Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)
Den gråhåriga tanten från Alabama levererade ett helt okej album i och med Hard Bargain. Men det når inte upp till föregångaren All I Intended To Be. Ibland glimmar det dock till som i finfina Darlin' Kate och riviga The Road. E-Lou har ju också en röst som lyfter även de mest slätstrukna visor.
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar