Hjerterå - Balladen om Jonny og Jeanette

Johan Aarstein, den glade Lofotingen som i somras bjöd på vackra Bob Dylan tolkningar i Stamsund, har släppt ny platta med sitt band Hjerterå.

Hjerterå är norska och jag har googlat mig till att det betyder hjärtlös/hänsynslös/allmänt jävlig. Bandet består förutom sångaren (min vän Johan) av Tarjei Antonsen, Rikard Toften Holst och Roger Tunheim Jakobsen. Tillsammans skapar de musik som är svår att sätta ord på. Men det är i vart fall långt ifrån hjerterått. Kanske ska man kalla det nordnorsk vispop.

Är ni helt nya i det nordnorska språket så tänker ni kanske att Johan skulle behöva gå till talpedagog, men det är alltså så här de låter de lustiga nordlänningarna. Utsätter man sig bara för det i ungefär fyra månader så tycker man tillslut det låter riktigt gemytligt. Men givetvis finns det anledning att håna ett folk som stavar cykel som en treåring, sykkel.

Hjerterås nya album innehåller blott åtta spår men less is more. Här finns ingen dötid. Man har till och med lyckats peta in en instrumentell version av en av låtarna och kommit undan med det. För trots att "Alfheimsymfonien del 1" är slående vacker i både lyrik och melodi bjuder den instrumentella versionen, del 2, på ytterligare ett lager av spelglädje. Det är heller aldrig fel i min bok att slänga in ett blåsinstrument.

Helhetsintrycket av Hjerterås andra platta är att det är en riktig skatt av underfundiga texter och fina musikaliska arrangemang. Tyvärr kommer die dummen schweden inte förstå sig på magin i låtar som "Jonny", "Paris", "Tilbake" eller ovan nämnda "Alfheimsymfonien". De är väl upptagna med att lyssna på Håkan Hellström eller någon annan tönt. I Småland kommer det dock finnas en som kommer ta tillfället i akt att på varje social sammankomst kuppa in en Hjereråvisa på Spotifylistan.

Bästa spår: "Paris"

Kerstin EM-kvalbloggar! Danmark - Sverige 2-0

Efter förra veckans vinst över Slovakien var de svenska fotbollsdamerna redan klara för EM i Holland nästa sommar. Gårdagens match mot Danmark skulle därför mest bara spelas av för att sedan kunna fira med obskyra mängder sprit. Vilket väl är själv finessen med lagidrott, och kanske livet i stort.

Matchen började klart bäst för Danmarks del. De var givetvis hungrigare eftersom de ännu inte säkrat en EM-plats och etsade sig tidigt fast på den svenska planhalvan. 1-0-målet kom efter bara 12 minuter då Emma Berglund halkade olyckligt och gav danska Johanna Rasmussen flott skottläge som hon förvaltade på bästa sätt. Pang sa det bakom Hedvig Lindahl som stod på läktaren och köpte korv.

Andra halvlek började också med en kallsup. Efter hörna träffade storstjärnan Pernille Harder stolpen som resulterade i en fin pass till Nadia Nadim som enkelt petade in 2-0-målet. Harder var för övrigt matchens gigant med sina älgiga spelstil.

Danmark vann rättvist och det innebar avancemang även för dem till nästa års Europamästerskap. Låt oss hoppas att Pia Sundhage avgått tills dess. Hon har ju uppenbart inte förstått vilken guldkalv hon sitter på i Stina Blackstenius som igår bara fick 45 minuters speltid. KATASTROF!

Matchens lirare.

Parker Millsap - The Very Last Day

Den unge countrytalangen från Oklahoma släppte redan i mars månad sin hajpade tredje platta. Detta gick tyvärr förbi mig trots att jag skrivit om honom bara veckor före releasen. Kanske var jag upptagen med jobb eller annat oviktigt. Men nu när jag lagt det här med arbete på is ett tag har jag all tid i världen att lyssna på Parker Millsap. Och vilken lyssning sen!

23-åringen sjunger med en pipa ädlare än guld. Det är inte klokt vad han kan åstadkomma med den rösten. Tillsammans med sina trogna bandmedlemmar levererar han ena käftsmällen efter den andra. Han plöjer på som en smått galen predikant. Det går någon form av gospelkänsla genom plattan även om musiken har influenser från de flesta av countryns undergrupper; bluegrass, amerikana och folk.

Han har huvudet på skaft också och visar på fin karaktär i till exempel "Heaven Sent" där han stödjer homosexuellas rättigheter. Ett litet steg för människan kan tyckas men ett rysligt viktigt ställningstagande i konservativa countryamerika.

Den gode Millsap verkar trots sin unga ålder veta exakt vad han vill förmedla med sin musik, och gör det med både hjärta och begåvning.

Jag tippar på min imaginära countryhatt.

Betyg: 5 (av 5)

Fint fodral.

Miranda Lambert - "Vice"

Den okrönte countrydrottningen Miranda Lambert släpper sin sjunde platta den 18 november. Sedan förra plattan har hon gått och skilt sig från Blake Shelton (även han en megakändis till countrymusiker) och bytt upp sig till en annan musiker, Anderson East.

Man kan väl därför förvänta sig ett härligt känslosamt album med all denna turbulens. Videon till första singeln "Vice" är i alla fall så svulstig som bara en countryartist har mage att leverera. Själva låten är fin tycker jag men skulle kunna gå i ett något rappare tempo.

Lori McKenna - The Bird and The Rifle

The Bird And The Rifle är Lori McKennas tredje platta på fyra år och nionde totalt sedan debuten år 2000. Imponerande sannerligen, speciellt med tanke på att hon också skaffat sig fem barn. Arma kvinna.

Som om det inte vore nog har hon dessutom verkat som en av branchens vassaste låtskrivare och stadigt servat countryeliten med megahits.

Den ömma modern bor i samma lilla stad hon växte upp i med en man hon känt sedan tredje klass. Tillsammans har de alltså fem barn och paradoxalt nog verkar denna helyllekonstellation generera riktigt mörka countrylåtar. Det överhängande temat på senaste plattan är något så festligt som kvinnor fast i kassa relationer och småstäder som långsamt dör ut. Konstigt nog är det alldeles underbart att lyssna på eländet.

McKennas okonstlade röst är också en fin tillgång. Här slipper man vokala utsvävningar, onaturligt höga toner och annat sångskryt.

Den nionde plattan bjuder på precis lika härligt deppig country som vi vant oss vid från den kompetenta Singer/songwritern. Hoppas detta blir hennes definitiva genombrott som artist, det förtjänar hon.

Bästa spår är "Halfway Home", "All These Things" och titelspåret "The Bird And The Rifle".

Betyg: 4 (av 5)

Fågeln och geväret.

RaeLynn

Ibland bubblar ett uppdämt behov efter klassisk töntcountry upp. Tur då att man via nymoderniteter som padda och internet alltid bara är ett par klick från Nordamerikas senaste inom genren. För tillfället diggar jag flicksnärtan RaeLynn.

Kerstin VM-kvalbloggar! Sverige - Holland 1-1

Igår kickade VM-kvalet i herrfotboll gång. Givetvis kommer här en rapport som ingen människa bett om.

Det var lite av en nystart för Sverige då flera profiler kastade in handduken efter EM-fiaskot. Till exempel slapp vi se Hamréns 1930-talsinspirerade advokatväst på sidlinjen och Isakssons taniga lemmar i målet. Framförallt fanns ju heller ingen Zlatan på planen vilket verkade öppna upp för andra förmågor att plötsligt spela ut. Forsberg, Guidetti och Berg jobbade som ett sammansvetsat vårdteam i topp. Varken Berg eller Guidetti hade väl före gårdagens match någonsin gjort något bra på en fotbollsplan?

Berg gjorde till och med elegant lobbmål i 43:e minuten. Rollen som matchhjälte får ändå tillskrivas målisen Robin Olsen som var helt fenomenal matchen igenom. Faktiskt var han nästan i klass med undertecknad under hennes storhetstid som Slestadsskolans trygga keeper i skolhandbollen 1995-1997.

Tyvärr slank trots storspel ändå en boll förbi i 67:e minuten (sämsta meningen i bloggens historia).

På övertid fick också en flygande holländare in ett segrande mål men domaren dömde bort det på grund av gruff. Helt felaktigt dömt men kul för Sverige som jag tycker visade på okaraktäristiskt fina kvaliteter i sin så kallade nystart.

Nu har vi VM-guldet som i en liten ask.

Olsen in action.

Vem är prao-eleven?

Fulltidsrapport

Efter fyra månader i Lofoten kom plötsligt dagen då jag skulle packa väskan och säga ha det till mitt tillfälliga hemland. Jag var på alla sätt och vis redo att slänga in handduken men det var ändå med en viss tyngd över bröstet jag gick genom korridorerna på Svolvær Omsorgssenter för sista gången. För en arbetsplats där man börjar dagen med kafferast är en arbetsplats att sakna.

På jobb.

Sista tiden hade jag dessutom mentalt redan stämplat ut och satt mest och glodde ut i tomma intet. Men är det något jag lärt mig denna sommaren så är det detta: Man kan inte göra för lite inom demensomsorgen. Att bara sitta på sin röv i timmavis och sprida ett mänskligt lugn är akkurat vad de oroliga själarna behöver.

Det är också något hela Norge skulle må bra av. För aldrig har jag stött på ett folkslag där hyperaktiviteten yttrat sig som en folksjukdom. Varenda kotte har hela tiden tusen saker för sig. Framförallt ska man upp på fjälltoppar och vingla. Kanske skulle man låta folkhälsomyndigheten strössla centralstimulerande medel från räddningshelikoptrarna, de flyger ändå dagligen och plockar upp något pucko som gått uppför ett berg för att sedan upptäcka att det visst blev kväll eller dimma eller att orken bara plötsligt tog slut.

På tur.

Lördagen före avförd var det personalfest som var klippt och skuren för den nordnorska individen. Tretton pigga kollegor mellan 25 och döden samlades i en grillhytta och spiste korv och lax och sköljde ner det med öl, vin och sprit. Är det något nordnorska kvinnor bemästrar så är det att blanda alkoholhaltiga drycker helt skamlöst. Klädseln var också uppfriskande sportig, de glada damerna hade tagit på sig sina allra finaste koftor och turbyxor. Osmakligt tajta partytoppar lyste med sin ljuva frånvaro. I den mörka grillhyttan var livet så mysigt att man för ett ögonblicks sekund kunde förstå tjusningen med att bosätta sig över polcirkeln.

Dagen för avfärd regnade det och dimman låg så lågt att planet från Bodö inte kunde landa och plocka upp oss på Svolvær Lufthavn, vi fick istället likt boskap forslas på en minibuss för en två timmars färd i nordgående riktning och hoppa på 18-planet till Oslo från Evenes. En som också drabbades av detta missöde var popartisten Sondre Justad som hamnade bredvid mig på bussen. Ni vet säkert inte vem han är men han är faktiskt något av en A-kändis inom den nordnorska popindustrin. När vi stod och suckade över den bristande informationen från de så kallade informationsdiskarna växlade vi några fraser. Han var en trevlig gutt men som alltid när man pratar med en nordlänning så är det cirka 50 % som bara passerar förbi i obegripligt oljud.



Jag landade i Oslo i princip samma minut som planet till Stockholm boardades och sedan sa det bara vips och jag var åter i fosterlandet. Bara tre timmar senare än vad som först var planerat. Slutet gott allting gott.

Svolvær och dess lustiga invånare har sakta men säkert vuxit på mig. Det finns till och med risk att jag återvänder.