Crying Day Care Choir + Linn Öberg live på Debaser Medis

I fredags vankades liveunderhållning i Stockholm, Sveriges hufvudstad. Personliga favoriten Crying Day Care Choir bjöd på gratiskonsert så klart som korvspad att jag och två snållännigar var på plats. De hade dessutom bjudit in Linn Öberg som uppvärmningsnummer vilket visade sig vara ett stort utropstecken.

Men först njöt vi av storstaden genom shopping och restaurangbesök. Vi unnade oss också lite kultur i form av Fotografiska muséet. Där visades för tillfället bland annat Roger Ballens "konst" som bestod av äckliga djur och äckliga människor. Jag vet inte hur ni har det men jag tycker man får nog av sånt i sitt dagliga liv. Det var alltså inte min kopp av te, och som vanligt när jag försöker mig på något konstnärligt kommer jag till den bittra slutsatsen att jag är en simpel flicka som helt enkelt inte förstår mig på att. Bistron på Fotografiska var dock alla tiders. Jag åt fetaostsallad och drack dyr öl. Sedan tog jag ett foto som var finare än muséets alla konstverk tillsammans.

Uppladdningen inför konserten tog sig sedan sin start i min systers lägenhet norr om city. Vi åt pizza, drack drinkar (om man med drinkar menar öl) och åt chips och gott och blandat. Det var med andra ord en helt galen fest! Så galen att vi blev lite sena och bara hann se upphällningen av Linn Öbergs spelning. Linn är en flicksnärta som lirar kompetent indiepop. Hon imponerade stort med bra röst och härlig utstrålning.

Linn Öberg

Sedan var det dags för helgens happening Crying Day Care Choir. Jag såg de ju först här i Växjö för dryga året sedan och deras få låtar som finns på spotify har sedan dess spelats sönder fullständigt här hemma. Fredagens spelning var därför en efterlängtad releasefest för deras nya platta som släpps 14 maj.

Bandet består av Jack, Sara och Bill. Jack och Sara är gifta och Jack och Bill är bröder om jag förstått det hela rätt. Det var också någon ny trummis med i bandet men jag uppfattade inte hans namn.

Showen gjorde ingen besviken. Deras patenterade lo-fi-sound passade som handen i handsken i den gamle slitna men charmiga lokalen (som ju delar husrum med både simhall och bibliotek). Bästa låtarna var "Folklore", "Where Did John Lennon Go" och senaste singeln "Up & Away".

Bäst på scenen var sångaren Jack som verkligen har en hemtrevlig röst som är minst lika bra live som i studio. Jack och konserten i övrigt får 5 (av 5) i betyg!

Jack fick äran att hamna i mitt instagramflöde @negerberra

Crying Day Choir finns som sagt på Spotify. Linn Öbers fina pop finner du också där.

Sam Outlaw - "Cry For Me"

Nu har ni väl lyssnat på Sam Outlaw nonstop sen jag tipsade om honom för dryga veckan sedan?

Det har jag gjort i alla fall. "Cry For Me" är en av hans bästa låtar från nysläppta EP:n och levereras här i en fin video.



Det tog mig oroväckande lång tid att upptäcka att det var något konstigt med hästen. Men man är ju inte helt på hugget efter 30 timmars helgjobb. Hoppas bara jag inte missat att någon patient ligger död och likstel i en lasarettssäng.

Första maj

Jag berikade min första maj-upplevelse med en promenad ner till Speakers Corner i Växjö City. Kommunistiska partiet höll låda och stod och viftade med röda flaggor. De var cirka sju stycken till antalet. Jag missade talen men hann med en härlig spelning av 20-åriga Sofia Lentini. Och det var typ det finaste jag hört denna sida jul. Som en ung Afzelius utan den störiga skånskan.

Här kan ni lyssna på flickebarnet.

Instagram @negerberra

Fredagstipset: Sam Outlaw

Jag har skaffat mig en ny favoritcowboy. Han heter Sam Outlaw och skapar ljuvlig countrymusik. Han har en fullängdsplatta från i fjol och en rykande färsk EP i bagaget. Jag fullständigt älskar karln och har lyssnat på honom nonstop enda sedan jag upptäckte hans senaste video som också är den gulligaste ever.



Sam bor i Kalifornien men är född i South Dakota. Så mycket mer än så vet jag inte om grabben. Men man kan följa honom på instagram där han flitigt lägger upp bilder.

Bästa låtar: "Lonely Man", "Who Do You Think You Are", "Cry For Me", "Kind To Me", "Something That I Gotta Do"

 

 

Ingrid Michaelson - "Girls Chase Boys"

Nu har ni väl lyssnat in er duktigt på Ingrid Michaelson? Jag tipsade ju om hennes senaste platta Lights Out för bara några dagar sedan, har ni redan glömt?

Men det är fullt förståligt om ni inte orkade er igenom hela det pretentiösa inlägget. Men den här festliga videon kan ni väl i alla fall titta på. Jag tycker den är helt fantastisk. Jag måste också säga att Lights Out växer för varje lyssning och att den här Ingrid snabbt blivit en personlig favorit.

Bluegrass Tuesday

Alltså hur härlig är inte den här Willie Watson?!



Hur härlig som helst ju! Man blir ju dock lite nervös när man ser sån där halsvenstas på folk.

"Mexican Cowboy" är ett av spåren på kommande soloplattan som släpps 6 maj.

Ingrid Michaelson - Lights Out

Född och uppvuxen på Staten Island med snorkiga kulturföräldrar, modern skulptör och fadern kompositör, kunde Ingrid Michaelson ju inte bli annat än en hipp sångerska.

Hon är sitt skandinaviskt klingande namn till trots alltså så amerikansk en människa kan bli.

Hon har släppt en hel drös album trots att hon bara är 34 år ung. Debuten kom redan 2005 och hon är nu aktuell med sin femte platta Lights Out. Jag har aldrig hört talas om henne förrän nu men har säkert snubblat över hennes musik ändå i och med att hon gjort lite av en karriär av att agera soundtrack på diverse amerikanska tv-serier. Till exempel Greys Anatomy, One Tree Hill, Brothers & Sisters, Pretty Little Liars och så vidare. Alltså typ alla serier jag någon gång varit besatt av.

Lights Out är ett riktigt imponerande popalbum. Det är starka melodier med fantastisk sång. Många av låtarna liras ihop med andra kreddiga indiepoppare som jag såklart aldrig hört talas om men resultatet blir i alla fall riktigt lyssnansvärt.

Frau Ingrid (hon kallas tydligen så) finns så klart på Spotify.

Bästa spår: "Girls Chase Boys", "Warpath", "You Got Me", "Over You"



Riktigt tjusigt fodral!



Gla´ Påsk!

Precis som förra året firar jag påsk på lasarettet. Det är riktigt tråkigt. Helst skulle jag ju dricka påsköl, leta ägg och umgås med andra påskfirare. Men sådant är livet som bitter landstingsslavsköterska.

Mellan arbetspassen tröstar jag mig med långa cykelpass och fin musik. Ny och fräsch spotifylista hittar ni här.

Instagram @negerberra

Dolly Parton - "Blue Smoke"

Allas vår favoritbyst Dolly Parton släpper i majmånad sin miljonte platta. Men första singeln finns redan nu att avnjuta. Den heter precis som albumet ska heta, "Blue Smoke".



Jag hade precis efter gymnasiet en ganska lång period då jag enbart lyssnade på Dolly Parton. Det var under tiden jag jobbade i köttfabrik och gick runt med blodiga kläder och luktade kadaver. Nu för tiden har jag ju för det mesta hand om levande varelser vilket är ganska trevligt. Karriären har alltså gått framåt men min faschination för Dolly består.

Ska ni bara lyssna in er på ett axplock av hennes långa karriär rekommenderar jag samlingsalbumet Ultimate Dolly Parton från 2003 och hennes tre fantastiska plattor som hon spottade ur sig mellan år 1999 och 2002; The Grass Is Blue, Little Sparrow och Halos & Horns. De två sistnämnda finns tyvärr inte på Spotify så de får ni väl ladda ner eller köpa i skivbutik (haha!).

Låten "Blue Smoke" ger jag 3 (av 5) i betyg!

Billie the Vision and the Dancers live på Kafé de Luxe

Igår var det än en gång dags att ta på sig sin allra finaste partyskrud och ge sig ut till det lilla stället som vi hängivna gäster kallar Deluxe. För underhållningen stod indipopparna Billie The Vision And The Dancers.

Men först var det förfest med vin, öl, chips, dipp och kamratskap. Sedan cyklade vi in till city som ett gäng patetiska 15-åringar med minst två personer på varje cykel.

På Deluxe sedan var stämningen top notch. Det var hur mycket folk som helst, folk stod som packade sillar för att få en glimt av Billie the vision och hans dansare eller Lars, Maria, Gustav, John, Sofia och Lisa som de heter i riktiga livet. De har lirat ihop i tio år och det var just det som skulle firas.

På den här bilden är dom visst sju i bandet, orkar inte gräva mer i det.

Och man märker ju att de hållit på ett tag för spelningen kändes riktigt proffsig och ljudet var ovanligt bra för att vara i den där sunkiga deluxekällaren. Sångaren såg inte heller lika galen ut som han gjorde när jag såg honom sist en solig sensommarkväll 2012.

På det stora hela en riktigt trivsam kväll!

Johnny Cash - Out Among The Stars

Johnny Cash kolade ju vippen för dryga tio år sedan men det stoppar honom visst inte från att släppa nya album. Out Among The Stars kom ut i mars och är hans fjärde platta post mortum. Det är en samling tidigare outgivna inspelningar som hans son och ett gäng giriga skivbolagsdirektörer snubblade över 2012.

Jag gillar Cash men är inte något inbitet fan, jag tycker också överlag att gamla gubbar tar på tok för stor plats i samhället. Och är de dessutom döda så kan de väl få vila i frid. Out Among The Stars känns trots allt överraskande piggt och underhållande. Bästa låtarna på plattan är de två duetterna med June Carter Cash. Det är väl hon som alltid varit den stora stjärnan i familjen, hon hade ju också vett nog att inte knarka sig genom livet.

Jag gillar också plattans lugna bitar "After All", titelspåret "Out Among The Stars" och magnifika "She Used To Love Me A Lot".

På det stora hela ett av årets hittills mest intressanta skivsläpp. Inte illa pinkat av en döing!

Betyg 3,5 (av 5)

Mode med Gillian

 

 

Bloggfavoriten Gillian Welch visar hur man bär upp vårens hetaste glajer.

 

Ingenting att säga

Jag har tyvärr ingenting nytt att tillföra den här bloggen för stunden. Är det någon som har ett musiktips så jag får nåt att skriva om?

I väntan på inspiration bjuder jag er på Trace Adkins "Chrome" från 2001. En video som känns uppfriskande politiskt inkorrekt.



/ Sämsta bloggarn i Småland

Feivel live på Kafé de Luxe

Igår var det dags för ännu en spelning på den lilla krogen på Sandgärdsgatan i Växjö innerstad. För att slippa betala inträde var vi där tidigt och passade på att ha ihjäl tiden med att klämma den goda burgaren och ett gäng öl. Tydligen var det också någon slags filmvisning i källaren med ett feministiskt tema, jättebra initiativ verkligen men en flicka måste ju äta så det fick va.

Mätta och goa klev vi så småningom ner till den stora scenen där kvällens spelning gick av stapeln. Feivel består av sångaren Elin Hörberg och ett gäng andra bandmedlemmar. Tydligen var gårdagens gig bara deras andra någonsin, och med det i åtanke så gjorde de ju ett bra jobb.

Problemet är bara att jag personligen avskyr den här typen av musik. Jag tål verkligen inte artister som står på en scen och väser fram ljud (istället för att sjunga) och dessutom blundar sig igenom typ hela spelningen som att det vore nån slags gudstjänst.

Förutom musiken tycker jag dock själva bandet verkar va ett ganska härligt gäng och mellansnacket var inte alls så krystad som det kan vara. Gullig video har de gjort också.



För att summera: Inte alls min musikaliska kopp av te men ändå en trevlig afton på kvarterskrogen.

First Aid Kit - "My silver Lining"

Den svenska folkpopduon släpper i juni sitt tredje fullängdsalbum. Men första singeln därifrån kan vi redan nu avnjuta, och det låter ju riktigt bra!

Elliphant - "Revolusion"

Elliphant släpper på  tisdag en ny och fräsch EP. Det var ju glädjande nyheter för alla oss som uppskattar svenskans härliga reggaetoner.

"Revolusion" är första singeln och finns ute nu!



Jag tycker videon är underbar, låten är lite i gapigaste laget kanske men kan tänka mig att den kan växa efter ett par lyssningar.

Om ni har missat fenomenet Elliphant så får ni omedelbums söka upp hennes debutplatta från fjol på Spotify, den var så bra att den kom på tredje plats av förra årets bästa album. Inte illa pinkat av en reggaetjej på en countryblogg ju.

Fredagstipset: The Stray Birds

Mitt ute i ödemarken i Pennsylvania bildades gruppen The Stray Birds år 2010. De tre bandmedlemmarna hade oturen att födas i en sådan torftig delstat men turen att finna varandra där. Maya De Vitry står för sången och spelar säkert också lite instrument och grabbarna Oliver Craven och Charles Muench backar upp med magiskt banjoplock, fiol, basfiol, gitarr och annat. Det händer också att grabbara tar ton vilket ju är lite onödigt när tjejen sjunger så fint.

Trion har släppt två EP:s och en fullängdsplatta, och i vår släpps det andra albumet. Verkar inte finnas något datum spikat än vad jag kan finna ut genom min gedigna googling research.

Är ni som jag svaga för vackra kvinnoröster över ett hav av banjo och baktakt så måste ni bara förgylla er helg med The Stray Birds. Bandets samtliga verk finns på spoify!

Willie Watson - Folk Singer vol. 1 (ute 6 maj!)

Willie Watson, den gamle Old Crow Medicine Show-medlemmen, är i vår aktuell med sin första soloplatta. Den 6:e maj släpps albumet.

Gillian Welch bästis och livskamrat Dave Rawlings har varit med och producerat och då brukar det ju bli prima musikunderhållning. Willie är också en hejare på banjo vilket jag ju är lite särskilt svag för.

Se bara på den lille banjopojken!


Är det 6:e maj snart?

Åter på jobbet

Nu är jag tillbaka på det småländska höglandet efter en fjällsemester i Dalarna. Så nu blir det snart en massa fina inlägg igen. Men först en fin bild.

 

 



Fredagstipset: Lucy Spraggan + ny spotifylista!

Jag skulle vilja tipsa er om den brittiska poppinglan Lucy Spraggan. Så klart lirar hon inte något som liknar country men den här countrybloggen har väl aldrig varit så himla noga med det.

Lucy slog igenom i tv-showen X Factor med sin egna låt "Last Night". Hon gick hem i stugorna men det blev tyvärr en snöplig sorti eftersom hon tvingades lämna tävlingen på grund av sjukdom. Men i sedvanlig ordning så satt någon skivbolagsdirektör och fick dollartecken i ögonen så ett skivkontrakt knep hon ändå. Hon var dock inte helt oäven som artist för redan före X Factor hade hon spelat in en platta på eget bolag och florerat på Youtube och dylikt.

I höstas släpptes Join The Club. Den verkar gått hem både hos kritiker och vanligt folk. Jag tycker den är riktigt härlig trots att jag bara hunnit med ett par lyssningar. Mina favoritspår är "Tea & Toast", "'91", "You're Too Young" och "Last Night" men allt låter ju så mysigt med det där strama brittiska uttalet.



Lucy Spraggan finns på Spotify och faktiskt också på min senaste spotifylista. Vilken ära för henne va!

Holly Williams - "The Highway"

Slänger in ett relativt meningslöst inlägg för att få upp inläggsstatistiken lite. Men det är väl aldrig fel med en dos Holly Williams så här en solig torsdag i mars?

Melodifestivalen 2014 final!

Då var det äntligen dags att sätta punkt för årets melodifestival. Jag har ju tyckt att de varit ovanligt låg kvalitet i år, men finalfältet var ändå rätt så hyfsat.

Here are the results from the international jury of Kerstin's Country Music Blog:

2 Points:
Helena Paparizou - "Survivor"
Jag tror Europa hade älskat det här numret. En exotisk kvinna i glansig kavaj med en kaxig låt, och jag tyckte faktiskt inte heller det var så tokigt. Verserna var dock alldeles för menlösa för att kunna
möta sig med den snärtiga refrängen.

4 Points:
Oscar Zia - "Yes We Can"
Grabben med den lite småfeta utstrålningen bjöd på en helt okej popvisa á la Backstreet Boys. Han hade dock gjort bäst i att inte dansa så mycket tror jag, nog för att han blev tvåa i Let's Dance härom året men de här moderna dansstegen tycker jag inte riktigt är hans gebit.

6 Points:
Ellen Benediktson - "Songbird"
Årets debut! En vansinnigt vacker visa, så klart alldeles för seg för att riktigt kunna konkurrera. Men vilken tjej den här Benediktsson är då, satte varenda ton som ett smäck inför en fullsatt Friends Arena.

8 Points:
Alcazar - "Blame It On The Disco"
En välbehövlig glitterinjektion i årets finalfält. Det är glatt och otvunget och mer än så kräver åtminstone inte jag av en schlager.

10 Points:
Sanna Nielsen - "Undo"
Den favorittippade veteranens mäktiga powerballad föll hela svenska folket i smaken och så även mig. Man hade kunnat önska sig en lite vassare look hos den folkkära sångerskan men det är kanske den här lite tantiga utstrålningen som vi alla gillar. Sjunga kan hon ju i alla fall så det räcker och blir över.

12 Points:
Ace Wilder - "Busy Doin' Nothin'"
I mitt tycke den enda riktigt vassa låten i årets festival. En snygg vers och en mäktig refräng i en läcker förpackning i form av 31-åriga Ace Wilder. Kommer spelas hela våren och hela sommaren var ni än befinner er, var så säkra.

Efter svenska folket fått säga sitt kunde vi kora Sanna Nielsen som vinnare. Vi skickar alltså en 29-åring med tantfrisyr till Copenhagen, hade ju varit festligare med spralliga Ace Wilder men efter sju (!) försök var det kanske ändå Sannas tur.

Nu slipper ni allt som har med festival att göra (fram till eurovision i maj åtminstone).

Ett meddelande från pizzaombudsmannen (det är jag som är pizzaombudsmannen)

Igår handlade jag pizza. Klockan var strax efter sju på kvällen och det var fredag. Jag var så att säga inte den enda människan i byn som köpte pizza just då. Men det skulle visa sig att jag var den enda människan med lite hyfs, livsrutin och sunt förnuft.

På pizzerian ringde telefonen i ett, alla skulle ha pizza NU! Och folk vällde in en efter en. Flera av dem fick säkert vänta en hel kvart på sin pizza, dyrbar tid som ju aldrig kommer igen. Tydligen hade ingen av alla pizzasugna förstått att det var fredag och att pizzabagarna kanske hade fler pizzor att baka en just deras pizza.

Stirriga blickar utbyttes inne på pizzerian, folk blev mer och mer otåliga. De ställde sig upp, tittade ängsligt mot ugnen, satte sig igen och så höll de på. Man kunde tro att de väntade på sin förstfödde.

Så jag vill bara säga till alla er jobbiga människor som befann sig på en viss pizzeria i Växjö innerstad igår mellan klockan 19.00 och 19.20. BAKA ER EGNA JÄVLA PIZZA!

Med vänlig hälsning Pizzaombudsmannen

Tack Marcus!

Idag damp Smålands country clubs tidning ner i brevlådan. Bara det var ju nog så trevligt men jag fick också en signerad låtlista av ingen mindre än Lindi Ortega. Tidningsredaktören Marcus intervjuade henne i februari och intervjun kan man läsa i senaste numret (om man är medlem i den exklusiva klubben vill säga). Jag tackar och bugar för gåvan!

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 6

Jag har missat avsnitt 4 och 5 av den hajpade SVT-produktionen, till mitt försvar har jag ingenting att komma med. Kanske är jag helt enkelt inte så frälst av serien som jag gärna skulle vilja vara.

Hur som helst, sista avsnittet såg jag i alla fall. Gästen för dagen var Magnus Carlsson från Weeping Willows, en genomsympatisk grabb som är svår att inte gilla trots att han pratar störig stockholmska, är lite slibbigt lönnfet och klär sig som en gubbe.

Programmet i sin helhet var ganska segt men rent musikaliskt var det ju en riktig fröjd. Jill och Magnus snubblade på en hemlös trubadur och följde med honom "hem" till härbärget där han spelade upp en egen låt som visade sig vara sjukt bra. Jag kan riktigt se framför mig hur producenterna gned sina händer i förnöjdsamhet över hur bra TV detta skulle bli, och visst det blev det. Men Jills och Magnus överdrivna faschination av Douglas Seeger, som den hemlöse hette, kändes ändå lite krystad.

Ett besök i Johnny Cashs gamla stugstudio hanns också med. Där lirade sedan Jill, Magnus och Douglas in den fina låten.



Kvällens betyg: 3,5 (av 5)

Om Jill får till en andra säsong på verandan rekommenderar jag alkohol, alternativt någon annan avslappnande drog att ta till under inspelningarna. Det har ju varit på tok för pretentiöst för att bli riktigt underhållande.

Miranda Lambert - "Automatic"

Countrymusikens okrönta drottning har i dagarna lanserat sin senaste singel "Automatic". Den handlar om att det var bättre förr, när saker inte var "automatic". Texten är urtypisk för countrymusik, töntig alltså. Men själva melodin är fin och som vanligt är det ju en stabil sånginsats av den rutinerade amerikanskan.

Jag ger nya singeln: 3,5 (av 5)

 

Men vill ni lyssna på ett par riktigt fina bitar av Miranda Lambert rekommenderas "Heart Like Mine", "More Like Her" och "Airstream Song".

Pop: Skylar Grey - Don't Look Down

Jag har fastnat litegrann för amerikanska popstjärnar Skylar Grey, som vanligt när det gäller populärmusik är jag sist på bollen. Hennes stora genombrott skedde väl i samband med att hennes dunderhit "Love The Way You Lie" hamnade på Eminems och Rihannas läppar. Detta var 2010 men Skylar eller Holly Brook Hafermann som hon föddes till att heta släppte sin debutplatta redan 2006 men då gick hon under namnet Holly Brook kort och gott.

Hennes senaste platta Don't Look Down släpptes i fjol och bjuder på svängig pop. Här haglar hitsen och även om det inte direkt är något unikt med Skylars musik så har hon ändå något visst tycker jag. Hon sjunger fint och blandar upp de lugna bitarna med mer fartiga toner på ett bra sätt. Tydligen krävs det inte mer än så för att få en gammal countrybloggerska på fall.

Mina favoritspår: "Back From The Dead", "C'mon Let Me Ride", "Pulse", "Clear Blue Sky", "Shit, Man!" och "White Suburban"

 

 

Miss för guds skull inte heller hennes avskalade versioner av "Love The Way You Lie" och "Coming Home - Part II" (som ju blev en hit med den här töntiga rapparen Diddy som byter namn lika ofta som en annan byter underkläder) .

 

Skylar finns på Spotify så klart.



Lera Lynn - "Wolf Like Me"

Ni har väl inte glömt bort Lera Lynn. Amerikanskan med den lite såsiga rösten som sommaren 2012 släppte en riktig rakabajsarplatta till debut. Fantastiska låtar som "Happy Ever After", "Gasoline" och "Bobby, Baby" har förgyllt mina dagar enda sedan dess.

Hon har också spelat in lite covers, bland annat den här. Originalet gjordes av gruppen TV On The Radio, men görs ju tusen gånger bättre med en banjopojke och en Lera.

Laura Bell Bundy - "Kentucky Dirty"

Nu var det väl alldeles för längesen det dök upp något renodlat countryinlägg på den här countrybloggen. Men det kan ju kanske bero på att det inte hänt så himla mycket spännande i genren på sista tiden eller att jag är en dålig bloggerska. Eller en kombination av båda.

Laura Bell Bundys riviga visa "Kentucky Dirty" har några månader på nacken men finns inte på Spotify och är ju därför något svårupptäckt. Igår snubblade jag över den på Youtube i alla fall och man måste ju bara älska Lauras musik. Det är tjo och tjim upphöjt till tusen.



Om ni av någon konstig anledning missat hennes lysande platta Achin' And Shakin' från 2010 så får ni verkligen bakläxa, den är underbar. Lyssna lite extra på "If You Want My Love". Det är plattans bästa.

Courtney Barnett och Martha Wainwright

Häromkvällen fastnade jag i funktionen Discover på Spotify. Där kan man ju verkligen ha ihjäl oceaner av tid. Jag hittade ett par riktigt fina bitar. Bland annat den här australienskan. Jag hade aldrig hört talas om henne men nu gillar jag henne skarpt. Det är inte country men väl så fin garagerock eller vad man nu kallar den här arten av musik.



Jag fastnade också för kanadensaren Martha Wainwright. En rocktant som har hållt på alldeles för länge för att jag ska ha kunnat missa henne. Men det har jag alltså gjort, trots att hon är Rufus Wainwrights syster och allt. Och vilken miss sen! För jag älskar verkligen det lilla jag har lyssnat på, hon sjunger med en fantastisk känsla i rösten och det är ju svårt att ogilla låtar med titlar som "Bloody Mother Fucking Asshole".

Melodifestivalen 2014 deltävling 4 Örnköldsvik

Jag missade gårdagens festival på grund av trerättersmiddag, stora doser alkohol per os och utgång.

Men nu har jag gjort min medborgerliga plikt och svept igenom programmet på webben. Glädjande nog var denna omgång faktiskt lite musikaliskt underhållande på sina ställen. Men den hade så klart också ett par riktigt mörka stunder. Här kommer en fullständig rapport med betyg och allt!

Alcazar - "Blame It On The Disco"
Den rutinerade trion intog scenen med en härlig pondus, i en discokula dessutom. De var urtjusiga i glitter från topp till tå och numret kändes riktigt festligt. Låten i sig var kanske inte gruppens starkaste men framstod som ett riktigt mästerverk i jämförelse med det tama startfältet från tidigare omgångar.

betyg: 4,5 (av 5)

I.D.A. - "Fight Me If You Dare"
Det här tycker jag var en riktigt bra låt. Tyvärr tror jag det låg Ida och grabbarna lite i fatet att de är helt okända. En mer välkänd artist hade nog kunnat få betydligt fler röster för låten var ju svängig värre och sånginsatsen var alla tiders.

betyg: 3

Janet Leon - "Hollow"
Efter en svajig start fick Janet ändå igång stämbanden rätt bra till refrängen. En refräng som var betydligt bättre än de sega verserna.

betyg 2,5

Ammotrack - "Raise Your Hands"
Jag vill inte höra jobbig glamrock på lördagskvällen. Inte någon gång i veckan faktiskt.

betyg: 1

Josef Johansson - "Hela Natten"
Det här var ju ett himla fint stycke svensk pop. Men var det bara jag som tyckte det var konstigt att Jeanne D'Arc framförde låten?

 

betyg: 4

Linda Bengtzing - "Ta Mig"
Den okrönte schlagerdrottningen vägrar ge upp. Igår gav hon oss ännu ett nummer i genren speedad shlagerstjärna som gör rivig musik i fula kläder. Resultatet var väl helt okej men hästlängder från klassiker som "Alla Flickor" och "Jag ljuger så bra".

betyg: 3

Ellinore Holmer - "En Himmelsk Sång"
Jag kan inte för mitt liv förstå hur det här frireligiösa numret kunde knipa en andra chansen biljett. Hon måste ha en väldigt stor släkt med bra mobilabonnemang.

betyg: 0

Anton Ewald - "Natural"
Jag tillhör den ganska stora skaran som fullständigt älskade Ewalds sång och dansnummer från i fjol. Så mina förväntningar var upptrissade till max inför i år. Tyvärr visade det sig att det blev typ samma nummer igen, lite glittrigare jacka bara. Låten var dessutom ett par snäpp sämre än "Begging".

betyg: 3

Alcazar och Anton Ewald gick till final. En andra chans får Ammotrack och så Ellinor Holmer då, på nåt märkligt sätt.

Den enda fempoängaren går till programledarna Anders och Nour. Jag tycker de är himla bra.

OS-krönika med en touch av samhällsengegemang och svensk avundsjuka

OS är ju trevligt på alla sätt och vis. Det visade sig till och med vara trevligt på en betalkanal, vem hade kunnat ana? Till och med småjobbiga Carolina Klüft är ju en en riktigt sympatisk programledare. Ingen är mer glad över det än jag. Jag älskar verkligen OS, speciellt vinter-OS. Jag skulle kunna titta på 5000 meter skridsko, isdans och fyrmannabob till den dag jag dör.

Jag höll på att bokstavligt talat kissa på mig av extas när Charlotte Kalla i lördags spurtade till sig guldmedaljen i damernas längdstafett. Och när Viktoria Helgesson redan på första hoppet landade snett och låg och kravlade på isen i det korta programmet kände jag sorg ända in i märgen. Det är ju himla märkligt att jag lider med Viktoria men kan se på bilder från upploppen i Ukraina och känna typ... ingenting.

Curlingherrarna tog idag en bronspeng och så gjorde även Anna Holmlund i den spektakulära grenen Skicross. De var tredje bäst på att pricka slipade skotska stenar över en blankis och studsa ner på ett par skidor i en förfinad pulkabacke. Kul men egentligen inte så himla imponerande väl? Ändå är det de som får ta emot folkets jubel och inte till exempel jag. Trots att jag även på en extremt oproduktiv dag uträttar mer än så.

Dagens guldmedalj i grenen bitter tjej med drag av hjältekomplex går därför till undertecknad.

Applåd.

En sann hjälte. Från störig atlet till kompetent ankare.

Melodifestivalen 2014 deltävling 3 Göteborg

Om ni trodde ni skulle slippa veckans schlagerrapport så trodde ni fel. Självklart såg jag skiten även i lördags och föga oväntat kan jag konstatera att även denna omgång var en riktig skruttomgång.

Det fanns dock ett stort utropstecken. Ace Wilder, som också mycket riktigt gick vidare till final, hade ett härligt sång- och dansnummer. Tyvärr var låten kanske lite för simpel för att riktigt kunna konkurrera ute i Europa men det var i alla fall bästa låten hittills i årets omgång. Och snyggaste byxan!

Oscar Zia var den andra som knep en finalplats. Jag kan inte för mitt liv minnas hur den låten lät och det kan ju inte vara ett gott betyg.

Övriga startfältet var sömnigt värre men Dr. Alban och Jessica Folcker bjöd i alla fall på en spektakulär ljusshow och en helt okej låt, jag tycker nog de förtjänade en biljett till andra chansen istället för en snöplig femte plats som det ju blev.

Nästa vecka avslutas turnén i Örnsköldsvik och nu jädrar blir det åka av för artister som Alcazar, Linda Bengtzing och Anton Ewald kommer fördärva förgylla vår lördagskväll.

Brett Eldredge - Bring You Back

27-åriga Eldredge släppte sin första singel ”Raymond” redan 2010. Det dröjde sedan hela tre år innan debutplattan såg dagens ljus. Men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge för Bring You Back visade sig vara en ganska trevlig debut. Förutsatt att man gillar simpel kommersiell radiopopcountry.

Det är framförallt rösten som imponerar. Den är kraftfull och lyfter även de lite segare bitarna på plattan. Men han verkar också vara en rätt så kompetent låtskrivare för han har varit med och skrivit snudd på samtliga tolv spåren.

Det finns alltså inte mycket att klaga på här men jag kan nog tycka att kvoten för manliga countryartister i 20-30-årsåldern börjar kännas ganska fylld. De flesta låter dessutom ungefär likadant. Därför känns Bring You Back trots sin musikaliska kvalité och krispiga radiosound ganska ointressant, tyvärr. Man har liksom hört det förr, många gånger dessutom.

Men som sagt, är man lite svag för den kommersilla radiocountryn kommer man nog gilla Eldredges stabila debut.

Bästa spåren: “Don’t Ya”, ”Bring You Back”, ”One Mississippi”

Betyg: 3 (av 5)

Denna recension kommer även dyka upp i marsnumret av Småland Country Clubs tidning.

Melodifestivalen 2014 deltävling 2 Linköping

Andra upplagan av årets schlagercirkus var om möjligt ännu sömnigare än premiären. Det var verkligen ett helsegt startfält. Sanna Nielsen som blev en av finalisterna hade i och för sig en bra låt trots att hon ju för länge sen har fyllt kvoten för hur många gånger man kan ställa upp i melodifestival med värdigheten i behåll. Panetoz är ju svåra att inte gilla så de knep den andra finalplatsen välförtjänt. Men det var ju ingen ny "Dansa Pausa" tyvärr.

I motsats till artisterna har programledarna varit riktigt vassa hittills tycker jag. Anders gillar ju alla så klart men även Nour tycker jag är helt fantastisk. Hon ska verkligen ha kredd för sin prestation med tanke på all skit hon fått utstå genom åren.

Publlic service när den är som bäst.

Nästa vecka drar vi till Göteborg.

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 3

På pappret såg onsdagens program inte särskilt intressant ut, rapparen Skizz skulle gästa programmet. För det första gillar jag inte rapmusik och för det andra så såg den där Skizz ut som en riktig tönt ju. Men grabben visade sig ha en hel del bakom pannbenet och verkar ju också vara genomsnäll enda in i märgen.

Jill däremot hade en dålig dag. Det kändes väldigt stelt stundtals, speciellt i början.

Rent musikaliskt var det glatt överraskande att höra Richard (som Skizz ju egentligen heter) sjunga. Jag tycker han hade en härlig röst, riktigt murrig och mysig. Han hade valt "Jolene" (!) som countrylåt att framföra ihop med Jill. Han gjorde det med någon slags feministisk agenda vilket ju va gulligt.

Vi fick också besöka en trailer park och träffa amerikanska fattiglappar men Jill vågade inte först för hon var rädd att nån skulle kasta en smutsig nål på henne eller nåt. Men efter att Richard berättat om den familjära stämningen i parken vågade hon sig dit för att framföra "Crazy Girl" ihop med Richard.



En lite seg show men ändå värt tv-licensen. Betyg: 3,5 (av 5)

Brandy Clark - 12 Stories

I oktober förra året släppte Brandy Clark sin debutplatta 12 Stories. Av någon anledning gick den helt förbi mig trots att det är en riktig pärla till debut.

I klassisk countrymanér vecklar sig en liten historia ut i varje låt. Brandy hade ju också långt före sin debutplatta visat sig vara en kompetent låtskrivare. Det är hon som ligger bakom hits som The Band Perrys "Better Dig Two", Ashton Shepherds riviga "Trying To Go To Church" och Miranda Lamberts "Mama's Broken Heart" som hon skrev ihop med min personliga favorit Kacey Musgraves. Och då nämner jag ändå bara ett axplock av allt hon skrivit.

Jag gillar verkligen Brandys sätt att göra musik på. Det är simpel, mogen country för den lite mer sofistikerade människan och 12 Stories är minst lika bra som alla hits hon serverat till andra artister.

Bäst på plattan är "Get High", "Hold My Hand", "Take A Little Pill", "Just Like Him" och pulserande "Hungover". Första singeln "Stripes" är också lite festlig.

Betyget blir generöst: 4,5 (av 5)

Melodifestivalen 2014 deltävling 1 Malmö

Jag befann mig ju milt förfriskad i Göteborg när melodifestivalen drog igång med årets första deltävling. Men jag tar mitt uppdrag som musikjournalist på fullaste allvar så igår plöjde jag igenom skiten på SVT Play.

Jag ska fatta mig kort. Ellen Benediktsson var med stor marginal kvällens vinnare. Med sin sparvlika stämma trollband hon ju hela Malmö. Låten var också riktigt fin om än kanske i lugnaste laget för sammanhanget.

Övriga i startfältet var dock en riktig snoozefest.

Nour och Anders tycker jag gjorde ett bra jobb även om skånska är ganska jobbigt att lyssna på, speciellt den där lite sirliga lundskånskan.

På lördag drar mellotåget till min kära hemstad Linköping så det kan ju inte bli annat än lyckat.

Det blev handgemäng och Deer Tick live på Pustervik + Gbg Wrestling på Trädgårn (och en massa annan fullsändigt onödig information om min helg i Göteborg)

Helgen har spenderats i storstaden. Den fylldes av livemusik, bubbelbad, öl, vodka och wrestling. Alltså livets alla goda ting. Här kommer en rapport!

Det hela började okristligt tidigt på fredag morgon. Tåget gick redan klockan 06.07 så vi var framme i Göteborg innan göteborgarna själva ens fattat att en ny dag grytt. Efter lite såsande på stan och brutalt god pulled pork på Kopps begav vi oss till hotellet för vad vi trodde skulle bli en avkopplande stund i hotellspat. Men det är visst inte så avkopplande att sitta i en trång bubbelpool med fyra feta herrar mellan fyrtio och döden. Tillslut gick dom så vi åtminstone kunde ta en festlig bild.

Sedan gick vi loss på minibaren och taggade inför kvällen på Pustervik.

För underhållningen stod svenskarna med det märkliga bandnamnet Det blev handgemäng och amerikanerna Deer Tick. Musiken var sisådär i ärlighetens namn. Det blev handgemäng bjöd på ett par trevliga bluegrasstoner men också mycket oväsen, Deer Tick bjöd bara på oväsen. Men vi var glada ändå för ölen var god och stämningen hög.


Klassisk toaselfie.

Tyvärr fick jag sedan en isbit kastad i huvudet vilket verkligen gjorde jätteont, jag satt länge och åmade mig. Mina vänner tyckte nog jag var lite av en drama queen. Tillslut  kom pojken som kastat fram och sade förlåt och erbjöd mig kasta en bit i hans huvud, men hämnd är inte min grej så jag tog the high road och godtog ursäkten (dessutom hade han en hårhjälm på sig så det hade ju inte gjort nämnvärt lika ont på honom).

Vem vare som kasta??!

Som av en slump lyckades vi ta rätt spårvagn hem till hotellet via en obligatorisk macka på Gyllene Måsen.

På lördagen sedan var det dags för helgens main event, Gbg Wrestling på Trädgårn. Det är alltså låtsasbrottning i färgglada trikåer och faktiskt precis lika tramsigt som det låter. Men så klart fruktansvärt underhållande!

Följ mig på Instagram @negerberra

Efter brottningen kände vi oss ganska mätta på galna storstadsaktiviteter så vi gjorde en tidig sorti. Men först en cheese på mackedonkan så klart!

På söndagen tog vi sedan tåget hem till byn igen. Borta bra men hemma bäst.

Om någon vilsen själ trott att detta var en seriös muikblogg så trodde ni fel men jag kan ändå upplysa om att Deer Tick finns på spotify och de låter betydligt bättre i studio än live. Det blev handgemäng kan ni lyssna på här.

Kerstin ser på TV: Jills Veranda avsnitt 2

Jag var ju inte helt begeistrad i Jills premiärprogram i förra veckan. Men i avsnitt 2 tycker jag det tog sig litegrann. Kakan Hermansson gästade verandan och hon är ju ett härligt stycke människa. Det är dock lite oklart vad hon egentligen gör men enligt Wikipedia är hon en svensk programledare, komiker, DJ och klubbarrangör.

I sedvanlig ordning bjöds det på verandamys och finfin musik. Själva huvudnumret bestod igår i Emmylou Harris klassiker "Red Dirt Girl" som Kakan också uppträdde med i körka. Men mitt favoritögonblick var när Jill sjöng "Mama He's Crazy" för Kakan. Inte ett öga tort.



Chely Wright gled också förbi verandan och sjöng en låt och pratade om livets hårda dagar. Hennes album Liftet Off The Ground från 2010 rekommenderas varmt.

Ett klart lyft från premiären! Betyg: 4 (av 5)

The Broken Circle Breakdown Bluegrass Band - "If I Needed You"

I helgen såg jag världens sorgligaste film. Men den Belgiska The Broken Cirkle Breakdown bjöd inte bara på tårar utan också fin bluegrassmusik. Dessutom pratar dom flamländska i filmen vilket ju är ett himla festligt språk.

Zlatan - "Du gamla,Du fria"

Zlatan må vara Sveriges bästa fotbollsspelare typ någonsin men jag kan inte för mitt liv tycka att den här "låten" är något att hänga i julgranen. Tydligen har folk ute i stugorna gått bananas över den. Men folk har ju för längesen tappat omdömet när det gäller Zlatan. Han kan ju till exempel förnedra hela damfotbollen, vara allmänt spydig och så tydligen prata sig igenom en nationalsång på Ranelidska utan att någon tycker det är osmakligt.



Jag gillar videon med de söta ungarna och det myspysiga stughänget. Machobadandet, "sången" och Zlatan i allmänhet har jag lite svårare för.

The Slytest live på Palladium (och annat smått och gott från kulturnatten i Växjö)

Kulturnatten är ett stående inslag i den småländska kalendern. Den infaller i regel på den svinkallaste dagen på året. I år var inget undantag.

Kulturfirandet började på Kafé De Luxe med öl, dragspel- och banjomusik, öl, öl, mat, öl, musikquiz och lite mer öl. Det var trevligt på alla sätt och vis trots att jag var urkass på quizet. Men dricka öl är man ju desto bättre på så det väger ju upp!

Efter ett par timmar på deluxe drog vi vidare till Kulturhuset Palladium. Där väntade ett band vid namn The Slytest eller the Slay Test som en i sällskapet insisterade på att kalla dem. Efter ett absurt långt sound check kom bandet tillslut igång med sin show. Det var lite strul med ljudet även under själva konserten, till exempel fick inte stackars saxofonisten Olle (som förövrigt bara var en reservsaxofonist, och kanske den raraste lilla männsikan jag någonsin sett på en scen) ingen mick till sin saxofon. Ett par låtar in var dock allt ljudtrubbel över och grabbarna och tjejen kunde leverera en rätt så gedigen spelning. Det var glatt och otvunget men inte på något vis min kopp av te i musikväg. Det rörde sig väl om så kallad populärmusik och det har jag ju lite svårt för.

Frontmannen i The Slytest.

Efter konserten svepte vi snabbt en konstgalleria. Vi fattade inte vad det gick ut på och kom till den bistra slutsatsen att vi kanske inte är så kulturella som vi själva vill tro. Därefter begav vi oss hemåt i vinternatten och lämnade kulturnatten därhän, trots att klockan inte var mer än 22.00. P-A-T-E-T-I-S-K-T.

Kerstin ser på TV: Jills veranda avsnitt 1

I onsdags var det premiär för det hajpade TV-programmet Jills veranda på Sveriges television. Om ni legat i koma i veckan eller på annat sätt missat vad all the fuzz is about så går programmet ut på att Jill Johnson bjuder in musikgäster till sin veranda i Nashville och så småmyser dom över musik, lemonad i burk och annat. Första gästen var Titiyo.

Det var ju helt klart en trevlig timme framför tv:n, och för en människa som gillar countrymusik så var det ju extra trevligt. Men trots all fin musik och läckra Tennesseevyer var det något som inte riktigt klaffade, det var lite stelt mellan varven där på verandan tycker jag. Förmodligen skulle de hinkat i sig lite mer alkohol, det brukar ju bli bra tv då. Jag tänker till exempel på Pluras kök och Paradise Hotel.

Titiyo är ju tyvärr också ovanligt ointressant som artist och människa tycker jag. Men visst gjorde hon och Jill en fin cover av "Color Him Father" tillslut. Och Gillian Welchs "Orphan Girl" går ju bara inte att klanta till hur mycket man än försöker.



Nästa vecka gästar Kakan Hermansson verandan. Det blir säkert lite mer uppsluppet då. Och så blir det såklart en lite småsur recension efteråt här på bloggen.

Första avsnittet får: 3 (av 5)

Vågerud live på Kafé De Luxe

Här kommer en snabb och slafsig resumé av söndagens spelning på Kafé De Luxe.

För underhållningen stod Norrköpingsbandet Vågerud. De lirar småseg gubbrock med text på svenska. Alltså alldeles perfekt för en söndagskväll i en halvdöd småstad. Ett par låtar var riktigt fina, allra finast var "Hej då". Kvällen avslutades sedan med att bandet delade ut instrument till publiken som fick plinka med i musiken. Det var väl inte jättevackert men lokalen fylldes av genuin glädje bland alla oss losers tappra åskådare som valt att spendera söndagen på kvarterskrogen istället för att vara hemma och ha måndagsångest som normalt folk.

Instagram @negerberra

Vågerud eller Richard Vågerud som gruppen/människan ibland kallas finns på Spotify.

Lucinda Williams - Lucinda Williams (25th anniversary reissue!)

Min absoluta favoritcountrytant är aktuell med ett jubileum i form av att hennes självtitulerade studioplatta nu släpps igen, 25 år senare (dålig mening, red. anm.).

Plattan var hennes andra platta med egna låtar och släpptes alltså 1988. Den har blivit ofantligt populär bland Lucindaanhängare världen över och har tydligen inte gått att få tag på under de senaste tio åren. Den finns heller inte på Spotify vilket ju är platsen där jag (och de flesta civiliserade människor) konsumerar all musik. Det är jädra synd det för albumet bjuder på många riktigt vassa låtar och är absolut ett av Lusses finaste verk.

Men gråt inga tårar över detta herregud. Dels kan ni ju faktiskt köpa nyutgåvan och trycka in i en så kallad CD-spelare. Eller så kan ni gotta er i låtarna på youtube, det är ju lite 2007 och kanske lite white trash men vad ska en countryflicka göra om hon vill ha sig en Lussedos anno 1988?!

Jag har i alla fall underlättat för oss litegrann genom att rada upp låtarna här nedan. Så kan vi diskutera sen i kommentarsfältet vilka låtar vi gillar bäst.

Rosanne Cash - The River & The Thread

Rosanne Cash har i dagarna lanserat sin 13:e (!) platta. Det gjorde ju mig glad eftersom jag är lite svag för medelålders kvinnor som lirar country/western. Jag säger bara Emmylou Harris, Patty Griffin, Lucinda Williams, Kathy Mattea, Matraca Berg med flera, med flera.

The River & The Thread, som förövrigt är en ovanligt vacker albumtitel, är Rosannes första platta med eget material på åtta år. Och hon har onekligen samlat på sig ett gediget låtmaterial under tiden, för här finns ju ett par riktigt fina bitar.

Från svängiga "A Feather's Not A Bird" till småputtriga "Your Southern Heart" är det kvalitet rakt igenom. Soundet är generellt åt det mörka och murriga hållet, de riktigt glada låtarna lyser med sin frånvaro. Men man är väl inte riktigt ute efter någon partystämning när man lyssnar på en singer/songwriter i Rosanne Cashs kaliber. Istället bjuds man på svepande melodier och vackra arrangemang med en vokalist som verkligen förmedlar en gosig känsla i rösten. Och det är väl bra country i ett nötskal det!

Kanske är The River & The Thread till och med Rosannes bästa skiva, musikåret 2014 fick ju åtminstone en sällsynt bra start.

Bästa spår: "A Feather's Not A Bird", "Etta's Tune", "Tell Heaven" "When The Master Calls The Rolls", "You Southern Heart"

Betyg: 4 (av 5)

Bruce Springsteen - "High Hopes"

Bruce Springsteen har i dagarna släppt sin hundrade platta (nästan). Första singeln heter som plattan "High Hopes". Jag tyckte den var riktig dålig första gången jag hörde den men ett par lyssningar senare tycker jag faktiskt den är ganska svängig. Videon dock är lite som en omysig LSD-tripp.

Miley Cyrus - "Adore You"

Mitt lite udda intresse för Miley Cyrus håller i sig. Man har ju vant sig vid att hennes musikvideor sticker en lite i ögonen. På "Wrecking Ball" till exempel fick man ju se henne gunga loss på en stor kula i sin födelsedräkt. Och nu kastar hon kläderna igen i videon till senaste singeln "Adore You". Själva låten är kanske inte riktigt lika vass som "Wrecking Ball" men bra är den ju det fattar ju alla med lite smak. Men kanske gör den sig bäst utan tillhörande video men här kommer den i alla fall.

Årets låtar 2013

Nu är det snart slut på den här listmanin, lovar! Men jag kan ju inte låta årsslutet passera förbi utan att dela med mig av mina favorittoner från det gångna året. Många låtar kommer från årets bästa album som ni kan förkovra er i ett par blogginlägg bak i tiden.

Men så har det också dykt upp ett par andra bitar på listan som representerar den lite mer okreddiga sidan av mitt musikintresse. Till exempel Ellie Gouldings megahit "Burn", Miley Cyrus "Wrecking Ball", Sara Bareilles "Brave" The Lumineers "Ho Hey" och Pfemme Records brutalt underskattade "Under det rosa täcket".

Nog tjatat herregud. Här är länken till spotifylistan Årets låtar 2013.

 

 

Sunny Sweeney - "One More Christmas Beer"

Julen varar enda till påska va? Så än slipper ni inte de juliga blogginläggen. Jag upptäckte idag nämligen en frejdig julcountryvisa av den begåvade Sunny Sweeney. Henne har man ju inte hört någonting från sedan 2011 då hon släppte Concrete, en platta som åtminstone det här lille bloggmongot fullständigt lyssnade sönder, det innehåller ett par riktigt fina countrybitar och hamnade på tredje plats på min lista över 2011 års bästa skivor.

"One More Christmas Beer" är en sån här klassisk jullåt som handlar om att man inte överlever julen utan en gnutta alkohol i systemet. Och det är man väl benägen att skriva under på.

Årets album plats 5 till 1

Då var det äntligen dags att kora årets allra bästa album!

5. The Civil Wars - The Civil Wars
Den självtitulerade plattan bjuder på pampig americana/folk med två av countryvärldens starkaste vokalister, Joy och Pauls röster tillsammans är ren och skär magi. Tydligen har de bråkats en del i den lille gruppen och The Civil Wars var under en kort period till och med ett minne blott. Men lite tjafs verkar ju gjort duon gott för deras andra platta gjorde verkligen ingen besviken. Här bjuds man på musikalitet i världsklass gång på gång.

4. Lindi Ortega - Tin Star
Kanadas egna sångsparv lanserade i slutet av året sin hajpade tredje platta. Första singeln hette just "Tin Star" och läckte ut ett par veckor före skivsläppet, redan då förstod man att Lindi hade något riktigt stort på gång. Det går väl heller inte att misslyckas md den rösten. Hon sjunger verkligen skjortan av sina låtar. Tin Star visade sig också innehålla riktigt fina bitar, från riviga "Hard As This" till lugna "Songs About" var det kvalitet rakt igenom.

3. Elliphant - A Good Idea
Ingen är mer förvånad än jag att ett en hipp popsångerska från Stockholm drar hem bronspengen. Men det går bara inte att motstå de svängiga reggaetakterna på Elliphantens debutplatta. Hon  sjunger som om hon är född och uppvuxen på en karibisk liten ö när hon i själva verket säkert vuxit upp i en pampig villa på Lidingö. Poängen är i alla fall att hon låter trovärdig och det är ju en jädra bedrift bara det. Sen att låtar som "Live Til I Die", "Could It Be", "Toilet Line Romance" och "Down On Life" är det svängigaste som kommit ut från den svenska popfabriken på år och dar gör ju inte saken sämre.

2. Kacey Musgraves - Same Trailer Different Park
25-åriga Musgraves hankade sig fram i countryvärlden ett bra tag innan hon slog igenom. Men när hon väl gjorde det, gjorde hon det med råge. Debutplattan (som egentligen är hennes fjärde platta eftersom hon släppt tre på eget bolag dessförinnan) tog countryvärlden med storm. Hon visade sig vara en riktigt skicklig låtskrivare och sångerska. Same Trailer Different Park är något av en stilstudie i hur bra kommersiell countrymusik ska låta. Lyssna bara på "Follow Your Arrow", den har allt en riktig töntig countrylåt ska ha.

1. Holly Williams - The Highway
Det har nästan gått ett år sedan Holly Williams tredje studioplatta The Highway släpptes. Men man har långt ifrån tröttnat på låtarna, snarare vill man bara ha mer av den 32-åriga multibegåvningen. The Highway är smockat av sagolik countrymusik. Om Musgraves musik har något av ett klämkäckt skimmer över sig är Williams musik raka motsatsen. Hon sjunger om försupna släktingar, död, prostitution och så vidare. "Happy" heter en av mina favoritlåtar men inte ens den är särskilt happy.

The Highway är verkligen inte 2013 års gladaste platta men utan någon egentlig konkurrens den bästa. Lyssna bara på den nästan sju minuter långa "Waiting on June" så tror jag ni förstår Williams storhet.

 

 

Årets album plats 10 till 6

Då har man precis nyktrat till från nyårsaftons intensiva firande (obs ironi!) så här kommer plats 10 till 6 av årets bästa album.

10. Heidi Feek - The Only
Heidi Feek överraskade oss alla när hon plötsligt skaffade sig en utstrålning. Att hon kunde sjunga visste vi ju redan men tidigare hade hon bara gjort det i sega visor som inte gjort en människa glad. På debutplattan däremot svänger det ordentligt. Elgitarrer samsas med klassiska countryarrangemang och det hela toppas med Heidis karaktäristiska murriga röst. Det är helt klart en av årets bästa countrydebuter.

9. Lune - Music & Sports
De flesta känner henne säkert som "Leave The World Behind You"-Lune men det lille popundret som egentligen heter Linnéa Martinson är så mycket mer än så. Alla som har sett henne live vet att hon troligtvis har en skruv lös men gränsen mellan genialitet och galenskap är ju oerhört luddig. Debutplattan Music & Sports bjuder på ett stycke populärmusik som kommer gå till historien som ett av 2013 års bästa. Lyssna bara på magnifika "Standing Eagle" till exempel så fattar ni. Och fattar ni inte så har ni dålig musiksmak.

8. Lori McKenna - Massachusetts
Den rutinerade countrysångerskan har gjort en karriär av att vara något av en helylle soccer mom men hennes musik är betydligt mer spännande än så. Med en övertygande röst sjunger hon countryvisor rakt från hjärtat, man kan riktigt höra darret på rösten. Hennes sjunde studioplatta visade sig också innehålla en hel drös riktigt bra låtar som till exempel "Salt", "Susanna" och "Grown Up Now".

7. Haim - Days Are Gone
Systrarna från Kalifornien tog världen med storm med sin debutplatta Days Are Gone. Jag skulle gärna vilja vara lite svår och dissa deras hajpade pop men det går tyvärr inte. Systrarna Haim är unga, snygga och helt sjukt begåvade. Så det är väl bara att tippa på hatten och gratulera systrarna till deras osannolika tur i genlotteriet. Bästa spåren är "Falling", "Forever", "The Wire", "If I Could Change Your Mind", "Don't Save Me" och "Let Me Go". Gillar du inte dessa låtar så är du tyvärr kliniskt död.

6. Steve Martin & Edie Brickell - Love Has Come For You
Att jag gillar den banjolirande aktören Steve Martin är ett känt faktum här på bloggen men när han i våras plötsligt släppte ett album ihop med hippe folkrockaren Edie Brickell höll jag nästan på att kissa på mig i ren njutning. Edie Brickells nonchalanta stämma passade som handen i handsken över en smattrande banjoslinga. Årets Bluegrassplatta utan konkurrens!

 

 

Årets album plats 15 till 11

Listan fortsätter! Nu de som var snubblande nära att trilla in på topp-10.

15. LeAnn Rimes - Spitfire
Den "gamle" countrysångerskan överraskade med ett suveränt skivsläpp lagom till sommarens lata dagar. Trallvänliga bitar blandas med hjärtskärande ballader. Det hela toppas med LeAnns fantastiska röst som verkligen är alla tiders. Jag såg henne live på countryfestivalen på High Chaparral i somras och var mäkta imponerad av energi, röst och allmän utstrålning.

14. Patty Griffin - American Kid
Om det vore straffbart att lyssna på medelålders countrydamer med lite kärva röster skulle jag sitta i finkan för längesen. 49-åringen från Maine är dessutom en av de bästa i genren och hennes senaste platta gjorde ingen besviken. Man kan nästan säga att jag lyssnat kriminellt mycket på magiska "Wherever You Wanna Go", "Wild Old Dog" och "I Am Not A Bad Man". Men det finns väl spotify i fängelset va? (Där kanske man inte får lyssna på henne i och för sig om det är olagligt).

13. Mandolin Orange - This Side Of Jordan
Duon från North Carolina spelar precis sån musik som jag älskar, skulle det vara kriminellt.... Nä den utdragna poängen har vi ju redan kört en gång. De lirar mild bluegrass/country med en massa mysiga stränginstrument, mandolin till exempel (gissningsvis). Inget spår sticker direkt ut på deras tredje studioplatta men efter en lyssning är man alldeles varm inombords och det räcker ibland så.

12. Daniel Romano - Come Cry With Me
Den 28-åriga kanadicken har hittat en helt egen nisch av countrymusik, det är old school country upphöjt till tusen. Jag menar titta bara på skivomslaget. Men grabben är mer än bara en lyckad image, han skriver countryhits som berör och har redan producerat tre studioalbum OCH ett gäng plattor i andra konstellationer; och man vill bara ha mer!

11. KT Tunstall - Invisible Empire // Crescent Moon
KT Tunstall har florerat i singer/songwriter genren i cirka tio år men har för mig varit ett tämligen ointressant namn. Men i somras släppte hon sin femte studioplatta som lockade tack vare det countryinspirerade skivomslaget med hatten. Musikstilen är dock inte country men väl så fin vispop. Så fin att den nästan klättrade upp på topp-10 över årets album 2013. Inte illa pinkat av en liten cowboyhatt.

 

 

Årets album plats 20 till 16

År 2013 var ett riktigt flott musikår. Massvis av fin country, Bluegrass, småputtrig folkmusik (som jag gillar så!) och americana lanserades under det gångna året. Det var också ett bra år för den simpla populärmusiken, ett par popalbum tog mig med sån storm att jag tvivlat på min musikaliska läggning. Men man kan kanske gilla både pop och country.

Skit i alla andra "Åretslistor", det här är den enda du behöver! Först ut plats 20 till 16.

20. Slow Fox - Like The Birds
Slow Fox debutskiva upptäckte jag säkert sist av alla. Men vilken upptäckt sen! Vackra melodier med en perfekt countryröst på det. Inte i ens vildaste fantasi kan man tro att kvinnan bakom Slow Fox är en 27-årig svenska från Umeå, inte för att det är nåt fel på det, men hon låter som en kvinna från den amerikanska södern som levt ett hårt liv för att sedan berätta om det i sång. Det är en bra sak alltså.

19. Matraca Berg - Love's Truck Stop
Matraca är en av countryvärldens absolut bäste låtskrivare. Det är hon som är hjärnan bakom klassikern "Strawberry Wine" till exempel, kanske den finaste countrylåten i modern tid. Men hon är också en riktigt kompetent musiker och sångerska vilket Love's Truck Stop från början av året bevisade.

18. Ashley Monroe - Like A Rose
Många är dom, de blonda tjugonågontingåringarna som fullkomligt sprutar ut från Nashvilles countryscen. Ett par av dem är riktigt bra, till exempel Ashley Monroe som med sin andra studioplatta seglar upp på plats 18 på denna prestigefyllda lista.

17. John Mayer - Paradise Valley
Den lite sliskige popikonen gjorde plötsligt en musikalisk helomvändning och bjöd på vacker americana (typ). Att se ut som en indian på skivomslaget var kanske att gå lite långt men vi förlåter honom tack vare fina bitar som "Who You Love", "Paper Doll" och "Wildfire".

16. Aoife O'Donovan - Fossils
Amerikanskan med det helt omöjliga förnamnet och dennes Fossils blev genast en personlig favorit. Är man lite svag för späda kvinnoröster så gillar man tjejen helt enkelt.

Julefrid (och så lite calici)

Ni får ursäkta dåligt bloggande över julen, men även en countrybloggerska tar ju semester ibland. Jag har dessutom haft så rysligt trevligt med familj, klappar och julöl att jag inte haft tillstymmelse till tid att skriva något tafatt inlägg här på bloggen. Och när det trevliga sedan var över då var det verkligen över för jag åkte på en vinterkräksjuka av monumentala mått. Här är julen i ett litet bildspel, observera att det inte finns något som helst samband mellan Jägern och kräksjukan.

 

 

 

 

 

Men nu är jag typ pigg och fräsch igen så snart kommer listorna som ni säket längtat ihjäl er till. Årets bästa album och låtar ska koras! Det blir väl festligt?



Sara Bareilles - "Love Is Christmas"

Ni har väl inte missat min juliga lista på Spotify. Kanske är jag lite tjatig, men den är verkligen top notch alltså! Senaste tillskottet är Sara Bareilles fina "Love Is Christmas", snudd på att man blir religiös.