Gillian Welch

Jag har upptäckt att jag nästan inte skrivit ett smack om Gillian Welch trots att hon är en av mina största favoriter i musikväg. Den 28:e juni släpper hon ett nytt album. Det blir hennes femte i ordningen och är skapligt efterlängtat.

I väntan på det tänkte jag nörda till det och lite halvhjärtat gå igenom hennes fyra tidigare album. Först ut debutalbumet Revival från 1996, som också var det första jag hörde från henne även om det skedde långt in på 2000-talet tappad bakom flötet som jag är.

Det jag slogs av när jag hörde Gillian då för första gången var att hon sjunger så härligt otvunget, som en slafsig karl. Själva låtkomponerandet är också imponerande, varje låt berättar en historia som berör. Det är svårt att peka på en favorilåt bland Revival's 10 likartat såsiga låtar. Men finast är nog ändå Annabelle, men den är sorglig och dan. Lite mer riv är det i Tear My stillhouse Down. Acony Bell är också gullig. Det är en sång om en blomma och det är ju himla rart.

Har ni inte lyssnat på Gillian förut tycker jag ni ska göra det nu. Börja då med Revival och ta sedan uppföljaren Hell Among The Yearlings. Den går jag igenom nästa gång.

Musik till mor på hennes dag



Jag och mamma på promenad för några år sedan.

Så himla rar är hon min mor. Så här får hon 10 fina låtar.

Lucinda Williams – I Love You Mama You Sweet
Dolly Parton – Coat of Many Colors
Blake shelton – The Baby
Hazel Dickens – Mama’s Hand
Holly Williams – Mama
Gillian Welch – I Had A Real Good Mother and Father
Jamey Johnson – Stars in Alabama
Sugarland – Very Last Country Song
Taylor Swift – The Best Day
Justin Townes Earle – Mama’s Eyes

Länk till spotifylistan här.

Bob Dylan: 70 år och en dag!

Igår fyllde han alltså 70 år, Bobby.

Jag tycker han har skrivit en hel del fina sånger men tycker att hans röst är ganska jobbig att lyssna på. Vissa tycker dock han är alla tiders, som Cat Power till exempel. Hon skrev 2007 den här magiska låten som en hommage till sin idol Bobby.



Hon har också gjort en del läckra Dylan covers som till exempel I Believe In You och Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again. Hon är i största allmänhet en rätt så fantastisk människa. Men det tar vi en annan gång.

blablabla

Har inte haft så mycket vettigt att säga här på bloggen på ett tag känner jag. Har kommit in i en countrysvacka, lyssnar mest på schlager och dylikt för tillfället vilket ju är pinsamt värre så det pratar vi inte om mer.

Fyller nu alltså bara ut med lite löst babbel för att förbättra inläggsstatistiken. Passar på att berätta om min helg. Då var jag i Karlstad. Jag har aldrig varit där tidigare och blev glatt överraskad, himla fin stad. Också rart med alla dessa värmlänningar som springer lösa och pratar så där könstigt. Vi var på månen på lördagen, jag säger inte mer så låter det mycket mer spännande än vad det egentligen var. Sedan åkte jag hem på söndagen. Det tog fem timmar och fyra tåg att ta sig mellan värmlandsskogarna och smålandsskogarna.

Little Big Town - My Home's In Alabama

Den här videon är ju otroligt töntig på alla sätt och vis. Men jag kan ändå inte låta bli att rysa till litegrann när refrängen brakar loss.

la grande finale!

Igår klockan åtta satt jag som klistrat framför tv-apparaten, redo för schlager. Det hade jag inte mycket för efersom programmet startade klockan nio.

En timme och någon kopp kaffe senare drog det ju ändå igång. Jag tycker överlag att det var en helfestlig tillställning och att låtarna höll oväntat hög klass. Programledarna var väl ungefär lika bilingual som tyskar är mest men de var ändå ett härligt gäng, Judith, Anke och Stefan.

Slutresultatet var väl helt okej men om jag fått bestämma skulle Frankrike med sitt svulstiga operanummer kommit på femte plats.

Fjärdeplatsen skulle gå till Ungern och den där ståtliga kvinnan Kati Wolf, jag tycker hon hade skön pondus på scenen. Snudd på transvestitisk utstrålning.

Tyskland kniper i min bok bronspengen. Lena överraskar med ett läckert avantgarde-nummer som var befriande otyskt. Dessutom ska alla människor som lyckas se läckra ut i en sparkdräkt ha en eloge.

Fünf silberkaninchen und ein romper.

På andra plats placerar jag lille Erik från Sverige. Låten är man ju relativt trött på vid det här laget men det där numret är förbaskat bra.

Men bäst av alla utan någon större konkurrens var ju ändå Irland. Tvillingarnas Lipstick var ju helt omöjlig att sitta still till och att inte hysteriskt tjoa med i.
Ooo-oh!



Men ingen av dessa vann för det gjorde blahanumret från Azerbajdzjan. Enligt google stavas det så, jag är skeptisk. Det var ett rart nummer men någon vinnare var det ju långt ifrån. Gött ändå för de där läckra körtjejerna som tydligen var svenska.

Om ett år tar vi nya tag i Baku. Kul.

stopp och belägg!

Jag glömde nämna i förra inlägget att "rockaren" Emmylou snart spelar här i skandinavien. Här har ni datumen och platserna:

23 maj Köpenhamn
24 maj Stockholm
25 maj Göteborg

Jag kan nog inte gå för jag ska säkert jobba och spruta lite furix eller dylikt i folk. Men ni vanliga förvärvssarbetare som inte räddar människoliv till vardags har ju ingen ursäkt. Åk och se!

Emmylou Harris - Hard Bargain

Emmylou är sedan länge en av mina absoluta favoriter i countrysvängen. Jag gillar framförallt hennes hårfärg men tycker även hon är en rätt kompetent musiker.

Jag gillade hennes förra platta All I Intended To Be vansinnigt mycket och har därför trissat upp det här skivsläppet en aning. Alltså bäddat för antiklimax. Första lyssningen var också föga förvånande lite av en besvikelse.

Men! Antiklimaxet kom av sig. Nya plattan är bra baskemej trots att den har ett annat sound än föregångaren. Det är rock n' roll över Hard Bargain vilket ju var en ganska härlig överraskning ändå. Riviga första-singeln The Road inleder skivan. Den skrev jag om för ett tag sedan och redan då verkar jag haft på känn att E-Lou hade något rockigt i görningen: "Det är en ganska svulstig låt med något slags rockkomp i form av hårda trummor och elgitarr, jag tror jag gillart men kan inte riktigt bestämma mig."

Övriga låtar som är grymma är Home Sweet Home, titelspåret Hard Bargain (tydligen en cover), Darlin' Kate och Six White Cadillacs som är svängig på ett nördigt dansbandsaktigt sätt.

Nu när jag skrev detta och lyssnade igenom låtarna insåg att det inte var så förbaskat rockigt. Men orka skriva om hela recensionen. Vi säger istället som så att vissa av låtarna är rockiga men flertalet är precis lika härligt sega som Emmylous låtar brukar vara. Och visst är nog ändå All I Intended To Be från 2008 snäppet vassare.

Jag ger Hard Bargain trots allt 4 (av 5) i betyg. Recensionen däremot, var ju under all kritik.

Någonstans i sverige...

... sitter en loser och firar eurovision med anskrämligt många chokladbollar.

Rare Bird Alert

Jag har ju tjabbat en del om den här Steve Martin och hans härliga banjoplinkeliplonk så nu kommer en "seriös" recension av hans senaste skiva.

För det första. Helt jävla magiskt skivomslag, inklippta huvuden på en massa fåglar, love it!

Okej nu till musiken. Precis som på förra skivan The Crow (2009) står självaste Steve för ytterst lite av sången. Han står för det hysteriska banjoplinkandet istället vilket han gör med den äran. Herrarna i The Steep Canyon Rangers sjunger en del på övriga låtar. Och vissa låtar är helt utan sång. Plattans bästa låt är dock You som Steve gör ihop med tjejerna i Dixie Chicks. Denna låt har jag ju skrivit om ganska så nyssens här på bloggen och den är verkligen rar så lyssna på den.

Förutom You gillar jag Yellow-Backed Fly, The Great Remember (For Nancy) och Atheists Don't Have No Songs.

Det känns inte som att Rare Bird Alert riktigt når upp till samma magi som The Crow men det är bara en känsla, kanske är den helt fel. 

Betyget blir i alla fall 3,5 (av 5)

Bob Dylan på gasverket i Köpenhamn

I fredags snörade jag på mig kulturskorna riktigt ordentligt och gick på teaterkonsert i Köpenhamn. Innan den hann jag med glyptoteket (kultur i kvadrat!) och den lille havfruen som tyvärr var lite av en besvikelse men det är fortfarande väldigt roligt att säga på överdriven danska. Ett språk som jag förövrigt behärskar ungefär lika bra som stamspråken i Uganda, alltså inte alls.

Konserten som ju var av arten teater började ytterst suspekt. Diverse frälsningsarmésoldater intog scenen och drack kaffe. Vi fattade ingenting. Man hann för ett ögonblickssekund tänka att detta kommer bli en meget lang aften. Men så fort sången drog igång kändes allt bättre, det här var ju proffsiga musiker.

Cirka 30 Bob Dylan-klassiker revs av under konserten. Förmodligen fanns där någon slags story inbakad i dessa texter men den gick förbi mig. Det gjorde inte så mycket dock för kvällen var högst underhållande ändå. Några av artisterna/skådisarna var riktigt härliga i både sång och allmän framtoning. Särsilt fastnade jag och mina medresenärer för Claus Hempler. Jag tyckte också Liv Lykke var kompetent. Men framförallt gillade vi alla galna specialeffekter. Se här bara på den inbjudande trailern.



Värt att nämna i sammanhanget är också att konserten ägde rum i en härlig lokal som ju tidigare varit ett gasverk (därav namnet). Det låg i en hipp del av Köpenhamn där mina små obildade tassar aldrig tidigare vandrat. Delen hette Østerbro och där vore det fint att leva.

Helt plötsligt stod det bara där, gasverket.

Teraterkonsert: Bob Dylan får 5 (av 5) i betyg. Åk och se!

Eller snåla och lyssna på spektaklet på Spotify.

give in to me

Jag tittade på filmen Country Strong häromdagen. Det var verkligen ingen feelgood-film. Några rara ögonblick bjöd den dock på. Som denna fina duett mellan Garrett Hedlund och Leighton Meester.

Härlig burrighet i rösten där.

bakfyllemani

Born this wa-hay!

Jag vet att jag är några månader efter min tid nu men Lady Gagas Born This Way är nog det bästa jag hört i popväg typ någonsin. Och ett så rart budskap sen, we are all born superstars!

En sång av vår tid! (Ursäkta den ofräscha videon)

den lille havfrue

Maggie Björklund är någon slags dansk artist som blivit stor i amerika. Eller inte stor kanske men ändå roffat åt sig ett skivkontrakt over there vilket ju är rätt få förunnat.

Debutalbumet (solo) släpptes i dagarna och heter Coming Home.

Maggie i kartformat.

Hennes musik bär på en skön känsla av att allt håller på att gå åt helvete. Det är mycket dramatiska trummor och konstiga, mystiska ljud hit och dit. Egentligen inte alls min cup of tea, jag gillar ju när saker är glatt och otvunget. Men av okänd anledning gillar jag alltså Maggie och hennes deppiga country. 

Plattans första låt är instrumental och heter Wasteland. För att vara sånglös är den rätt så jäkla magisk. Det går en skönt smattrande trumma genom hela låten och något slags gitarrsvaj som jag förstått är Maggies grej litegrann. Tydligen är hon one hell of a pedal steel guitar player. Vet inte ni heller vad det är för något? Se hit.

Det finns några andra instrumentala låtar också på plattan med lite mer blandad kvalité. Ibland så sjunger hon ju också såklart och det gör hon lite sådär väsigt och jobbigt som människor som tror de är coola gärna gör. Men Maggie är ju cool så det är lugnt. Det är även lite annat löst folk med och sjunger och jammar. Jag vet inte riktigt om de tillför så mycket men andra låten Intertwined är i alla fall en vacker duett med Mark Lenegan. Resten av plattan puttrar på likt ett trevligt soundtrack.

Utan att jag egentligen förstår varför så tycker jag väldigt mycket om Coming Home.

Bäst: Wasteland, Intertwined, The Anchor Song

You

Jag tycker den här låten har något visst. Visst?

Den är från Steve Martins nya platta. Den ska jag recensera snart tänker jag mig för hans första var ju otippat nog rysligt bra. På You får han hjälp av de kompetenta musikerna från Dixie Chicks som jag gillar barnsligt mycket, speciellt Natalie Maines och hennes fina röst.

En afton med Joan Baez

Poplegenden Joan Baez spelade i torsdags på Linköping konsert & kongress. Jag var där.

Förväntningarna var lite sisådär inför då jag kom direkt från ett skumpigt X2000 tåg, spyan hängde så att säga i luften. Väl på plats hade jag och tarmarna ändå återhämtat oss hyfsat.

Jag är inte jätteinsatt i Baez musik men har ju förstått att hon är rätt så stor och har i några månaders tid lyssnat in mig en del på hennes verk. Jag har särskilt fastnat för Diamonds And Rust som jag tycker är en vansinnigt vacker låt. I övrigt gillar jag hennes lite speciella röst och det faktum att hon är gammal som gatan och still going strong.

Konserten började lite trevande. Både jag och mina medlyssnare hade nog väntat oss snäppet mer show. Det var liksom bara en gråhårig tant och en akustisk gitarr. Efter ett tag anslöt "bandet" vilket bestod i en man vid namn Dirk Powell. Han var duktig och kunde spela diverse instrument och sjunga fint.

De bästa stunderna kom då Baez skippade gitarren och koncentrerade sig på yviga gester och skönsång. Riktigt magiskt var det när det helt plötskigt blev allsång på Donna Donna utan att någon direkt hade bett om det. Också bra var Steve Earle-dängan Jerusalem som framfördes med sådan inlevelse att man nästan blev religiös. Diamonds And Rust slafsades tyvärr igenom men den var ju fin ändå.

Kvällen avslutades på den lilla rara restaurangen Ros på Klostergatan. Det var överlag en ganska trivsam afton trots det lite sega tempot.

Jag ger Baez 4 (av 5) i betyg. Då är jag kanske lite överdrivet generös men sån är jag.

Gästrecension: Otis Gibbs i Örebro

Otis Gibbs live tonight – sold out! Stämningen är sparsamt euforisk och relativt o-plötslig går Otis upp till ”scenen” framför toaletterna och köket och presenterar kvällens artist: ”Welcome all the way from Wanamaker, Indiana, mr. Otis Gibbs” – tar ett steg tillbaka och ett steg fram igen.

Under hela konserten går alltså servitörer och kiss- och bajsnödiga upp på scen och runt Otis. Det är även tjockt med folk mellan mig och baren så jag får törrlyssna. Det här kan låta som negativa omständigheter men det bidrar bara på ett härligt sätt till den genuina känslan.

Det är gitarr och sång. Ibland är rösten så rosslig att det är omöjligt att säga om han sjunger eller om det är skägget som prasslar mot micken. Men gitarrspelet är fantastiskt. Det är alltid svårt att få till en dynamisk mix av låtar när det enda man har är såsiga sånger till gitarr, men det blir aldrig långtråkigt. Kanske mest för att Otis är en trevlig prick; riktigt hyvens.



Otis Gibbs på bild tillsammans med någon snubbe i flanell.



Mot slutet vill han givetvis kränga skivor och det går upp för mig att det spontana mellansnacket mest var inövade repliker. Så var det med den genuina känslan. Men bättre lite skit i hörnorna än ett rent helvete. Jag betalar gärna Otis Gibbs att åka runt och låtsas vara genuin.

Bäst på plan var Only the Graves Are Real från senaste skivan som finns gratis på otisgibbs.com – där finns också fina Something More som han dedicerade sin kompis som just dött – den var bäst på plan. Bäst var också Small Town Saturday Night och bäst var The Peoples Day (inkl. allsång).

Lusse Williams - Seeing Black

Ofta när jag recenserar ny musik är jag lite het på gröten och slänger upp ett inlägg innan jag riktigt lyssnat in mig. Lite så var fallet med Lucindas senaste album. Jag tycker fortfarande det är världsbäst så det tar jag inte tillbaka. Den bästa låten är dock Seeing Black, en låt som totalt gick förbi mig de första lyssningarna.

Ville bara säga det.

Ny skiva: Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane

Det var hela sju år sedan Alison Krauss & Union Station spelade in en skiva ihop. Krauss har man ju dock kunnat höra i konstiga konstellationer som till exempel med Robert Plant på skivan Raising Sand (2007). Den skivan har hyllats nåt så vansinnigt. Jag förstod aldrig riktigt storheten med den men jag är ju bara en simpel bloggerska, vad kan jag egentligen om musik?

Men nu är AKUS alltså tillbaka på enad front igen med efterlängtade Paper Airplane. Sången och kompositionen är som alltid med det här gänget helt oklanderlig. Varenda låt är helt perfekt från början till slut. Jag har förstått att vissa tycker det kan vara lite störigt, som nördiga Po (sött namn) på DN till exempel. Jag däremot älskar det rena soundet. Och Alisons röst är väl världens vackraste utan överdrift.

Dan Tyminski sjunger också en del på plattan vilket han gör bra. Han kommer ju dock aldrig göra en så bra låt som The Boy Who Wouldn't hoe corn så egentligen borde han kanske bara lägga ner.

Jag gillar det mesta på Paper Airplane. Det är en fin blandning av stökig bluegrass som på On The Outside Looking In och sagolik skönsång som på Lie Awake och framförallt titelspåret Paper Airplane som är plattans bästa.

Spring och köp!

betyg: 4 (av 5)