Trefjärdedelsrapport

Juli månad går till historien som den hittills bästa här i Lofoten. Den började med besök av mamma och pappa som hade tagit med sig finvädret från Sverige. För första gången på två månader kändes det inte som Gud urinerade mig rätt i ansiktet.

Vi hade en fantastisk minisemester. Vi körde enda ut till Å bland annat, vackraste bilvägen jag någonsin färdats på. Vi var också på galleri, torskakvarie och tog en båttur till Trollfjorden. Mina föräldrar är verkligen härligt resesällskap, till exempel betalar de för allting.

Men efter fyra dagar var det slut på det roliga. Mamma och pappa åkte hem till Sverige och jag spenderade femton dagar på raken i demensomsorgens klor. Men vädret höll i sig något så när och flera dagar kunde jag efter jobb slänga mig i det arktiska havet och känna pulsen stanna av, dejligt!

Första lediga dagen spenderas som bekant på cykelsadeln. Vi ska inte gå in på några detaljer men 14 mil på en sadel utan byxa med stjärtvaddering är i mesta laget.

På jobbet går det helt okej. Hade jag bara talat språket hade jag kanske varit en riktig tillgång. Skoja bara! Givetvis är jag helt oumbärlig, det kommer bäras svarta sorgband i hela Vågan kommun när jag lämnar i slutet av augusti.

På fjellturfronten intet nytt. Det är fortfarande brant, högt och allmänt jävligt. Sista turen kröntes dessutom av betande, troligtvis aggressiva, får som jag ofrivilligt vallade uppför berget. Som grädde på moset började det också regna när jag stod högst uppe på en liten strana till bergstopp och hyperventilerade. Men nordnorge sett från 621 meter över havet är verkligen en fröjd för ögat. Men jag är osäker på om det är värt att dö för.

I torsdags hade jag ledig dag före helgjobb och bestämde mig för att ta färjan till Skrova, en pytteliten ö strax utanför Svolvær der ingen skulle tru att nokon kunde bu men där faktiskt 200 glada idioter valt att bu. Båtresan gick bra frånsatt att jag höll på att missa att kliva av fordonet. Man är inte så mycket för information i det här landet så medan jag stod på övre däck och väntade på muntlig tillåtelse att få gå ner på bildäcket var färjan redan i fart att åka vidare till fastlandet. Tillslut knatade jag ner för att se vad som dröjde och fick då med fasa se att skeppet höll på att lämna ön, pojken som skötte grinden var dock vänlig och släppte ut mig i farten medan övrig personal suckade högljutt åt den klantiga turisten som inte förstod att hon skulle gått av för länge sedan.

Väl på Skrova väntade en hiskeligt brant strapats för att komma upp på Høgskrova, 258 meter över havet. Men i enlighet med deras vänliga turismanda hade de satt upp ett rep att hålla sig i mitt i stigen så man fick gå i limboställning uppför berget. Väl uppe var dock utsikten magnifique och som så många gånger förr är dödsångesten som bortblåst så fort man tittar ut över det Lofotska landskapet.

Även om jag haft det väldigt bra här sista tiden så ska det bli en sann glädje att återvända till fosterlandet. Bara en månad kvar nu.

Ha det!

Utsikten från Blåtinden med lilla Skrova ute till havs.