Shooter Jennings - Countach (For Giorgio): En stilanalys

På allmän begäran kommer här en analys av Shooter Jennings senaste skivomslag. På omslaget syns ett stort kattdjur, en puma kanske, med solglasögon. På kattens huvud ligger en halvnaken kvinna och sträcker ut. Bredvid står något form av hunddjur med ett maskinvapen. Runtomkring de båda djuren finns diverse annat smått och gott. Det hela är färglagt i en smakfull rosalila ton.

Det är kanske det vackraste skivomslaget i modern tid blir väl min slutanalys.

Själva musiken då. Inte likt något den 37-åriga outlawn gjort förut. Här bjuds man på någon form av syntstänkt pop. Det är som ni förstår inte så intressant för en countryfanatiker som undertecknad.

Kelsey Waldon - I've Got Away

Man kunde ju ana bara på det snajdiga skivomslaget att Kelsey Waldons andra studioplatta skulle vara en lika stor succé som debuten från i fjol. Och visst serrni! Gillade man Waldons lillgamla country på The Goldmine så gillar man garanterat I've Got A Way.

För konceptet är egentligen det samma. Genuin country med en vokalist som verkligen hittat hem. Kanske var det marginellt bättre drag i föregångaren men det kan också ha varit nyhetens behag.

Jag gillar i alla fall Kelsey Waldon starkt. Gör ni det inte kan ni lika gärna finna er en ny countryblogg. 

Bästa spår: "Don't Hurt The Ones (That Have Loved You The Most)", "All By Myself"

Betyg: 4,5 (av 5)

Idol 2016: första auditionveckan

Idol är tillbaka i tv-rutan. Denna TV4 succé som verkar ha evigt liv. För trots att vi är inne på tolfte säsongen så ringlar köerna långa för att få en syrlig kommentar från jurybåset.

Juryn är för övrigt ny i år, men består fortfarande av den omoderna konstellationen två män och en kvinna. Juryn har under sina tolv säsonger betat av nio manliga och tre kvinnliga medlemmar. Så dåligt. Ska det vara så jädra svårt att som Sveriges största kommersiella TV-hus ta något form av ansvar för samhällsutvecklingen? Men de tycker säkert att redan gör det i form av deras härliga tjejer som sitter i festblåsa och rapporterar halvleksanalyser i sportstudion. Jag håller inte med, men det är en helt annan krönika.

Årets jury har sitt torftiga upplägg till trots hittills varit en glad överraskning. I feministisk anda gillar jag så klart Nikki Amini bäst men framförallt är det tämligen ljuvligt att slippa Alexander Bards störiga lynne. Vad de letar efter verkar ändå vara ungefär det samma som tidigare jurys. För trots att de hävdar att de letar efter unikt idolmaterial så blir de eld och lågor över en sjuttonårig gutt som heter Feliks och ser ut så här.



Inget ont om Feliks, men det enda som är unikt med honom är väl att han stavar sitt namn med k istället för x. Han sjöng dessutom inte så himla bra, att pressa fram ljud på det där viset kommer stämbanden aldrig orka med i längden.

I övrigt är det alltid irriterande att se ungdomar med stort självförtroende. Hade någon satt mig framför en idoljury vid sexton års ålder hade jag förmodligen haft fullt sjå med basala organfunktioner som blåskontroll och andning.

Kelsea Ballerini - "Peter Pan"

I ett desperat försök att få upp countrystatistiken på den här så kallade countrybloggen kommer här ett gediget låttips, Kelsea Ballerinis "Peter Pan". Videon är urtöntig men jag gillar faktiskt låten starkt. Det är en svår uppgift att göra kommersiell countrymusik som känns pigg och fräsch, men den gode Ballerini har lyckats än en gång. Hon har ju också fina bitarna "Dibs" och "Love Me Like You Mean It" bakom sig. Kanske skulle man ge hennes fullängdare från i fjol en ärlig chans. Vi får sjå!

Kerstin OS-bloggar! Sverige - Tyskland 1-2

Jag hade bara sett öppningsmatchen som var den snoozigaste av snoozefests före finalbataljen mot Tyskland. Mina förväntningar var därför väldigt låga. Visst att Sverige ändå slagit ut både USA och Brasilien, men sättet de gjort det på, från straffpunkten, har inte direkt imponerat på den här självutnämnda sportjournalisten.

Men de gulklädda svenskarna öppnade starkt, de höll i boll och såg ut som om de faktiskt inte skulle bli förnedrade så som man hade förutspått. Faktiskt var de bäst första halvlek. Andra halvlek började dessvärre på sämsta sätt, mål i baken i 48:e minuten och bara 14 minuter senare självmål av Linda Sembrandt som hade oturen att vara på helt fel ställe vid fel tidpunkt. Ingen skugga alls ska falla över henne.

Katastrofalt nog valde Sundhage att bänka Blackstenius från start, denna sanslöst talangfulla 20-åring som alltid gör bra matcher. Det är helt obegripligt, avgå Sundhage!

Blackstenius kom in först i andra halvlek och behövde bara 12 minuter på sig innan hon pangade in bollen i mål. Sverige hade sedan ett par halvlägen, Olivia Schough fick till och med bollen i guldläge i slutminuterna men hade glömt ta sin ADHD-medicin före match och kunde därför inte samla sig och ta emot bollen på ett civiliserat sätt, stod och vevade med sina taniga ben och träffade precis allt förutom bollen.

Så vinner man inga matcher och trots att Sverige krånglat sig vidare till ett OS-silver så kan jag inte hjälpa att känna att det här laget består av alldeles för många spelare med just den typen av "kvaliteter". Man är inte heller värdig guldet om man förlorar en gruppspelsmatch med 5-1, så är det bara.

Jag ser fram emot ett generationsskifte i det svenska fotbollslandslaget.

Silver"hjältar".

Kerstin OS-bloggar! Sverige - Norge 20-33

Jag kastade mig hem från jobbet för att hinna se kampen mellan Sverige och Norge i de olympiska spelens handbollsturnering. Jag såg mycket fram emot att piska till de störiga norskorna men tji fick jag.

Sverige hade den udda taktiken att skjuta rakt på målvakten. Linjespelaren Blom lyckades först på sjätte(!) försöket få in bolljäveln, det är så dåligt att jag på riktigt blir förbannad. Det är som att jag skulle gå till jobbet och ge fem patienter fel medicin och sen tillslut på sjätte försöket lyckas ge rätt medicin till rätt människa. Så jävla svårt är det inte att kasta in en boll mellan två stolpar och en ribba.

Ett tips till Blom, Hagman och ni andra klantskallar som sjabblade bort matchen redan första minuterna; skjut mellan benen på målvakten. Där är det ALLTID en lucka, såvida målisen inte är av arten fladdermus men det är ju väldigt ovanligt alltså.

Matchen började katastrofalt och fortsatte så. Samtliga spelare hade helt glömt bort hur man spelar handboll och trots att Sverige alla dar i veckan är ett lite sämre handbollslag än storasyster Norge så behöver man ju inte förnedra sig. Det är för jävla dåligt att sjunka så här lågt i en OS-kvartsfinal.

Jag är besviken bortom ord.

Mary Chapin Carpenter – The Things That We Are Made Of

Mary Chapin Carpenters tolfte(!) studioplatta är en sann njutning. Med en djup, snudd på trolsk stämma levererar hon ena sagolikt vackra låten efter den andra. Rösten är onekligen en stor tillgång, och inte heller blir den sämre i händerna på den hajpade producenten Dave Cobb (Sturgill Simpson, Jason Isbell, Chris Stapleton) som med sin patenterade fingertoppskänsla skapat ett perfekt ljudlandskap för den snart 60-åriga countrystjärnan.

Kompet består av gitarr, piano, ett stilla trumbeat och bara enstaka mer utsvävade instrument som till exempel synt från det glada 80-talet, ett otippat bra komplement till Carpenters mogna stämma, lyssna bara på ”Oh Rosetta”.

”The Middle Ages”, ”What Does It Mean to Travel” och ”Livingstone” är andra vassa spår som trots makligt tempo sticker ut som plattans bästa. En platta som mycket väl kan vara årets bästa, i alla fall om man som jag uppskattar country i stilla och mogen skrud.

Betyg: 4,5 (av 5)

Tomtebloss är kul.

Daniel Romano - Mosey

30-åriga Romano vann mitt countryhjärta med plattorna Workin’For The Music Man (2010) och Sleeping Beneath The Willow (2011). Då bjöd han på gammal hederlig folkcountry. Därefter har kanadensaren stadigt krånglat till det för sig.

Fjolårets fullängdare osade förvisso country så det räckte och blev över, men det kändes krystat, som att Romano gett sig fanken på att inte låta i närheten av något från denna tidsera och i ivern tyvärr låtit kvaliteten stryka på foten.

Kanske hade han i och med den plattan nått vägs ände vad gäller den något smala ”retrocountrygenren”, för Mosey är något helt annat. Romano själv vill dock hävda att han aldrig lirat country till att börja med utan alltid kallat sin musik för just Mosey.

Nya plattan består av elgitarrer, distade mickar och oljud som kulminerar i någon form av murrigt 60-tals poprocksound. Det är fortfarande en klar flört med tidigare årtionden men Romanos känsliga countryvisor är som ni förstår ett minne blott.

Trots att ett par pigga spår, däribland ”Valerie Léon” och ”Toulouse”,  så kan jag inte komma till någon annan slutsats än att Mosey är alldeles för Mosey.

Betyg: 2,5 (av 5)

Ny frisyr. Betyg: 1 (av 5)

Silverdrive 35 - "Bleeding Heart"

Se hit alla som gillar countryrock!

Silverdrive 35 är en svensk duo som nyligen släppt debutsingeln "Bleeding Heart". Låten är en solid bit med mustig sång och snajdiga gitarrsolon. Personligen föredrar jag ju min country i lite mindre rivigt format men även jag rycks med när refrängen tuggar igång. 

Duon består av Elias Ahlström och Carl-Fredrik Anulf. De har vunnit mångas countryhjärtan i och med sin medverkan i Svensktoppen nästa under våren och sommaren med just "Bleeding Heart".

Ni hittar låten på Spotify. Den har även fått äran att figurera på min sommarspotifylista, länk här.

Extraordinär hårkvalitet i det här bandet.

Kerstin OS-bloggar! Sverige - Sydafrika 1-0

Fotbollsdamerna kickade igår igång OS i Rio. Men de bjöd inte upp till samba direkt. Inställningen hos de gulklädda var under all kritik. Jag kräver inte finlir, jag kräver inte bra eller ens dugligt spel, men jag kräver glädje på planen.

Man kan inte gå in i en OS-premiär och bete sig som man ska utföra en trippel bypass. OS är en idrottsfest som dyker upp var fjärde år, kanske två/tre gånger i en elitidrottares karriär. Hur svårt ska det vara att njuta lite av stunden?

De sura svenskarna var i alla fall det klart bättre laget men vad gör det när man inte klarar av att passa sig igenom en backlinje. Jacobsson var nära med en ribbträff i startminuterna och Rolfö hade ett par halvlägen. I övrigt var större delen av laget en besvikelse. Starka namn som Schelin, Seger, Asslani och Dahlqvist gjorde inte många rätt. Resten av elvan gnetade på men det saknades något. Kanske en boll i anpassad damstorlek. Hur länge ska vi plågas med att se de stackars damerna skopa runt en stor badboll på planen? Gå ner till bollstorlek 4 och de skulle plötsligt framstå som de skickliga spelare de faktiskt är.

På turbulens efter hörna lyckades tillslut veteranen Fischer trycka in bollen och 1-0-ledningen stod sig till slutsignal.

En av historiens tristaste matcher vanns rättvist av Sverige trots att snudd på hela laget underpresterade. Lite ros vill jag ändå ge Elin Rubensson som kom in som en frisk fläkt i andra halvlek.

Klädkampen vinns av Sverige trots att deras prassliga H&M dress såg ut som något man sveper ett lik med. Konstigt nog var det en ganska snygg look.

Tidernas fulaste mål.

Trefjärdedelsrapport

Juli månad går till historien som den hittills bästa här i Lofoten. Den började med besök av mamma och pappa som hade tagit med sig finvädret från Sverige. För första gången på två månader kändes det inte som Gud urinerade mig rätt i ansiktet.

Vi hade en fantastisk minisemester. Vi körde enda ut till Å bland annat, vackraste bilvägen jag någonsin färdats på. Vi var också på galleri, torskakvarie och tog en båttur till Trollfjorden. Mina föräldrar är verkligen härligt resesällskap, till exempel betalar de för allting.

Men efter fyra dagar var det slut på det roliga. Mamma och pappa åkte hem till Sverige och jag spenderade femton dagar på raken i demensomsorgens klor. Men vädret höll i sig något så när och flera dagar kunde jag efter jobb slänga mig i det arktiska havet och känna pulsen stanna av, dejligt!

Första lediga dagen spenderas som bekant på cykelsadeln. Vi ska inte gå in på några detaljer men 14 mil på en sadel utan byxa med stjärtvaddering är i mesta laget.

På jobbet går det helt okej. Hade jag bara talat språket hade jag kanske varit en riktig tillgång. Skoja bara! Givetvis är jag helt oumbärlig, det kommer bäras svarta sorgband i hela Vågan kommun när jag lämnar i slutet av augusti.

På fjellturfronten intet nytt. Det är fortfarande brant, högt och allmänt jävligt. Sista turen kröntes dessutom av betande, troligtvis aggressiva, får som jag ofrivilligt vallade uppför berget. Som grädde på moset började det också regna när jag stod högst uppe på en liten strana till bergstopp och hyperventilerade. Men nordnorge sett från 621 meter över havet är verkligen en fröjd för ögat. Men jag är osäker på om det är värt att dö för.

I torsdags hade jag ledig dag före helgjobb och bestämde mig för att ta färjan till Skrova, en pytteliten ö strax utanför Svolvær der ingen skulle tru att nokon kunde bu men där faktiskt 200 glada idioter valt att bu. Båtresan gick bra frånsatt att jag höll på att missa att kliva av fordonet. Man är inte så mycket för information i det här landet så medan jag stod på övre däck och väntade på muntlig tillåtelse att få gå ner på bildäcket var färjan redan i fart att åka vidare till fastlandet. Tillslut knatade jag ner för att se vad som dröjde och fick då med fasa se att skeppet höll på att lämna ön, pojken som skötte grinden var dock vänlig och släppte ut mig i farten medan övrig personal suckade högljutt åt den klantiga turisten som inte förstod att hon skulle gått av för länge sedan.

Väl på Skrova väntade en hiskeligt brant strapats för att komma upp på Høgskrova, 258 meter över havet. Men i enlighet med deras vänliga turismanda hade de satt upp ett rep att hålla sig i mitt i stigen så man fick gå i limboställning uppför berget. Väl uppe var dock utsikten magnifique och som så många gånger förr är dödsångesten som bortblåst så fort man tittar ut över det Lofotska landskapet.

Även om jag haft det väldigt bra här sista tiden så ska det bli en sann glädje att återvända till fosterlandet. Bara en månad kvar nu.

Ha det!

Utsikten från Blåtinden med lilla Skrova ute till havs.