Jason Aldean, Jon Pardi och Rebecka Karlsson

Ursäkta dåligt bloggande. Jag återgick till arbetslivet i veckan och har varit helt slut när jag kommit hem från helvetet jobbet. Men nu är jag inne i det igen och kan således koppla in autopiloten måndag morgon.

Förhoppningsvis har jag då också lite mer att komma med på den här så kallade bloggen. I väntan på inlägg med substans kommer här tre snabba.

Jason Aldeans nya platta recenseras i nästa nummer av SCC-nytt*.  Jag var ganska hård i mitt omdöme men jag uppskattar i alla fall ambitiösa musikvideos.



Även Jon Pardis senaste recenseras i samma tidning. Där var jag mer positiv. Och man får ju vara bra trist som människa om man inte uppskattar den här svängiga visan.



Veckans idolrecension utgick eftersom jag faktiskt hade annat för mig. Rebecka Karlson unnade jag mig dock att avnjuta på Play, och vilken stjärna hon är alltså. Men jag hade lite svårt för att TV4-produktionen vinklade hennes misstänkta blindtarmsinflammation som att hon låg på sin dödsbädd.



Tack för mig.

*Småland Country Clubs tidning

Kristin Diable - Creating Your Own Mythology

Kristin Diables hajpade andra platta har alldeles nyligen poppat upp på svenska Spotify trots att den släpptes redan i början av förra året i USA. Jag har märkt att det ofta är så det går till med musik. Att man tror man lyssnar på något som är nytt och fräscht men som i själva verket kan vara mer än ett år gammalt. Hade ni förstått det?

För produktionen står Dave Cobb. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad en producent gör men klart är i alla fall att Dave Cobb gör någonting väldigt rätt. Hans namn finns med på de senaste årens allra främsta countryplattor. Att ha hans namn under production: kan i princip ses som en kvalitetsstämpel.

Alltså kan vi redan nu konstatera att Kristin Diables platta är en pärla. Men jag tror att det i hennes fall snarare beror på artisten än producenten. Diable sjunger med en rockig och alldeles lagom släpig röst. Lite som en full Norah Jones med halsfluss.

Vill man avnjuta den gosiga rösten är det i de lugna spåren den lyser starkast, som i "Honey Leave The Light On" och "Bird On A Wire".

Plattans stora behållning är dock den nonchalanta countryrocken som vilar över "I'll Make Time For You", "Make The Most" och "Driving In Your Car". Kanske ska en del av succén ändå tillskrivas producenten.

Betyg: 4 (av 5)

Kerstin vänskapsmatchbloggar! OCH Idol 2016: fjärde fredagsfinalen

Håll i hatten, här kommer ett mycket udda inlägg om den vackra landskampen mellan ett av världens bästa fotbollslag och lilla Iran samt en alltid så träffsäker analys av idolaspiranternas resa mot pophimmelen. Alltså kan ni sluta läsa nu om ni surfade in här för seriös musikjournalistik.

Först fotboll. Sverige hade i en vänskaplig anda bjudit in Iran för en match på gamla Ullevi. Iran har en något tvivelaktig (massiv underdrift!) kvinnosyn och har egentligen bara sysslat med damfotboll i tio år. Rent fotbollsmässigt ligger de ljusår efter Sverige och blev också en tämligen lättsmält mumsbitför svenskarna. Men! Sättet de spelade! Helt naivt gick de in i matchen och bara öste. De är alltså så orutinerade att de ännu inte kommit på idén att backa hem när man möter ett av världens bästa lag, så himla rart.

Sverige var så klart överlägsna och körde över det svaga försvaret i första halvlek. Den ständigt övertaggade Olivia Schough gjorde hattrick och faktiskt också backen Magdalena Eriksson av alla människor. Dessutom nätade Mimmi Larsson, vem det nu är? Till andra halvlek hade hela fem spelare bytts ut och den nya femman var trots enormt bollövertag oförmögna att göra mål.

Samtidigt på fyran har Idol kommit igång. Temat för kvällen är en hitlåt från födelseåret. Adrian är först ut och gör en okej version av Whitney Houstons "My Love Is Your Love" från år 2000, herregud föddes pojken igår eller?

Åter till fotbollen för att skaka av mig den obehagliga upptäckten att jag är dubbelt så gammal som idolerna. Här händer inte mycket, Lisa Dahlkvist skjuter ett skott två meter över mål och jag blir genast på lite bättre humör av någon annans misslyckande.

Nicole sedan på Idol som plötsligt visade en personlig sida, inte ett öga tort när hon berättade om sin pappa som gick bort för ett par år sedan. Själva uppträdandet var dock karaktäristiskt mjäkigt.

Tillbaka till fotbollen som nu är inne på slutminuterna. Iran lyckas hålla nollan i andra halvlek och trots storförlust är det bara leenden på de iranska spelarna när visslan ljuder efter 90 minuter. De tar fram sina mobiler och tar groupies med publiken. Kanske är det den vackraste scenen som någonsin utspelats på en fotbollsplan. Pia Sundhage gör inte saken sämre med sin tårögda segerintervju.

På Idol har nu ett par deltagare seglat förbi utan att riktigt beröra. Men Liam är som vanligt vass i sång och allmän utstrålning, likaså Rebecka som idag var sist ut. Man hade precis hämtat sig från fotbollens känslosamma slutminuter så kommer hon och berättar om åren som mobbad och att hon på riktigt inte förstår varför. Inte jag heller, urgulligare människa får man väl leta efter? Sjunga kan hon också, fantastiskt bra till och med.

Ut ur leken åkte Adrian. Tillbaka till dagiset för honom alltså.

Vilken härlig TV-kväll. Tack för mig.

Kerstins Country Music Blog stödjer Iranska damlandslaget.

Sondre Justad - Riv i hjertet

Nordnorges egna lilla gullegris har äntligen lanserat sin musik utanför Norges gränser. Från och med idag finns Sondre Justads debutplatta Riv i hjertet på spotify. Kanske är jag gladast i hela Sverige över detta.

Sondre kommer från Lofotens pärla Henningsvær, där man verkligen inte kunde tru at nokon kunne bu men där faktiskt cirka 500 personer valt att slå läger, inte så konstigt i och för sig eftersom det kan vara Norges vackraste plats. Det är ju i och för sig alla platser i Norge.

Bild snodd från www.auneforlag.no

Den unge Lofotingen släppte sin debutplatta hemma i Norge i fjol och blev genast en favoriit på radio och partys. Enligt norska wikipedia fick plattan "terningkast fem av Aftenposten, Dagsavisen, Avisa Nordland och Fædrelandsvennen". De är ju för gulliga i tal och skrift norrmännen. Dock har de helt rätt i sak för Riv i hjertet är ett riktigt vasst popalbum. Allra bäst är "Tilbake", "Riv i hjertet" och megahiten "Nu har du mæ" som var hans första singel.

Jag gillar allt med Sondre: Musiken, rösten, den lite gubbiga utstrålningen. Dessutom visar han fin karaktär genom att ge tillbaka till sin hemkommun; han har till exempel för fjärde året i rad bjudit på spelning uppe på Fjellvågtinden, 541 meter rätt upp från hembyn Henningsvær. Det enda sättet att komma upp dit är att traska, således var ingen svensk på plats.

In på Spotify med er och förgyll helgen med allas vår Sondre!

Kelsea Ballerini - The First Time

Som oftast när unga countrymusiker debuterar läggs orimlig stor vikt vid huruvida de verkligen är country. Oftast är de inte det, speciellt med hårdkokta countryfans mått mätt. Det är barska toner på de amerikanska countrybloggarna gällande dessa förrädare till countryartister som har mage att kalla sig country när de ju är simpla poppinglor. Jag har svårt att brusa upp.

En i raden av dessa "country"artister är 23-åringen Kelsea Ballerini från Mascot, Tennesse, som alltså gjort det förbjudna att lansera sin musik i fel genre.

Första singeln från plattan, "Love It Like You Mean It", är en av de bättre. Här bjuds man på stark sång och medryckande refräng, enkelt och poppigt men bra. "Dibs", också den en av singlarna, går i samma anda. Här går dessutom en lågmäld smattrande banjo genom låten och det är aldrig fel min bok (och stärker dessutom Ballerinis aktier som countryartist). Allra bäst är dock den lugna "Peter Pan" som länge naglade sig fast som listetta på Billboards lista över hot country songs i USA. Den har väl egentligen allt en modern countrylåt ska ha: pampig refräng, stark sång, lättillgänglig text som vecklar ut sig som en liten saga. Den har till och med det paradoxala kännetecknet av att inte vara särskilt country. Vilket också sammanfattar Ballerinis artisteri ganska väl.

Men avsaknaden av country genererar per automatik inte dålig musik. Ballerinis debut är helt okej popcountry och så ofantligt mycket fräschare än valfri 30-någonting vit, manlig countryartist som sjunger om öl, jakt och pick-up trucks i sitt allra mörkaste tonregister. Tolv låtar på raken.

Betyg: 3 (av 5)

Fotnot: Pretentiös recension på grund av att den ska tryckas i Sveriges bästa countrytidning, Smålands Country Club.

Idol 2016: tredje fredagsfinalen

Uppmärksammade läsare noterade kanske att jag missade att recensera förra veckans idol. Det var för att jag var i Norrköping och drack öl. Dock såg jag det hela på play sedan och imponerades mest av Liam. Camerons uttåg rörde mig inte i ryggen men hans ödmjuka utstrålning var ändå uppfriskande.

Nu till gårdagens batalj som väl var något av en snoozefest. Temat för kvällen var svenska hits och på något underligt sätt valde de unga idolaspiranterna att tolka artister som Lisa Nilsson, Eva Dahlgren, Patrik Isaksson och Mauro Scocco. Har de levt under en sten de sista tio åren?

Showen drog i alla fall igång med ett något fräschare låtval i och med Liams tolkning av Norlie & KKV's "Ingen annan rör mig som du". Låten passade Liam som handen i handsken med sina rapinslag, en konstform som jag högst ofrivilligt börjat uppskatta mer och mer. Liam lade återigen ribban så högt att ingen annan mäktade ta sig över den. Jag är faktiskt benägen att hålla med Nikki Amini om att detta är grabben som man ska slå för att vinna Idol 2016.

Övriga startfältet bjöd inte på guld och gröna skogar direkt. Allra sämst var Nanne Grönvalls lilla avkomma. Han bjöd på ett sång- och dansnummer ovärdigt idolscenen. Låten som massakrerades var Håkan Hellströms "Din tid kommer". Stund nog kommer nog också Grönvall juniors uttåg ur idol. Jag förstår mig inte på hans artisteri och heller inte hans absurt fula frisyr, borde inte någon i produktionen göra något åt den?. En annan som hade en dålig dag på jobbet var Nicole Touma. Igen. Inte för att hon var direkt dålig, bara rysligt ointressant. Hade inte tv4 haft reklamavbrott hade hon varit den stående kisspausen.

På en lite positivare not skämde inte amerikanen Greg ut sig i svensktemat trots att han bara pratat svenska i ett år. Inte heller Linköpingssonen Jesper Petersson som bjöd på härligt murriga toner, hans glada persona tror jag dock ligger honom i fatet.

På tjejfronten var Rebecka Karlsson bäst. Jag gillar henne. Hon har en äkthet som är få sextonåringar förunnat. Igår sjöng hon "Det brinner i bröstet" med en härlig inlevelse.

Tack och hej fick vi säga till stockholmaren Feliks som fick erfara att det visst krävdes mer än ett par höga kindben och en lustig stavning för att slå sig fram i idol.

Nobelpriset i litteratur går till Bob Dylan(?)

Bob Dylan gick och vann nobelpriset i litteratur. Jag visste inte ens att han tävlade i grenen.

Jag gillar inte Bob Dylan, tycker han är något av en surpuppa. Men några fina låtar har han ju skrivit. Låt oss därför njuta av dem utan hans nasala stämma och helvetiska munspelsanfall i en liten spotifylista jag knopade ihop för ett par år sedan med enkom Dylancovers.

Spotifylista: oktober

Månadens spotifylista bjuder på en udda blandning av traditionell country och norsk populärmusik. Länk här!

Den udda och havet.

Mattias Alkberg live på Palladium

Poeten och musikern Mattias Alkberg gästade igår vår lilla stad för en timmes poesi och sång på kulturhuset Palladium i hjärtat av Växjö. Konstigt nog var jag på plats.

Alkberg är verkligen inte min musikaliska kopp av te, jag gillar ju låtar med melodi och harmoni. Men på grund av att människor i min allra närmaste krets har lite sämre musiksmak får man ibland bita ihop.

Kvällen till ära hade han tagit på sig den plufsigaste av plufsiga outfits, jag förklarar härmed krig mot medelålders män i fula kläder! När han sedan lite trevande drog igång sittningen med förhållningsregler i stil med "ta gärna bilder eller filma, det bekommer mig inte", så hade han dock redan vunnit över en del av den malplacerade countrybloggerskan på andra raden. För är det något jag verkligen avskyr så är det artister som tar sig själva på så stort allvar att de har fotoförbud på konserter. Jag tänker på dig Ryan Adams, din stora tönt.

Alkberg är motsatsen; mysig och generös. Han har hjärtat på rätt plats, där råder inget tvivel. Ett par fina dikter hade han också på repertoaren, men vad vet jag egentligen om poesi? Kanske är jag överhuvudtaget inte rätt kvinna att recensera en artist i Mattias Alkbergs snitt. Det går liksom över huvudet på mig, jag kan inte för mitt liv förstå varför man väljer att skrika ut sina låtar istället för att sjunga som normalt folk. Vill man skrika kan man väl gå på hockey eller jobba med äldre.

Sammanfattningsvis gillar jag människan Alkberg, musikern not so much.

Idol 2016: första fredagsfinalen

Igår drog idol igång på riktigt. Temat för kvällen var topplistan, således hade jag hört ungefär noll av låtarna förut.

Ingen människa orkar väl läsa en fullständig rapport om samtliga tolv uppträdanden därför kommer här ett kort sammandrag.

Rebecka Karlsson var bäst med sin tolkning av Zara Larsons EM-låt. Hon sjöng tonsäkert, dansade och var glad som en lärka. Mer än så kräver inte jag av de aspirerande idolerna, och inte heller juryn tydligen som var eld och lågor över den unga skåningen. I övrigt var det ingen som gjorde några större intryck på den här gamle countrybloggaren. Sämst var Feliks Parik som såg ut som han skulle kissa på sig, kanske gjorde han också det med tanke på det oerhört stela rörelsemönstret. Med de käkbenen sitter han dock säkert i flera veckor hur mycket han än urinerar ner scenen.

Tyvärr fick vi säga tack och hej till en av tävlingens färgstarkaste deltagare, 23-åriga Zeana. Hon hade ju faktiskt något av en personlighet. Istället borde Nicole Touma, som också hängde löst, fått lämna. Sällan har idol haft en så meningslös deltagare i startledet som dessutom aldrig sökt sig till programmet till att börja med. Tillbaka till pizzerian med dig!

Zeana in the flesh.