Gillian Welch på det kongelige teater i Köpenhamn

I fredags var det så äntligen dags för Gillian Welchs konsert på den kungliga teatern i Köpenhamn. Jag var där med bror Olle och syster Ingrid.

Gillian fick spela i den gamla salen medan någon töntig opera sattes upp i den nya. Det gjorde dock inte så mycket för den var otroligt elegant med fyra våningar, röda säten, guldiga dekorationer och den största kristallkronan i skandinavien. Kanske.

Gillian intog scenen strax efter klockan åtta. Med sig hade hon så klart parhästen Dave Rawlings som var superstilig i boots, kostym och cowboyhatt. Scarlett Town inledde det hela och den revs av utan närmare presentation, redan där blev det tydligt att det här kommer bli en av mina bästa konsertupplevelser.

Gillian stod sedan så klart för det mesta av snacket vilket hon gjorde väldigt bra, och visst var det hennes show. Men rent musikaliskt var det absolut lika värdefullt att få se Dave riva av sina galna gitarriff som att få höra Gilians vackra stämma.

Otippat bra var The Way It Will Be som spelades ganska tidigt in på konserten. Den kröp liksom under skinnet på en och den gjorde sig väldigt bra live. Men visst är den något av en downer som Dave också påtalade.

Gladare var det då under Gillians huvud-axlar-knä-och-tå-nummer på Six White Horses där hon även gav sig på lite steppande, clogging. Det var kvällens raraste ögonblick. Och det lyfte ju onekligen låten som utan koreografi är rätt beige.

Gillians scenspråk har ju annars en del övrigt att önska, otroligt dålig hållning och mycket tittande ner på gitarren. Dave å andra sidan körde med någon helt annan stil. Ingrid tyckte han såg ut som en parkinsonpatient som försöker ta sig något stapplande steg. Jag tycker han hade en viss likhet med såna här figurer som står och skakar på bilpanelen. Tillsammans såg de ibland helt störda ut.

Showen bestod av två delar och tre extranummer. Nästan hela nya plattans spelades och så en hel del klassiker. Revelator bland annat som så klart var en av kvällens höjdpunkter. Nya Hard Times var också finfin. Dave sjöng I Hear Them All och This Land is Your Land i nåt slags medley och gjorde det väldigt fint även om han helt uppenbart är en bättre gitarrist än sångare.

Till sist ställde sig Gillian och Dave längst fram på scenen och smällde av en visa utan mikrofoner. Det var ett vackert avslut på den bästa konserten i mannaminne.

Och that's the way the cornbread crumbled i fredags.