Natalie Maines, den gamle Dixie Chicks-sångerskan, har klippt sig och skaffat sig ett jobb. Som soloartist! Jag tycker det är alla tiders för hon har en av de bästa rösterna i modern country enligt min mening. Första singeln låter så här.
Ja det är väl ingen dunderhit kanske men en trevlig trudelutt icke desto mindre. Har ni dock missat fenomenet Dixie Chicks helt och hållet tycker jag ni ska lyssna på deras senaste platta Taking The Long Way från 2006. Den kammade hem en jädra massa grammis och är en av 00-talets bästa plattor alla kategorier.
lördag 16 mars 2013
fredag 15 mars 2013
Fredagsmys på Ulriksdal
Finöl, lite chips och så Go'kväll på statens television. Det är livskvalitet i dess renaste form det.
onsdag 13 mars 2013
The Tallest Man On Earth
Jag fick en sån himla fin kommentar här på bloggen för ett tag sedan. Och en önskan om att jag skulle skriva lite vad jag tycker om The Tallest Man On Earth, alltså popfenomenet från Dalarna. Inte Sultan Kösen som med sina 251 cm är världens längsta människa.
Helt ärligt har jag inte lyssnat så värst mycket på The Tallest Man On Earth. Han har liksom inte riktigt fångat mitt intresse. "The Gardener" (hans kanske kändaste låt?) har jag dock lyssnat en hel del på i mina dar. De senaste dagarna har jag också plöjt igenom hans repertoar på Spotify för att bilda mig en bättre uppfattning. Och klart som korvspad att han är en kompetent musiker. Med sin säregna nasala stämma och hetsiga gitarrkompande är det inte konstigt att han gjort sig ett stort namn inom den arten av musik som vi kallar folk.
Jag tror jag gillar hans platta Shallow Grave bäst men har nog lyssnat för lite för att riktigt kunna uttala mig.
För att summera: Jag gillar The Tallest Man On Earth men är inte helt frälst (än). Kanske kan ni som diggar honom tipsa om vilka låtar som är bäst.
Helt ärligt har jag inte lyssnat så värst mycket på The Tallest Man On Earth. Han har liksom inte riktigt fångat mitt intresse. "The Gardener" (hans kanske kändaste låt?) har jag dock lyssnat en hel del på i mina dar. De senaste dagarna har jag också plöjt igenom hans repertoar på Spotify för att bilda mig en bättre uppfattning. Och klart som korvspad att han är en kompetent musiker. Med sin säregna nasala stämma och hetsiga gitarrkompande är det inte konstigt att han gjort sig ett stort namn inom den arten av musik som vi kallar folk.
Jag tror jag gillar hans platta Shallow Grave bäst men har nog lyssnat för lite för att riktigt kunna uttala mig.
För att summera: Jag gillar The Tallest Man On Earth men är inte helt frälst (än). Kanske kan ni som diggar honom tipsa om vilka låtar som är bäst.
söndag 10 mars 2013
Bo Kaspers Orkester
Häromdagen fastnade jag i ett gammalt Pluras kök-avsnitt där BKO's frontman Bo Sundström var med. Han verkade så mysig på något vis, en hyvens kille verkligen. Han sjöng ett par låtar och jag kom att inse att jag knappt lyssnat någonting på den här orkestern trots att de ju hållt på i en evighet och släppt en hel drös med album.
Men nu har jag spenderat de sista dagarna med bara Bo Kaspers i lurarna och jag kan konstatera att de sitter på en mäktig låtskatt. De har ett härligt jazzsound med saxofoner och grejer. Sen är det är ju något speciellt med musik på svenska. Det är så lätt och förstå vad artisten sjunger då ju.
Jag gilllar särskilt "Vi kommer aldrig att dö", "Världens ände", "Ett ögonblick i sänder", "Svårt att säga nej", "I samma bil". Och så den här klassikern:
Låtskatten finns på spotify, in och mys!
Men nu har jag spenderat de sista dagarna med bara Bo Kaspers i lurarna och jag kan konstatera att de sitter på en mäktig låtskatt. De har ett härligt jazzsound med saxofoner och grejer. Sen är det är ju något speciellt med musik på svenska. Det är så lätt och förstå vad artisten sjunger då ju.
Jag gilllar särskilt "Vi kommer aldrig att dö", "Världens ände", "Ett ögonblick i sänder", "Svårt att säga nej", "I samma bil". Och så den här klassikern:
Låtskatten finns på spotify, in och mys!
lördag 9 mars 2013
La grande finale 2013
2013 års vinnare av melodifestiavelen blev pojken med den lite knöliga byxan, Robin Stjernberg. Stort grattis!
Men vi tar det från början.
Festen inledde med en sagolikt vacker version av "Euphoria" med ett gäng döva barn.
Sedan började själva tävlingsmomentet och ett annat litet barn tog över scenen, Ulrik med sin såsiga låt. Sen var det sömnigt enda fram till låt nr. 4. För då var det Anton Ewalds tur och herregud vad jag älskar det där numret! Skulle kunna titta på det i all evighet. Därefter blev det lite mer moget på scenen i och med Hoffsten och hennes munspelstrudelutt. Och sen var det Ralf, Ravioli-grabbarna och Sean Banans låtar, inte min kopp av te något av det direkt. De sista låtarna för kvällen var ju dock två kanonlåtar i form av Robins vinnarbidrag "You" och Yohios låt som jag helt plötsligt tyckte var jättebra. Alltså verkligen jättebra! Konstigt att det tog mig 6 veckor at fatta det, jag som ju är lite av ett musikaliskt geni.
Det var sedan en lång och brokig väg till att Robin kunde koras till vinnare. Carola drabbades av storhetsvansinne i illasittande lederhosen och vi tvingades höra på när hela Friends Arena sjöng "Främling". Jag menar man har väl bättre saker för sig en lördagkväll? Förresten, kanske inte. Jurygruppernas poängutdelning flöt förvisso på ovanligt smidigt men det är ändå ett jobbigt moment det där. Jobbigast under kvällen var dock Ginas snorchock som förstörde hela stämningen under de sista skälvande minuterna.
Robin var sedan den sista i hela Sverige att fatta att han vunnit. Men vad är det som är så svårt att förstå? "You" är helt klart en värdig vinnare med sina härliga falsettoner och böljande refräng. Låt oss bara hoppas att Robin surplar i sig lite heminevrin eller dylikt före finalen i Malmö. Han verkar ju vara lite av ett nervvrak.
Men vi tar det från början.
Festen inledde med en sagolikt vacker version av "Euphoria" med ett gäng döva barn.
Sedan började själva tävlingsmomentet och ett annat litet barn tog över scenen, Ulrik med sin såsiga låt. Sen var det sömnigt enda fram till låt nr. 4. För då var det Anton Ewalds tur och herregud vad jag älskar det där numret! Skulle kunna titta på det i all evighet. Därefter blev det lite mer moget på scenen i och med Hoffsten och hennes munspelstrudelutt. Och sen var det Ralf, Ravioli-grabbarna och Sean Banans låtar, inte min kopp av te något av det direkt. De sista låtarna för kvällen var ju dock två kanonlåtar i form av Robins vinnarbidrag "You" och Yohios låt som jag helt plötsligt tyckte var jättebra. Alltså verkligen jättebra! Konstigt att det tog mig 6 veckor at fatta det, jag som ju är lite av ett musikaliskt geni.
 |
| Betygen från kvällen. |
Robin var sedan den sista i hela Sverige att fatta att han vunnit. Men vad är det som är så svårt att förstå? "You" är helt klart en värdig vinnare med sina härliga falsettoner och böljande refräng. Låt oss bara hoppas att Robin surplar i sig lite heminevrin eller dylikt före finalen i Malmö. Han verkar ju vara lite av ett nervvrak.
onsdag 6 mars 2013
Ashley Monroe - "Like A Rose"
Inget fel på den här rösten ju! Hennes nya platta med samma titel som låten finns nu på Spotify. Recension kommer kanske inom kort.
tisdag 5 mars 2013
Spotifylista mars
Nu finns en ny fin lista med min härliga musiksmak på Spotify, lite schlager och lite country. In och subskrajba!
Tryck här.
Tryck här.
lördag 2 mars 2013
Andra chansen i Karlstad
Då var det spikat! Sveriges bästa Anton Ewald gick vidare till final med sitt härliga sång- och dansnummer. Och jag slapp dricka urin!* Med sig till final fick han den forne idolfinalisten Robin Stjernberg. Hans låt är ju också relativt grym även om rösten där lät lite svajig. Dessutom hade han en besynnerligt ful kostym. Till och med min gamle far som ju är ett riktigt modelejon (haha!) tyckte han borde dragit på sig nåt som satt snäppet mindre illa.
Övriga startfältet höll också mycket hög musikalisk klass. Caroline Af Ugglas låt är ju vansinnigt vacker men lite svårsmält. Två andra favoriter var Erik och Tones härliga baktaktspop och Kakornas svulstiga flaggvisa.
Peter Jöback sjöng fint i pausunderhållningen även om ett sådant pretentiöst nummer kändes högst opassade på ett schlagergolv. Gina och Dannys nummer med Jedward var okej men lite uddlöst. Det var lite av en besvikelse eftersom man vant sig vid att deras tramsande är lördagkvällens höjdpunkt.
Nästa vecka är det final. Då hejar jag på Louise Hoffsten, enda kvinnan i startfältet. Sen är det jag som ansöker om posten som ny jämställdhetsminister.
* Se inlägget från förra veckan.
 |
| Ful kavaj. Fin låt. |
Peter Jöback sjöng fint i pausunderhållningen även om ett sådant pretentiöst nummer kändes högst opassade på ett schlagergolv. Gina och Dannys nummer med Jedward var okej men lite uddlöst. Det var lite av en besvikelse eftersom man vant sig vid att deras tramsande är lördagkvällens höjdpunkt.
Nästa vecka är det final. Då hejar jag på Louise Hoffsten, enda kvinnan i startfältet. Sen är det jag som ansöker om posten som ny jämställdhetsminister.
* Se inlägget från förra veckan.
torsdag 28 februari 2013
Erik Segerstedt & Tone Damli - "Hello Goodbye"
En uppmärksam läsare påtalade för mig att Erik och Tones låt från den andra delfinalen i årets melodifestivalkarusell har något av en countryvibe över sig. Och jag kan bara hålla med! Dessutom är det ju en riktigt bra låt, fattar inte hur jag kunde missa det första gången. Förmodligen var jag lite förblindad av Anton Ewalds härliga höftrörelser, han tävlade ju samma vecka. Vi får se vem som drar det längsa stråt i andra chansen på lördag.
Jag rekomenderar dock att lyssna på bidraget på spotify istället för att titta på det på webben, då slipper man ju se det krystade scenspråket.
Jag rekomenderar dock att lyssna på bidraget på spotify istället för att titta på det på webben, då slipper man ju se det krystade scenspråket.
onsdag 27 februari 2013
Om jag var din hemmafru
Om ni som jag har en gnutta för mycket fritid för ert eget bästa kan ni väl lyssna på den här fina värvet*-intervjun. En hel timme med Lotta!
* Podcast med Kristoffer Triumf som bjuder in kändisar och intervjuar dem rätt och slätt.
tisdag 26 februari 2013
Lucinda Williams - "Soldier's Song"
Sinnessjukt vacker sång från allas vår favorit (väl?) Lucinda Williams senaste.
söndag 24 februari 2013
Melodifestival deltävling nr 4 i Malmö
Jag missade gårdagens festival för jag var ute på finkrog och nafsade i mig oxkind och drack öl.
Men nu har jag svept igenom deltävling nummer 4 på webben. Ralf Gyllenhammar gick riktigt vidare med sin rockiga pianotrudelutt coh den där lille Ulrik gick väl mest vidare för att han ser så rar ut, låten tycker inte jag var särskilt mycket att hänga i julgranen. Jag tyckte däremot Terese Fredenwalls låt var fin, hon hamnade på femte plats. Robin Stjernbergs "You" var en riktig hit i min bok och han knep välförtjänt en andra chansen-biljett.
I och med detta kan vi konstatera att Louise Hoffsten är den enda kvinnan i finalfältet. Herregud vad tragiskt år 2013. Men alla svenska kvinnor får väl skylla sig själva för det är väl knappast den manliga befolkningen som legat på luren och röstat fram artister som David Lindgren och Ravaillacz-gubbarna.
Nästa vecka är det andra chansen och då håller jag tummarna för Anton Ewald, den enda artisten som verkligen levererat i årets festival. Går han inte vidare till final ska jag dricka mitt eget urin.
Om ni förresten undrar vad som hände med förra veckans festivarecension så jobbade jag lördagkvällen och konstaterade efter att jag sett reprisen att det var en så skruttig omgång att den inte förtjänade ta upp plats på bloggen.
Men nu har jag svept igenom deltävling nummer 4 på webben. Ralf Gyllenhammar gick riktigt vidare med sin rockiga pianotrudelutt coh den där lille Ulrik gick väl mest vidare för att han ser så rar ut, låten tycker inte jag var särskilt mycket att hänga i julgranen. Jag tyckte däremot Terese Fredenwalls låt var fin, hon hamnade på femte plats. Robin Stjernbergs "You" var en riktig hit i min bok och han knep välförtjänt en andra chansen-biljett.
 |
| Ulrik och Ralf. Lika som bär! |
Nästa vecka är det andra chansen och då håller jag tummarna för Anton Ewald, den enda artisten som verkligen levererat i årets festival. Går han inte vidare till final ska jag dricka mitt eget urin.
Om ni förresten undrar vad som hände med förra veckans festivarecension så jobbade jag lördagkvällen och konstaterade efter att jag sett reprisen att det var en så skruttig omgång att den inte förtjänade ta upp plats på bloggen.
fredag 22 februari 2013
Fredagsmys - Jo Dee Messina
Jo Dee Messina hade sin storhetstid i mitten av nittiotalet och början av 2000-talet, hon fullständigt sprutade ur sig hits!
Jag äger hennes Greatest Hits-platta från 2003 och det är nog en av mina favoritplattor alla kategorier. Det är totalt opretentiös countrymusik som känns befriande omodern.
De senaste åren har Messina tappat gnistan litegrann och det var ett par år sedan hon släppte något nytt material. Hon verkar även haft lite bekymmer med spriten. Men nu verkar hon må bra igen och fött lite barn och så.
Jo Dee Messina finns så klart på Spotify och på Youtube kan ni gotta er i hennes härliga musikvideos, till exempel denna.
Och denna.
Jag äger hennes Greatest Hits-platta från 2003 och det är nog en av mina favoritplattor alla kategorier. Det är totalt opretentiös countrymusik som känns befriande omodern.
De senaste åren har Messina tappat gnistan litegrann och det var ett par år sedan hon släppte något nytt material. Hon verkar även haft lite bekymmer med spriten. Men nu verkar hon må bra igen och fött lite barn och så.
Jo Dee Messina finns så klart på Spotify och på Youtube kan ni gotta er i hennes härliga musikvideos, till exempel denna.
Och denna.
torsdag 21 februari 2013
Matraca Berg - Love's Truck Stop
Matraca Berg är kanske mest känd som låtskrivare. Det är hon som står bakom klassiska hits som ”Strawberry Wine” (inspelad av Deana Carter 1995) och nyare hits som ”You And Tequila” (inspelad av Kenny Chesney 2011).
Men hon är också en vass artist och har släppt en handfull soloalbum under sin nästan 30(!)-åriga karriär. Senast i raden, Love’s Truck Stop.
Hon har en fin röst Matraca. Den påminner om storheter som Emmylou Harris och Patty Loveless. Det är mycket den som lyfter det här albumet och så klart hennes fantastiska berättarförmåga. Det är ju inte för inte hon är invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.
Love’s Truck Stop bjuder på många fina låtar. Kanske saknas de självklara hitsen men det gör liksom ingenting, det är inte det man är ute efter när man lyssnar på Matraca. Hon sjunger om alkoholism, prostitution och annat elände och hon gör det med en känsla som få behärskar.
"Black Ribbons" sticker ut litegrann med sitt ettriga gitarrkomp och snabba tempo. Det är en av plattans starkaste spår. Titelspåret är också bra med det underskattade instrumentet pedal steel guitar som en viktig komponent.
Låt inte det muntra skivomslaget lura er, Love’s Truck Stop låter långt ifrån den moderna popcountryn. Och det är en bra sak.
Betyg: 4 (av 5)
Men hon är också en vass artist och har släppt en handfull soloalbum under sin nästan 30(!)-åriga karriär. Senast i raden, Love’s Truck Stop.
Hon har en fin röst Matraca. Den påminner om storheter som Emmylou Harris och Patty Loveless. Det är mycket den som lyfter det här albumet och så klart hennes fantastiska berättarförmåga. Det är ju inte för inte hon är invald i Nashville Songwriters Hall of Fame.
Love’s Truck Stop bjuder på många fina låtar. Kanske saknas de självklara hitsen men det gör liksom ingenting, det är inte det man är ute efter när man lyssnar på Matraca. Hon sjunger om alkoholism, prostitution och annat elände och hon gör det med en känsla som få behärskar.
"Black Ribbons" sticker ut litegrann med sitt ettriga gitarrkomp och snabba tempo. Det är en av plattans starkaste spår. Titelspåret är också bra med det underskattade instrumentet pedal steel guitar som en viktig komponent.
Låt inte det muntra skivomslaget lura er, Love’s Truck Stop låter långt ifrån den moderna popcountryn. Och det är en bra sak.
Betyg: 4 (av 5)
tisdag 19 februari 2013
Sagan om kaffet
I flera dagar, veckor nästan, har jag haft lite av ett i-landsbekymmer. Alltså ett bekymmer som med till och med i-landsmått mätt är ganska litet.
Kaffet har inte smakat bra. Jag har försökt med allt. Jag har prövat ta lite extra kaffe i filtret, ta lite mindre kaffe i filtret. Jag har till och med prövat ny kaffesort och kalkat ur apparaten har jag gjort. Två gånger! Men kaffet är inte gott. Kaffet på andra ställen, som på jobbet eller på cafén smakar okej men inte heller där har det varit särskilt gott.
Men så idag, en snöig februarimorgon i min lilla stad - Kaffet smakar plötsligt bra igen.
Kaffet har inte smakat bra. Jag har försökt med allt. Jag har prövat ta lite extra kaffe i filtret, ta lite mindre kaffe i filtret. Jag har till och med prövat ny kaffesort och kalkat ur apparaten har jag gjort. Två gånger! Men kaffet är inte gott. Kaffet på andra ställen, som på jobbet eller på cafén smakar okej men inte heller där har det varit särskilt gott.
Men så idag, en snöig februarimorgon i min lilla stad - Kaffet smakar plötsligt bra igen.
söndag 17 februari 2013
Holly Williams - The Highway
The Highway är Holly Williams tredje studioplatta och hennes första på egna skivbolaget Georgiana Records.
Kanske har det med det nya bolaget att göra eller så är det bara inbillning men jag tycker mig kunna höra att hon har jobbat med lösa tyglar på den här plattan.
Det öppnar med den sorgsna "Drinkin'" som trots det deppiga temat är första singeln från plattan (och den enda som hittills finns på Spotify). Det är en fin låt med en okomplicerad text som snabbt sätter sig.
Hon gör sig väl egentligen bäst i den typen av avskalade låtar, där hon verkligen kan briljera med sin mustiga röst. På "Gone Away From Me", "Giving Up" och "Waiting On June" är det bara hon och en gitarr och det låter fantastiskt.
"Happy" är en annan favorit. Också den åt det mer akustiska hållet.
The Highway vittnar också om ett skickligt berättarskap. I varje låt vecklas en liten historia ut. I "Waiting On June" sjunger Holly om sina morföräldrar i rollen som sin morfar som väntar på June (mormor) och på "Gone Away From Me" sjunger hon om sin familj och att de alla ska ses i himmelen en vacker dag, amerikanskt så det räcker och blir över men också väldigt fint.
Bäst på plattan är dock den i sammanhanget riviga "Railroads". Här intar Holly rollen som någon slags outlaw som försöker få sitt liv på rätt köl igen. Det är whiskedrickande hit och horhus dit. Allt inlindat i ett härligt gitarriff och en mäktig refräng som säkert får hennes gamla farfar att svänga lite på höften i sin grav.
Farfar som ju är countrylegenden Hank Williams. Dock tycker jag att hon i fortsättningen borde slippa den här typen av upplysningar. Hon har ju i och med sin tredje och hittills bästa platta bevisat att hon är så mycket mer än bara någon gammal legends avkomma.
The Highway får 5 (av 5) i betyg.
(Om ni ansåg att den här recensionen var något åt det pretantiösa hållet beror det på att den ska in i Smålands country clubs tidning så småningom.)
Kanske har det med det nya bolaget att göra eller så är det bara inbillning men jag tycker mig kunna höra att hon har jobbat med lösa tyglar på den här plattan.
Det öppnar med den sorgsna "Drinkin'" som trots det deppiga temat är första singeln från plattan (och den enda som hittills finns på Spotify). Det är en fin låt med en okomplicerad text som snabbt sätter sig.
Hon gör sig väl egentligen bäst i den typen av avskalade låtar, där hon verkligen kan briljera med sin mustiga röst. På "Gone Away From Me", "Giving Up" och "Waiting On June" är det bara hon och en gitarr och det låter fantastiskt.
"Happy" är en annan favorit. Också den åt det mer akustiska hållet.
The Highway vittnar också om ett skickligt berättarskap. I varje låt vecklas en liten historia ut. I "Waiting On June" sjunger Holly om sina morföräldrar i rollen som sin morfar som väntar på June (mormor) och på "Gone Away From Me" sjunger hon om sin familj och att de alla ska ses i himmelen en vacker dag, amerikanskt så det räcker och blir över men också väldigt fint.
Bäst på plattan är dock den i sammanhanget riviga "Railroads". Här intar Holly rollen som någon slags outlaw som försöker få sitt liv på rätt köl igen. Det är whiskedrickande hit och horhus dit. Allt inlindat i ett härligt gitarriff och en mäktig refräng som säkert får hennes gamla farfar att svänga lite på höften i sin grav.
Farfar som ju är countrylegenden Hank Williams. Dock tycker jag att hon i fortsättningen borde slippa den här typen av upplysningar. Hon har ju i och med sin tredje och hittills bästa platta bevisat att hon är så mycket mer än bara någon gammal legends avkomma.
The Highway får 5 (av 5) i betyg.
(Om ni ansåg att den här recensionen var något åt det pretantiösa hållet beror det på att den ska in i Smålands country clubs tidning så småningom.)
fredag 15 februari 2013
First Aid Kit på konserthuset i Växjö
Igår samlades hela smålands kulturelit (inklusive undertecknad) för en klassisk sittkonsert på Växjö konserthus. För underhållningen stod nämligen popundret First Aid Kit.
Klara och Johanna som första hjälpen kitet egentligen heter började med att riva av tre låtar utan att ens säga hej, lite dålig stil tyckte jag och min ständiga konsertföljeslagare Frida. När de väl presenterade sig önskade vi dock inget annat än att de skulle återgå till sången, deras mellanprat var nämligen taffligt värre och man påmindes om att det ju var två små flickebarn på scenen, blott 23 och 21 år gamla. En annan hade ju knappt lärt sig gå på bara två lemmar vid den åldern.
Så scenbabblet hade en del övrigt att önska men rent musikaliskt var det en konsert i värlsdsklass. Klara som står för den mesta av solosången satte varenda ton som ett smäck. Tillsammans med storasyrans lite basigare stämma skapades ren och skär magi större delen av kvällen. Deras röster passar otroligt bra ihop, ofta låter det nästan störande perfekt. Men det är ju onekligen lite av ett i-landsproblem.
Klara lirar gitarr och har ju fördelen att kunna röra sig lite fritt på scenen. Hon drog ibland iväg ett par meter med lite hopsasteg. Johanna däremot som lirar det osexiga istrumentet keyboard tvingades ju stå där hon stod under den cirka 90 minuter långa konserten. Hon behövde dock inget trombosprofylax för det inte, hon bjöd istället på ett headbangande av sällan skådat slag, kalufsen yrde över hela lokalen. Det bör noteras att både Klara och Johanna har sagolikt vackert hår och att ingen människa på denna jord kan klä så bra i tantiga klänningar som dessa två. Assnygga var de!
Åter till själva musiken. Jag hade svårt att urskilja vilka låtar som var vilka eftersom jag inte lyssnat så tokmycket på duon. "New Years Eve" stack dock ut lite för den spelades med något mystiskt instrument som var en korsning av en gurka (instrumentet gurka), en harpa och ett dragspel.
"Wolf" gillade jag också starkt, Klara sjöng skjortan av den och det blev ett härligt vargtema på ljusspelet bakom duon som var som en mysig LSD-trip att titta på.
Bäst: stämbanden i sång.
Sämst: stämbanden i tal.
Betyg 4,5 (av 5)
Klara och Johanna som första hjälpen kitet egentligen heter började med att riva av tre låtar utan att ens säga hej, lite dålig stil tyckte jag och min ständiga konsertföljeslagare Frida. När de väl presenterade sig önskade vi dock inget annat än att de skulle återgå till sången, deras mellanprat var nämligen taffligt värre och man påmindes om att det ju var två små flickebarn på scenen, blott 23 och 21 år gamla. En annan hade ju knappt lärt sig gå på bara två lemmar vid den åldern.
Så scenbabblet hade en del övrigt att önska men rent musikaliskt var det en konsert i värlsdsklass. Klara som står för den mesta av solosången satte varenda ton som ett smäck. Tillsammans med storasyrans lite basigare stämma skapades ren och skär magi större delen av kvällen. Deras röster passar otroligt bra ihop, ofta låter det nästan störande perfekt. Men det är ju onekligen lite av ett i-landsproblem.
Klara lirar gitarr och har ju fördelen att kunna röra sig lite fritt på scenen. Hon drog ibland iväg ett par meter med lite hopsasteg. Johanna däremot som lirar det osexiga istrumentet keyboard tvingades ju stå där hon stod under den cirka 90 minuter långa konserten. Hon behövde dock inget trombosprofylax för det inte, hon bjöd istället på ett headbangande av sällan skådat slag, kalufsen yrde över hela lokalen. Det bör noteras att både Klara och Johanna har sagolikt vackert hår och att ingen människa på denna jord kan klä så bra i tantiga klänningar som dessa två. Assnygga var de!
 |
| Johanna till vänster, Klara till höger. |
"Wolf" gillade jag också starkt, Klara sjöng skjortan av den och det blev ett härligt vargtema på ljusspelet bakom duon som var som en mysig LSD-trip att titta på.
Bäst: stämbanden i sång.
Sämst: stämbanden i tal.
Betyg 4,5 (av 5)
onsdag 13 februari 2013
3 glada nyheter
1. Jag fyndade fint porslin igår på bygdens nyrenoverade Erikshjälpen.
 |
| 2 x blåblommig från Arabia, 1 x Rart smålandstryck från Gustavsberg, 4 x lilablå från Gefle. |
2. Lucinda Williams planerar en Europaturné i vår. Hon stannar till i Göteborg 17:e maj, Malmö 23:e maj, Uppsala 25:e maj och Stockholm 26:e maj. Jag såg henne för ett par år sedan en kylig kväll i Malmö. Det var magiskt trots att hon var flera timmar sen in på scenen och lite smått oredig. Sedan dess har hon ju också släppt hela två eller tre nya album som alla varit rätt så grymma.
3. Det har tydligen släppts lite artister till sommarens High Chaparall Country Music Festival. Jag ska kolla in vilka de är och återkomma i ärendet. Om ni missade förra årets bloggmaraton från festivalen hittar ni inläggen här här och här!
 |
| Förra årets festival var svinkall och regnig men trevlig ändå! |
måndag 11 februari 2013
Melodifestival deltävling nr 2 i Göteborg
För det första får jag verkligen be om ursäkt för skruttigt bloggande! Nu har det ju gått en vecka mellan inläggen och två på raken har därför handlat om melodifestivalen. Jag hoppas inte alla mina läsare nu lämnar mig, alla fyra av er. Ni vet vilka ni är (och jag vet var ni bor).
Så till lördagens deltävling. Louise Hoffsten, tjejen som det bara inte går att inte gilla, gick rättvist till final med en härlig dänga som växte för vare snabbrepris. Sean den förste banan gick också vidare med en betydligt sämre låt än fjolårets mästerverk. Men vem har inte sjungit copacabananna! copacabanana! copacabanana! i två dagar i sträck nu? Alltså ett okej val trots allt.
Min favorit var dock Anton Ewalds fantastiska sång- och dansnummer. Det var ju bra på riktigt! Jag tror han kommer sopa mattan med konkurrenterna på andra chansen och sedan kommer han kamma hem hela skiten. Jag sätter min högra arm på det.
Nästa vecka ska vi till Skellefteå.
Så till lördagens deltävling. Louise Hoffsten, tjejen som det bara inte går att inte gilla, gick rättvist till final med en härlig dänga som växte för vare snabbrepris. Sean den förste banan gick också vidare med en betydligt sämre låt än fjolårets mästerverk. Men vem har inte sjungit copacabananna! copacabanana! copacabanana! i två dagar i sträck nu? Alltså ett okej val trots allt.
Min favorit var dock Anton Ewalds fantastiska sång- och dansnummer. Det var ju bra på riktigt! Jag tror han kommer sopa mattan med konkurrenterna på andra chansen och sedan kommer han kamma hem hela skiten. Jag sätter min högra arm på det.
 |
| Bananen och Ewald. |
söndag 3 februari 2013
Melodifestival deltävling nr 1 i Karlskrona
Nu är den här skiten igång igen. Som man längtat...
Jag ska fatta mig kort för gårdagen var ju inte någon stor musikalisk upplevelse. Några låtar var dock snäppet mindre dåliga än de andra. Mina favoriter var den lille spinkiga japanen, som ju också gick vidare till final. Cookies N Beans och Eric Gadd hamnade väl helt korrekt i andra chansen med deras bra men ganska intetsägande låtar. Den andra finalplatsen knep ju sedan David Lindgren vilket var fel! fel! fel!. Hur less är man inte på den här typen av dansnummer med en speedad sångare som inte ens har hyfs nog att dra upp byxan över stjärten. Om jag hade fått bestämma hade härliga Mary N'diaye gått vidare med sin "Gosa".
Startfältet var alltså inte så mycket att hänga i julgranen. Gina och Danny däremot är verkligen klippta och skurna för det här jobbet. Pausunderhållningen var ju också flera snäpp bättre än de tävlande bidragen. Jag tror de bara kommer bli bättre och bättre för varje deltävling.
Kvällens bästa var dock Henrik Dorsins "En gaffel kort" i grannkanalens Pluras kök.
Nästa vecka drar vi till Göteborg.
Jag ska fatta mig kort för gårdagen var ju inte någon stor musikalisk upplevelse. Några låtar var dock snäppet mindre dåliga än de andra. Mina favoriter var den lille spinkiga japanen, som ju också gick vidare till final. Cookies N Beans och Eric Gadd hamnade väl helt korrekt i andra chansen med deras bra men ganska intetsägande låtar. Den andra finalplatsen knep ju sedan David Lindgren vilket var fel! fel! fel!. Hur less är man inte på den här typen av dansnummer med en speedad sångare som inte ens har hyfs nog att dra upp byxan över stjärten. Om jag hade fått bestämma hade härliga Mary N'diaye gått vidare med sin "Gosa".
Startfältet var alltså inte så mycket att hänga i julgranen. Gina och Danny däremot är verkligen klippta och skurna för det här jobbet. Pausunderhållningen var ju också flera snäpp bättre än de tävlande bidragen. Jag tror de bara kommer bli bättre och bättre för varje deltävling.
Kvällens bästa var dock Henrik Dorsins "En gaffel kort" i grannkanalens Pluras kök.
Nästa vecka drar vi till Göteborg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)