min historia

Kanske har ni undrat varför en sådan till synes snygg och fräsch människa som jag nördat in sig på all denna tramsiga countrymusik. Om ni inte har undrat kan ni sluta läsa nu.

Intresset tog fart när jag år 2002 åkte till USA för ett års skolgång på high school. Det skedde via en sådan här utbytesförmedling så man hade ingenting att säga till om var man önskade att hamna. Jag hamnade såklart i Sudan, Texas. En stad med cirka 1000 invånare.

Jag bodde hos Roy och Barbara. Två fantastiska människor så här i efterhand. De hade dock sina egenheter som öga mot öga kunde vara lite obehagliga. Roy hade ett kaninintresse av sällan skådat slag, snudd på sjukligt. Han kunde spendera timmar därute bland kaninerna. Karln hade alltså i runda slängar 50-60 kaniner i sin bakgård. Jag bodde hos Roy och Barbara i ett år, EN gång vågade jag mig ut till djuren. Men minnet av hoptryckta kaniner i små burar, som förmodligen alla var lite väl besläktade, och Roys ivriga beskrivningar om hur den perfekta kaninen ska vara "round like a basketball!" bär jag med mig till den dag jag dör.

Barbara gillade inte heller kaninerna. Men hon lät Roy hålla på. "For better or for worse, in sickness and in health..." hade hon väl lovat honom någon gång på 70-talet. Ibland känns det som hon ångrade det beslutet.

Hon var lärarinna och ganska sträng i sin framtoning. I tjocka glasögon (inte ens i närheten av Roys dock) och byxan ständigt lite för högt upp beordrade hon mig enklare sysslor som att städa mitt rum, duka bordet eller plocka green beans från trädgårdslandet i obeskrivlig hetta och oergonomisk ställning. Men hon var heller aldrig sen med att föreslå ett stort lass glass med colasås och pecannötter en helt vanlig tisdagskväll. Och varje kväll innan läggdags fick man en stadig kram som sa både cirkulationsstrypning och tack för att du är här så jag slipper umgås med Roy hela dagarna.

Hon hade många lager den kvinnan. Eller valv som Tranströmer hade sagt.

Countrymusiken upptäckte jag ganska snabbt i mitt nya hemland. Den var ju liksom överallt. Jag lyssnade på 99,5 The Bear, Lubbocks Country Station. I bilen var det den som gällde eller någon jäkla bibelkanal, lite beroende på Barbaras sinnesstämning.

På The Bear bekantades jag för första gången med många av de countrystjärnor som jag nu avgudar. Det måste ha varit ett förbaskat bra musikår just när jag var där. För de låtarna sitter som gjutna i ryggmärgen. Så klart förknippar jag de starkt med mitt märkliga år i Texas men ändå. Lyssna bara på denna spotifylista. Där har jag samlat all bra countrymusik anno 2002-2003. Åren ni har att skylla tacka för denna bloggs existens.