Kelsey Waldon - White Noise/White Lines

Kelsey Waldon är en personlig favorit, Hennes debutplatta The Goldmine från 2014 knockade mig fullständigt och uppföljaren I’ve Got A Way (2016) var inte heller fy skam.

Hon sjunger med en karaktäristisk röst, helt olik någon annans. Tredje plattan bärs upp av samma starka röst och man kan konstatera att hon håller en hög lägstanivå. För hon har ännu inte skapat något som är annat än fantastiskt. Dels har hon en riktigt bra röst men hennes styrka ligger också i konsten att leverera en text, man tror på vartenda ord hon sjunger. Det hela paketeras också in i en snygg countryproduktion med precis rätta doser pedal steel guitar.

Det är bara att tippa på hatten åt Kelsey Waldon som för tredje gången levererat en pangplatta.

Bästa spår: ”Lived and Let Go”, ”Run Away”

Betyg: 4,5 (av 5)

Dori Freeman - Every Single Star

Dori Freeman är inne på sin tredje platta. Hon nöter på i ett avskalat snitt. Trots att det varken svänger eller griper tag så bjuds man på en fin musikstund.

Freeman har sina rötter i Virginia och har till skillnad från den stora massan countrymusiker valt att stanna där. Det vilar därför något extra genuint över hennes musik. Man kan riktigt föreställa henne sittandes på någon pittoresk veranda och blicka ut över Appalacherna medan hon plinkar på sin gitarr och gungar sin dotters vagga med ena foten.

Hon ger ifrån sig en skön vibb och ibland är det precis vad man önskar sig av en countryplatta. Här finns inga hits eller stora gester. Men här finns sirliga melodier om kärleken till sin dotter och sin nya man.

Livet leker för Dori Freeman och det hörs i hennes lättsamma country.

Betyg: 3,5 (av 5)

Stekta ägg på vägg.

The Highwomen - The Highwomen

Som en skänk från ovan har fyra av mina favoritartister valt att slå sina kloka huvuden ihop och skapat  megagruppen The Highwomen. 

Bandet består alltså av Brandi Carlile, Natalie Hemby, Maren Morris och Amanda Shires. Resultatet är om möjligt större än summan av sina delar. Det är ren och skär magi!

Plattan öppnar med kanske bästa spåret ”The Highwomen”. Här gästar också Yola och bidrar med mustig soul. Det är troligtvis åtets låt.

Men man kan shuffla runt hejvilt bland de tolv låtarna och hela tiden hamna på en ny favorit. Som lugna ”If She Ever Leaves Me” eller riviga ”Don’t Call Me” eller pianoballaden ”Cocktail And A Song” och så vidare. 

Jag älskar det här! Kanske årets platta!

Betyg: 5 (av 5)

Spotifylista: Sommar

Sommaren är kort, det mesta regnar bort. Men man kan i alla fall trösta sig med en somrig spotifylista.

Länk här.

Lillie Mae - Other Girls

Lillie Mae tog mig med storm härom året med sin röriga Forever and then some. Det var ett riktigt håll käften-album som inte följde några som helst regler om hur musik ska låta. Gick det ens i takt? Glädjande nog är uppföljaren Other Girls minst lika bra! Och lika härligt spretig.

Det börjar med ärtiga "You've Got Other Girls For That" och sedan rullar det bara på i frejdig alternativ country. Man kan få en överdos av den något gapiga rösten men det är också den som sätter stämpeln på alla hennes alster.

Lillie Mae är en udda fågel och vi på Kerstin's Country Music Blog gillar sådana.

Bästa spår: "Terlingua Girl"

Betyg: 4 (av 5)

Tjusigt omslag!

Israel Nash live på Hotel Hulingen

Det finns en speciell plats i helvetet för artister som spelar live lite för länge och lite för högt.

Israel Nash är en sådan artist. Tydligen. För i ärlighetens namn hade jag före tisdagens konsert knappt lyssnat på honom. Trodde naivt att han spelade en mild art av countryrocken. Hade jag vetat att milslånga elgitarrinfernon skulle skära sönder mina trumhinnor i nittio minuter hade jag kanske "roat mig" på annat håll.

Men troligtvis var jag den enda på plats med den åsikten. Övrig publik var helt lyrisk! Nash prisades som en gud. Det var till och med märkliga själar i publiken som gick ner på knä. Själv ville jag bara gå ner en våning och dricka öl. I fullständig tystnad. Kanske är detta ett gyllene tillfälle att lära sig att ta med öronproppar till konsert. En är ju inte arton längre.

Bästa spår: Sista, för sen var det över.

Inte min musikaliska tekopp men det är alltid härligt att vistas på Hotell Hulingen, denna oas mitt i ingenstans (=Hultsfred).

Kerstin VM-bloggar! Sverige - England 2-1

Efter Sveriges snöpliga sorti ur semin var det igår dags att ladda om för bronsmatch. För motståndet stod ett gäng engelskor som dittills levererat stabil fotboll. Man farhågade att Sverige skulle få nöja sig med den nesliga fjärdeplatsen, speciellt eftersom de också drabbades av det oturliga helgula matchstället.

Men Sverige fick istället lite av en drömstart. Redan i 11:e minuten hittade Asslani rätt mellan målstolparna. Hon som häromdagen lämnade planen på bår med fixerad nacke. Ytterligare 11 minuter senare gjorde Sofia Jacobsson VM:s bästa prestation. Hon bara tog med sig bollen och tjongade in den i mål, helt utan krusiduller. Det är så man måste göra oftare om man vill bli världsmästare.

Segern kändes vår. Men England kom tillbaka. 2-1 i 31:a minuten och strax därefter 2-2. Trodde man. Men Ellen White hade fått bollen på armen i straffområdet. VAR-gänget såg rött! Men lät enligt VAR-tradition White först förnedra sig med vilt firande innan målet bortdömdes. Detta var dessutom andra matchen på raken hon drabbades av det ödet. Kanske någon där uppe försöker säga henne att hennes målgest är det fånigaste som florerat på en fotbollsplan sedan Kenneth Andersson avlossade två revolvrar i VM 94.

Andra halvlek bjöd sedan på jämnt spel. Stackars Rolfö som var tillbaka efter avstängning åkte fort ut igen. Denna gången på grund av patologisk klenhet. Högst oklart vad som drabbade henne men plötsligt kunde hon inte använda sin fot. Man måste ändå imponeras av hjälpmedelsförskrivningen inom landslaget. Kort efter "skadan" hade hon ett par kryckor i nävarna. Se och lär Växjö kommun!

I slutminuterna var England rysligt nära ett kvitteringsmål men plötsligt lyckades Nilla Fischer med konststycket att göra en sak rätt på en fotbollsplan. Hon blockade skottet med pannan och fick därmed en evig plats i mitt hjärta trots att jag aldrig tidigare förstått hennes storhet.

Brons till Sverige! Slutet gott allting gott, men man kan ändå om man är en pessimistisk jävel välja att störa sig på att man inte tog sig till final när chansen fanns. Jag är en sådan person.

Det poserande landslaget.

Í skrivande stund pågår finalen. Med lite otur kommer även ett finalreferat. Sedan kan vi alla gå vidare med livet.

Kerstin VM-bloggar! Nederländerna - Sverige 1-0

Efter att mirakulöst slagit ut Tyskland i kvarten hade Sverige nu ett gyllene läge att komma till VM-final. Men det blev som bekant pannakaka. Likt Mona Brorsson på sista rundan i hemma-VM "sköt" Sverige bort sig.

Men det var en jämn batalj. Sverige möjligen till och med snäppet vassare matchen igenom. Men man måste ju sätta bolljäveln i mål, hur många gånger ska vi på den här redaktionen behöva påtala det?

Det hela gick till förlängning och i 99:e minuten gjorde Groenen ett förödande mål. Sverige hämtade sig inte, trots att de ju hade en hel förlängningskvart till på sig att kvittera. Det var som att luften gick ur dem. De borde ju anfallit som tokar! Istället slutade eländet med att Asslani fick en boll i huvudet via nick från holländare. Det var den mesigaste smäll jag någonsin sett. Men någon nitisk landslagsläkare var sugen på att öva nackstabilisering och packade in stackars Asslani på en bår för en ovärdig sorti. På skiktröntgen sedan kunde man konstatera att hon var utan fara. Herregud! De hade kunnat bespara henne dem röntgenstrålarna om de bara tittat på reprisen. Bollen smekte lite lätt hennes vänstra kind.

Det slutade 1-0 till de glada holländarna. Sverige kan i alla fall trösta sig med att slippa bli överkörda av USA i finalen, de har ju varit VM:s klart bästa lag. Som om de spelar i en annan liga. Nu väntar istället England i bronsmatchen. Det kan bli en snoozefest av sällan skådat slag. Jag hoppas därför Gerhardsson släpper in glädjespridaren Janogy från start. Är han riktigt crazy låter han även underskattade Hurtig spela trots att Rolfö nu är tillbaka. Imorgon vet vi.

Eländes elände! I alla fall ett vackert bortaställ.

Kerstin VM-bloggar! Tyskland - Sverige 1-2

Så kom äntligen dagen då Sverige slog Tyskland i fotboll för damer. Det känns som en ny tideräkning har börjat.

Den historiska matchen utspelades i ett hett Rennes. Graderna hade klättrat över 32-märket vilket innebar cooling breaks i 30:e och 75:e minuten. Inte nog med att professionella fotbollsspelare får betalt för att leka hela dagarna, de får också hjälp med att sköta sin vätskebalans. Det skulle inte förvåna mig om någon FIFA-representant också torkar dom i baken efter toalettbesök.

Sveriges fotbollsförbund hade budgeterat för semifinal, men i den budgeten ingick tydligen inte hotell med luftkonditionering. Svenskorna såg därför redan före match helt slut ut. Men snåljåpandet visade sig vara ett genidrag. Svenskorna var acklimatiserade medan de nedkylda tyskorna fick en obehaglig överraskning när de äntrade den kokande arenan. Trots det tog Tyskland tidigt ledningen. Men kort därefter fick Sofia Jakobsson en långboll serverad och smackade elegant in den i mål. Hon firade med att springa ut till Coach Gerhardsson för en high ten. Det var ett så gulligt ögonblick att jag förlåter honom för otyget att inte spela den bästa elvan mot USA i gruppfinalen.

Matchen igenom var faktiskt Sverige det bättre laget. Målchanser haglade (med svenska mått mätt). Tidigt i andra halvlek gjorde Blackstenius sitt andra mål i turneringen och fastslog slutresultatet.

Bäst i blågult var de båda målgörarna. Men laget som helhet gjorde en solid insats. Den enda som inte levererade var Nilla Fischer som för hundrade gången i karriären drabbades av kramp i en livsviktig landskamp. Kan inte någon i landslagsläkare bara peta i henne lite magnesium?

Nu väntar Holland i semin och sen kör vi över de störiga jänkarna i finalen!

Vackert bortaställ!

Scensommar: GRANT live i Linnéparken

Scensommar är tillbaka1 Detta härliga kommunala initiativ som bjuder på diverse gratiskonserter hela sommaren lång. I år har de flitiga kommunarbetarna möjligtvis drabbats av en gnutta hybris då man breddad utbudet över hela Region Kronoberg.

Först ut var GRANT, en riktig råtalang till artist. Med stark röst och suggestiva låtar bjöd hon på en solid konsert. Tyvärr består den genomsnittliga kronobergaren av en medelålders människa som hellre svänger loss till Diggiloo-turnén. Publiken var därför något skral, men vi tappra själar som var där gillade det vi såg. GRANT gjorde vad hon kunde med det mycket svåra upplägget, att i dagsljus på en steril betongscen leverera någon slags stämning, och lyckade faktiskt någorlunda.

In och lyssna på hennes fina musik på Spotify. Bästa spår är "Waterline".

Tjo vad det var livat!

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Kanada 1-0

Kvartsfinalen är säkrad! Sverige besegrade femterankade Kanada och bjöd stundtals på riktigt bra fotboll. Men vi tar det från början.

Ordningen var återställd och Gerhardsson ställde upp med bästa elvan (vad annars?). Första halvlek var dock något av en snoozefest, det var mjäkigt spel från alla fronter. Inte för att man önskar matcher som England - Kamerun där kamerunskorna helt uppenbart hade feldoserat sin psykofarmaka den morgonen. Aldrig i mitt liv har jag sett mer psykiskt labila människor. Men vi är kanske alla bara ett VAR-beslut från ett psykbryt?

Åter till match. Första halvlek mållöst. Andra halvlek bjöd på vassare spel. Det fanns till och med perioder då jag riktigt imponerades av Sveriges passningsspel. Bollen passades på ett tillslag, klappklappspel snudd på! Det vackraste ordet i svenskt språkbruk för övrigt.

I 55:e minuten kom så belöningen. Stina Blackstenius petade in bollen i mål. Som jag gillar den tjejen, bäst när det gäller! Men när ska svensk media lära sig uttala hennes födelseort? VASSTENA säger man!

Strax därefter hade Asslani oturen att äga ett par armar. Fadäsen gav straff. Men Hedvig Lindahl fångade bollen likt en Ravelli anno 94. Det var ett magiskt ögonblick. Framförallt uppskattade jag sättet svenskorna firade räddningen på. Det var sydeuropeiskt. Mer sånt!

Men låt oss prata lite om VAR. Inte en enda människa såg att bollen studsade på Asslanis övre lemmar förutom det lilla äckliga VAR-teamet som tydligen inte har någonting bättre för sig. Jag tycker dessutom att den nya handsregeln är en katastrof. Nu ska man alltså binda upp sina armar på ryggen för at undvika foul. Det är ett synnerligen onaturligt sätt att spela fotboll på.

Men Sverige höll undan och vann med 1-0. Dessutom visade de på mer känslor än vanligt och det har jag väntat på! På lördag möter vi Tyskland och kanske blir det dagen då vi äntligen slår dom jävlarna.

Auf wiederschauen!

Goaaaaaal!

Kerstin VM-bloggar!

Matchreferatet från torsdagens gruppfinal mot USA utgår eftersom det var det sopigaste jag sett. Gerhardsson valde att peta in ett gäng nya förmågor eftersom "stjärnorna" behövde "vilas" inför avancemanget som redan var säkrat. 

Sedan när klarar inte elitidrottande fotbollsspelare att spela match två gånger i veckan utan att gå sönder? De har väl som heltidsjobb att träna upp sina kroppar till att klara av just fotbollsspel? Eller vad gör de hela dagarna?

Skämmes Gerhardsson som snuvade oss fotbollsfantaster på en fantastisk landskamp mellan två stornationer. USA hade kanske varit en för stor mumsbit oavsett startelva men att ge bort poängen till motståndarna är ovärdigt ett landslag. 

Även om Sverige nu tråcklar sig vidare så har de redan förlorat i min bok. Man spelar VM var fjärde år, då spelar man för vinst i alla matcher. Annars kan man lika gärna skaffa sig ett vanligt pisskneg som vi övriga.

Imorgon möter vi Kanada. Vi kan ge oss fan på att de vilande spelarna nu kommer in och helt tappat momentum och gör självmål eller kissar på sig eller nåt.

Väl mött i eftersnacket på den här så kallade countrybloggen!

Sober tränarlook får man ändå ge honom.

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Thailand 5-1

Matchen mot blåbäret Thailand skulle i princip bara spelas av. Matchen var på förhand vunnen. Den sämsta typen av förutsättningar. ALLT att förlora! Och mycket riktigt kändes det ju också som en tafatt tillställning trots jättevinst med 5-1.

Matchen började dock alert med VM:s hittills snabbaste mål när Sembrant nickade in bollen i thailändsk kasse efter bara sex minuter. Därefter haglade chanserna men det var okoncentration i sista bolltouch och bollen flög all over the place som Prins Daniel säkert noterade på läktarn. Asslani tog tillslut saken i egna händer och helt egocentriskt bara sköt bollen i mål i jättekonstig vinkel. Jag tycker mig äntligen förstå hennes storhet.

Rolfö satte sedan trean med en kraftfull vänsterrdoja. Tur att hon har den för i övrigt verkar hon tämligen omlämpad som fotbollsspelare. Hela uppsnacket handlade om hur skadedrabbad hon varit och att hon i princip inte tål att träna. Efter 45 minuter fick hon därför bytas ut för att inte drabbas av akut artros eller dylikt. Jag ifrågasätter yrkesvalet.

Andra halvlek var sedan en särdeles snoozefest. Olivia Schough kom in och var sitt vanliga yviga jag. Till exempel så blockade hon ett skott av formstarka Janogy. Klassisk Schough.

Lina Hurtig hade kanske inte heller sin bästa dag. Hennes gänglige kropp segnade ner för räkning både en och två gånger. Sista gången efter en brutalt hård boll rätt i huvet. Hon såg så där härligt mosig ut som bara en skandinav på rivieran kan. Men hon kom på benen igen och visade kvalitéer i 81 minuten när hon snyggt nickade bollen i mål.

Strax därefter fick en Thailändska plötsligt luft under vingarna och lyckades kontra in ett reduceringsmål. Givetvis helt meningslöst men den thailändske coachen grät som om hon fött sin förste. Damfotboll när det är som vackrast.

Det sista som hände var att en thailändsk hand genererade straff till Sveriges favör. Ingen märkte det men ingenting undgår VAR-männens vakande ögon. Jag kan tycka att man ska få lov att komma undan med en hands när man gör det så elegant att ingen ser det i realtid.

Rubensson satte i alla fall straffen och det blev en komfortabel seger.

På torsdag blir det allt annat än komfortabelt. USA kommer eventuellt ha lekstuga med oss.

Goal!!!

Emily Scott Robinson - Traveling Mercies

Emily Scott Robinsons senaste platta är en fröjd. Här bjuds man på själfull country i lugnt och fint tempo. Varje låt låter ungefär som föregående med ett par undantag av rivigare bitar.

Jag vet ingenting om Robinson. Blir inte heller så mycket klokare av att surfa in på hennes webbsida. Där möts man av bion att hon har rest runt Amerika och spelat på små lokaler här och där, precis som ALLA andra musiker då. Men sjunga kan hon i alla fall och det är kanske allt man behöver veta.

Bästa spår: "Better With Time", "The Dress", "Run"

 

Kerstin VM-bloggar! Sverige - Chile 2-0

Efter ett par dagars obskyra matcher var det äntligen dags för Sverige att kliva in i världsmästerskapet i fotboll. Chile stod för motståndet och skulle på pappret bara vara en liten empanada att tugga i sig. Men det blev en onödigt dramatisk afton i Rennes.

Första halvlek ägde Sverige fullständigt men det var uddlöst på topp och de klara målchanserna lyste med sin frånvaro. Andra halvlek var likadan. Dock blev Sverige snäppet vassare på topp i och med inhoppande Hurtig och Anvegård. Men säg den lycka som varar för evigt. Ett monsunregn bröt ut och strax därefter blixtrade det så våldsamt att domaren fick avbryta matchen. Jag är personligen mycket skeptisk till att en spelare får blixten i huvudet när man omringas av ett ramverk av stål men vad vet jag.

Matchen återupptogs exakt kl. 20:12. Hur man kom fram till denna tidpunkt kommer för alltid var en gåta. Man hade gärna suttit med på det FIFA-mötet.

Åter till match. Sverige hade nu bara dryga tjugo minuter på sig att skicka in bolldjävulen i mål. I grevens tid kom så äntligen ett förlösande mål. Asslani dundrade in bollen och proppen var ur. På övertid bjöd sedan underbarnet Janogy på ett konstnummer och visade hur en slipsten ska dras. Slutet gott allting gott. 

Mååål!

Hatten av för Charlie Marie!

För att komma ifrån Providence, Rhode Island, finns det ovanligt mycket country i Charlie Marie. Bara namnet har ju något riktigt honkytonky över sig.

Hennes senaste EP är en kavalkad av hållkäftencountry. Lyssna bara på "Rhinestones", "Shot In The Dark" och "Playboy" och försök att inte fullständigt falla som en fura för hennes förföriska musik.

Charlie Marie finns på Spotify.

Hatten på.

Spotifylista: juni

Bästa musiken just nu! Länk här.

Best friends forever

Frankie Lee - Stillwater

Frankie Lee släppte det magnifika albumet American Dreamer 2015. Då bjöds man på tio suggestiva countrylåtar med extra allt. Nu är han tillbaka med ett något såsigare alster. Han har också fått något störigt Bob Dylänskt över rösten.

Men förutom det är Stillwater ett stycke värmande Americana i den svala våren. Man har dock svårt att skilja låtarna åt, de klibbar liksom ihop i en enda lång deppig visa. Det blir ibland väl segt. Ett par spår livar dock upp, åtminstone i kvalitet. Som rysligt fina "(I Don't Want To Know) John".

Betyg: 3 (av 5)

Eurovision Song Contest 2019

Det har varit ett ovanligt svalt intresse för schlagern i år från min sida. Kanske har jag drabbats av något cerebralt, eller så har jag först nu tillfrisknat.

Med krystat engagemang försökte i alla fall jag och vännerna Ipa och Bailey(s) tagga till inför lördagens final. Men det var även folk av kött och blod på plats så ni inte tror att jag satt och söp i min ensamhet även om det hade varit en fullt adekvat strategi för att överleva aftonen.

Nu till musiken. Som tyvärr var riktigt usel i år. Man brukar ju ändå hitta ett par låtar som man gillar pinsamt mycket. Med ljus och lykta fann jag ändå några spår som var hanterbara:

TJECKIEN Lake Malawi - "Friend of a Friend"
Lake studsade runt som en gummiboll på scenen. I alla andra sammanhang förmodligen en riktigt störig individ, men på schlagergolvet kom hans glada persona som en frisk fläkt.

CYPERN Tamta - "Replay"
Långt ifrån förra årets cypriotiska bidrag "Fuego" som var ren och skär magi, men med årets mediokra startfält får vi ändå anse att denna dansanta popdänga befann sig i övre skiktet. Men det var svårt att fokusera när man fullständigt hypnotiserades av sångerskans paljettblöja.

FRANKRIKE Bilal Hassani - "Roi"
Här fick man bokstavligt talat ta fram ljus och lykta för att hitta artisten på scenen. Bilals pyttelilla kropp rymde en mäktig schlager som blandade friskt mellan franska och engelska. Det hela landade otippat värdigt.

NEDERLÄNDERNA Duncan Laurence - "Arcade"
Årets vinnare föll även i god jord hos mig. Ett ganska trist nummer men en helt okej låt räcker märkligt nog enda till toppen i denna musiktävling.

SVERIGE John Lundvik - "Is It Too Late For Love"
Lundvik har växt i min bok. Sympatiskare människa får man ju leta efter. Han och The Mamas hade kvällens bästa låt.

Showen som sådan var okej. I sedvanlig ordning hade man onödigt många programledare på scenen. Madonnas pausunderhållning var dock ett bottennapp av fatala mått som dessutom kostade skjortan. Man hade för samma peng kunnat anställa en sjuksköterska på heltid i cirka 30 år.

Måns Zelmerlöv kunde inte låta bli att lägga näsan i blöt och var för hundrade året i rad uppe på schlagerscenen och drygade sig. Hans version av förra årets schlagertvåa "Fuego" var dock rätt trivsam. Fuego-Eleni Foureira fick istället det svåra uppdraget att sjunga Ukrainska schlagerklassikern "Dancing Lasha Tumbai" och gjorde det med den äran. Men hon har eventuellt vistats lite väl mycket på lip filler salong det gångna året.

På det stora hela en ganska medioker afton men inget som inte lite spexiga brillor rådde bot på. Väl mött nästa år i Amsterdam!

Dare to Dream!

Joy Williams - Front Porch

Joy Williams är aktuell med ny och fräsch musik. Inte en dag för tidigt eftersom jag fullständigt spelat sönder föregångaren Venus från 2015. Speciellt de akustiska spåren som kom året efter.

Som så många andra countrymusiker håller Joy Williams numera till i Nashville, Tennessee. Man undrar om det överhuvudtaget bor vanliga människor i den staden, typ sjuksköterskor och annat bottenskrap. Men till skillnad från gängse Nashvilleartist så har inte Joy Williams förstörts av staden. Faktiskt har hon en ovanligt genuin utstrålning och sjunger änglalikt. Front Porch är därför som väntat mycket trevlig lyssning. 

Bästa spår: "The Trouble With Wanting", "Front Porch", "When Does A Heart Move On", "Preacher's Daughter"

Betyg: 4 (av 5)

Bra hår.

Dee White - Southern Gentleman

Man kan inte linda sitt huvud runt att Dee White bara är 20 år gammal. Han levererar countrylåtar med en sådan övertygelse att man tror han gjort det i hundra år.

Southern Gentleman är dock hans debut och en riktigt gyllene sådan. Men han har också omgett sig av vansinnigt kompetent folk som Dan Auerbach (sångare i The Black Keys) och David R. Ferguson (som bland annat producerat Anna Ternheims fantastiska countryplatta The Night Visitor). White har dock skrivit de flesta låtar själv. Någon slags talang har man ju om man har ”turen” att handplockas av skivproducenter i världsklass. Dessutom gästspelar Alison Krauss och Ashley McBryde.

Han sjunger på ett speciellt sätt, lite ljusare än resten av countrykillarna och flörtar precis lagom mycket med 70-talet, även om skivomslaget antyder ett överslag. Ballader som ”Road That Goes Both Ways” och ”Tell The World I Do” samt upptempospår som ”Wherever You Go” och ”Way Down” är extraordinärt bra.

Förmodligen har den unge White nu satt sig i rävsaxen att han vid 20 års ålder släppt sitt livs platta.

Betyg: 5 (av 5)

Braden Gates - Pictures Of Us

Braden Gates är inne på sitt fjärde album. Jag hade dock aldrig hört talas om karln förrän jag snubblade över honom på Spotify.

Pictures Of Us är som sagt hans fjärde verk och är mycket flott countrymusik. Han kombinerar ett imponerande gitarrspel med en raspig röst och smarta texter. Allt man kan önska sig som finsmakande countrykonnässör!

Bästa spår: "Takes One To Know One", "Catholic School", "Still It Shines", "Happy Litte Town" med mera med mera.

Billie the Vision & the Dancers solo live på Kafé de Luxe

Billie The Vision & The Dancers är ett band jag sett helt orimligt många gånger. I lördags var det dags igen, denna gången var det dock bara frontmannen Lars Lindquist på scenen. Men lika bra det eftersom bandet som helhet har en förmåga att skapa alldeles för mycket indiepop för min smak.

Man hade vänt på scenen nere i källaren på Deluxe så man i stället satt på längden. Man satt därför nästan i knät på Lars som dagen till ära var klädd i paljettklänning. Jag har sedan länge gett upp att förstå mig på hans persona men att han utstrålar en underbar värme är jag på det klara med. Han började sitt framträdande med en lång monolog som Jakob Hellman, det var skoj men hade säkert varit ännu mer skoj om jag haft en tydligare bild av Jakob Hellman. Men någon i publiken ropade i alla fall att det var sjukt likt. 

Sedan plockade han upp gitarren och rev av några av Billies största hits och blandade upp det med långa krångliga utläggningar om allt möjligt. Det var uppsluppet och opretentiöst, långt ifrån gängse torrbollsartister som tappar talförmågan så fort de ställer sig på en scen.

Lars avslutade med att säga att han inte är en sådan artist som kommer in igen, och hade han inte vunnit över mig innan så hade han definitivt gjort det nu. Han klev alltså av scenen efter sista låten och kom inte tillbaka. Så uppfriskande!

Instagram @barabaraberra

Spotifylista: Balkong

Nu är balkongsäsongen här! Nytt för i år är att jag inte har getingar boendes i balkongräcket.

Musiklistan är dock den samma. Perfekt ljummen country och lite annat lustigt för lata dagar ute!

Länk här.

Carson McHone - Carousel

Übercoola Carson McHone är snart på en scen nära dig. I slutet av april börjar hennes Skandinavienaturné med stopp i exempelvis Hultsfred 7 maj och Malmö 18 maj.

Hennes senaste platta Carousel är vykort från livets hårda skola. "Drugs" till exempel är kanske det deppigaste man någonsin hört. "Sad" är inte heller något lyckopiller direkt. Men på något vis vill man ändå lyssna vidare. Samma fenomen som att inte kunna slita ögonen från en trafikolycka.

Men kanske blir det så när man bygger hela sin musikaliska karriär på att spela i sliskiga barer i Austen, Texas. Som förvisso är den klart mest civiliserade staden i den slemmiga delstaten.

Bästa spår: "Sad", "Goodluck Man", "How 'Bout It"

Betyg: 4 (av 5)

Spotifylista: mars

Nytt och fräscht! Och lite mossig schlager...

Länk här.

Alice b - Kanske

Bloggfavoriten Alice b är tillbaka i gammalt gott slag. Hon släppte ju formidabelt underskattade debutplattan Alice b 2012. I min bok bästa svenska popplattan i modern tid!

Därefter har hon gett ut mediokra Så unga (2016) och Mega (Skisser 2005-2016) och man började misstänka att hon bara hade en bra platta i sig. Men nya releasen Kanske är stundtals i klass med magin från debuten.

Här bjuds man på smarta texter och vackra melodier. Karaktäristiskt levererat på bred göteborgska. Jag gillar särskilt "Blick", "Måste få allt" och "I met her in a bar".

Betyg: 4 (av 5)

Kanske årets fulaste skvivomslag.

Maren Morris - GIRL

Maren Morris har snabbt etablerat sig som ett av de hetaste namnen inom den snåriga countrypopgenren. Debutalbumet Hero var en megasuccé på andra sidan atlanten. Här hemma var vi få som tog notis, men en torftig bloggare i Småland spanade i alla fall att "hon skulle bli nåt".

Och visst blev hon nåt! Nu har 28-åringen precis släppt uppföljaren GIRL och det är flotta grejer må jag säga. Men det är pop, inte country.

Öppnings- tillika titelspåret sätter tonen direkt. Schvungig pop med ett budskap: Tjejer kan!

Sedan fortsätter det på med ärtiga bitarna "The Feels" och "All My Favorite People"(feat. Brothers Osborne), Därefter går albumet ner i varv och smäckra sånger radas upp som smultron på ett strå. Magnifika "Common" med Brandi Carlile är nog plattans bästa stund men även "Gold Love" och "To Hell & Back" gillar jag starkt.

Men allt är bra herregud, fattas bara annat när man sjunger så satans bra.

Betyg: 4,5 (av 5)

Pinsamt att glömma ta på sig tröja när man ska fotas för skivomslag.

Melodifestivalen 2019: Final

En magsjuka slog ut all funktion förutom andningsfunktionen här i helgen. Därför kommer först  nu en rapport om lördagens mellofinal som förmodligen ingen väntat på. Det är knappt så jag själv minns vad som hände. Men nuuuu kör vi!

Det hela började med ett musikaliskt nummer av Felix Sandman och Benjamin Ingrosso. Det var ovanligt seriöst för att vara statligt finansierat. Sedan fullständigt sprutade det ut programledare och tävlanden ur mellohusbilen. Stämningen var på topp!

Sedan var det dags för själva tävlingen som bjöd på tolv habila nummer. Så glöm vad internationella juryn eller svenska folket tyckte, här kommer poängen från Kerstin's Country Music Blog:

1 poäng:
Lina Hedlund - "Victorious"

2 poäng:
Hanna Ferm, LIAMOO - "Hold You"

3 poäng:
Bishara - "On My Own"

4 poäng:
Wiktoria - "Not With Me"

5 poäng:
Jon Henrik Fjällgren - "Norrsken"

6 poäng:
Anna Bergendahl - "Ashes to Ashes"
Anna Bergendahl är nog lite för bra för mello. Man kan inte ta in den här typen av proffsiga bidrag mitt bland ballonger och Erik Saades.

7 poäng:
Arvingarna - "I Do"
Det finns något med Arvingarna som värmer riktigt gott i hjärtat. De har liksom inte utvecklats ett smack på 30 år! "I Do" är också det mest omoderna som man någonsin sett på ett schlagergolv men jädrar va glad man blev av kvartettens välarbetade sång- och dansnummer.

8 poäng:
Malou Prytz - "I Do Me"
Flicksnärtan från Ryd vaknade på rätt sida och rev av ett proffsigt nummer lagom till final. Låten växer för varje lyssning.

10 poäng:
Mohombi - "Hello"
Riktigt poppig dänga som jag jag gillat från första stund.

12 poäng:
John Lundvik - "Is It Too Late For Love"
Om man kan bortse från Lundviks psykotiska leende och Bill Clinton inspirerade byxa så har det här numret det mesta. Värdigare vinnare får man leta efter! (Kanske skulle varit Omar Rudbergs magnifika "Om om och om igen" då som jag fortfarande inte kommit över att den inte ens tog sig till final, skandal!)

Så denna lista kan ni ju direkt kopiera och spara i mappen "intresseklubben antecknar".

Tack för mig! Ses i Tel Aviv!

We are all the winners!

Dolly Parton - "Dumplin' Original Motion Picture Soundtrack"

För att vara Södra Sveriges största fan av Dolly Parton så är jag märkligt sen med att förstå storheten i hennes senaste platta, som egentligen nästan bara bjuder på gamla godingar i upphottade versioner och också utgör soundtracket till filmen Dumplin' som rosats i Amerika.

Förutom Dollys sylvassa tonsäkerhet bjuds man här på en massa härliga gästspel. Bland annat Sia, Elle King, Miranda Lambert och Alison Krauss för att nämna personliga favoriter. Spännande spår i urval är discoversionen av "Jolene" med DJ Ricky Luna och "Here You Come Again med Willa Amai, vilka de nu är?

Men kanske är ändå kombon Dolly och Sia den mäktigaste. De sjunger "Here I Am" ihop och inte ett öga är tort.

Unna er en lyssning på spotify!

Charles Wesley Godwin - Seneca

Charles Weasley Godwin är den senaste i raden av unga hippa killar som sjunger country på det nya moderna sättet; okristligt låga toner och med ett släpigt uttal som efter man fått käften bedövad med tandläkarbedövning.

Seneca är hans debutplatta och riktigt trevlig lyssning. ”Seneca Creek” är en sån där pärla som man bara bjuds på om man är så nördig att man lyssnar på country. Det är en fem och en halv minuter lång berättelse om hur hans farföräldrar träffades. Den är i klass med Holly Williams likadant uppbyggda ”Waitin’ On June”. Andra favoriter är ”Coal Country” och ”Hardwood Floors”. Den sistnämnda är också en av få spår med lite upptempo.

I övrigt puttrar det på i stilla mak. Kanske hade man kunnat önska lite mer drag men det är ändå en ovanligt kvalifikativ debutplatta. Årets hittills bästa!

Betyg: 4 (av 5)

Snajdigt!

Gillian Welch, David Rawlings - "When A Cowboy Trades His Spurs For Wings"

Magnifique!

Melodisfestivalen 2019: deltävling 4 Lidköping

Gårdagens deltävling var kanske säsongens sämsta. Varken programledarna, artisterna eller jag var på bettet. Men man slapp i alla fall Kodjo Akolors genomvidriga tonläge. Han var förpassad till någon dagisgrupp. Jag tittade så okoncentrerat att jag inte förstod varför.

Musiken så. Rätt nummer gick vidare. Även om John Lundvik patologiskt glada uppsyn stör mig något enormt. Låten är tusen gånger bättre om man slipper se den frälsta sektledaren. Och nu när alla deltävlingar är avverkade finns allt på Spotify utan synintryck!

En annan som visst kunde sjunga var den lille sparven från min hemstad. Linköpingssonen Bishara bjöd på riktigt smörig pojkbandspop. Låt oss bara hoppas att resten av kroppen växt ifatt hans långa armar till finalen om två veckor. Att ha en anatomi som Iprenmannen tror jag kan ligga honom i fatet bland de internationella jurygrupperna.

I övrigt var det inte mycket att hurra för.

Så nu när vi hört alla bidrag kan vi konstatera att Omar Rudberg bjöd på årets bästa låt men han gick som bekant inte ens till andra chansen.

Nästa vecka ska vi till Nyköping för att se vilka som blir lucky losers. Sen är det bara finalen kvar att genomlida. Håll ut!

Hjälper oftast bättre än två receptfria tabletter med paracetamol till exempel alvedon vid huvudvärk mensvärk och tandvärk.

Melodifestivalen 2019: deltävling 3 Leksand

Jag missade helgens melodifest för jag var upptagen med mer normal lördagssyssla; sprit och umgänge.

Men eftersom jag utvecklat ett sjukligt intresse för tävlingen drog jag igång SVT-Play när jag kom hem framåt småtimmen. Då hade jag också fördelen att spola förbi pinsamma sektioner vilket resulterade i ett bortfall på ca 80 minuter.

Bra var personliga favoriten Rebecka Karlsson trots att hon valt en helt överjävlig tonart. Men allra bäst var Omar Rudbergs internationella popdänga. Jag har lyssnat på den om om och om igen. Den är ju fantastisk! Av någon obegriplig anledning åkte han ut. Kanske var inte svenska folket redo för hög midja och polo på mansfolk.



Resultatet var så konstigt i övrigt att jag inte ens orkar redovisa det.

Nästa vecka ses vi i Lidköping av alla ställen.

Maren Morris - "Common" feat. Brandi Carlile

Håll nu i hatten, här kommer ett seriöst musiktips.

Maren Morris släppte hyfsade debuten Hero för två år sen. I mars kommer uppföljaren och det man hört hittills är top-of-the-line! Lyssna bara på denna pärla ihop med überkompetenta Brandi Carlile.

Melodifestivalen 2019: deltävling 2 Malmö

Ny vecka, nya möjligheter! Men inte på Kerstin's Country Music Blog. Här tuffar vi vidare på mellospåret och ännu en orimligt lång recension.

Tjejerna fick själva ro skutan i land eftersom killarna fastnat med husbilen någonstans mellan Göteborg och Malmö. Showen började med ett rap battle mellan de båda programledarna. Det var urtöntigt i kvadrat, men om man bara kan finna kraften inom sig att kapitulera inför det faktumet så är melodifestivalen ganska trevlig lördagsunderhållning.

I love it!

Så till själva tävlingsmomentet. Först ut Andreas Johnson, denna enerverande man som sedan debuten 2006 vigt sitt liv åt att bli schlagerkung, och tydligen tränat Hammarbys flicklag i fotboll. En annan jobbar för två på Regionen som gud glömde sedan åtta år tillbaka med medioker lön. Men kul att andra lever mer komfortabla liv. Detta sjunde försök belönades han med en andra chansen-biljett, men låten minns som vanligt ingen människa.

Näst på tur lokala charmtrollet Malou Prytz från Ryd. Direkt till final och skål i mjölk på efterfesten. Är man från Ryd har man förmodligen vid femton års ålder redan svept ett och annat järn i rent överlevnadssyfte.

Jumboplatsen knep Oscar Enestad. En ung pöjk brukar ju bara kunna ställa in skorna på scenen och rösterna väller in. Men Oscar är tydligen undantaget som bekräftar regeln. Låten är den enda som jag så här dagen efter minns med tydlighet, så lite märkligt är det. Men den sinnessjuka frisyren vill man ju inte möta i en mörk gränd, och uppenbarligen inget svenska folket vill se på ett schlagergolv heller.

Margarets låt lämnade mig helt oberörd, men hennes klänning var en frakturprofylaxisk dröm.

Ungtupparna Liamoo och Hanna Ferm knep den andra finalplatsen och lustigkurren Vlad Reiser en andra chansen-biljett. Ingen imponerade dock.

Nästa vecka ser vi fram emot att återse min favoritidol från 2016, Rebecka Karlsson. Väl mött!

Melodifestivalen 2019: deltävling 1 Göteborg

Hoppas ni har hämtat ut er EP-medicin för nu väntar 6 veckor av blinkande kragar, discodräkter och obscena mängder ballonger. Melodifestivalhelvetet är här igen! 

I år verkar SVT tagit det kloka beslutet att helt släppa pretentionen att skapa något annat än ett flamsigt jippo. Fyra glada programledare har valts ut. I alla andra sammanhang tre för många, men som lekledare över världens största barnkalas, ett perfekt antal. Man hann liksom aldrig störa sig på någon eftersom de max sade en mening i stöten. Otippat ostörig var Erik Saade som man annars satt redo att såga längs med fotknölarna.

Även startfältet överraskade med att inte vara så uselt. Wiktoria tog en dusch på scenen och belönades med en finalplats och eventuellt en urinvägsinfektion. Kunde inte någon i produktionen fönat av henne? Balladen var okej som sådan men vi på Kerstin's Country Music Blog föredrar glatt och otvunget.

Bäst ikväll var Mohombi med hans "Hello". En låt som redan under pågående tävling satt på sällskapets läppar. Vi ropade hello till varandra över soffbordet.

En andra chans fick Anna Bergendahl med sin fina "Ashes to Ashes" och Nano med sitt blasénummer "Chasing Rivers". 

Övriga startfältet gjorde inga större intryck, dock var det något frejdigt över Arja Saijonmaas refräng. Men som melodisfestivalbidrag var det givetvis platt fall. Det kan alla räkna ut förutom mannen som har jobbet att välja ut bidrag, Christer Björkman.

Väl mött nästa vecka i Malmö! 

The winner takes it all!!

Kulturnatten 2019

Kulturnatten har blivit ett stående inslag för den kulturintresserade Växjöbon. Det är en märklig natt då Storgatan med omnejd fylls av nyktra individer i fotriktiga skor. Det är lite obehagligt faktiskt. Vi tog oss därför med raska steg igenom denna folkhord och parkerade oss i baren på Lagerlunden. Där var det ölprovning från lokala bryggerier. Inte så kulturellt och inte någon större skillnad från gängse lördag, men rysligt trevligt!

Efter fyra små öl tog vi picket och packet till Chapter House där vi föredömligt bokat bord sedan länge. Varje gång jag är där undrar jag varför jag inte är där oftare. God mat, spexig öl och gulliga servitörer som pratar som Bob Lindeman. Tyvärr kom någon vid bordet på att vi skulle ge oss på något slags surölmaraton. Denna vidriga dryck!

Efter ett par såna urinprov glas knatade vi gata upp och gata ner i jakt på en sittplats på en krog. Tillslut hamnade vi på en pizzeria.

Vad hände med öltälten som jag efterfrågade i fjol Växjö kommun?

Dead Horses - My Mother The Moon

Nu kommer den här perioden då man skrollar igenom alla årets bästa-listor och upptäcker all musik man missat medan man varit upptagen med oväsentligheter. Typ jobbat, åkt rullskidor eller genomsökt Blocket efter Saab 900 årsmodell 1984-1991.

En platta som fullständigt gick förbi mig var Dead Horses My Mother The Moon. Bandet består i huvudsak av frontkvinnan Sarah Vos och en basist som heter Daniel Wolff. Men det är Sarah som är russinet i Dead Horses-kakan. Hennes röst är alldeles ljuvlig!

Bästa spår är " A Pedal Here A Pedal There" men här finns många fina bitar. Till exempel "My Mother The Moon", "Modern Man", "On and On" med flera.

Synd man missat nästan ett år av möjligheten at kunna avnjuta denna pärla. Men bandet får skylla sig själva när de pryder sitt verk med ett så rysligt fult skivomslag.

Varför?

Spotifylista: januari

Äntligen en ny och fräsch spotifylista! Länk här.

Idolkort på mig från julfest. Klipp ut och ha i plånboken!

Jonathan Byrd & The Pick Up Cowboys

Låt inte det katastrofalt fula skivomslaget lura dig! Jonathan Byrd med vänner har skapat en riktigt fin countryplatta (som inte verkar ha någon titel?).

Jonathan Byrd har varit i gemet länge. Släppt en radda album senaste femton åren och så vidare. Som södra Sveriges tröttaste countrybloggerska har jag givetvis missat honom helt. Musiken är ärlig country utan krusiduller och Byrd levererar sina texter med en ganska kantig stämma. Ändå gillar man killen, det finns liksom inga filter här.

Allra bäst är öppningen "Pick Up Cowboy" med sitt härliga joddlande på slutet. Men även "Lakota Sioux" och "Temporary Tattoo" har fina kvaliteter.

Kanske inte årets platta (släpptes dessutom 2018) men väl värt en lyssning en regnig tisdag i januari.

Fyra nyanser av brunt.

Årets album 2018

Det har varit sömnigt värre på den här bloggen under sluttampen av detta året. Bara ett inlägg på hela december månad till exempel, och det tillägnades lustigkurren Mattias Alkberg av alla människor (*emoji som tar sig över pannan).

Musikåret 2018 var heller inte överdrivet vasst men bjöd åtminstone på tio prima verk, och det räcker ju till en årets bästa-lista som ingen människa bett om. Så här kommer den!

10. Parker Millsap - Other Arrangements
Killen med guldstrupen följde upp sitt magnifika verk från 2016 med en onödigt rockig platta som inte riktigt var min smakpalett. Ett par spår var ändå så bra att han kniper sistaplatsen. Till exempel "Your Water" och "Come Back When You Can't Stay".

9. Lindsay Lou & The Flatbellys - Southland
Lindsay Lou & co kom från ingenstans och bjöd på ett spretigt musikaliskt verk. Hög högsta nivå och låg lägsta nivå. Lite som en Calle Halvarsson i skivformat.

8. Rosanne Cash - She Remembers Everything
Jag skrev en snajdig recension av den här plattan till Smålands Country Nytt och gav den hela fyra cowboyhattar (av 5), men glömde visst publicera den i egen blogg. Det är i alla fall ett mege kompetent verk av den rutinerade sångerskan. Inte riktigt lika magiskt som föregångaren The River and The Thread men snudd på.

7. Vivian Leva - Time Is Everything
Vivian Levas subtila Bluegrass är right up my alley. Lågmält och opretentiöst.

6. Elise Davies - Cactus
2018 var året då Elise Davis äntligen lyckades släppa ett verk som var tillgängligt für alle. Cactus var förlösande för alla oss som väntat på hennes släpiga såscountry enda sedan mästerverket Cheap Date från 2011 som sedan länge försvunnit från jordens yta.

5. Carter Sampson - Lucky
Bonniga Oklahomatjejen Carter Sampson flyger märkligt lågt under radarn. Hennes Wilder Side från två år tillbaka var sinnessjukt fin utan att någon direkt tog notis. Nu har hon följt upp med Lucky som kanske bjuder på årets låt i riviga "Rattlesnake Kate".

4. Lori McKenna - The Tree
Lori McKenna spelar i en helt egen division i kategorien singer/songwriter. Hon fullständigt sprutar ur sig den ena klassikern efter den andra. The Tree bjuder på åtminstone på 5-6 tidlösa countryvisor.

3. Caitlin Canty - Motel Bouquet
36-åringen från Vermont har släppt en hel drös album men på Motel Bouguet hittade hon verkligen hem. Tio drömlika spår som strösslas med Cantys ljuvliga röst, stråkar, jazzvisp och annat som man som countrynörd går igång på.

2. Brandi Carlile - By The Way I Forgive You
Man vet att en artist är på väg mot något stort när hen låtar sig bli målad i olja för skivomslaget. Och mycket riktigt är Brandi Carliles senaste platta hennes bästa, och då har hon ändå släppt ett par riktiga pärlor sedan debuten 2005. By The Way I Forgive You är ren och skär magi. "Party of One" är kanske tidernas vackraste pianoballad.

1. Ashley McBryde - Girl Going Nowhere
Årets förstaplats går tveklöst till Ashley McBryde. 35-åringen från Arkansas gjorde det udda draget att släppa en platta som lät uppfriskande omodern. Girl Going Nowhere låter som 90-talscountry; glatt och otvunget! Svårare är det visst inte att göra årets bästa platta.