VM-kval special!

Det blir ingen matchrapport efter gårdagens ”bragd” eftersom jag befann mig i luften mellan Oslo och Molde och således var på den minst optimala platsen för att bevaka livesport. Jag hade dock siktat in mig på att se första halvlek på Gardemoen men blev varse om att ”videon är inte tillgänglig i min region”. Jag ska i veckan prydligt klippa ut bokstäver ur tidningar och skicka ett par väl valda ord till D-Play. Inte nog med gårdagens fadäs, fredagens match fick jag och fyra vänner se på en liten padda eftersom det inte gick att chromecasta från den sopiga applikationen.

Men givetvis får ni ändå en sylvass playoff-reflektion från er favoritcountrybloggerska.

För det första så tänker jag inte gå med på att kalla ett avencemang till VM för en bragd. Kom tillbaka med medaljer runt halsarna så kanske jag kan gå med på att släppa en glädjetår eller skriva en urfånig text om er. Vi måste verkligen försöka stoppa utvecklingen att hylla idrottande män som om de slutit världsfred. Jag kommer alla dagar i veckan tycka att män som min genomsympatiske sköterskekollega Stig-Ove gör mer samhällsnytta än samtliga överbetalda landslagsspelare tillsammans.

För det andra finner jag det osmakligt att kanal 5 väljer att maratonsända med flera timmars försnack samtidigt som det svenska damlandslaget är så desperata efter lika villkor att de väljer att bojkotta den enda dagen på året då de (nästan) får lika mycket mediautrymme som herrarna. Landslagschefen Lasse Richt tyckte damernas tajming var respektlös. Riktigt så magstarkt skulle jag inte uttrycka mig, tyvärr ger väl herrlandslaget blanka fan i damerna. Precis som stor del av svenska folket.

Men som Sveriges största idrottsförbund så får man faktiskt föregå med gott exempel. Så ta från de rika (grabbarna) och ge till de fattiga (tjejerna), bara gör det.

Nu lämnar vi politiken och ser fram emot sommarens fotbollsfest i Ryssland. Ni har väl ordnat med semester/uppsägning?

Spara tårarna till när ni ryker ut i gruppspelet och inser att allt varit förgäves.

Jason Isbell live på Münchenbryggeriet

Efter sommarens obskyra gratiskonserter var det nu dags för en tvättäkta betalkonsert med vakter, kroppsvisitering, öl upphällda av bartendern i plastglas och boskapsinspirerande kösystem. Det var alltså gemytligt värre när superstjärnan Jason Isbell med band gästade Münchenbryggeriet i Stockholm. Med sig hade han också den talangfulla Tift Meritt. Som förutom att ha världens gulligaste förnamn också sjunger alldeles ljuvligt.

Meritt öppnade punktligt kl. 20 och rev av ett par visor uppblandat med charmigt mellansnack. För att vara en så stor artist hade hon allt kunnat få ett par minuter till. Speciellt med tanke på att Isbell och co lät vänta på sig irriterande länge och att det rådde ett generellt underskott av dubbla X-kromosomer på bryggeriet.

Tillslut kom ändå den manhaftiga huvudakten igång. Isbell äntrade i helsvart och byxor av amerikanskt snitt. Trots en tafflig look utstrålar han en imponerande pondus. Han fullständigt äger lokalen, myser liksom runt på scenen trots att han befinner sig mitt i ett ljudinferno. För hade man (som undertecknad) siktat in sig på en finstämd americanakonsert så blev man snabbt varse om att så inte skulle bli fallet. Genren för kvällen var rock kort och kort. Öppningsnumret ”Anxiety” satte ribban och dallret i bröstet efter basen känns fortfarande så här nästan ett dygn senare.

Men det bjöds också på ett par lugna favoriter som sinnesjukt vackra ”Cover Me Up” och ”If We Were Vampires”. Men störst utrymme fick ändå de riviga spåren. Jag överraskade mig själv med att inte vilja hoppa från den eminenta balkongplats vi tidigt  roffat åt oss. Faktiskt fann jag mig själv  digga med i minuterlånga gitarrsolon och hetsiga trummor. Antingen har jag drabbats av något cerebralt eller så är det bara den effekten riktigt skickliga musiker har på en. Jag hoppas och tror på det senare.

Instagram @barabaraberra

Breaking news! Nya landslagströjan är här!

Lagom till play off lanserar svenska fotbollsförbundet den nya landslagströjan. Jag tycker den har en ganska tilltalande look. Men man måste ha i åtanke att den ska sitta på Sveriges tanigaste pojkar, svenska herrfotbollslandslaget. Jag väntar också med spänning på exakt hur fladdriga shortsen kommmer vara. På fredag vet vi.

Rachel Baiman - Shame

Rachel Baiman är en sån där störig jävel som begåvats med multipla talanger. Hon korades till Illinois bästa violinist vid blott 17 år, spelar en radda andra instrument och har en röst som gjord för att överrösta stökig bluegrass. Nu lever hon och verkar i Nashville , Tennesse. Undra om det överhuvudtaget bor människor där som inte är musiker?

Shame är hennes andra studioplatta och det är en riktig femetta (speedwayreferens). Framförallt är det den nonchalanta rösten som är svår att värja sig mot, hon sjunger helt okonstlat och det är himla fint.

Bästa spår är ”I Could Have Been Your Lover Too” och ”Take A Stand” men hela albumet har något magiskt skimmer över sig. Förutom det obscent fula omslaget.

Betyg: 4 (av 5)

Why?

Idol 2017: Sjätte fredagsfinalen

Ensam i hybeln över helgen betyder Bare øl, bränna sig i käften på fryspizza, svensk tv och Idol. Temat för kvällen var storband, i övrigt spretade det åt alla håll.

Precis som produktionen. Att titta på årets upplaga av Idol är som att vara den enda nyktra på fest. Per, Gina, juryn och de aspirerande idolerna har uppenbart allihopa tagit ett gemensamt uppehåll i sitt Ritalin. Stämningen är patologiskt uppskruvad.

Men mitt i allt tjo och tjim glimmar det ibland till med riktigt fina musiknummer. Som lille Noahs tolkning av ”Suspicious Minds”. Med enkla medel lyckades han få till en otippad fräschör över den gamle Elvisdängan. Jemima gjorde också rysligt bra ifrån sig och var vacker som en nyponros. I övrigt var det relativt tamt. Jag förstår verkligen inte hur exempelvis Joakim och Gabriel lyckats komma så långt. De har ingenting att tillföra mitt liv.

Joakim åkte ut. Men jag har en obehaglig känsla av att detta inte var det sista vi kommer se av honom.

”We`re caught in a trap”

Ukerapport - The Molde Edition

Bu! Nu blir det ukerapport med tema Halloween.

Men vi lämnade ju sist då en fyradagarsledighet stod framför mig. Mirakulöst nog var det ingen som ringde in mig så det blev faktiskt fyra lediga dagar även i praktiken. Jag ”gjorde” stan på lördagen och resten av dagarna hade jag ihjäl genom att gå upp på fjället och sen ner igen. Det är roligare än vad det låter.

Efter ledigheten blev det jobb igen. Jag har kommit in ganska bra i det lustiga arbetssättet (men vem vet hur snacket går bakom ens rygg?). Ett smått sjukligt intresse för lungmedicin har också blossat upp. Vem hade anat att lungor var ett så viktigt organ? 

Nu till den stora begivenheten. Lördagens halloweenfest som ägde rum hos turnuslegene under oss. Jag klädde ut mig till blodig sjuksköterska. Med tanke på att jag fick ihop outfiten på blott 200-300 NOK så var jag mege nöjd. Men läkare är ju som bekant ett festprissefolk, man såg därför relativt ordinär ut i jämförelse. Kvällen bjöd på dans, Beer Pong och limbo. Jag var varken mentalt eller fysiologiskt ung nog för någon av aktiviteterna. Men att bara sitta och prata med norska människor har stort underhållsvärde. Jag blev till exempel hånad för att kalla den stora orangea halloweenfrukten pumpa, för den heter ju gresskar. Jag lärde mig också att syskonbarn på norska är det samma som kusiner. Det är den här typen av information som får mig att ifrågasätta det här landets kognitiva förmåga.

Festen låg inbakad mitt i jobbhelg så jag höll mig i skinnet så jag kunde beta av söndagspasset med adekvat promillehalt. Där kom något geni på att vi skulle beställa pizza och dæven alltså vilken god pizza! Den blev dessutom gratis eftersom jag inte kan ”vippsa” med svensk mobil.

Halloweenfest till trots så var ändå ukens skräckupplevelse att gå ner till sjukhusets bårhus. Jag skulle hjälpa till och köra ner en patient som fridfullt vandrat vidare. Jag trodde i min enfald att man bara skulle rulla in sängen och så var man klar. Men icke! Här fick tre kompetenta sykepleiers använda sin legitimation till att köra in säng och allt i kylrummet, hasa över kroppen på en stålbrits, hissa upp och skjuta in i ett ledigt fack. Allt med utrustning från sent 1800-tal där risken för att man skulle tappa kroppen var enorm. I samma rum låg färdiga kistor redo för leverens. Min ena kollega råkade skymta namnet på en av dom och kunde konstatera att det var hennes gamla lärare. Det hela var en mycket absurd upplevelse.

Idag är jag ledig och sen väntar bara fem ynka pass innan jag tar ett litet höstbreak i Stockholm i goda vänners lag. Det ska bli underbart!

Ha det!

I måndags kom det snö!

Margo Price - All American Made

Jag förstod aldrig riktigt storheten med Margo Prices debutplatta från i fjol. Men jag förstod så mycket som att jag borde tycka om den i egenskap av fräsig countrybloggerska. Jag var därför generös och petade in den på en 13:e plats över förra årets bästa plattor.

Likadant är det med uppföljaren All American Made. Jag fattar att det är bra men jag tvingas jobba fram ett engagemang. Det är något i den gälla rösten som skaver. Den är jobbig att lyssna på rett og slett (som vi norrmän säger). Det är synd det, för här finns ett par riktigt fina countrybitar. Som riviga öppningen med ”Don’t Say It”, ”Weakness” och ”A Little Pain”.

Förutom en småjobbig röst är faktiskt resten av plattan också rätt så ljuvlig. Price betar av ämnen som jämställdhet, politik och missbruk på ett uppfriskande trallvänligt sätt.

Efter ett par lyssningar stör jag mig mindre på rösten och imponeras desto mer av texterna, melodierna och svänget(!).

Betyg: 4 (av 5)

Vackert omslag!

Spotifylista: oktober

Oktoberutgåvan av spotifylistan är en blandning av riktigt bra musik och musik som många skulle skämmas över att tycka om. Men här på Kerstin’s Country Music Blog skäms vi inte över någonting. Inte ens  över att vi älskar Taylor Swifts ”Look What You Made Me Do”.

Mycket ”nöje”!

Länk ici.

Smålands vackraste pallkrage.

Idol 2017: Fjärde fredagsfinalen

Jag har hängt med dåligt i årets fredagsfinaler. Jag har antingen jobbat eller tvingats se norska The Voice i hybeln.  Jag har ändå förstått via medier att Chris Kläfford är den stora favoriten, både bildligt och bokstavligt. Ursäkta mig men den typen av bukfetma på människor under 50 är raka vägen till hjärt- och kärlsjukdomar och då är det jag och mina underbetalda kollegor som får lägga om era diabetessår som aldrig läker. Jag har inte lust med det.

Nu till musikanterna. Temat för kvällen var svenska hits, vilket irriterade norskorna i hybeln. Det visade sig dock att inte jag heller kände igen merparten av låtarna. Noah öppnade med ett stabilt nummer men förutom ett magiskt litet leende så har inte den pojken riktigt vad som krävs för att vara idol. På grabbfronten var det på det stora hela inte så mycket att hurra för. Kevin Klein gjorde dock en härlig tolkning av Tommy Nilssons ”Öppna din dörr”. Det är svårt att ogilla Kevin Klein.

Jocke och Mange sjöng Håkanlåtar vilket inte går hem hos den här countrybloggaren.

Nu till tjejerna. Åh vilka tjejer sen! Jemina hade varit febrig i veckan och fick ris från juryn efter sin tolkning av Maggios ”Jag kommer”. Jag tycker det var ett alldeles underbart framträdande. Ljusår bättre än originalet. Maggio är inte direkt någon husgud sedan hon gjorde bort sig på Jills veranda i fjol.

Hanna sjöng och dansade som hon aldrig gjort annat. Det har hon väl inte heller eftersom hon bara är sexton år flickebarnet. Men kvällens pärla var ändå Erika med sina lösa höfter och härliga sexy librarian utstrålning. Tydligen kan hon inte sjunga så bra tycker juryn men herregud vem bryr sig. Hon fick ju Molly Sandéns träliga ”Rygg mot rygg” att låta riktigt vass. Jag uppskattar även att hon tog på sig antilixationsortoser för det såg onekligen ut som höftkulorna var på väg ut ur sina skålar ett par gånger.

Mange åkte ut. Inte en dag för tidigt.

Kerstins Country Music Blog stödjer det här.

Ukerapport - The Molde edition

Den relativt lugna jobbveckan förvandlades till en relativt hektisk jobbvecka. Det blev jobb hela veckan lång och som grädde på moset nattarbete till helgen. Att jobba natt är ungefär lika trivsamt som att hacka sig själv i ögat med en liten gaffel. Det hela passerade dock förbi utan några större fadäser från min sida (jag väljer att se det så) och det kommer förmodligen varit värt det när lönen rullar in den 12 november.

I efterdyningarna av nattpassen har jag varit trött som en mört, det har därför blivit mycket lite av extracurricular activities. Dock har jag upptäckt Crazy Ex-Girlfriend på Netflix vilket har varit 12,6 osannolikt underhållande timmar. Rebecca Bunch är min nya idol och moraliska kompass. Se den!

I går tog ändå jag och en av radiografstudenterna oss i kragen och knatade upp till Moldepanoramaet och njöt av utsikten över 222 fjälltoppar och en solnedgång. Det var magiskt. Tyvärr ska man ju ner också vilket verkligen inte är en peace of cake när man har ett vänsterknä som inte varit som det ska sedan Jesus gick i sandalerna. Men ner kom vi i takt med graderna som var nära nollan. Jag har verkligen på tok för lite kläder med mig för att vara en kronisk fryslort.

Till helgen är jag fyradagarsledig. Hallelujah praise the lord! Jag har sedan jag kom hit för 4 veckor sedan bara haft tre lediga dagar så det ska bli skönt att slippa se sykehuset och alla klena patienter på ett par dagar. Jag ska unna mig sovmorgon, fjällturer, fika på stan, biblioteksbesök, jackinköp och om vädret tillåter ska jag och radiografstudenten frysa röven av oss på fotbollsmatch på söndag.

Det är fantastisk vad mycket man hinner med när man inte har något socialt liv.

Bara sex veckor kvar nu!

Sönderfiltrerad panoramavy över Moldepanoramaet.

Ira Wolf - The Closest Thing To Home

Ira Wolfs senaste skiva har blivit det perfekta soundtracket till fjälliga promenader runt Møre og Romsdal. Hon kommer från Montana vilket jag föreställer mig ser ut exakt som västra Norge men vad vet jag.

Nu bor hon dock i glättiga Nashville som alla andra men staden har ännu inte förstört henne. För musikstilen är lågmäld americana som dessutom toppas av en ljuvligt stabil stämma . Jag gillar särskilt "Ruby", "Sunscreen" och "Boy".

Betyg: 4 (av 5)

Läckert skivomslag!

Kerstin VM-kvalbloggar! Holland - Sverige 2-0

På grund av kvällsarbete missade jag lördagens målfest mot Luxemburg. Igår tog jag därför det säkra före det osäkra och ockuperade stuen från tidig eftermiddag för att säkra att ingen skulle komma och se norska Farmen eller dylikt.

Min härliga fotbollskväll fick sig dock en törn när det visade sig att Sverige var urdåliga. Inte nog med att de helt glömt bort hur man passar en boll, de hade samtliga också fått på sig shorts ur Dressmans XXXXL-kollektion. Det är som att svenska fotbollsförbundet läst min blogg och gett sig fan på att reta mig upp mig med fluffiga shorts. Att Lustig inte för sitt liv kan få ett par shorts att smita om hans pinnar till ben har jag nästan lärt mig leva med men varför måste alla se ut så? I klädkampen vann därför Holland övertygande eftersom de inte badade i sina kläder, och orange är ju en läcker färg.

Även i själva fotbollskampen vann som bekant de färgglada holländarna. Robben kan omöjligtvis varit helt ren så som han maniskt plöjde fram på planen. Men de behövde ju också vinna med sju mål för att ha en chans till VM. Något som faktiskt inte kändes helt omöjligt eftersom Sverige knappt rörde bollen i första halvlek. Andra halvlek var marginellt lite mindre usel.

Robben gjorde två mål och matchen slutade 2-0.

Med ett sargat självförtroende går nu Sverige till playoffspel mot antingen Danmark, Kroatien, Schweiz eller Italien. Det kan gå hur som helst, positivt är i alla fall att vi slipper Lustigs ben eftersom han maskade sig till en avstängning.

Matchens lirare som också gjorde sin sista landskamp.

Ukerapport - The Molde edition

Livet på Vestlandet går sin stilla gång. Sedan sist har vädret gått från 20 grader och sol till 4 grader och regn. Trots min gedigna rutin på Norgeresor har jag ännu inte lärt mig att en ordentlig regnutrustning är det första man packar ner. Hur dum får man va?

På bostadsfronten har det flyttat in tre radiografstudenter från Trondheim här i hybeln, alltså blivande röntgensjuksköterskor. Jag har fått bita mig hårt i tungan för att inte råka håna deras yrke. Helt ärligt skulle väl en apa kunna manövrera en röntgenapparat? Förutom deras lustiga yrkesval är de tre härliga bekantskaper.

Större delen av veckan har spenderats på Molde sykehus i den patologiskt illasittande muddbyxan. Lyckas man få tag i ett par som är lagom långa kan man ge sig fan på att de är för slappa/strama i midjan och vice versa. Trots min taffliga uppenbarelse tror jag inte jag gjort bort mig ännu. Men vem vet hur snacket går bakom ens rygg om den efterblivna svenskan.

I fredags var jag ledig och tog mod till mig och besökte det lokala skattekontoret. Jag har tidigare lämnat in skattekort och fått besked om att 47 % kommer dras i skatt. Efter diverse hetska brev till skatteetaten utan att få några vettiga svar hade jag tillslut inget val än att gå dit. I klassisk Norgeanda möttes jag av service inlindat i oengegemang rullat i översitteri. Kvinnan bakom disken konstaterade på två röda att "du har tabell"(?) så tydligen kommer det göras en uträkning av skatteavdraget räknat på vad jag tjänar. Jag försökte lite elegant (typiskt svenskt) att upplysa henne om att hennes inkompetenta kollegor på kundservice inte svarat lika tydligt. Jag möttes av stora ögon och totalt oförstånd. Tillslut fick vi avbryta, jag sa god helg och knatade iväg. Högst osäker på vad hon egentligen menat. Så här slutar det alltid när man försöker reda ut något med en norsk. Det väcker bara ännu fler frågor.

Efter skattebesöket besökte jag Molde Svømmehall. Ett toppmodernt badhus med både hurtig bane och bubbelpool. Förutom att det kostade 140 kr och vattnat smakade salt var jag mege nöjd.

Nu väntar en relativt lugn jobbvecka och kanske en och annan fjälltur för nu skiner faktiskt solen igen. Bara åtta uker kvar nu!

Ha det!

Om sköterskor skulle spendera lika mycket energi på jobbet som på hisselfies skulle vi inte ha någon vårdkris att tala om.

The Secret Sisters - You Don't Own Me Anymore

Det är verkligen något visst med stämsång ur samma genpool. Lydia och Laura Rogers som utgör The Secret Sisters är Amerikas motsvarighet till First Aid Kit. Jag har i och för sig lite svårt för First Aid Kit eftersom de curlats fram av en musicerande pappa. De är dessutom 90-talister, mer känt som djävulens lilla generation.

Mognare Secret Sisters stämningsfulla country är lättare att acceptera. Det har dock tagit mig ett tag att se storheten i deras tredje platta som släpptes tidigare i år. Jag skyller på oupptäckt mental retardation.

För hur ska man annars förklara att man nästan låtit ett av årets bästa album slinka en mellan fingrarna? Lite mera fart hade inte skadat men låtar som "Carry Me", 'Mississippi", "He's Fine" och "Little Again" är ändå prima folkmusik för den sofistikerade människan. Såna som du och jag alltså.

Betyg: 4 (av 5)

The Four Horsemen - "Time Ain't Right"

The Four Horsemen är ett band från Stockholm som först såg dagens ljus år 2014.  Men det var inte ett gäng nybörjare som slog sig samman. Samtliga bandmedlemmar hade spelat i andra konstellationer före The Four Horsemens födelse.

Bandnamnet kommer från historien om Apokalypsens fyra ryttare ur Bibelns uppenbarelsebok (sjätte kapitlet). Ni kan väl er bibel? 

Men lugn i stormen, The Four Horsemen är inte ett religiöst band (vad jag vet). Namnet spirar också ur det simpla faktum att cowboys go by horse.

Musikstilen är alltså cowboyig americana/country men också ganska rockig på sina håll. Senaste singeln "Time Ain't Right" är dock bara ljuvlig americana. Här gästas grabbarna också av Christin Holm Gatica. Jag vet inte vem hon är men jag älskar hennes röst.

"Time Ain't Right" finns på Spotify ihop med bandets två EP:s. Unna er en lyssning!

Ukerapport - The Molde edition

Jag har åter intagit grannlandet i väst. De toppiga fjällen och den lite saftigare lönen var två skäl. Men alla som satt en fot på den norska arbetsmarknaden vet också att det finns något synnerligen uppfriskande i deras mañana mañana-attityd. Arbetsdagen börjar med kafferast och sen bara lunkar man sig igenom resten av passet (fotnot: normännen själva lever i illusionen att de har det rysligt stressigt).

Molde sjukehus är slitet och omodernt, som saxat ur ett litet U-land. Ändå fungerar det som ett välsmort maskineri. Förmodlingen för att det sett exakt likadant ut sedan dagen det byggdes. Till exempel har ännu inte den portabla telefonen nått hit, och det är underbart! Att slippa ha en tickande bomb i fickan är kanske vad som hade räddat vården hemma i Sverige.

Efter fem dagar i tjänst hade jag idag min första lediga dag. Jag traskade upp till Moldemarka som är ett riktigt mysfjäll. Breda stigar och öppna landskap. Här kan man nog inte förolyckas hur klena löparknän man än besitter.

Imorn blir det jobb igen i dagarna tre och sen ledig helg. På återseende nästa ukerapport och givetvis i de countryrelaterade inläggen för de saliga själar som läser bloggen av ett genuint musikintresse. Bless your hearts!

Lilla sjukhuset på prärien.

Willie Watson - Folksinger Vol. 2

Den forne Old Crow Medicine-medlemmen släppte för tre år sedan solodebuten Folksinger Vol. 1. Trots ett rätt trist upplägg med bara covers lyckades Watson charma de flesta av oss med ett hjärta svagt för banjo och bonnig Appalachia Bluegrass.

Uppföljaren bygger på samma koncept, covers och åter covers. Men precis som på Vol. 1 så är låtarna hittade långt bak i den amerikanska folkmusikhistorien. Har du hyfsat normala musikvanor har du troligtvis inte utsatts för dem i någon större utsträckning. När han dessutom gör sig besväret att linda in varenda låt i magiskt banjospel och stark sång och sen toppar det med en uppsjö av andra vackra folkinstrument i perfekta doser, ja då är det bara att kapitulera.

För en banjoälskande bluegrasskonnessör blir det inte mycket bättre än så här.  Vol. 2 är till och med strået vassare än föregångaren trots att det egentligen är samma platta som bara fortsätter. Låt oss hoppas det blir en stor volymsamling genom åren.

Betyg: 4 (av 5)

Caitlyn Smith - Starfire

Caitlyn Smith är en singer/songwriter från Cannon Falls, Minnesota. Hon har länge skrivit låtar åt andra, bland annat gubb- och tanthiten "You Can't Make Old Friends" som Dolly Parton och Kenny Rogers gör så fint ihop.

Hennes egna sångkarriär har puttrat på lite i bakgrunden. I juli förra året släppte hon sin andra EP och som alltid så är även denna låtskrivare begåvad med en onödigt bra röst. Man kan tycka att en talang per människa kan vara nog. Det är ju många av oss som inte fått någon.

Starfire som EP:n heter bjuder på poppig country. Bästa spår är "This Town Is Killing Me". Men man kan allt unna sig att lyssna på plattans övriga fyra spår också.

Enligt Wikipedia är en fullängdare på gång i år men det ska man nog ta med den nypa salt. I väntan på den kan vi också avnjuta hennes fantastiska version av "(You Make Me Feel Like) a Natural Woman". Alltihopa finns på Spotify!

Idol 2017

Idolsäsongen är här. Intresset från min sida har dalat något genom åren eftersom jag nu skulle kunna vara idolaspiranternas gammelfarmor. Programmet är ändå ett stycke samtida tv som bör diskuteras på en musikblogg av tveksam kvalité.

Juryn i år är en mix av tidigare jurys. Bara Alexander Kronlund är ny, vem det nu är. Men jag gillar honom. För första gången i Idols historia är den nu också jämställd. Där snackar vi Hallelujah-moment! Även om Kishti Tomita kanske är det jobbigaste som någonsin vistats i din tv-ruta.

Så till de små idolerna. För de är verkligen små i år. Till exempel tvillingarna Sara och Ebba som man skulle kunna ha i fickan. De är små men naggande goda, deras röster bjuder på otippat mycket djup (från var?). Eftersom de sjunger identiskt kokar det ner till vem som bryter ihop först.

För Idol är inte bara en musiktävling utan också en unik inblick i den sköra nya generationen, de så kallade Millenials. På Idolredaktionen verkar man dessutom ha som mål att orsaka så många sammanbrott man bara hinner på så kort tid som möjligt, och The Millenials är en tacksam grupp. Man bara klumpar hop dem i omaka grupper och ber dem sjunga en låt ihop. Sedan kommer alla känslorna på en och samma gång. Några bryter ihop redan på kvällen, andra har den goda smaken att vänta till morgonen efter. Kameramännen får jobba hårt för att hinna fånga alla ungdomar som står och gråter mot en vägg. Det är rätt underhållande tv men horribel samhällsutveckling.

Har dagens ungdom ingen som helst förmåga att bita ihop?

Själva uppvisningarna gick sedan sisådär. Det var egentligen bara en grupp som inte sågades vid fotknölarna och de var den grupp med en något högre medelålder. De var säkert så gamla som 21.

Nu ser vi fram emot solosången i nästa vecka! Eller gör vi verkligen det?

The Jury.

Kerstin VM-kvalbloggar! Vitryssland - Sverige 0-4

Efter torsdagens systemkollaps var svenskarna igår tillbaka i gammalt gott slag. Det har varit många expertutlåtande i media om vad som egentligen gick snett sist. Vi som kan lite om fotboll vet dock att det vilar en förbannelse över det helgula matchstället. I blåa shorts gick det ju genast bättre trots att spelet i ärlighetens namn inte var mycket vackrare.

Matchen började dessutom svajigt värre. Felpass och halkande om vartannat. Det var högst oklart om spelarna överhuvudtaget hade dobbar under fotsulorna. Christoffer Nyman demonstrerade dock det elegant genom att sätta en dobb i huvudet på vitryska målisen. Blodet sprutade all over the place som man säger så här i prinstider.

Nyman var förövrigt en riktig fröjd att bevittna på planen. Hans stegmätare var säkert uppe i siffror som man annars bara ser på vårdpersonal. Ett mål gjorde han också den löpstarka östgöten.

I övrigt var det framförallt Emil Forsberg som imponerade. Förutom mål och assist var han snubblande nära att göra århundradets vackraste frisparksmål.

Nu väntar Luxemburg och Holland och sedan gräver vi guld i Ryssland. Så in till chefen och säga att ni måste vara lediga mellan 14 juni och 15 juli 2018.

Everybody loves Nyman.