The Wailin' Jennys

Jag vill bara flika in ett tips om ett gäng kanadensare som jag börjat digga rejält. The Waylin' Jennys heter de och består av töserna Ruth Moody, Nicky Meha och Heather Masse. De lirar svulstig bluegrass eller folkmusik eller vad man nu ska kalla det.

Jag har hittills bara lyssnat på deras senaste platta Bright Morning Stars från i fjol och den är helt fantastisk. Det är mandolin och banjo och fiol på en bädd av magisk stämsång. Stundtals vackert så det förslår. Lyssna bara på "The Bird Song", "Bright Morning Stars" och "Across The Sea". Herrejävlar vad fint!

Tanken är att jag nu ska plöja igenom deras tidigare verk men jag dröjer nog mig kvar ett tag bland de ljusa morgonstjärnorna.

Namnet The Wailin' Jennys är lite fiifigt ordvitsat från den gamla countryräven Waylon Jennings. Waylon som förövrigt växte upp i Littlefield, Texas som ligger bara ett par kilometer från Sudan, Texas där jag bott. Stort va?

 

Det sista plinget a.k.a. den längsta texten som skrivits om ingenting alls

Det har varit en märklig afton här i mitt bohag.

Strax efter att jag kommit hem från jobbet hör jag plötsligt ett ilsket pling. Plingande återkommer sedan ungefär var 30:e sekund och så håller det på. Genom handbollslandskamp, genom sveriges mästerkock och genom halvåtta hos mig (som idag var klockan nio). I reklampauserna har jag likt en gravt psykossjuk människa ställt mig för att lokalisera det jädrans plingeliplonget, försökt räkna sekunderna mellan gångerna (som om det vore någon slags blixtavståndsberäkning jag höll på med), dragit ut låda efter låda med teknikprylar, tryckt in huvudet i kylen och gått fullständigt bananas. Men fortfarande ingen j-vla aning var ljudf-n kommer ifrån!

Så jag gjorde som man alltid gör när man går igenom en livskris, jag ringde mina nötter till päron. De var fort inne på att det rörde sig om ett ettrigt brandlarm som behövde nytt batteri. Men jag var bombis på att så icke var fallet eftersom jag tryckt det enda brandlarmet jag äger intill örat och inte hört ett skvatt från det. Pappa tyckte nu ändå jag skulle börja leta efter brandlarm, så urbota idiotiskt. Sedan lade vi på.

Men! Han är inte så dum som han ser ut. För vad kommer jag plötsligt på, kanske har jag ett brandlarm UTANFÖR lägenheten. Och visst serrni, cirka en meter från min dörr hänger ett brandlarm och väsnas.

Jag ringer upp päronen igen för att meddela fyndet och jag sträcker upp luren mot skyn för att pappa ska få en inblick i det vidriga ljud som fullständigt hackat sönder min onsdagskväll. Och det plingar gällt och högljutt.

Men sedan plingar det inget mer, minuterna går och total tystnad råder. Pappa fick alltså lyssna på det sista plinget. Det sista av typ 500 pling. Är inte det helt sjukt???

Kanske var det häftigare att uppleva live. Så här roligt kan man i alla fall ha det en kall onsdagskväll i januari.

Boven i dramat.

just another manic monday

Premiärturen i skidspåret gav blandade känslor.

Ronnie Dunn - Cost of Living

Jag har lyssnat mycket på den här godingen på sista tiden, Ronnie Dunns "Cost of Living".

Dunn flyger nu alltså solo efter ett livslångt musikprojekt med parhästen "Kix" Brooks. De har ju hits i sin repertoar som "Neon Moon", "Ain't Nothing About You", "Red Dirt Road" och så vidare. Lyssna på deras samlingsplattor på Spotify om ni är intresserade. Brooks & Dunn heter de alltså.

Men tillbaka till Ronniepojken. Han släppte i somras sitt första soloalbum men det är alltså först nu jag har fattat det. Första singeln därifrån var just "Cost of Living" och jag tycker den är himla fin. Videon får man nog ta med en nypa salt om man inte vill riskera att kräkas av all amerikansk sentimentaliet.

CMA Awards 2011

I lördags visade svt förra årets stora countrygala från Nashville. Jag hade ett arbete att sköta dagen efter så inte kunde jag vara uppe halva natten och titta på det inte. Men nu har jag sett hela showen på youtube.

Som vanligt var det Carrie Underwood och Brad Paisley som var värdpar för aftonen. De skötte det med bravur med sina syrliga kommentarer och lekfulla uppsyn. Men det blev en konstig kontrast när de helt plötsligt smällde av en smäktande ballad tillsammans på fullaste allvar. Men visst är den fin den där You Remind Me, om man bortser från Carries störiga wailande.

Vad som också var störigt var alla dessa icke-countryartister som nästlat in sig på scengolvet. Vad i hela friden gjorde töntarna Lionel Richie och Natasha Bedingfield där till exempel?

Och Taylor Swift är jag åter less på. Ni som hängt med från början här på bloggen vet att jag länge avskydde henne för att sedan avguda henne. Nu är jag alltså tilbaks på ruta ett, ruta avsky. Var hon inte sjukt jobbig när hon hoppade upp och er av lycka när hon vann "entertainer of the year"?

Jobbig eller ej, det största problemet med Taylor Swift som countryartist är ju att hon liksom inte lirar countrymusik. En liten bluff som någon i musikbranchen snart borde syna. Och att hon alltid sjunger falskt live.

På en mer positiv not tycker jag Kenny Chesney var smakfullt dämpad i You And Tequila tillsammans med Grace Potter, en låt som tyvärr gått förbi mig fram tills nu. Eric Church rev av ett kaxigt nummer i och med sin Drink In My Hand och såg ut exakt som han gör på sitt skivomslag.






Sugarland vann "duo of the year" för femtusonde gången. Jag gillar dem men tycker kanske man åtminstone ska ha släppt ett nytt album för att förtjäna pris. Senaste kom ju ut 2010 och var dessutom rätt så skruttigt.

Faith Hill sjöng så de tajta brallorna nästan sprack. Hon var övertänd tror jag efter ett par år utanför rampljuset.


Det var en massa countrygrabbar där och sjöng som jag lätt förväxlar med varandra, långa och smala är de hela bunten och ofta ganska dåligt klädda. Typ såna som Luke Bryan, Chris Young och sångaren i Lady Antebellum. Lika som bär!

Allra bäst under kvällen var nog The Band Perry, horribla frisyrer till trots. De var också skönt att lyssna på deras lite mer nedtonade country i ett hav av elgitarrer och skrikiga Keith Urbans. Absolut ett band jag måste lyssna mer på. De vann också pris for årets nykomling. Så här fint spelade dem.


Mycket mer än så har jag nog inte att säga om eländet . Vad tyckte ni själva om programmet? Eller hade ni kanske bättre saker att sköta en lördagkväll?

Filmtips: Niceville

Jag ville bara tipsa om en magisk liten film som jag såg i helgen. Niceville heter den (orginaltitel: The Help). Den finns ju också i bokform och har varit en stor succé.

Historien äger rum i Jackson, Alabama uder 60-talet och kretsar kring en massa vidriga vita människor och hur de behandlar sina afroamerikanska slavar, "the help". En liten viting (Emma Stone) tycker dock att det hela inte känns helt reko och bestämmer sig för att intervjuva slavana och det rör ju så klart om i det lilla rasistiska samhället.

Filmen är lång som attan men aldrig långtråkig. Se den på en tv nära dig!

Toby Keith - Red Solo Cup

Red Solo Cup var en av förra årets stora countrysuccéer. Det är alltså en låt om de här röda plastmugarna som amerikaner envisas med att förtära sin dryck ur i alla typer av mer eller mindre formella sammanhang.

Ett något sinnessjukt låtupplägg kan man tycka men det svänger fint ju!



Så klart finns den med på min spotifylista av förra årets bästa låtar.

Paul Simon - So beautiful Or So What

Alltså det här var ju lite otippat (och lite pinsamt), men jag har fullständigt grottat ner mig i Paul Simons senaste platta. Den släpptes i april förra året och florerade i en årets bästa-lista som jag kom över häromdagen. Recensenten var fullständigt lyrisk så jag var bara tvungen att ta mig en lyssning.

Och herregud vilken platta! Den bjuder på ren och skär musikglädje, glada toner och stabil sång, och det hela känns så härligt omodernt på något vis. Det verkar också som Paul precis har upptäckt alla specialeffeker i sin musikstudio, varje låt innehåller någon märklig liten egenhet. Som på Getting Ready For Christmas Day till exempel, där det genom hela låten upprepar sig något mysko mellansnack. Och på Dazzling Blue har han hyrt in någon slags beatboxare som trummar sönder den annars väldigt fina låten.

Det är alltså ett helt magiskt album och jag känner att jag inte gör det rättvisa med den här lafsiga recension. Så in på Spotify med er och leta upp det!

First Aid Kit - Emmylou

Systrarna Johanna och Klara har släppt en andra låt från nya kommande plattan. Låten heter Emmylou och är någon slags hommage till Emmylou Harris och ett gäng andra countrylegender. Och så handlar den om att sjunga tillsammans med någon man tycker om, lite som kören på mellanstadiet kan jag tänka mig (fast att man då alltså tycker om de gapande barnen bredvid sig).

- "It’s about the power of singing together with someone you love" (saxat ur First Aid Kit's hemsida)

Emmylou bjuder på skönsång och läcker lyrik. Videon är inspelad i Kalifornien och systrarna är härligt hippie i sedvanlig ordning.



Nya plattan släpps den 18:e januari.

årets låtar 2011

Här sitter jag i min lilla småländska våning och sörplar kaffe. Jag är ledig denna trettondag och passar på att summera året med en årets bästa låtar-lista.

2011 var året då jag inte riktigt orkade hänga med i countrysvängen längre. Massa välkända countrymusiker släppte nya album som gick förbi mig fullständigt. Men jag var ju också upptagen med att lyssna på mina favoritartister som ju alla släppte nya album i år. Vissa godbitar från countryeliten har dock fastnat på mina trumhinnor. Och så ett par trallvänliga radiohits. Här är årets 35 bästa låtar. I bokstavsordning, inte rangordning.

Adele - Someone Like You
Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Anna Ternheim - Walking Aimlessly
Anna Ternheim - Black Light Shines
Annika Ljungberg - Balladen om tusen spänn
Ashton Shepherd - Trying To Go To Church
Blake Shelton - God Gave Me You
Brad Paisley feat. Carrie Underwood - Remind Me
Emmylou Harris - The Road
First Aid Kit - The Lion's Roar
Gillian Welch - Hard Times
Gillian Welch - Tennessee
Gillian Welch - The Way It Will Be
Jack White - You Know That I Know
Jill Johnson - Flirting With Disaster
Jill Johnson - I'm Never Far
Kicki Danielsson - Mina Skor
Lucinda Williams - Copenhagen
Lucinda Williams - Seeing Black
Maggie Björklund - The Anchor Song
Maggie Björklund - Wasteland
Mauro Scocco - Jag saknar oss
Miranda Lambert - Oklahoma Sky
Pistol Annies - Hell On Heels
Ryan Adams - Come Home
Ryan Adams - I Love You But I Don't Know What To Say
Sara Varga - Spring För Livet
Sofia Karlsson - Liljor
Steve Martin And The Steep Canyon Rangers feat. The Dixie Chicks - You
Sugarland - Tonight
Sunny Sweeney - Drink Myself Single
Sunny Sweeney - Fall For Me
Toby Keith - Red Solo Cup
Vince Gill And Rodney Crowell - I Hope You Shed A Million Tears
Zac Brown Band - Colder Weather 

Självklart finns samtliga låtar samlade i en Spotifylista.

Årets album plats 5 - 1

Jag ger er årets fem bästa album. Varsågoda.

5. Pistol Annies - Hell On Heels
Miranda Lambert fick för sig att dra igång ett sidoprojekt med vännerna Ashley Monroe och Angaleena Presley. Lite konstigt kanske när man är en av, eller kanske den största, kvinnliga countryartisten just nu. Men hon visste nog vad hon gjorde för Pistol Annies levererade ett av årets tajtaste plattor. De tre vännerna kan verkligen ta en ton. Sällan har trestämmigt låtit så läckert.

4. Lucinda Williams - Blessed
Man har på senare år blivit bortskämd med regelbundna skivsläpp från den 58-åriga countryrockaren, Blessed är hennes tredje platta på fem år. Och hon håller stilen, det är ruffig sång och snygga melodier. Svårare än så är det tydligen inte att vispa ihop årets fjärde bästa platta.

3. Sunny Sweeney - Concrete
Med en röst som gjord för klassisk countrymusik slog Sunny igenom år 2010 med låten From A Table Away, en stilstudie i hur en perfekt countrylåt ska låta. Fullängdsalbumet kom i somras och bjöd på 9 till sådana låtar. För den bedriften kniper hon bronspengen på denna prestigefyllda lista.

2. Gillian Welch - The Harrow And The Harvest
Det var med glädjetårar i ögonen jag möttes av beskedet att Gillian Welch skulle släppa et nytt album. Det första på hela åtta år. Förväntningarna var upptrissade till max och det borde egentligen vara en omöjlighet att införliva dem. Men min kära Gillian dammade av sin gamla banjo och levererade sitt livs platta. Vackraste melodin heter Hard Times och den bjussar på just en massa banjo och det har det här lille banjofreaket till bloggerska så klart uppskattat. Hoppas det inte dröjer åtta år igen till nästa mästerverk.

1. Anna Ternheim - The Night Visitor
Det är alltså varken Gillian, Lucinda, Alison eller Emmylou som gjort årets bästa platta utan Anna Ternheim av alla människor. Hon lämnade New York och indiepopen för att söka lyckan i countryns mecka Nashville. Där spelade hon in låtar med ett par av branchens största producenter och låtskrivare. Resultatet blev The Night Visitor, en samling visor som var det bästa som nådde mina små öron detta året. Lyssna bara på Walking Aimlessly och Black Light Shines, herregud vad fint.

Håller ni med mig eller är jag helt ute och cyklar?

Nytt år, nya möjligheter.

Årets album plats 10 - 6

År 2011 var året då i princip alla mina favoritartister släppte nya album. Lusse (Lucinda Williams red. anmärkning), Emmylou Harris och Alison Krauss var några av dem som spred ljuvlig musik till mitt lilla småländska hem. Till och med Gillian Welch, som inte skrivit ny musik på år och dar, harklade ur sig en ny platta som dessutom var rätt så fantastisk.

Det är ingen överdrift att säga att 2011 var ett kvinnoår i musikväg. Men det var otippat nog ingen av dessa ovan nämnda kvinnobösken som hamnnar på topp i min lista. Vem det är avslöjar jag inte nu så klart, först kommer plats 10 till 6. (Klicka på titeln för längre recension, saxat ur bloggen)

10. Emmylou Harris - Hard Bargain

Den gråhåriga tanten från Alabama levererade ett helt okej album i och med Hard Bargain. Men det når inte upp till föregångaren All I Intended To Be. Ibland glimmar det dock till som i finfina Darlin' Kate och riviga The Road. E-Lou har ju också en röst som lyfter även de mest slätstrukna visor.

9. Dolly Parton - Better Day
Denna durasellkanin till människa släppte i år sitt 100:e album (kanske inte men vem orkar räkna). Better Day kom som ett yrväder i somras och Dolly markerade än en gång att hon är att räkna med i den moderna countryn. Det är glatt, otvunget, tramsigt och alldeles underbart!

8. Maggie Björklund - Coming Home
Den danska pedal steel guitar spelaren imponerade på mig med sin debut. Det är långt ifrån Dollys trallvänliga melodier men Coming Home bär på en svärta som jag kan uppskatta. The Anchor Song till exempel drar en iväg ut på ett mörkt och öppet hav (eller nåt). Fin är den i alla fall.

7. Ryan Adams - Ashes & Fire
Ryans upphausade trettonde platta visade sig vara precis så bra som alla nördiga kritiker runtom i landet hade påstått. Tji fick jag som trodde han var en överskattad jävel.

6. Alison Krauss & Union Station - Paper Airplane
Kvinnan med den lenaste rösten i amerika slog åter sitt kloka huvud ihop med Dan Tyminski och grabbarna. Det var sju år sedan sist så det var ju inte en dag för tidigt. Resultatet blev föga förvånande en riktigt trivsam lyssning. Årets bästa bluegrassalbum.

bästa julmusiken

Det finns mycket bra julmusik därute. Och med hjälp av nymoderniteter som Spotify så kan man ju verkligen nörda in sig på bjällerklang och andra störiga ljud.

Jag fattar att de flesta liksom redan är färdiga med julen vid det här laget. Men en annan har ju precis stämplat ut efter en hård julhelg på jobbet.

Därför ger jag er nu den bästa julmusiken utan en massa tjafs, bara listan. God yule!

Julmiddag på Ulriksdal

Bara skinkan som saknas.

Ni får förresten ursäkta dåligt bloggande över julhelgen, jag har jobbat och inte haft tillstymmelse till ork att krafsa ner nåt på den här tramsbloggen. Men nu är jag snart ledig ett par dar så då jädrar bir det andra bullar! Jag har ju ett år att summera till exempel.

God fortsättning!

Pistol Annies

Jag har hört talas om det här gänget ett tag men inte riktigt fattat vad de är för några. Jag har heller inte varit särskilt intresserad eftersom de har ett skapligt töntigt bandnamn.

Men countrymusik är ju rätt töntigt överlag så det ska man inte döma någon på, Pistol Annies är ju ett gäng solida musiker. Trion består av Ashley Monroe, Angaleena Presley och superduperkändisen Miranda Lambert.

Deras debutplatta släpptes i augusti och första singeln heter precis som den, Hell On Heels. Det är en festlig låt. Hör här.


Tjejernas styrka är helt klart deras vokala förmåga. Det är nästan störande vad fint de sjunger. Men deras album är imponerande på andra sätt också. De har liksom hittat ett unikt sound som nästan känns lite gammeldags. Himla efterlängtat tycker jag eftersom mycket av dagens country låter som vilken trälig radiopop som helst.

Självklart är Lambert den stora stjärnan och varje gång hon klämmer i på en vers eller refräng lyfter låten. Hon är faktiskt bättre här än på sitt egna nya album vilket kanske inte riktigt var meningen.

Hell On Heels är det starkaste spåret. Men plattan bjuder på många gobitar. Lyssna lite extra på Bad Example, Takin' Pills och fina Beige.

Anna Ternheim i musikhjälpenburen

Så himla fint. Hon såg dock lite härjad ut men det var nog en väl genomtänkt look.

Musikhjälpen förgyller annars min vardag här hemma. Mycket underhållande tv/radio. Men visst känns hel grejen lite äckligt i-landsaktig på något vis.

Miranda Lambert - Four The Record

Four The Record är Miranda Lamberts fjärde album. Och det första efter dundersuccén Revolution från 2009. Det albumet var hennes stora genombrott och nästan varenda låt på den plattan var uppe och tassade på countrytopplistor i amerika. Jag tyckte så här om det då.

Four The Record har ju funnits ute i etern ett tag men jag har haft lite svårt att ta till mig musiken. Vid första lyssningarna tyckte jag det var rent jobbigt att lyssna på, det är så himla gapigt stundtals. Men så nu i veckan har jag fått upp öronen för plattans lite lugnare melodier. Oklahoma Sky till exempel som jag tycker är vansinnigt fin med sin banala text och läckra elgitarrkomp. Även öppningsnumret All Kinds Of Kinds är rätt så fin.

Efter några påtvingade lyssningar började jag även uppskatta de lite gapigare låtarna. Mama´s Broken Heart, Hurts To Think och Fine Tune är det gött riv i. I den sistnämnda får man dock leva med ett distat mikrofonljud som är lagom störigt. Överlag är det kanske lite för mycket konstiga ljud till höger och vänster som pajar det här albumet en del.

Miranda verkar heller inte vara mycket till låtskrivare. Same Old You som är en av plattans bästa har min favorit Brandi Carlile knåpat ihop och Gillian Welchs Look At Miss Ohio "covras" också helt ogenerat, inte heller särskilt bra tyvärr.

Men visst är det ett helt okej album i sin helhet. Och säkert kommer det toppa countrylistorna i åratal framöver.

Bäst: Oklahoma Sky, Same Old You, Baggage Claim

Betyg: 3 (av 5)

it's the most wonderful time of the year...

Igår var det full rulle här hemma i mitt lilla bohag. Jag lappade in hela köket i handukar och tidningar för att spraya sönder en adventssljusstake i neonrosa. Samtidigt i samma kök bakades det lussekatter så det stod härliga till. Kombinationen var kanske inte den mest sanitära. Det blev en otrevlig tjock luft att andas men jag som varit förkyld ett par veckor började plötsligt snyta ut rosa snor vilket ju var rätt festligt, han tar och han ger våran gud fader så här i juletider.

Resultatet av adventsljusstaken blev horribelt. Det såg ut som någon slags uppehållsrumskonst á la högstadiet. Dessutom pajade själva lysfunktionen någonstans i sprayprocessen. Det var bara att slänga skiten, putsa av väggar och golv (som skimrade fint i rosa), ta ett djupt andetag i mina nu KOL-sjuka lungor och cykla iväg till Rusta i snöstormen och köpa den finaste adventsljusstaken jag kunde hitta!

Lussebullarna blev goda men fula som stryk, helt omöjligt att få till den där snirkliga kattformen.

Här begicks det första misstaget, jag borde grundat med vitt först.

Ljusstaken kostade 59 kr.

Multitasking.

Så söta.

Slutresultatet!

Nu har jag nog julmyst färdigt för ett slag.

Willie Nelson

Jag går i tankarna här hemma att göra något med frisyren. Färga, klippa etc. Kanske något i stil med Willie Nelson. Han är alltid fin i håret, inte en bad hair day sedan 30-talet.

Joey + Rory - A Farmhouse Christmas

Jag går fullständigt bananas här hemma vad det gäller julmusik. Så nu blir det mer även på bloggen!

Denna gången handlar det om mysmongona Joey och Rory och deras härliga julskiva.

A Farmhouse Christmas som den heter är en salig blandning av stämningsfull klassisk julmusik och tramsiga egenkomponerade låtar med den här typiska bonniga Joey + Rory humorn.

Jag tycker det mesta är riktigt bra faktiskt. Kul är det också att Rory sjunger en hel del vilket han inte gjort så mycket på deras tidigare verk. Han har ju en himla fin röst. Det bevisar han på plattans kanske bästa låt What The Hell (It's the Holidays). Den är lugn och fin.

Mer drag är det i Let It Snow (Somewhere Else) och man blir ju sjukt sugen på att dra till någon exotisk ö och vara småberusad 24/7 av den tillhörande videon. Se bara.



A Farmhouse Christmas finns på Spotify.

tomtar!

Det är små silvertomtar som ligger och glänser bland nötterna. Så klart.

äntligen advent



 

A Very She & Him Christmas

Trots att vi ännu inte kommit in i adventstider har jag plöjt mig igenom julmusik här hemma sedan flera veckor tillbaka. Jag har förstått att detta inte är riktigt okej, att man på något vis vanhedrar julemyset. Men det ger jag blanka fanken i!

En av de bästa nya julskivorna där ute är She & Hims A Very She & Him Christmas. Det är en samling klassiska julsånger med en touch av indiepop.

Det kan ju lätt bli lite tramsigt när julen ska sjungas in men Zoey Deschanel (She) och M. Ward (Him) verkar ha tagit uppdraget på fullaste allvar (trots att de ser ut som två mongon på skivomslaget) och det resulterar i en mäkta stämningsfull julskiva. Zoeys röst är vacker så det förslår och den blåser nytt liv i dessa simpla julmelodier som man ju hört en miljard gånger innan. Även den här M. Ward sjunger lite här och där och det gör han trivsamt värre. Som på Christmas Wish och Baby It's Cold Outside till exempel.

Allra bäst är The Christmas Song. Kanske den bästa jullåten alla kategorier.

"Chestnuts roasting on an open fire
Jack Frost nipping at your nose
Yuletide carols being sung by a choir
And folks dressed up like Eskimos"

The Lost Notebooks of Hank Williams

Hank Williams, den gamle countryräven, är väl en av countryns största legender. Detta trots att att han trillade av pinn vid en ålder av taniga 29 år.

I höst har en massa fina moderna artister gjort låtar på hans tidigare halvfärdiga texter. Resultatet är The Lost Notebooks of Hank Williams. Bland artisterna återfinns många av mina personliga favoriter som till exempel Lucinda Williams, Holly Williams, Jakob Dylan och Patty Loveless.

Holly gör en vacker låt som heter Blue Is My Heart och det är en av de bättre på plattan. Hon borde väl verkligen komma till skott snart och leverera ett nytt album? Lusse gör ju heller sällan någon besviken och hon rockar sig stabilt genom I'm So Happy I Found You, en visa som har något härligt trögt över sig.

Men allra bäst på platten är You Know That I Know av Jack White och I Hope You Shed A Million Tears av Vince Gill och Rodney Crowell. Riktigt härlig gammeldags country!

På det stora hela är den förlorade anteckningsboken ett mycket trivsamt album. In på Spotify med er och leta upp det!

Trolskt värre från First Aid Kit

Kanske höstens bästa låt! Eller tog jag i nu?

Inredning med Kerstin och Gillian

Så fint detta blev då!

 

varför?

Varför ser det alltid ut som någon har spytt när jag lagar mat?

Till Pappa

Jag ringde upp min lilla pappa idag för att gratta på fars dag. Då kom vi av någon anledning in på Laleh. Tydligen är hon hans nya idol. Så himla rart på något vis.

Så här kommer Bjurö Klubb till din ära Leffe! En ju helt fantastisk låt. Nästan lika fantastisk som du!

Miranda Lambert - Look At Miss Ohio

På grund av det rådande Gillian Welch-temat här på bloggen vill jag uppmärksamma er på att Miranda Lambert på sin nya platta gör en hygglig tolkning av Gillians Look At Miss Ohio. Så klart är det inte lika bra som orginalet men det är väl ytterst sällan det blir så. Lyssna här vettja och bedöm själva.



Den här Miranda har alltså släppt en ny platta. Jag har lyssnat på den litegrann och vet inte riktigt vad jag ska säga om att. Lite gapig är den kanske för min smak, men en snäppet seriösare recension ska jag väl ändå hosta fram så småningom.

Skivan innan dess, Revolution, från 2009 var ju dock grymt bra så den rekomenderas varmt.

låtlista 4/11

Saxat från Gillians facebooksida. Alltså:

Del 1

1. Scarlet Town

2. Make Me A Pallet On Your Floor

3. Rock Of Ages

4. The Way It Will Be

5. Annabelle

6. Elvis Presley Blues

7. Dark Turn Of Mind

8. Look At Miss Ohio

9. Acony Bell

10. The Way It Goes

Del 2

11. Hard Times

12. Down Along The Dixie Line

13. Wayside / Back In Time

14. Six White Horses

15. Revelator

16. I Hear Them All (Dave Rawlings)

17. My Morphine

18. Red Clay Halo

Extranummer

19. Tennessee

20. Caleb Meyer

21. That's The Way The Whole Thing Ends

22. I'll Fly Away

23. Long Black Veil

Och så en Spotifylista på det. Varsågoda. (Long Black Veil finns inte med Gillian på Spotify så det fick bli orginalartisten Lefty Frizzell istället).

Gillian Welch på det kongelige teater i Köpenhamn

I fredags var det så äntligen dags för Gillian Welchs konsert på den kungliga teatern i Köpenhamn. Jag var där med bror Olle och syster Ingrid.

Gillian fick spela i den gamla salen medan någon töntig opera sattes upp i den nya. Det gjorde dock inte så mycket för den var otroligt elegant med fyra våningar, röda säten, guldiga dekorationer och den största kristallkronan i skandinavien. Kanske.

Gillian intog scenen strax efter klockan åtta. Med sig hade hon så klart parhästen Dave Rawlings som var superstilig i boots, kostym och cowboyhatt. Scarlett Town inledde det hela och den revs av utan närmare presentation, redan där blev det tydligt att det här kommer bli en av mina bästa konsertupplevelser.

Gillian stod sedan så klart för det mesta av snacket vilket hon gjorde väldigt bra, och visst var det hennes show. Men rent musikaliskt var det absolut lika värdefullt att få se Dave riva av sina galna gitarriff som att få höra Gilians vackra stämma.

Otippat bra var The Way It Will Be som spelades ganska tidigt in på konserten. Den kröp liksom under skinnet på en och den gjorde sig väldigt bra live. Men visst är den något av en downer som Dave också påtalade.

Gladare var det då under Gillians huvud-axlar-knä-och-tå-nummer på Six White Horses där hon även gav sig på lite steppande, clogging. Det var kvällens raraste ögonblick. Och det lyfte ju onekligen låten som utan koreografi är rätt beige.

Gillians scenspråk har ju annars en del övrigt att önska, otroligt dålig hållning och mycket tittande ner på gitarren. Dave å andra sidan körde med någon helt annan stil. Ingrid tyckte han såg ut som en parkinsonpatient som försöker ta sig något stapplande steg. Jag tycker han hade en viss likhet med såna här figurer som står och skakar på bilpanelen. Tillsammans såg de ibland helt störda ut.

Showen bestod av två delar och tre extranummer. Nästan hela nya plattans spelades och så en hel del klassiker. Revelator bland annat som så klart var en av kvällens höjdpunkter. Nya Hard Times var också finfin. Dave sjöng I Hear Them All och This Land is Your Land i nåt slags medley och gjorde det väldigt fint även om han helt uppenbart är en bättre gitarrist än sångare.

Till sist ställde sig Gillian och Dave längst fram på scenen och smällde av en visa utan mikrofoner. Det var ett vackert avslut på den bästa konserten i mannaminne.

Och that's the way the cornbread crumbled i fredags.

Anna Ternheim - The Night Visitor

Jag har inte lyssnat så värst mycket på Anna Ternheim, knappt någonting faktiskt. Har väl tyckt att hon är ungefär lika spännande som indiemusiker är mest, alltså helt ospännande.

Men jag fick nys om att hon drog till Nashville för att spela in sin senaste platta The Night Visitor så jag gav henne en chans.

Och tacka fan för det för det här är årets finaste platta tror jag. Bästa låten är nog Walking Aimlessly som är alldeles magnifik. I fredags spelade hon upp den på Skavlan och körades då av tjejerna från First Aid Kit vilket ju var en härlig kombo. Se bara vilken kemi.



Just den låten är ju faktiskt rätt country men övriga plattan är väl snarare poppig, med en lantlig känsla i och för sig. Det är lätt att föreställa sig Anna sittandes i någon liten stuga uppe i Tennesseebergen med en budweiser i näven plinkandes på en Gibson. Det är en fin bild på något vis. Och det är en fantastiskt fin röst hon har, det ska hon verkligen ha cred för, det är mycket den som gör det här albumet. Den och den snygga frillan som är så perfekt slafsig.

Bäst: Walking Aimlessly, The Longer The Waiting (The Sweater The Kiss), Ghost of A Man, What Remains?

Om ni är precis lika tappade bakom flötet som jag och alltså missat Annas storhet får ni omedelbums surfa in på Spotify och lyssna på henne.

Fågelvak

Eftremiddagen har jag spenderat i köket, stirrandes ut genom fönstret. En halvmeter därifrån hänger nämligen ett gäng talgbollar och väntar på söta små fågelnäbbar. Jag har alltså suttit där som en rånörd, det är korrekt.

Men jädrar vad svårt det är med fågelskådning. Det verkar som om de inte har så mycket till övers för mig. Min blotta närvaro, en fönsterskiva bort, skrämmer iväg dem. Kanske skulle man ta på sig någon slags fågeloutfit för att smälta in.

God jul! Önskar Joey, Rory och kossera

För ett par dagar sedan släppte Joey + Rory sin julskiva. Jag har inte lyckats få tag i ett ex men har inte heller letat ihjäl mig. Jag är dock övertygad om att det är ett fantastiskt album, jag ger 5 (av 5) i betyg!

För titta bara på det här smakprovet. Så himla rart. Har ni ingen julfeeling efter detta är det något uppenbart fel på er, sök vård.



Är det någon som vet var man får tag i ett exemplar av skivan är det välkommet. Och nu när ändå julen snart knackar på dörren välkomnar jag även tips på bra julcountry. Självklart kommer jag dela med mig av mina favoriter så småningom. Men först ska vi kanske komma in i november månad åtminstone.

Ryan Adams - Ashes & Fire

Ryan Adams är väl sin generations största countryrockare. Jag tycker han är alla tiders men är inte något inbitet fan. Jag har i princip bara lyssnat på Heartbreaker från seklets början vilket jag föll pladask för så det är lite märkligt kanske att jag inte gottat ner mig mer i hans repertoar.

Problemet är nog att jag tycker han ser lite störig ut. Han är väl rätt störig också verkar det som när man googlar runt på honom.

Störig eller ej, nu har grabben i alla fall släppt sitt upphausade trettonde studioalbum Ashes & Fire, aska och eld. Jag tycker det är vansinnigt bra, kanske det bästa skivsläppet i år.

Det är glädjande också att det är ett lugnt och harmoniskt album. För rätta mig om jag har fel men kan inte Ryan vara lite gapig och dan. Ogapigaste låten heter Come Home, och den är verkligen något att hänga i julranen, himla fin alltså. Det är någon slags kvinnortist som ylar i refrängen och det låter väldigt fint ihop med Ryans stämma. Och efter lite research har jag kommit fram till att det är frugan Mandy Moore som är kvinnan bakom ylandet, det var ju lite rart.

Andra personliga favoriter är Dirty Rain, Invisible Riverside, Save Me, Lucky Now och den moderna klassikern I Love You But I Don't Know What To Say.

Jag skulle rekomendera Ashes & Fire till alla med lite musiksmak. Speciellt ni, som är som jag, som uppskattar det där småsega folkrockiga soundet.

Betyg: 4,5 (av 5)

Carolina Wallin Pérez - Pärlor och svin

Inspirerad av Amanda P som i fredags sjöng Kent-låt på idol har jag i veckan fullständigt grottat ner mig i Carolina Wallin Pérez och hennes Kentcovers från 2009 års Pärlor och svin.

Den är ju helt underbar. Jag lyssnade litegrann på den då när den kom ut men att den var så här jädrans bra hade jag uppenbarligen inte vett nog att förstå då. Men jag var ju blott tjugofyra år, vad visste jag egentligen om livet?

Klart bäst är väl Utan dina andetag, som ju också var låten som idol-Amanda så fint framförde. Men det mesta på plattan är riktigt bra och hon gör verkligen orginallåtarna rättvisa med sin mjuka stämma. Andra favoriter är Musik non stop, Om du var här, Pärlor och Kärleken väntar.

Lyssna på Wallin Pérez på Spotify. Eller, om ni är lite mer politiskt korrekta, lyssna på orginallåtarna av Kent. De är ju faktiskt ett rätt kompetent band.

sjukt bra....

... var den där blonda Amanda i fredags. Jag tror hon kan vara lite av ett geni.


Extra underbart att hon fullständigt ignorerade Ugglas coachning och gjorde som hon själv ville.

De andra "idolerna" skämde ju ut sig så det sjöng om det så det ordar vi inget mer om.

Lonestar i mitt hjärta

Lonestar är ett härligt gäng grabbar tycker jag. Gruppen slog igenom i mitten av 90-talet med dängan Tequila Talkin'. Sedan dess har de bara radat upp hits.

Jag fick upp ögonen för dem under min tid i amerika för i den vevan släpptes deras femte platta I'm Already There. På radion spelades Not A Day Goes By, Unusual Unusual och titelspåret I'm Already There stupalöst. Och till denna dagen kan jag varenda ord  utantill. Förvisso finns det mycket tramsig countrylyrik i min lilla hjärna men just Lonestars texter tycker jag faktiskt är lite extra fina.

En annan vacker låt av grabbarna är Amazed. Det kanske är deras bästa om man frågar experterna. Jag gillar framförallt den läckra videon.

första idolfredagen

Jag är kluven när det gäller Idol. Å ena sidan hatar jag det för att det bara består i en massa 15-åringar och  att juryn är allmänt elak. Och att det är äckligt utseendefixerat, som när Bard berömmer just 15-åriga Molly för hennes fina kurvor. Å andra sidan älskar jag det för just samma anledning. Jag älskar att hata det kanske.

Men nog analyserat, självklart satt jag klistrad framför televisionen igår. Här kommer lite omotiverade åsikter om det hela.

Molly och hennes läckra kurvor var ju klart bäst. Inget snack om den saken. Stabil på alla sätt och vis.

Jag slängde iväg en röst på Denise för hon såg så otroligt ledsen ut efter juryns omotiverade sågning. Hon var ju görbra igår ju.

Jag tycker Linni kan slänga sig i väggen. Så otroligt trälig. Det är väl för fanken en poptävling. Inte nån jäkla beröra-mest-batalj.

Amanda Fondell tycker jag har nåt visst trots att jag vanligtvis stör mig på den här typen av "udda" artister som vi ju redan har fem miljarder av i sverige.

Om Olle entrar scenen i shorts en gång till kommer jag såga av hans ben i sömnen. V-I-D-R-I-G-T med shorts på karlar i oktober månad.

Synd att Roshana åkte ut. Hon var väl ändå rätt bra. Eller var hon bara snygg, svårt ibland att veta skillnaden.

Per Lernström var som vanligt fantastiskt trevlig mot idolerna. Alla var asbra i hans värld och det vägde nästan upp juryns trakasserande kommentarer. Men bara nästan. Juryn är fortfarane den felande länken i det här programet.

Eller kanske anledningen till att jag tittar på skiten. Vad vet jag.

Fredagsmys - Patti Smith

Nyssens läste jag ut Patti Smiths bok Just Kids. Det kan nog vara den bästa boken jag läst. Jag riktigt njöt mig igenom den. Kanske beror det på att den stundtals bjöd på lite bilder, det gillar ju en analfabet som jag. Eller så var det helt enkelt en förbaskat bra bok.

Så klart blev man ju sugen på att lyssna på kvinnans musik efter denna boknjutning. Men där hade min brorsa (som gav mig boken) helt rätt i sin analys av Pattis musikrepertoar.

"Hennes skivor är skräp, bara låten Because The Night som är underbar!"
(sms-korrrespondens 2011-09-29)

Så här kommer den i liveversion.

Den där ruggugglan på scenen är alltså Patti Smith.

Jill Johnson - Flirting With Disaster

Jill Johnson är väl egentligen det bästa vi har här i Sverige när det kommer till country. Synd då för henne att hon bor i ett land där folk inte förstår sig på genren.

Häst till vänster, Jill till höger.

Hur som helst. Hon har släppt en ny skiva som har ett lite suspekt omslag men don't judge Jill by the cover som Dolly Parton skulle sagt. Den 38-åriga skåningen har faktiskt knåpat ihop ett riktigt stabilt countrylbum.

Det inleder med riviga titelspåret Flirting With Disaster som jag gillar starkt. Jill tuggar på i verserna med en läckert sargad röst och refrängen är svängig så det förslår. Det verkar som Jill har rockat till sig litegrann. Det är inte fullt så countrybetonat på denna platta som på hennes tidigare verk. Hon har ju också lämnat Nashville och återvänt till uffiga sverige.

Men visst har hon fortfarande mycket härlig country i sig. You can take the girl out of the country but not the country out of the girl så att säga. Lyssna bara på I'm Never Far som bjussar på ett sånt härligt bluegrassplinkeliplonk som jag älskar. Det kan nog vara plattans höjdpunkt.

Sammanfattningsvis: Jag jillar jill.

Betyg: 3,5 (av 5) 

En vansinnigt vacker låt

Den här magiska låten passar så fint till höstmörkret som står och knackar på dörren. Jag skulle kunna lyssna på den i repeat i all evighet.

I övrigt har jag total idétorka när det gäller den här bloggen. Men håll till godo, snart kanske jag skriver något med någon slags substans igen.

Barbara Mandrell - I Was Country When Country Wasn't Cool

Så äntligen, efter nästan två års bloggande, kommer låten som gett upphov till den läckra undertiteln.



Det var det. Nu måste jag springa ut och köpa lite fransar som jag kan ha flängandes under bussarongärmen.