi inget mer om.

Lonestar i mitt hjärta

Lonestar är ett härligt gäng grabbar tycker jag. Gruppen slog igenom i mitten av 90-talet med dängan Tequila Talkin'. Sedan dess har de bara radat upp hits.

Jag fick upp ögonen för dem under min tid i amerika för i den vevan släpptes deras femte platta I'm Already There. På radion spelades Not A Day Goes By, Unusual Unusual och titelspåret I'm Already There stupalöst. Och till denna dagen kan jag varenda ord  utantill. Förvisso finns det mycket tramsig countrylyrik i min lilla hjärna men just Lonestars texter tycker jag faktiskt är lite extra fina.

En annan vacker låt av grabbarna är Amazed. Det kanske är deras bästa om man frågar experterna. Jag gillar framförallt den läckra videon.

första idolfredagen

Jag är kluven när det gäller Idol. Å ena sidan hatar jag det för att det bara består i en massa 15-åringar och  att juryn är allmänt elak. Och att det är äckligt utseendefixerat, som när Bard berömmer just 15-åriga Molly för hennes fina kurvor. Å andra sidan älskar jag det för just samma anledning. Jag älskar att hata det kanske.

Men nog analyserat, självklart satt jag klistrad framför televisionen igår. Här kommer lite omotiverade åsikter om det hela.

Molly och hennes läckra kurvor var ju klart bäst. Inget snack om den saken. Stabil på alla sätt och vis.

Jag slängde iväg en röst på Denise för hon såg så otroligt ledsen ut efter juryns omotiverade sågning. Hon var ju görbra igår ju.

Jag tycker Linni kan slänga sig i väggen. Så otroligt trälig. Det är väl för fanken en poptävling. Inte nån jäkla beröra-mest-batalj.

Amanda Fondell tycker jag har nåt visst trots att jag vanligtvis stör mig på den här typen av "udda" artister som vi ju redan har fem miljarder av i sverige.

Om Olle entrar scenen i shorts en gång till kommer jag såga av hans ben i sömnen. V-I-D-R-I-G-T med shorts på karlar i oktober månad.

Synd att Roshana åkte ut. Hon var väl ändå rätt bra. Eller var hon bara snygg, svårt ibland att veta skillnaden.

Per Lernström var som vanligt fantastiskt trevlig mot idolerna. Alla var asbra i hans värld och det vägde nästan upp juryns trakasserande kommentarer. Men bara nästan. Juryn är fortfarane den felande länken i det här programet.

Eller kanske anledningen till att jag tittar på skiten. Vad vet jag.

Fredagsmys - Patti Smith

Nyssens läste jag ut Patti Smiths bok Just Kids. Det kan nog vara den bästa boken jag läst. Jag riktigt njöt mig igenom den. Kanske beror det på att den stundtals bjöd på lite bilder, det gillar ju en analfabet som jag. Eller så var det helt enkelt en förbaskat bra bok.

Så klart blev man ju sugen på att lyssna på kvinnans musik efter denna boknjutning. Men där hade min brorsa (som gav mig boken) helt rätt i sin analys av Pattis musikrepertoar.

"Hennes skivor är skräp, bara låten Because The Night som är underbar!"
(sms-korrrespondens 2011-09-29)

Så här kommer den i liveversion.

Den där ruggugglan på scenen är alltså Patti Smith.

Jill Johnson - Flirting With Disaster

Jill Johnson är väl egentligen det bästa vi har här i Sverige när det kommer till country. Synd då för henne att hon bor i ett land där folk inte förstår sig på genren.

Häst till vänster, Jill till höger.

Hur som helst. Hon har släppt en ny skiva som har ett lite suspekt omslag men don't judge Jill by the cover som Dolly Parton skulle sagt. Den 38-åriga skåningen har faktiskt knåpat ihop ett riktigt stabilt countrylbum.

Det inleder med riviga titelspåret Flirting With Disaster som jag gillar starkt. Jill tuggar på i verserna med en läckert sargad röst och refrängen är svängig så det förslår. Det verkar som Jill har rockat till sig litegrann. Det är inte fullt så countrybetonat på denna platta som på hennes tidigare verk. Hon har ju också lämnat Nashville och återvänt till uffiga sverige.

Men visst har hon fortfarande mycket härlig country i sig. You can take the girl out of the country but not the country out of the girl så att säga. Lyssna bara på I'm Never Far som bjussar på ett sånt härligt bluegrassplinkeliplonk som jag älskar. Det kan nog vara plattans höjdpunkt.

Sammanfattningsvis: Jag jillar jill.

Betyg: 3,5 (av 5) 

En vansinnigt vacker låt

Den här magiska låten passar så fint till höstmörkret som står och knackar på dörren. Jag skulle kunna lyssna på den i repeat i all evighet.

I övrigt har jag total idétorka när det gäller den här bloggen. Men håll till godo, snart kanske jag skriver något med någon slags substans igen.

Barbara Mandrell - I Was Country When Country Wasn't Cool

Så äntligen, efter nästan två års bloggande, kommer låten som gett upphov till den läckra undertiteln.



Det var det. Nu måste jag springa ut och köpa lite fransar som jag kan ha flängandes under bussarongärmen.

Lady Antebellum - Just A Kiss

På Seven Eleven på flygplatsen i Köpenhamn hörde jag den här låten på radion. Jag tycker den har något visst. Lady Antebellum är väl dock ett ganska ointressant band på det stora hela. Tveksamt om jag skriver en recension på deras nya platta som ju släpptes för ett tag sedan.

Videon till Just A Kiss är i alla fall rar så det förslår. Hillarys luggslafs har jag dock inte så mycket till övers för.

Hemma igen

Nu är jag hemma igen från mitt kretanska äventyr.

Så ni vet var ni har mig.

Vamos a la playa

Nu drar jag till Kreta för en veckas välbehövlig semester. Hoppas det regnar en massa på er medan jag är borta!

Hej då kossera. Hej då småland.

Rock My World (Little Country Girl)

Brooks & Dunns gamla dänga från 1993 håller än. Det är faktiskt en väldigt bra låt men vill man kunna ta den på allvar ska man nog inte titta på videon. Är man dock sugen på ett gott skratt tycker jag absolut att man ska avnjuta denna orgie av fula skjortor, byxor i armhålehöjd och magiska specialeffekter.

idoltjafs

Nu har ju idolförnedringen dragit igång igen. Självklart sitter jag som klistrad framför varje avsnitt. Idag var de ju till och med i min fina hemstad Linköping så då var det ju verkligen fest framför min lilla television.

Jag har mycket att säga om det här programmet. Men sammanfattningsvis är det framförallt två åsikter jag gärna skulle vilja uttrycka.

Tummen upp: Per Lernström är fantastisk som programledare. Så himla rar mot de tävlande. Även mot de som är helt värdekass.

Tummen ner: Juryn är för jäkla trälig. När ska de fatta att det inte är underhållning att se på när de på hundra elaka sätt dissar en stackars musikaspirant. Ingen annanstans i samhället skulle en vuxen få tilltala en minderåring på det mobbiga sättet.

Dessutom känns det väl lite förlegat att bara ha en kvinna på posten anno 2011. Ut med slibbiga Anders Bagge och den där nya dryga som ser likadan ut. Och in med någon med snäppet mer hår tack.

den 11:e september

I vattenringarna efter terrordåden mot tvillingtornen dök det upp många låtar på temat. Jag bodde i USA året efter och sköljdes fullständigt över av låtar som dessa på radion.


Lite tröttsamt med denna patriotism. Men det var ett land i sorg onekligen. På ettårsdagen av attentaten samlades hela skolan i gympasalen och vaktmästaren(?) sjöng nåt god bless america tjossan och inte ett öga var torrt.

Och låtarna fortsätter poppa upp med jämna mellanrum. Den här Joey + Rory-låten från deras debutplatta handlar också litegrann om terrorattacken. Ursäkta den träliga videon.

Blake Shelton - God Gave Me You

Blake släppte ju en platta här för ett par månader sen. Jag har inte riktigt orkat engegera mig i den. Jag är överlag lite trött på honom. Han har blivit för poppis för sitt eget bästa tycker jag.

Men visst är han en hitmaker. Senaste låten är denna fina.
Blake Shelton - God Gave Me You

Försök att inte störa ihjäl er på frugan Miranda Lamberts störiga uppsyn.

Den nya plattan heter Red River Blue. Är den nåt att ha tror ni? Jag tror inte riktigt det men jag har haft fel förr.

Tisdagen med Patty, Patti och Patty

Jag jobbade dagskiftet idag. Som vanligt efter ett tungt arbetspass gick jag hem och la mig platt på soffan. Jag förstår verkligen inte hur folk kan jobba, säg ett 8-timmarspass, och sen gå hem och göra något aktivt, typ rasta hunden eller leka med barnen eller slå ihop någon slags måltid. Det går helt förbi mitt förstånd, hatten av till er alla som gör sånt.

Där på soffan lyssnade jag sen på Patty Loveless och hennes fina stämma. Idag fastnade jag särskilt för Half Over You. Det var en härligt deppig låt att lyssna på såhär på en ruggig septembertisdag.

Sedan surfade jag in på den här bloggen och möttes där av en underbar cover av Patti Smiths Dancing Barefoot av First Aid Kit. Jag håller även på att läsa hennes bok för tillfället och hittills är den mycket trivsam läsning, men jag läser böcker vansinnigt sakta. Någonstans 2013-2014 har jag kanske läst ut den.

Patti i ung version.

Nu tittar jag på fotbollen i mute och ackompanjerar det hela med Patty Griffin. Jag tycker hon är helt fantastisk. Här spelar hon med Emmylou i superfina Little Fire.


Samtliga Pattis finns på Spotify.

oldie but goldie

Den här Neil Young har ju nåt visst. Har förstått att han är relativt stor inom musikvärlden. Jag har lyssnat en del på hans countrysatsning Old Ways. Trevlig lyssning onekligen men countrymusik var väl lite under hans rockiga värdighet egentligen.

Hans bästa låt tycker jag är Heart Of Gold. Utan någon egentlig konkurrens. Bokstavligt talat, då jag knappt lyssnat på någon annan låt förutom dem på den där tramsiga countryplattan.

"I've been a miner for a heart of gold...." Den meningen är så fin tycker jag. Hela låten är fin. en riktig klassiker med mycket hjärta och spänstigt gitarriff. Jag kan till och med nästan gilla munspelandet. trots att jag är en kronisk munsspelsallergiker.

Lyssna på den lille gobiten här nedan. Eller på spotify. Men är ni snäppet mindre födda i farstun än jag har ni väl redan hört Heart Of Gold typ en miljon gånger?

tjockast tv vinner

Min tv i profil.

Jag tittar mycket på tv. Ingen mening att hymla om det. Jag har dessutom mycket tv att titta på då min tv kanske är världens tjockaste. Men det var inte alls min tv´s midjemått detta skulle handla om.

Jag ville bara reflektera lite kring tv-program jag sett på sista tiden.

True Talent
Höstens stora grej inom showbiz. Jag är en så länge måttligt imponerad. Hela grejen med att man bara ska fokusera på rösten är så överdrivet att man oundvikligen blir helt besatt av hur folk ser ut. Artisteri har väl dessutom aldrig gått ut på att kunna sjunga så läckra toner som möjligt. Det gäller ju att vara en läcker människa också med lite stil och finess. Fullkomligt naivt att påstå något annat i ett modernt i-land år 2011. Pernilla och Körberg tycker jag ändå gör ett bra jobb. Danny kommer jag aldrig ha någon respekt för så länge han envisas med att ha sina pösiga byxor instoppade i strumporna som en annan 13-åring.

Jag är min egen Dolly Parton
Såg denna dokumentär igår kväll. Otroligt härligt segt tempo filmen igenom, stundtals helt utan handling. Jag gillade det upplägget. Se den på svt play om ni har 95 minuter över som ni inte vet vad ni ska göra med. Uppmärksamma gärna Helana Josefssons otroligt märkliga dialekt/röst. Trodde hon skämtade länge in i filmen men förstod tillslut att det de facto är sådär hon låter. Men missa för guds skull inte hennes heliumduett i slutet av filmen, kanske det raraste jag någonsin sett.

Arkitekturens pärlor i Go Kväll
Jag hade ju tänkt bli arkitekt men istället blev jag sjuksyrra, där var det något som gick rysligt fel. Hur som helst, jag gottar mig gärna i hus och gör ni också det kan jag varmt rekommendera arkitekturens pärlor på SVT. Denna säsong ska fina byggnader i nordens huvudstäder dissekeras och överanalyseras. Idag handlade det om nya konserthuset i Reykjavik. Ett mäktigt bygge onekligen. Se senaste Go Kväll här.

Till Alf med kärlek

Affe var något av en pionjär för countrymusiken här i sverige. Han översatte massa countryhits och gjorde sig en karriär på detta. Kanske skrev han även en drös med egna hits, vad vet jag. Kolla upp det på någon seriös blogg om ni vill ha rå fakta.

I dagarna har jag lyssnat på en härlig hyllningsplatta som är gjord i hans ära. Till Alf Robertson med kärlek heter den. Det är alltså en massa delikata svenska artister som sjunger hans hits. Jag diggar särskilt Liljor med Sofia Karlsson, Mina Skor med Kicki Danielsson och Balladen om tusen spänn med Annika Ljungström.

Det är en kittlande kombination det här med banjoplock och svajande bluegrasstoner till svensk text. Det skär sig liksom. Men jag tror jag gillar det. Det känns i alla fall betydligt mer spännande än en tusonde cover på Help Me Make It Through The Night eller Me And Bobby McGee som plattan också bjuder på.

Till Alf Robertson med kärlek finns på Spotify.

Tove

Jag dissade ju Tove Styrke lite smått häromveckan. Detta för hennes störande scenspråk. Men nu har jag lyssnat lite på henne och fastnat fullständigt för hennes käcka pop. Speciellt gillar jag den här fantastiska låten.

Men klart att det sticker lite i ögonen att hon bara är 18 år. A-R-T-O-N!

Sunny Sweeney - Concrete



Den lilla solstrålen har så äntligen släppt sin andra fullängdsplatta. I våras kom hon ju också ut med en fullständigt magisk EP som ju trissade upp mina förväntningar något. Den kan ni läsa om här.

Concrete består endast av tio låtar. Fem av dem återfinns på EP:n. Det föga låtanatalet var lite av en besvikelse men samtidigt rätt så väntat så det är förlåtet. Extra förlåtet är det eftersom det är tio förbaskat bra låtar.

Drink Myself Single är en av de låtar som funnits ute ett tag och det är öppningsumret på nya plattan. Det är en sån här klassisk nu-skiter-jag-i-dig-gubbjävel-och-går-ut-och-slampar-på-krogen - låt. Ett ständigt återkommande tema bland kvinnliga countryartister. Oftast blir det lite tramsigt men ibland blir det som här, helt omöjligt att sitta still till. Sweeneys röst passar också perfekt till detta hysteriska honkytonkande. En given kandidat till årets bästa låt.

I'm gonna dress up, in my low-cut
My tight blue jeans, I'm gonna stir somethin' up
I'm gonna kiss all the boys 'til I kiss your memory goodbye
Yeah, I'm a gonna drink myself single tonight

Men 36-åriga Sweeney har en seriös sida också. Allvarsamt och sorgset är det på From A Table Away, Staying's Worse Than Leaving och Amy. I de lugnare låtarna kommer hennes ljuva stämma fram tydligare och den gifter sig så fint med de svajande stränginstrumenten.

Jag tycker hon har en av de vassaste rösterna inom den moderna countryn. Det är i stor grad den som lyfter det här albumet. Till och med lite halvträliga Worn Out Heart och It Wrecks Me kommer hon undan med tack vare den läckra stämman.

Albumet avslutas med den smått genialiska Fall For Me. Det finns något mycket speciellt över den här låten. Jag tror den kommer bli hennes stora genombrott. Lyssna på den tack.

Sunny Sweeney har i min mening släppt en av årets bästa plattor. Kul tycker jag att det var hon som gjorde det, och inte någon nittonåring eller så.

Bäst: Drink Myself Single, Staying's Worse Than Leaving, Fall For Me

Betyg: 5 (av 5)

en rätt så omogen reflektion från gårdagens "tack för musiken"

Jag klarar inte av männskor som "sprätter" på scenen. Detta gjorde Tove Styrke å det grövsta igår. Sjukt störigt!

Annars är hon kanske en go tjej.

min historia

Kanske har ni undrat varför en sådan till synes snygg och fräsch människa som jag nördat in sig på all denna tramsiga countrymusik. Om ni inte har undrat kan ni sluta läsa nu.

Intresset tog fart när jag år 2002 åkte till USA för ett års skolgång på high school. Det skedde via en sådan här utbytesförmedling så man hade ingenting att säga till om var man önskade att hamna. Jag hamnade såklart i Sudan, Texas. En stad med cirka 1000 invånare.

Jag bodde hos Roy och Barbara. Två fantastiska människor så här i efterhand. De hade dock sina egenheter som öga mot öga kunde vara lite obehagliga. Roy hade ett kaninintresse av sällan skådat slag, snudd på sjukligt. Han kunde spendera timmar därute bland kaninerna. Karln hade alltså i runda slängar 50-60 kaniner i sin bakgård. Jag bodde hos Roy och Barbara i ett år, EN gång vågade jag mig ut till djuren. Men minnet av hoptryckta kaniner i små burar, som förmodligen alla var lite väl besläktade, och Roys ivriga beskrivningar om hur den perfekta kaninen ska vara "round like a basketball!" bär jag med mig till den dag jag dör.

Barbara gillade inte heller kaninerna. Men hon lät Roy hålla på. "For better or for worse, in sickness and in health..." hade hon väl lovat honom någon gång på 70-talet. Ibland känns det som hon ångrade det beslutet.

Hon var lärarinna och ganska sträng i sin framtoning. I tjocka glasögon (inte ens i närheten av Roys dock) och byxan ständigt lite för högt upp beordrade hon mig enklare sysslor som att städa mitt rum, duka bordet eller plocka green beans från trädgårdslandet i obeskrivlig hetta och oergonomisk ställning. Men hon var heller aldrig sen med att föreslå ett stort lass glass med colasås och pecannötter en helt vanlig tisdagskväll. Och varje kväll innan läggdags fick man en stadig kram som sa både cirkulationsstrypning och tack för att du är här så jag slipper umgås med Roy hela dagarna.

Hon hade många lager den kvinnan. Eller valv som Tranströmer hade sagt.

Countrymusiken upptäckte jag ganska snabbt i mitt nya hemland. Den var ju liksom överallt. Jag lyssnade på 99,5 The Bear, Lubbocks Country Station. I bilen var det den som gällde eller någon jäkla bibelkanal, lite beroende på Barbaras sinnesstämning.

På The Bear bekantades jag för första gången med många av de countrystjärnor som jag nu avgudar. Det måste ha varit ett förbaskat bra musikår just när jag var där. För de låtarna sitter som gjutna i ryggmärgen. Så klart förknippar jag de starkt med mitt märkliga år i Texas men ändå. Lyssna bara på denna spotifylista. Där har jag samlat all bra countrymusik anno 2002-2003. Åren ni har att skylla tacka för denna bloggs existens.

Joey och Rory i ny übertramsig video

Har alltid gillat dessa två. Speciellt eftersom de är så vansinnigt töntiga. Se bara på detta.

Vilken värld det vore om den bara bestod av joeys och Rorys, negligéer och hängselbyxor.

Mauro Scocco - Jag saknar oss

Jag gillar den här låten.

kanske det finaste jag någonsin läst

Ur gårdagens aftonblad. Artikeln verkar inte finnas på webben men kontentan av det hela är att Gillian är bäst och att hennes revelator typ är världens bästa låt. Detta klipp referer han till.

"Att lyssna på den är som att stå vid Grand Canyon och titta ut över stupet. En hissnande känsla av att uppleva något evigt som kommer att finnas kvar långt efter man själv lagts i jorden."

Dolly Parton - Better day

Allas vår favoritbyst släppte i början av sommaren ett nytt och härligt album.

Better Day, som den nya plattan heter, är en riktig glädjespridare. Musiken är som hennes senaste plattor här under 2000-talet, glada och otvugna. Men till skillnad från dem är Better Day inte bara trallvänlig blahamusik a lá Dolly, utan faktiskt riktigt bra.

Öppningsnumret In The Meantime sätter ribban direkt. Här hörs en sprallig Dolly ackompanjerad med en massa högljudda instrument. 1.20 in i låten börjar hon dessutom pratsjunga vilket jag tycker är en underskattad konstform.

Dolly har ju alltid haft en kristallklar röst men jag tycker baskemej att hennes röst låter snäppet klarare än vanligt. Fortsätter hon så här kommer min gamle far snart inte längre höra hennes ljusaste toner. Tydligen hör han inte exempelvis syrsor för det ligger utanför hans hörselförmåga tonmässigt (upptäckde detta fenomen i helgen). Helt oväsentlig information kanske för er som trodde ni läste en seriös musikrecension.

Nåväl.

Jag gillar egentligen det mesta på detta nya Dollyalbum. Men jag saknar de lite sorgligare låtarna som ju hon är en mästare på. Jag säger bara Little Sparrow från 2001. Det var ett album med lite smärta i. Det eftersöker jag på Better Day.

Somebody's Missing You är dock en rätt så sorglig visa. Fin är den också men texten är på en intellektuell nivå av en 3-åring ungefär.

"The days go slowly by
When I'm away from you
I long to see your smile
And feel the warmth of you"

Ära vare gud i höjden detta har jag gjort i slöjden.

Skämt åsido. Dolly Parton är en fantastisk låtskrivare och musiker. Better Day är ett klart lyft från hennes övriga, förvisso bra men slentrianmässiga, plattor från 2000-talet.

Bästa spåren: In The Meantime, Just Leaving, Somebodys Missing You, Together You And I, Country Is As Country Does, Let Love Grow.

Betyg: 4 (av 5)

Kerstin modebloggar

Jag köpte idag en ny jacka, kort och svart är den. Och grymt nöjd är jag.

Fotandet av den är jag mindre nöjd med. Men gud vad kul det är att modeblogga. Det ska jag nog plåga er mer med.