Musikåret 2018 var heller inte överdrivet vasst men bjöd åtminstone på tio prima verk, och det räcker ju till en årets bästa-lista som ingen människa bett om. Så här kommer den!
Killen med guldstrupen följde upp sitt magnifika verk från 2016 med en onödigt rockig platta som inte riktigt var min smakpalett. Ett par spår var ändå så bra att han kniper sistaplatsen. Till exempel "Your Water" och "Come Back When You Can't Stay".
Lindsay Lou & co kom från ingenstans och bjöd på ett spretigt musikaliskt verk. Hög högsta nivå och låg lägsta nivå. Lite som en Calle Halvarsson i skivformat.
Jag skrev en snajdig recension av den här plattan till Smålands Country Nytt och gav den hela fyra cowboyhattar (av 5), men glömde visst publicera den i egen blogg. Det är i alla fall ett mege kompetent verk av den rutinerade sångerskan. Inte riktigt lika magiskt som föregångaren The River and The Thread men snudd på.
Vivian Levas subtila Bluegrass är right up my alley. Lågmält och opretentiöst.
2018 var året då Elise Davis äntligen lyckades släppa ett verk som var tillgängligt für alle. Cactus var förlösande för alla oss som väntat på hennes släpiga såscountry enda sedan mästerverket Cheap Date från 2011 som sedan länge försvunnit från jordens yta.
Bonniga Oklahomatjejen Carter Sampson flyger märkligt lågt under radarn. Hennes Wilder Side från två år tillbaka var sinnessjukt fin utan att någon direkt tog notis. Nu har hon följt upp med Lucky som kanske bjuder på årets låt i riviga "Rattlesnake Kate".
Lori McKenna spelar i en helt egen division i kategorien singer/songwriter. Hon fullständigt sprutar ur sig den ena klassikern efter den andra. The Tree bjuder på åtminstone på 5-6 tidlösa countryvisor.
36-åringen från Vermont har släppt en hel drös album men på Motel Bouguet hittade hon verkligen hem. Tio drömlika spår som strösslas med Cantys ljuvliga röst, stråkar, jazzvisp och annat som man som countrynörd går igång på.
Man vet att en artist är på väg mot något stort när hen låtar sig bli målad i olja för skivomslaget. Och mycket riktigt är Brandi Carliles senaste platta hennes bästa, och då har hon ändå släppt ett par riktiga pärlor sedan debuten 2005. By The Way I Forgive You är ren och skär magi. "Party of One" är kanske tidernas vackraste pianoballad.
Årets förstaplats går tveklöst till Ashley McBryde. 35-åringen från Arkansas gjorde det udda draget att släppa en platta som lät uppfriskande omodern. Girl Going Nowhere låter som 90-talscountry; glatt och otvunget! Svårare är det visst inte att göra årets bästa platta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar