Julen 2014

Julafton var lite udda i år eftersom jag spenderade förmiddagen sovandes i en bil. Jag åkte alltså på nattpasset dan före dopparedan. Det var fullt upp hela natten; jag tittade på tv, drack kaffe, läste bok och kollade igenom alla instagramkonton jag kunde komma över. Inte konstigt att jag var helt slut efteråt och somnade nästan innan vi rullat ut genom stadsgränsen. Väl framme hos brorsan i Örebro var jag i princip pigg som en lärka om man bortser från den lite obehagliga takykardin som alltid infinner sig efter nattjobb. Men hjärtat slog ju i alla fall och då får man vara nöjd.

Sedan blev det buffé, dans runt granen, kaffe och whiskey, besök av en tomte som var mycket lik min ömma moder, och tillslut presentutdelning som ju är vad julen egentligen handlar om.

På juldagen åkte vi och simmade i badhuset. Jag gjorde mitt livs första simvändning och fick en sån vidrig kallsup att jag på allvar trodde min sista stund var kommen, det kändes som jag hade klorvatten i hela huvudet. Jag mår dåligt bara jag tänker på det.

På annandagen väntade nästa stora trauma, mellandagsrean. Jag köpte handskar till originalpris som mamma betalade, alltså blev det jättebilligt. Sedan åkte vi hem till Linköping. Vi stannade i Pålsboda och åt kebab som var så god att julmaten framstod som rena kräkmedlet i jämförelse.

Hemma i Linköping simmade vi lite till, gick på stan, spelade spel och myste av jullovet som plötsligt också blivit snöigt och svinkallt. Det var så att säga en femplushelg! Nu blir det jobb igen tills man antingen har den goda turen att få sparken eller tills man har sommarsemester.

Vad gjorde ni själva i jul?

Om någon vilsen själ mot förmodan läser denna patetiska blogg för musiktipsens skull så kan jag glädja er med att jag snart ska kora 2014 års bästa plattor. Jag kommer också slänga ihop en spotifylista med de bästa låtarna från året som gått. 

Julmusik topp 5! Julie Roberts - Who Needs Mistletoe

Jag trodde först den amerikanska countrysångerskan släppt detta fina julalbum i år, men efter ett klick på Google gedigen research så har jag förstått att det funnits till sedan 2011.

Hur som helst, för mig var det i alla fall en ny och härlig upptäckt. Det är en snäppet glamorösare julskiva en tidigare listade, perfekt soundtrack för ett nobelt nyårsfirande exempelvis.

Bästa spår: "Pretty Paper", "O Holy Night".

 

 

Får också passa på att önska god jul. Så God Jul då!

Julmusik top 5! Sissel og Odd - Strålande jul

Den norska duons pangsuccé från 2009 håller än och är ju given på denna prestigefyllda topp 5. Tydligen är också Strålande jul det norska album som sålt bäst ever, det har sålt plainum hela elva gånger (vad nu det betyder?).

Sissel och Odd är alltså Sissel Kyrkjebø och Odd Nordstoga och mer skönsjungande människor får man ju leta efter. Sissels ljuvliga stämma har man ju växt upp med men den här Odd kan sannerligen också ta en ton och tillsammans skapar de riktigt härlig julstämning.

Bästa spår: "Jul i svingen", "I en steingrå vinter"

Julmusik top 5! Jill Johnson - "The Christmas In You"

Jag gillar Jill men tycker nästan hon fått oförskämt mycket beröm för Jills veranda. Så in i helvetes fantastiskt var väl inte programmet och då är jag ändå countrynörd.

Men sjunga kan hon som ingen annan. Så klart som korvspad att julmusik passar henne bra. The Christmas In You släpptes för snart tio år sedan men har ändå ett modernt sound över sig. Jag gillar också att hon har fläskat på lite och tryckt in hela 17 låtar på plattan (det är dock någon form av ny utgåva som florerar på spotify där man kanske slängt in ett par bitar extra) .

Bästa spår är "Have Yourself A Merry Little Christmas".

Om ni bara inte kan få nog av Jills juliga toner så har hon faktiskt ytterligare en julskiva på sin repertoar, Välkomen jul (2012).

Julmusik top 5! Sugarland - Gold And Green

Nu var det längesedan man hörde något från den skönsjungande duon som kallar sig sockerland. Men jag följer Jennifer Nettles, som ju ena halvan av duon heter, på Instagram och det verkar inte gå någon nöd på henne. Hon har ju dessutom dragit igång en solosatsning som resulterade i debutplattan That Girl som släpptes för nästan exakt ett år sedan.

Men nog om detta herregud. Nu håller vi ju på att lista mina favoritjulplattor och där hamnar Sugarlands Gold And Green från 2009. Här får man avnjuta Jennifers fina souliga stämma i egenkomponerade julvisor och klassiker som "Silent Night".

Bästa spår är "Little Wood Guitar" och "Nuttin' For Christmas".

   

Julmusik top 5! Joey + Rory - A Farmhouse Christmas

Det har skrivits alldeles för lite om julmusik här på bloggen, tycker ni inte det?

Det kanske ni inte tycker men  jag tänkte i alla fall lista mina favoritjulplattor fram till julafton. De presenteras utan inbördes ordning men får ändå varsitt nummer för att bygga upp någon slags spänning.

Nr. 5: Joey + Rory - A Farmhouse Christmas
De äkta makarna med den smått frireligiösa utstrålningen släppte denna härliga julskiva 2011. Den innehåller en hel del originallåtar men även en och annan klassiker. Bästa låtarna är "What The Hell (It's The Holidays)", "Remember Me" och "Blue Christmas".

Brandi Carlile - "The Eye"

Det har varit tyst ett tag från den kompetenta countryrockaren Brandi Carlile. Jag har hört att hon gift sig och skaffat barn och så, men det är väl ingen ursäkt för att sluta jobba? Det finns väl nannies?

Nu är hon i alla fall på gång med en uppföljare till 2012 års succé Bear Creek. Nya plattan heter The Firewatcher's Daughter och släpps den 3 mars. Första singeln därifrån heter "The Eye" och är väl helt okej även om man skulle klara sig utan de skalliga tvillingbröderna.



Har ni missat fenomenet Brandi Carlile helt så rekommenderar jag egentligen alla hennes plattor men de två senaste är vassast. "The Story" från plattan med samma namn från 2007 är också lite av en modern klassiker. Brandi finns på spotify så det är bara att gå loss!

Spotifylista: december

Årets sista spotifylista är här. Den heter "årets sista lista". Länk här.

 

 

Taylor Swift - "Shake It Off"

Min eviga hatkärlek Taylor Swift släppte ju i år sin femte studioplatta. Hon är dock av den åsikten att artister ska kunna tjäna pengar på sin musik och har därför valt att gå ur Spotify. Jag vet inte om det var ett så himla smart drag då kids födda 1990 och framåt inte ser skillnad på en cd-skiva och en frisbee. Det är väl dessutom så att Spotify betalar artisterna eller vart går annars de 99 kronor jag  pungar ut varje månad?

Första singeln från nya plattan släpptes redan i augusti men som vanligt är jag sist på bollen. Men vilken boll sen! "Shake It Off" som den heter är en riktig poppärla med svängigt beat och kaxig text. Nästan så bra att man blir sugen på att köpa nya plattan. Kanske är hon ändå en affärsidé på spåret.

Strålande jul

Om ni slaviskt följt den här patetiska bloggen känner ni väl till min juliga spotifylista strålande jul. Här har jag samlat mina favoritbitar, det är en del country men också en del klassiska jullåtar. Jag brukar peta in lite nya låtar varje år men detta året verkar vara ett sällsynt dåligt julmusikår. Eller har jag missat någon kanonplatta? 

Anywho, tipsa gärna om era favoritjulplattor så ska jag se om de är värdiga ett blogginlägg.

 

 

 

Skarp analys av det politiska läget

Igår kom beskedet om nyval. Vi ska alltså traska tillbaka till vallokalerna för att rösta igen. Så kan det tydligen gå när 800 000 människor hakar upp sig på att invandring är en alldeles för dyr historia. Låt oss då hoppas att vi svenskar är ett gäng schizofrener så vi nu byter politisk läggning så det inte blir så svårjobbat i stadshuset i vår.

Ärligt talat, jag vet inte ens var jag ska börja analysera den här besynnerliga röran som just nu råder. Jag gick in på riksdagen.se för att påminna mig om hur det egentligen är tänkt att Sverige ska styras, är det någon som kommer ihåg? För att inte fastna i massa krångliga formuleringar valde jag att läsa om det under rubriken lättläst.

"Vart fjärde år väljer svenska folket vilka politiker som ska sitta i riksdagen. Efter valet bestämmer riksdagen vem som ska vara statsminister. Statsministern väljer vilka ministrar som ska vara med i regeringen. Regeringen måste ha riksdagens stöd. Regeringens uppgift är att leda Sverige. Det gör regeringen genom att komma med förslag till nya lagar till riksdagen."

Aha! Regeringen måste ha riksdagens stöd, det är här det har skitit sig va? Regeringen har inte riktigt stödet. Men alltså man blir ju bra sugen på att flytta till Nordkorea och bara ställa in sig i ledet. För hur fint det än må vara med demokrati så vore det väl underbart befriande om något slags överhuvud bara satte ner foten och sa nu är det jag som bestämmer!

Den här killen kanske?

Växjö Country Roots Festival 2014 + PPM live på Kulturhuset Palladium

Den 18 april nästa år kommer Växjös första countryfestival gå av stapeln. Det hela presenterades igår på Kulturplatsen Palladium mitt i Växjö City med livespelning av Karlshamns stolthet PPM. Det är också på Palladium som festivalen sedan kommer äga rum.

Jag fick mig en pratstund med Lasse Lindell, en av festivalarrangörerna. Han och ett gäng countryfrälsta grabbar fick idén att dra igång en countryfestival i Växjö för att det helt enkelt inte hade gjorts förut. De har alla dessutom ett rungande intresse för den genuina countrymusiken. Vi snackar alltså Bluegrass, Cajun och Western swing med mera. Inte så mycket popcountry á la Lady Antebellum alltså. Festivalens line-up bjuder därför på noggrant utvalda artister som alla representerar de olika genrer som rymmer inom det lite slarviga uttrycket countrymusik.

Hela åtta akter är inbokade och klara och de kommer alltså spela på den vackra scenen på Palladium mitt i hjärtat av Växjö. Det faktum att det är en festival som helt äger rum inomhus såg Lasse enbart som positivt. Artister och publik kommer nära varandra, det är nära till ölen (det sade inte Lasse men jag tänkte det) och bäst av allt, man är helt oberoende av väder och vind! Något som alla Växjöbor nog kan förstå och uppskatta.

Men kvällen bjöd inte bara på en trevlig pratstund med Lasse utan även på en spelning från en av de inbokade artisterna, PPM från Karlshamn.

PPM är helt enkelt en förkortning av de tre bandmedlemmarnas förnamn Peter, Paul och Martin. Kanske ett smått fantasilöst namn men deras musik var långt därifrån. Trion öppnade med Dixie Chicks "Long Time Gone"och redan där var jag ju egentligen såld. Men de visade sig att de även hade ett helt gäng originallåtar som höll riktigt hög klass. Allra bäst var "Girl From Hell". Jag gillade även deras old country utstrålning med bara en mick som de alla fick trängas bakom.

Instagram @barabaraberra

PPM lirade i två akter. Det var lite nytt för mig att dela upp en spelning på det viset. Men det var nog tur då merparten av publiken bestod av mogna herrar med smått förstorade prostator. Kanske blir det mer av den typen av knasiga upptåg när generationer av Smålands alla countryfans möts igen i april.

Jag tänkte försöka skriva lite om varje band fram till festivalen så håll utkik här på bloggen. Annars ses vi väl 18 april?

Grattis på 5-årsdagen!

Idag är det på dagen fem år sedan Sveriges bästa countryblogg såg dagens ljus. Jag firade med att bjuda kollegorna på morotskaka. Den var lite dödbakt och så men jag hade i alla fall fått till en fin stjärna.

Hur firade ni själva denna stora dag?

Brad Paisley - Moonshine In The Trunk

Brad Paisley har klivit fram som en av countryns riktiga giganter. Jag kan personligen inte riktigt förstå fascinationen, men visst har han några fina låtar på sin resumé.

Moonshine In The Trunk är hans elfte studioplatta. Det öppnar starkt med ”Crushing It”, en sån där typisk countryvisa som egentligen inte säger mycket mer än att det är härligt att dricka öl och säga F U till alla vardagsbekymmer, så grovt skulle dock aldrig Mr. Helylle Paisley uttrycka det hela.

Nästföljande ”River Bank” är nästan lika bra som öppningsspåret. Men därefter går det fullständigt i stå. Det glimrar till litegrann på titelspåret ”Moonshine In The Trunk” men det är för många låtar som passerar förbi som varken svänger eller berör. Det blir statiskt och gapigt.

Är man ett stort Paisley fan har man nog lättare att finna kraften inom sig att ta till sig hans extra allt typ av countrymusik men jag föredrar min country snäppet mer sofistikerad.

Betyg: 2 (av 5)

Inte bara en dålig platta utan även ett ruggigt fult omslag.

The Roys - The View

Syskonen Lee och Elaine Roy växte upp under samma tak och visade båda prov på stor musikalisk talang men kom inte förrän senare i livet på att de visst gått och delat samma dröm om att bli countrymusiker. När de väl kom på det prövade de lyckan i Nashville och the rest är så att säga history.

The View är deras sjätte platta och precis som på tidigare verk bjuds man på baktakt, mandolin och bluegrass. Tre ting som man ju gillar starkt. Visst, det är kanske inte det mest nyskapande albumet på countryhimlen men det är riktigt välproducerat och sången sitter nästan onödigt perfekt. Man kan välja att störa sig på det eller bara luta sig tillbaka och njuta. Jag väljer det senare.

Bästa låt är titelspåret ”The View”.

Betyg: 3 (av 5)

Måndagstipset (på en tisdag): Brittany Kennel - Up In Smoke

Min senaste upptäckt på countyhimlen är kanadensaren Brittany Kennel. Jag vet inte så mycket mer om henne än det lilla som står på hennes facebooksida; att hon kommer från Montreal men nu bor i Nashville och att hon gillar att dricka te. Googlar man på henne får man bara upp en massa hundar därför förblir hon något av ett mysterium.

Hon har släppt ett par EP:s, senaste Up In Smoke släpptes i år och är den jag lyssnat mest på och kan rekommendera varmt. Man bjuds på stämningsfull folkcountry med en av de behagligaste rösterna i modern tid. Bästa spår är "Speed Queen" och "Chase Trouble"

Senaste singeln "Be You" är ju också lite gullig.

Elliphant feat. MØ - "One More"

Om ni har följt den här patetiska bloggen ett tag så känner ni till att jag var helt till mig i trasorna för ganska exakt ett år sedan när Elliphant släppte sin debutplatta.

Nu har hon släppt uppföljaren One More  och det lilla jag hört hittills bådar gott. Speciellt titelspåret som hon gör ihop med danska sångerskan MØ.



Skulle kunna gå över lik för de där festliga sandalerna.

Idol 2014 - fredagsfinal nr.8

Idolturnén rullar på men här på bloggen är det flera veckor sedan det skrevs något om de unga idolaspiranterna. Men igår såg jag programmet från början till slut.

Temat var rock. Jag misstänkte att det skulle bli en pinsam afton hemma i tv-soffan men de små idolerna visade sig rocka ganska bra faktiskt. Allra bäst var väl Mollie trots att jag egentligen har lite svårt för hennes glada lynne och äckligt perfekta sång. Men hennes "Paradise City" gick ju bara inte att inte gilla. Jag gillade den alltså.

Lille Lisa bjöd också på ett härligt rock n' roll moment i och med sin version av "You Shook Me All Night Long".

Josefine hade även hon en bra kväll och har seglat fram som min favorit i tävlingen. Hon är kanske lite valpig nu men ge henne ett par år och hon kommer att ha lindat hela musiksverige runt sitt lilla finger.

I skuggan av de glödheta rocktjejerna stod Fanny och famlade i mörkret. Det blev smärtsamt tydligt att hon inte kunde mäta sig med dem. Men ingen skugga ska ju egentligen falla över den 21-åriga göteborgaren, den spexiga idolcirkusen var bara inte hennes gebit. Jag ser fram emot hennes framtida musikkarriär och spår en singer/songwriter-platta inom en snar framtid. Om vi har riktigt tur växer hon också ur den här luv- och mössfasen, kammar håret bakåt och börjar se ut som folk.



Hej då Fanny. Tack för allt.

Ludvig var ju också med igår men lämnade mig så oberörd att jag inte kan skriva något annat än att jag gillar hans frisyr.

First Aid Kit - "Waitress Song"

First Aid Kit släppte ju i somras en av årets hetaste plattor. Trots det har jag lyssnat pinsamt lite på de skönsjungande systrarna. Kanske beror det på att jag stör mig lite på att de är så unga, snygga och härliga.

Men det kan man ju inte hänga upp sig på så. Därför piffar vi till fredagen med en sån här pretentiös liten musikvideo.

Fotbollsgalan 1914

Jag missade fotbollsgalan i måndags eftersom jag hade fullt upp med att titta på sommarpratarna på grannkanalen. Inte för att jag tycker Sommarpratarna är särskilt underhållande men det får mig i alla fall inte att må fysiskt illa.

För ärligt talat hur svårt ska det vara att slänga ihop en fotbollsgala som inte fullständigt pissar på de fotbollsspelare som råkar vara av det kvinnliga könet?

Jag tror vi alla fattar att herrfotboll så att säga spelar i en annan liga. De skjuter hårdare och så. Manliga fotbollsspelare kan leva på sin sport ganska långt ner i gärdsgårdsserierna medan kvinnor får bolla(!) både jobb och fotbollsspel även om det tillhör eliten i Sverige. Det är kanske inte helt rättvist men sådan är kapitalismen. Herrfotboll genererar helt enkelt mer pengar för folk är mer intresserade av den. Jag köper det.

Men så en dag per år har fotbollsförbundet ihop med TV4 fria tyglar att ändra på den bilden, att få Sverige att sluta slicka Zlatans röv och öppna sina ögon för andra kompetenta svenska fotbollsspelare. Säg till exempel Therese Sjögran, som förutom att vara en av världens skickligaste mittfältare också spelat 200 landskamper. Jag upprepar, tvåhundra. Det är alltså ingen som har gjort det innan, ingen har ens varit i närheten. Anders Svensson som är den meste landslagsspelaren på herrsidan har spelat 52 matcher färre än Sjögran.

200-jubileumet hade dock inte gått förbi TV4, de hade till och med förberett en hyllning men valde att klippa bort det på grund av hjärnsläpp tidsbrist.

Som grädde på patriarkatmoset sitter sedan Zlatan på presskonferens och spelar helt oförstående när han får frågan om det var rätt av TV4 att klippa bort den tilltänkta hyllningen till Sjögran, ” Ska alla som var på galan få ett varsitt pris så alla blir nöjda?”

Nej Zlatan. Men hon som spelat flest landskamper genom tiderna och 104 landskamper fler än du kanske skulle få någon form av erkännande.

Det faktum att han kan slänga ur sig en sådan kommentar utan att någon säger ifrån bevisar bara att media har sina tungor så långt upp i hans vältränade röv att jag nu befarar att de kanske aldrig hittar ut.

Therese Sjögran i aftonskrud.

Ps. Jag är så jävla trött på Zlatan.

Heidi Feek - "Trail Pop"

Heidi Feek är tjejen med den lite manhaftiga rösten som släppte fjolårets tionde bästa platta. Tydligen är hon på gång med en ny platta i början av 2015 och ingen är gladare över det än jag. Första singeln därifrån låter dessutom riktigt bra, man är ju såld bara man hör första riffet.



Gillar ni också Heidi Feek rekommenderar jag att följa henne på Instagram @feekyfeek.

Maria Skybäck live på Kafé De Luxe

Idag var det söndagsspelning på Kafé de Luxe. Kvinnan vid micken hette Maria Skybäck och var där med sin långhåriga gitarrist Patrik. Jag hade ingen aning vad det var för tjomme och var väl i ärlighetens namn mest där för att återställa vätskebalansen.

Men Maria visade sig ha ett par fina låtar under kavajen. Hon sjöng både på svenska och engelska och blandade covers och egenskrivna låtar hejvilt. Bästa låtarna var "Mamma, jag är olyckligt kär" och någon engelsk låt som jag tyvärr glömt titeln på. På det stora hela var det en trivsam spelning, Maria skulle kanske behöva jobba lite på sin utstrålning men vem behöver inte det?

Instagram @barabaraberra

Vill ni grotta ner er mer i Maria Skybäck så finns hon på soundcloud.

Song of the Year

Igår var det countrygala i det stora landet i väst. När bloggen begav sig recenserade jag dessa galor med en brinnande entusiasm men nu orkar jag helt enkelt inte.

Jag tycker i alla fall att det var kul att "Follow Your Arrow" blev utsedd till årets låt. Brandy Clark har skrivit den ihop med hon som sjunger den, Kacey Musgraves.

Kerstin springer

Jag tänkte bara dela med mig av min jogginglista, länk här. Den förgyller alla mina "tuffa" pass, men det är alltid en kamp att motstå frestelsen att dansa som en flicka från ghettot när den här kommer på.



Har ni förresten några bra jogginglåtar på lut så skriv ner dem i kommentarsfältet tack!

Måndagstipset: Bonnie Montgomery

Bonnie Montgomery är något så udda som en kombinerad opera- och countrysångerska. Hon släppte sitt första countryalbum i somras och jag tycker det svänger rätt bra. Ni får väl lyssna själva om ni inte tror mig. Det självtitulerade albumet finns på Spotify.

Cale Tyson - Cheater's Wine

Mannen med den sorgsnaste rösten i musikhistorien är aktuell med sin andra EP. Jag upptäckte ju honom först för någon månad sedan men han har verkligen förgyllt min höst med hans melankoliska gubbcountry.

Den nya EP:n skiljer sig inte nämnvärt från hans förra. Den består av 6 trumpna låtar om allt som gör livet så jobbigt. Alltså är det inte det optimala uppladdningen till exempelvis en utekväll på byn.

Finaste låten är "Oaxaca".

Cale Tyson finns på Spotify. Lyssna även på hans EP från fjol, den är också top notch.

 

 

 

Idol 2014 - fredagsfinal nr. 5

Den eminenta idolresumén på Sveriges bästa countryblogg utgick förra veckan på grund av att jag jobbade. Men nu är jag åter i eder tjänst och jag tror vi är framme vid fredagsfinal nummer 5. Veckans tema var svenska låtar. Ett tema som litegrann sållade agnarna från vetet.

Philip som ju varit lite av en personlig favorit gav sig ut på ett riktigt Kamikazeuppdrag i och med sitt dumma låtval (Oskar Linnros - "Hur dom än")  och fick snällt lämna tävlingen med svansen mellan benen. Ludvig var också ganska kass men hade den goda turen att Philip helt enkelt var ännu sämre.

Men nu struntar vi i grabbarna och fokuserar på tävlingens duktiga tjejer. Kvällens bästa var Lisa Ajax som ju är så äckligt bra alltså. Jag har knappt lyssnat på Agnes version av "En sån karl" så det kom lite som en chock för mig att den här gamla dängan kunde låta så modern. Ajax fick mycket riktigt stående ovationer av hela juryn. Det enda som ligger henne lite i fatet är väl att hon är cirka nio år gammal och ser ut som en sån här amerikansk bäbis som tävlar i skönhetstävlingar.

Mollie och Matilda var kompetenta som vanligt men kanske inte superintressanta att titta på. Fanny sjöng en finfin version av Melissa Horns "Jag saknar dig mindre och mindre" och äntligen fick hon tillstånd att bara sitta rätt upp och ner på scenen eftersom hon på grund av polio eller dylikt inte kan röra sig på scenen (?).

En annan som imponerade stort var Josefine som valde att sjunga "Flytta på dig" vilket ju var ett mäkta konstigt låtval men hon lyckades faktiskt göra den riktigt bra. Nu tror jag på Josefine och Ajax i final.


Kvällens bästa.

Ryssen kommer!

I natt drömde jag om ubåten som sveper fram i Stockholms skärgård. Men det var ingen ubåt, det var en liten katt som såg ut så här.



Måndagstipset: The Hello Strangers

The Hello Strangers består av systrarna Larissa Chace Smith och Brechyn Chase (onödigt krångliga namn). De har visst spelat ihop ett bra tag och att döma av deras tantiga utstrålning så är de nog en bra bit över 30 år men det kan också vara en fullständigt felaktig slutsats från min sida.

De växte upp i Pennsylvania men flyttade ner till Austen, Texas för att skapa magisk musik men det blev mest servitrisjobb av den drömmen. Men de lärde sig i alla fall att "two-step" och föll som furor för den ruffiga texascountryn, en art av musik som de under sin uppväxt i Pennsylvania inte exponerats för.

Efter ett par år i Austen började systrarna längta hem och de tog sitt pick och pack och styrde kosan mot Pennsylvania igen. Där lyckades de plötsligt nästla till sig ett skivkontrakt och den självtitulerade plattan är nu alltså ett faktum.

Jag tycker det är ett småtrevligt album. Speciellt gillar jag "Runaway" som är en riktig hit!


Lyssna på The Hello Strangers debutplatta på Spotify eller kika in deras youtubekanal där man kan bevittna många härliga hemmasnickrade videos.

Bonde söker fru

Visst kan man uppröras över Sverigedemokraternas framgång, ebolaviruset och Islamska statens härjande i mellanöstern men det kommer ändå inte i närheten av den kräkkänsla jag får i munnen av att titta på Bonde söker fru.

Alltså jag älskar programmet så underhållningsvärdet är det inget fel på. Men jag skäms över att tillhöra kvinnokönet när jag ser dessa unga damer tävla om böndernas uppmärksamhet.

Har TV4 missat att de pågår ett jämställdhetsarbete i världen utanför? De verkar tro det är lite gulligt med bönder som har en kvinnosyn som på 50-talet. Låt mig berätta för er att det är inte gulligt. Det är fullständigt vidrigt och det är precis den här typen av program som får unga flickor att tro att det är helt normalt att sitta i bikini på första dejten och bli bedömd för sin kropp. Den som har snyggast kropp vinner ett liv som bondmora i Anderstorp! Stort grattis.

Men än finns det hopp om mänskligheten för Peter och Erik verkar ha missat memot om att bete sig som en neandertalare och behandlar faktiskt sina kvinnor som individer och inte ett packe boskap.

Två neanderthalare, två trevliga bönder och en störig programledare. 

Cale Tyson - "Can't Feel Love"

Minns ni Cale Tyson? Jag skrev om den texasfödda cowboyen för ett par veckor sedan och har sedan dess hunnit förstöra en hel förfest med att bara spela hans melankoliska country. Jag älskar karln alltså.

Nu har han släppt en ny video som nog kan utlösa epileptiska anfall hos känsliga tittare, men låten är alla tiders!

Idol 2014 - fredagsfinal nr. 3

Igår var det 80-talstema på Idol, lite ironiskt eftersom merparten av deltagarna knappt ens minns det glada 90-talet.

Kanske var det därför så många av dem fullständigt famlade i mörkret. Jag tänker till exempel på Philip som vanligtvis sjunger så bra men som igår förnedrade sig i en karaokeversion av "Bloody Sunday". Lisa Ajax som ju förra veckan imponerade stort gapade sig igenom "I'm So Excited" och man var bra sugen på att stänga av televisionen. Ludvig bejakade sin kvinnliga sida och sjöng historiens mesigaste version av "Africa". Jag tycker det var kasst, kasst, kasst och tycker nog Ludvig är den mest överskattade deltagaren i årets omgång. Man får ändå ge honom kredd för att han lyckades bära upp en clostridiefärgad skjorta.

Men nu till de som hade en lyckad kväll, Josefine som hittills mest varit ett snyggt face levererade en riktigt magisk version av Bonnie Tylers "Holding Out For A Hero". Det var också gulligt värre att se hur genuint glad hon blev när juryn öste beröm över henne. Nu tror jag hon blir riktigt farlig framöver.

Petter överraskade oss alla med att dansa sig in på scenen och sedan sjunga skjortan ur Princes klassiker "Kiss". Det kändes nästan som man tittade på en riktig artist. Den enda som var lite synd var ju att han glömt ta av sig nattskjortan. Men den kritiken ska väl riktas åt stylisterna.

Personliga favoriten Fanny hade en okej kväll men kan ju inte för sitt liv röra sig på scenen och borde därför låta bli, alla vi som diggar henne nöjer oss ju med hennes fina röst.

Rolf fick lämna idolcirkusen, men det är kanske inte är så konstigt när man ser ut som jokkmokks-jokke och fullständigt slaktar en Madonnaklassiker. Ändå tråkigt för Roffe då han ju var den enda i startfältet som ju faktiskt existerade på 80-talet.

Kvällens bästa!

Lucinda Williams - Down Where the Spirit Meets the Bone

Årets mest spännande skivsläpp är här! Lucinda Williams dubbelplatta med den vackraste titeln i mannaminne, Down Where the Spirit Meets the Bone.

Man har som Lucinda Williams fan blivit bortskämd under de senaste åren med täta skivsläpp. Det har dessutom varit riktigt bra album, senaste Blessed (2011) fick exempelvis full pott här på bloggen. Men det är väl inte möjligt att släppa ett till kanonalbum, och dessutom ett innehållande hela 20 låtar? Jo tydligen.

För Down Where the Spirit Meets the Bone är precis så bra som man hade hoppats. Det enda kritiska man kan säga om det är väl att den riktiga panghiten saknas, men vad gör det när man istället får 20 jämnbra countryvisor med precis de rätta proportionerna av Lucindas rossliga röst och gnissliga elgitarrer.

Jag försöker frenetiskt leta upp mina favoritlåtar på albumet men när jag går igenom låtlistan märker jag att alla låtar är superb. Kanske är den charmiga "Stand Right By Each Other" något av en personlig favorit men det är ju onekligen en svår uppgift att plocka russin ur en kaka som bara består av russin*.

Betyg: 4,5 (av 5)

Plattan finns inte på Spotify (ännu) men skit i att äta idag så har ni råd att köpa hennes platta på exempelvis Itunes, bara 109 kronor.

* Jag har använt exakt samma russinuttryck innan på bloggen men tänker att det är inget som folk lägger på minnet.

Melina Borglowe - "Sunflower Meadow"

Jag fick ett anonymt tips på föregående inlägg om att den unga lokala musikern Melina Borglowe släppt sin första singel. Jag väljer att tro att det är Borglowe herself som har varit inne på min blogg och tipsat om sin egna musik (underbart gjort i så fall!).

Jag fick upp ögonen för Borglowe när hon lirade på lokala krogen Kafé De Luxe förra våren. Då kom jag i och för sig direkt från kvällsjobb på lasarettet och i kontrast med det är ju det mesta guld och gröna skogar. Men jag var ändå tämligen säker på att det var en riktigt härlig spelning jag hade bevittnat och därefter har jag faktiskt sett henne hela två gånger till vilket bara stärkt den tesen (ena gången i ett gymnasieluciatåg i domkyrkan men ändå).

Första singeln heter "Sunflower Meadow" och är kanske inte själva definitionen av en panghit men jag tror inte heller det var hennes mål. Det är istället en vacker, lågmäld trudelutt med precis det rätta raspet i rösten som alla vi som diggar Borglowe lärt oss älska.

Nu hoppas vi på en debutplatta inom kort!

Spotifylista: oktober

In med er på spotify och följ min nya lista. Länk här.

Idol 2014 - fredagsfinal nr 2

Jag missade förra veckans fredagsfinal pga "någon måste ju hålla välfärden under armarna" (jag jobbade alltså om det var otydligt).

Men igår tittade jag! Tyvärr slog jag på televisionen en bit in i programmet och missade därför min favorit Fanny De Aguiar. Men no worries för nu har jag sett hennes framförande på TV4 Play och hon är ju duktig alltså och verkar ju vara en hyvens tjej på alla sätt och vis.

Rolf Öhlén som jag brukar tycka har något störigt över sig bjöd igår på ett härligt sång- och dansnummer. Min personliga favorit Petter Hedström bjöd på en opretentiös version av Springsteens "Streets of Philadelphia" och det var himla fint tycker jag.

Men Fanny, Rolf och Petter i all ära. Gårdagens stora utropstecken var ju Mollie Lindén och Lisa Ajax. Jag börjar misstänka någon slags doping för så där jädra bra kan man väl inte vara på naturlig väg när man bara är 18 respektive 16 år? Mollie sjöng skiten ur "Purple Rain" och jag trillade nästan av soffan i beundran. Lisa Ajax som alltså är 16 år klev upp på scenen och sjöng "Lady Marmalade". För det första är det väl inte världens lättaste låt att sjunga och för det andra så är hon S-E-X-T-O-N år. Jag fattar ingenting.

På det stora hela en trivsam afton i Idolsoffan. Att Charlie åkte ut rörde mig inte i ryggen då jag knappt noterat hans deltagande.

Hasta la vista Charlie!

Torpus And The Art Directors live på Kafé De Luxe

Efter kvällens slavgöra kvällsjobb tog jag cykeln till stans enda krog värd namnet. Där var det fredagsspelning för hela tjocka slanten. Först ett svenskt band som var sisådär, och sen ett band från Tyskland som faktiskt inte var så dåligt som det überpretentiösa bandnamnet gav sken av. Gruppen heter alltså Torpus And The Art Directors och det kan mycket väl vara det fulaste bandnamnet i historien.

Torpus och co rev av ett gäng folkrocklåtar och skapade ganska bra stämning på det lille deluxedansgolvet. Killen som sjöng såg ut som sju svåra år men hade en trevlig röst så plus minus noll kan man säga.

På det stora hela en ganska intetsägande afton. Ungefär som livet i stort alltså.

Måndagstipset: Cale Tyson

Cale Tyson är en musiker från det stora landet i väst. Han bor numera i Nashville men är född och uppvuxen i Texas. Han är så att säga så country en människa kan bli.

Han släppte i fjol sin första EP som består av hela sju låtar. Musikstilen är klassisk old school country. En art av countryn som jag lärt mig älska tack vare artister som Daniel Romano, kanadensaren som gett den moderna gubbcountryn ett ansikte.

EP:n heter High On Lonesome och är förutom ett knippe solida countryvisor också en uppvisning i Cales fantastiska röst som verkligen är top notch.

Cale Tyson finns på spotify och på hans hemsida kan man titta på fina muikvideos.

Idol 2014 - startfältet

Jag är egentligen inte något stort fan av den här typen av talangjakter, men varje höst så sugs man ju in i det svarta idolhålet vare sig man vill eller ej. Årets startfält fastslogs igår i en mycket komplicerad kvaltävling. Jag fattade ingenting förrän det var över och tolv namn hade ropats upp.

På det stora hela är det ett kompetent gäng men de är ju så små. Måste jag titta på en till 17-åring i magtröja så säger jag upp min TV-licens. Men visst är det ett gäng duktiga vokalister. Lille Lisa Ajax sjunger ju exempelvis skjortan av de flesta, likaså Matilda Gratte och Mollie Lindén men tråkigare människor får man ju leta efter. Mina favoriter är istället:

Philip Spångberg - Grabben som har fått orimligt mycket kritik för att han ser trevlig ut. Jag fattar ingenting, alla gillar väl trevliga människor. Philip sjunger dessutom riktigt köttigt och gött. Hans version av Alicia Keys "No One" som han levererade i slutaudition är det vackraste jag hört i idolsammanang typ någonsin.

Philip till höger.

Fanny De Aguiar - Jag gillade inte alls hennes krystade audition. Jag tyckte hon sjöng med en tillgjord röst och det går verkligen inte hem i den här stugan. Men Fanny har växt in i tävlingen. Veckans version av Ed Sheerans "Give Me Love" var ju magnifique. Hon är nog dessutom den trevligaste och ödmjukaste deltagaren i årets omgång. Nu väntar man bara på att hon ska kamma håret bakåt så hon ser ut som folk.

Petter Hedström - Det är svårt att inte tycka om Petter, bonnlurken från Gävle med den lite förvirrade uppsynen. Tyvärr känns det som juryn vill stöpa honom i en form som han inte riktigt är bekväm i. I veckan har vi sett honom kämpa med scenspråket (som det så fint heter) när vi ju alla hade nöjt oss med hans fina röst och en akustisk gitarr.

Håller ni med mig eller är jag ute och cyklar i sedvanlig ordning?

Instagram @negerberra

Lera Lynn - The Avenues

Amerikanskan Lera Lynn har blivit en personlig favorit här på bloggen. Nu är hon aktuell med sin andra fullängdsplatta The Avenues. Äntligen säger jag!

För hon har verkligen något visst den här Lera. Med en opretentiös och behaglig röst sveper hon fram genom ett landskap av americana, folk, country och kanske lite jazz (vad vet jag). Alla musikarter som ligger mig varmt om hjärtat.

Bästa spår är "Out To See", "La Di Da", "Hooked On You", "Refrain" och "Empty Pages". Men det är svårt att välja ut sina favoriter för allt på The Avenues är riktigt bra och det finns inga musikaliska klavertramp what so ever. Om jag ska vara petig saknas det kanske ett par låtar med lite mer driv som snärtiga "Gasoline" till exempel från debutplattan. Men då är jag riktigt petig alltså för The Avenues är solklart en av årets starkaste countryplattor. Spring och köp! Eller lyssna på Spotify som normalt folk.

Betyg: 4,5 (av 5)

Daniel Romano live på Biljardkompaniet i Kristianstad

I måndags stannade kanadensaren Daniel Romano i Kristianstad för en spelning. Jag var på plats tack vare Lars och Marcus Thell från Smålands Countryklubb som hade den goda smaken att plocka upp mig på vägen. Tusen tack till er båda!

Kvällen började med ett förband vid namn Howlin' At The Moon. De lirade covers av Elvis Presley, Hank Williams med flera. Gubbnivån var minst sagt hög. Men det var trots det en trivsam stund. En Brooklyn Lager fick också agera kvällsmat och det är ju sällan en dålig idé att ersätta en måltid med en öl.

Daniel Romano med band intog sedan scenen. Bandet bestod av en hel drös människor, bland annat Daniels brorsa på trummor. Men min favorit var tjejen som hade den lite udda rollen som fiol-, piano- och dragspelsspelare. Hon var väl i ärlighetens namn inte världens skickligaste varken fiol-, piano- eller dragspelsspelare men hon sa före spelningen att jag hade en snygg jacka och mer krävs visst inte för att jag skarpt ska gilla en människa. Hon var dessutom rysligt söt i någon slags mockaväst och cowboypjuck.



Instagram @negerberra

Daniel och bandet lirade alla sina bästa hits. De revs av en efter en utan något som helst mellansnack annat än ett och annat mumlande thank you very much. Det var överhuvudtaget en ganska allvarsam stämning på scenen. Jag kan heller inte sticka under stolen med att det var lite av en besvikelse att Daniel Inte klätt sig i blommig kostym. Men jag ska inte gnälla för mycket för musiken var fantastisk och Daniels röst är ju typ den bästa i branschen, han lät precis som på skiva, nästan bättre faktiskt!

Sista tjugo minuterna av spelningen blev det lite mer uppsluppen stämning bland bandmedlemmarna, de log lite och skojade internt. För dem var det väl egentligen bara en dag på jobbet men för en annan var det ju bästa måndagen typ någonsin.

Bästa låterna: "Chicken Bill", "Just Between You And Me", "A New Love (Can Be Found)", "He Lets Her Memory Go (Wild)"

Jujja live på Kafé De Luxe

Stans gulligaste lilla krog slog i afton upp portarna för valvaka med musikunderhållning. Själva valet orkar jag inte recensera här och nu men här kommer en kort resumé av musikakten.

Småländska tvillingarna Julia och Annie Carroll lirade covers av sina favoritlåtar med mandolin, gitarr och ljusa stämmor. Tvillingarna är 21 år gamla och födda samma dag (det kollade vi upp på Birthday.se före spelningen). Vi kom då också in på en lång diskussion om det är så att tvillingar som föds precis vid midnatt, typ en kl. 23.59 och en 00.01 ändå får samma födelsedatum. Någon som vet?

Tvillingarna var hur som helst en duo i rarhet och ingen människa med ett bankande hjärta under kavajen kunde värja för det, trots att kvalitén på både sången samt mandolin- och gitarrspelet inte alltid höll så hög klass.

Betyg: 3 (av 5)



Av någon konstig anledning har de valt att kalla sig själva för Jujja vilket förmodligen är det fulaste artistnamnet i historien.

Kerstin ger sig in i politiken. Igen.

Jag sitter och tittar på partiledardebatten på TV4. Om man kisar lite med ögonen så kan man tro man tittar på ett gäng dagisbarn som glömt ta sin ADHD-medicin. Alla är så arga. Jag fattar inte grejen med det. Det kan väl knappast komma som en nyhet för partiledarna att de tycker olika. Så varför egga upp sig så in i helvete?

Alla vi med vanliga pisskneg får många gånger andas lugnt och räkna till tio när vi diskuterar något med en puckad kollega så då tycker jag vi kan begära detsamma av våra folkvalda politiker.

Så kära Jonas, Annie, Stefan, Fredrik och co: Slurpa i er lite heminevrin eller vad ni nu behöver för att tagga ner och för sedan en saklig och sansad debatt.

Daniel Romano gör Europa

Ni har väl inte missat att allas vår favoritkanadick just nu är ute på en Europaturné?!

14 september spelar han i Köpenhamn, 15:e i Kristianstad, 18:e i Stockholm och 19:e i Göteborg. Så bor ni inom en hundra mils radie av någon av dessa städer så är det väl bara att packa cowboyhatten och bege sig dit. Själv tänkte jag se honom i Kristianstad.



Kan ni föreställa er den här såsiga sångaren i en lite slibbig bar i Kristianstad! Jag tror det blir magiskt.

Kerstin springer

Ibland när jag känner för att göra något riktigt vidrigt tar jag på mig ett par löparskor och ge mig ut i motionsspåret.

När det är över tänker jag på pizzan jag ska beställa senare och då är jag ungefär så lycklig som en människa någonsin kan bli.

 

Viktigt meddelande till allmänheten! (Inte lika viktigt som exempelvis skogsbranden i Sala men nästan).

Idag har jag hängt på balkongen i värmeböljan och lyssnat på Tegan And Saras fantastiska dans(eller vad man nu ska kalla det)platta Hearrtthrob från 2013. Om ni missat den lyssna NU på spotify. Fantastisk platta!

Slut på meddelande.

Jessie Ware - "Want Your Feeling"

Hösten 2012 slog brittiska popundret Jessie Ware igenom med sin debutplatta Devotion. Tyvärr känns det som svenska folket missade  hennes storhet, de var väl upptagna med att lyssna på Håkan Hellström eller någon annan tönt.

Devotion är i alla fall en av de bästa popplattorna som släppts på senare år så leta gärna upp det på spotify om ni som jag har suverän musiksmak.

Men det var ju ett tag sen man hörde något från den kompetenta brittiskan, men nu äntligen är hon på gång med en ny platta. Tough Love som den ska heta släpps först i oktober, men redan nu kan vi lyssna på första singlarna, "Want Your Feeling" är en av dem och jag tycker den är top notch.



Andra singeln heter precis som det kommande albumet "Tough Love" och är också prima musikunderhållning.

Idol 2014 - en studie i allt som är äckligt med dagens samhälle

Om ni inte har legat i koma eller dylikt sista tiden så har ni inte kunnat undgå att Idol dragit igång för säsongen. Programmet som i tio år har varit en av TV4:s stora succéer och producerat framgångssagor som Darin, Agnes, Loreen, Måns Zelmerlöv, Linnéa Henriksson med flera.

Rent musikaliskt får man alltså tippa på hatten åt Idolproduktionen. Men på alla andra plan är det ju ett fullständigt vidrigt program. Det har fortfarande en släng av mobbnings-tv, även om det tonats ner betydligt från de första säsongerna. Men det stora problemet är den helt absurda utseendefixeringen. De aspirerande idolerna hinner inte ens säga hej till juryn förrän någon av dem fäller en sexistisk kommentar. Att offret inte sällan är en bra bit under 18 år och då faktiskt ett barn i juridisk mening gör ju inte att det hela känns härligare direkt.

Jag är inte dummare än att jag förstår att man som artist ska ha någon slags utstrålning men att som Alexander Bard fråga Saranda, 17 om hon tittat sig i spegeln nån gång och sen lägga till "det var ganska trevligt va?" gör att jag vill kräkas i min kaffekopp. Hur kan det vara okej att en 53-årig gubbe kan få bete sig så? Om exempelvis Sarandas lärare sagt samma sak hade han väl fått tacka sin himmelska fader om han kommit undan utan att förlora jobbet.

Men Bard är ju åtminstone en rättvis jurymedlem för även många unga grabbar har drabbats av hans sliskiga kommentarer vänliga komplimanger.

Så in med något så galet som en sångpedagog eller dylikt i juryn så kanske programmet kan få lite mindre Fröken Sverige-karaktär. Och för guds skull höj åldern för sökande till 18 så man slipper se alla begåvade 15-åringar påminna en om ens egna dödlighet.

En gris och två baggar.

Födelsedag på lasarettet

Ungefär som alla andra dagar, plus en flagga.

Elise Davis - Life

Elise Davis är en amerikansk musiker som verkat i flera år utan att någon riktigt tagit notis, trots att hon ju är fantastisk. Hon släppte till exempel plattan Cheap Date 2011 som jag håller som en av mina topp-10 favoritplattor alla kategorier, EP:n Big Ol' Dreams från i fjol är inte heller fy skam.

Och nu är hon aktuell med en ny EP som heter Life. Tyvärr finns den inte på spotify så hon gör det ju inte så lätt för oss fans men man kan lyssna på den på hennes hemsida via soundcloud. Den är kanske marginellt rockigare än hennes tidigare verk men det kan också vara en fullständigt felaktig analys från min sida. Bra är den i alla fall.

Bästa spår: "The Girl In Me", "Because You Love Me"

 

 

Så ska ni inte förstöra söndagskvällen med att jobba natt (som en annan stackars sate) så tycker jag ni ska sitta uppe halva natten och lyssna på Elise. 

Lee Ann Womacks nya platta ute 23 september

Kvinnan med den härliga cougarlooken är i september aktuell med en ny platta. Det blir den tionde i ordningen, om man räknar med jul- och greatest hits plattan.

Jag har alltid gillat Lee Anns musik. Det är opretentiös country med mycket hjärta, simpelt och trallvänligt. Två singlar har redan släppts från det kommande albumet och jag tycker det låter helt okej. Vad tycker ni?




Men det är ju ingen ny "I Hope You Dance" direkt. Finaste låten någonsin.

Old Crow Medicine show - Remedy

Grabbarna i Old Crow Medicine Show har varit pionjärer inom genren som har många fina namn; old school country, bluegrass, folk och alternativ country. Jag kallar genren kort och gott (och lite elakt) för gapig country.

Remedy är deras åttonde platta och trots att ett par bandmedlemmar har bytts ut genom åren så är soundet i princip det samma, det kryllar av banjoplock, fiolgnissel och baktakt. Är man ett fan av den typen av musik/oljud så kommer man gilla det mesta på Remedy, och är man det inte så gillar man nog inte Old Crow Medicine Show alls.

Men låt oss för enkelhetens skull utgå från att vi alla gillar den här typen av schvungig country som har extra allt, ja då är ju Remedy ett kanonalbum. Låtar som ”Bushy Mountain Conjugal Trailer”, ”Shit Trailer” och “Tennessee Bound” är väl ungefär så bra som modern old school country någonsin blir.

Som en trevlig bonus bjuds man också på ett par lugna bitar som är riktigt fina. ”The Warden” är en personlig favorit som förutom vacker skönsång också har ett vettigt budskap. ”Dearly Departed Friend” är en annan uppskattad andningspaus på plattan.

Gillar man OCMS’s tidigare verk kommer man också gilla Remedy, för låt oss vara ärliga, det låter ungefär likadant. Men det svänger bra, grabbarna kan onekligen ta en ton, och ett par låtar är till och med lite rörande. Vad mer kan man begära av ett band som lirar gapig country?

Betyg: 4 (av 5)

 

 

Randy Travis - Influence Vol. 2: The Man I Am

Randy Travis har huserat i countryns finrum ungefär lika länge som jag har levt. Under åren har han legat etta på countryns Billboardlista inte mindre än 18 gånger. Att han är en kompetent låtskrivare råder det ju alltså inget tvivel om men nu är han aktuell med sin andra coverplatta inom en tvåårsperiod.

I fjol släppte han coverplattan Influence Vol 1: The Man I am som var en hommage till countrymusiker som inspirerat honom genom åren. Man kan tycka att det skulle räcka med en sådan platta men Travis fick feeling och lanserar alltså nu volym 2 i denna coverserie. Personligen känner jag att det är en platta för mycket, vem behöver egentligen ytterligare ett coveralbum? Att det dessutom bara består av låtar från manliga artister gör ju inte att saken känns fräschare.

Men visst, Randy Travis har en fantastisk röst och det finns säkert många inbitna fans därute som gillar att höra honom i klassiker som ”Don’t Worry ’Bout Me” (Marty Robins) och ”Only Daddy That’ll Walk The Line” (Waylon Jennings).

Men en bra röst kan inte mildra det faktum att det här är ett fullständigt onödigt album som dessutom är en omodern gubbfest.

Betyg: 1 (av 5)

Gubbig, gubbigare, Randy.

Sunny Sweeney - Provoked

Det var ett tag sedan man hörde något från den texasfödda 37-åringen. Hon släppte en av de senaste årens bästa countryplattor (Concrete, 2011) men är fortfarande ganska okänd, även inom countrykretsar skulle jag tro. Kan Provoked bli det stora genomslaget?

Ja kanske. Plattan öppnar starkt med ”You Don’t Know Your Husband” som är en rivig bit med stark sång, vass refräng och fyndig text. Allt man egentligen önskar sig av en bra countrylåt. ”Everybody Else Can Kiss My Ass” är en annan låt som faller under samma beskrivning. Hon är verkligen bra på den här typen av uppkäftig rock n’ roll country, men allra bäst är hon kanske ändå i de lugna bitarna där hennes fina röst får ta stor plats. ”Uninvited”, ”Find Me”, ”My Bed” (duett med Will Hoge) är tre sagolika countryballader.

Provoked har allt jag älskar med countrymusik, kaxig ”redneckcountry” och småputtriga visor om livet levererat av en riktigt stark vokalist, en vokalist som jag nu hoppas får det genombrott hon så väl förtjänar.

Betyg: 4,5 (av 5)

 

Randy Travis - "Don't Worry 'Bout Me"

En av countryns riktiga giganter är aktuell med en ny och fräsch platta. Jag har aldrig varit ett stort Randy Travis fan men sammetslenare röst får man ju leta efter.

"Don't Worry 'Bout Me" kommer från nya plattan och är otrrrrroligt seg men ändå lite fin. Och som grädde på moset lanseras den i en skittråkig musikvideo. Mycket nöje!

The secret life of a country music blogger

Ni tror kanske att det är en dans på rosor att vara countybloggerska, men det är hard work ska ni veta. Idag till exempel är jag ledig från mitt riktiga jobb (läs slavgöra på medelstort sjukhus i södra severige red. anm.), men kan jag njuta av ledigheten? Nej! För jag måste ju skriva recensioner, lyssna in mig på ny countrymusik etc. etc. för att blidka alla mina fans, alla 12 av er eller hur många ni nu kan tänkas vara.

Snart kommer recensioner på Sunny Sweeneys, Randy Travis och Old Crow Medicine Shows senaste plattor. Alla dessa ska också printas i Smålands Country Clubs tidning. Ja ni hör ju, det är mycket nu.

Nu tar jag en kopp kaffe till och "jobbar "på.



Extra mkt på agendan idag eftersom jag också bevakar fridrotts-EM

Kerstin ger sig in i politiken

Är det någon mer än jag som kräks på årets valfilmer? Alliansen med sin översittarattityd klafsar runt med en tårta och spenderar nästan hela reklamsnutten åt att håna sossarnas kassa politik och sen avslutar de med att säga en mening om deras egna politik, "Alliansen håller ihop och lovar fler jobb". Så bra då men det kommer alltid finnas en klase människor därute som är arbetslösa, några procent mer eller mindre, vem bryr sig? Vill man jobba så finns det jobb. Man kan till exempel skaffa sig en undersköterskeutbildning och sen har man jobb resten av livet. Man kommer ha så mycket jobb att man önskar man aldrig skaffat sig den där utbildningen.



Sossarnas film är tyvärr inte bättre. Se bara på eländet.



Det här är ett stor problem med Sverige, vi tror vi har det dåligt fast vi ju fullständigt badar i lyx. I de flesta länder i världen tar man själv hand om sina gamlingar. Man rusar inte in någon eftermiddag i månaden och levererar lite blomster och gnäller över att mamman har blivit "placerad" nånstans (i en jättevacker trädgård!). Svenska gamlingar har det svinbra, problemet är väl mest att de aldrig dör och således blir väldigt många till antalet. Därför kan man inte hinna springa till varje gammal dam som darrigt sträcker sig efter ett glas vatten. Det är inte lika med dålig vård.

Det som ÄR dåligt med svensk sjukvård är att utbildad vårdpersonal gör ALLT, och därför blir tiden till själva vårdarbetet väldigt kort. Skulle vi på mitt jobb på sjukan till exempel slippa dela ut matbrickor till våra patienter så skulle vi alla kunna gå hem i tid om dagarna. Så in med lite glad arbetslös ungdom i vården så har vi löst både arbetsfrågan och välfärden i ett nafs.

Så jag dissar de pampiga storpartierna i höstens val och lägger istället min röst på den här bebisen. Så här fångar man sin publik Fredrik och Stefan!

The Shires

Jag fick ett tips häromdagen från Marcus på Smålands countryklubb om något så udda som en brittisk countryduo. Ben Earle och Crissie Rhodes som tillsammans bildar The Shires har lirat ihop sedan 2013. De hade då båda gnatat på i fruktlösa solokarriärer, Crissie lirade mest på krogar och bröllop och Ben hade halkat runt på lite sliriga skivkotrakt utan att riktigt slå igenom. Han ledsnade tillslut och tänkte att han kanske kunde hitta en annan loser därute som skulle ville sjunga med honom så han la ute en annons på facebook. Crissie svarade och deras nästan onödigt finstämda röster har nu landat ett kontrakt med ett pampigt skivbolag i Nashville. Oklart när debutskivan beräknas vara ute men ett par singlar kan man i alla fall redan nu avnjuta på Spotify eller Youtube.

Deras bästa låt heter "Tonight".

Chris Smither - Time Stands Still (2009)

Sist jag skrev om Chris Smither låg den här lille bloggen i sin linda. Det var januari 2010 och fjolårets bästa skivor skulle koras, patetiskt nog kunde jag bara komma på tre bra skivor så de fick varsin pallplats. Smither hamnade på andraplats jämte trean Miranda Lamberts Revolution och ettan Holly Williams Here With Me.

Då handlade det om hans senaste skiva Time Stands Still och trots att jag verkligen tycker det är ett fantastiskt album så har jag aldrig tagit mig besväret att lyssna på några av han andra verk, han har ju släppt en hel drös med album både före och efter 2009. Men varför slösa tid på något som troligtvis är snäppet sämre? Jag fortsätter därför glatt att avnjuta de vackra gitarrplocken och Smithers gubbiga röst i magiska nummer som "Don't Call Me Stranger", "Time Stands Still" och "Surprise, Surprise".

Chris Smither finns givetvis på Spotify.

 

 

Pop: Jenny Lewis - "Just One Of The Guys"

Jag gillar den här låten.

Bluegrass Thursday! Cahalen Morrison & Eli West - I'll Swing My Hammer With Both My Hands

Jag fastnade först för den här plattan tack vare dess vackra omslag och poetiska titel. Men det visade sig vara så mycket mer än bara en fin förpackning.

Så jädra fint skivomslag alltså!

Cahalen Morrison är någon slags multimusiktalang bosatt i Seattle. På just denna plattan gör han ett samarbete med Eli West som också är något slags bluegrassorakel. Kombinationen är ju som ni kan förstå ganska lyckad.

I'll Swing My hammer With Both My Hands kom ut redan i februari och är duons andra platta. Den bjuder på riktigt skön Bluegrass helt i en nördig countrybloggares smak. Ni får lyssna själva om ni inte tror mig. Plattan finns såklart på Spotify.

Bästa spår: "Off The Chama", "Fiddlehead Fern", "Down In The Lonesome Draw"

(Som av en händelse finns också duons vackra musik på min nyaste spotifylista.)

Emily Herring live at Kafé de Luxe

Emily Herring is a Texas native with one helluva voice. Lucky for us she is currently on a Sweden tour and tonight she played in my hometown Växjö, at Kafé De Luxe's ever so charming terrace to be precise.

In case you haven't noticed yet, this review is written in English, on the off chance that the artist herself might stumble upon this dumb ass brilliant blog.

Herring started her set at around 8 o' clock. The sun was still up and it was a beautiful summer night, as good as it ever gets really in this latitudes. The atmosphere demanded a beer so I got one and sat down to enjoy the show. And what a show it was! Herrings voice completely cut throught the air and I think all twenty or so of us watching simultaniously dropped our jaws a little bit. She smoothly mixed original songs with covers of Merle Haggard, Gillian Welch (oh yeah!)  and The Dixie Chicks to mention a few. She was also good at the art of small talk which is something that you certainly can't say of all artists.

Instagram @negerberra

For you losers out there who still have no idea who this Emily Herring is I would say her music is traditional country with maybe a touch of twang. But there's really no need to put a label on it, all you really need to know is she's one of the most talented artist I've ever seen live.

Best songs: "Turqoise Earrings" and "Tonight The Heartache's On Me" (Dixie Chicks cover).

Take a lsiten to Emily Herring on Spotify! Or go see her in one of her upcoming shows in Kisa, Borås or Malmö. For more information go to www.emilyherring.net/tour/

Pop: Birdy

Birdy är bara 18 år, hon föddes alltså 1996. Jag kan knappt linda mitt lilla huvud runt hur man kan vara så ung. Hon var alltså inte ens född när Sverige grävde guld i USA till exempel (1994).

Men låt inte åldern lura er (och inte heller det rysligt fula artistnamnet) för Birdy är en av modern pops hetaste namn. Jag har spenderat dagen med att lyssna på hennes kompetenta andraplatta och är mycket imponerad.

Bästa spår: "No Angel", "All About You", "Wings", "Words As Weapons"

 

 

 

Sam Outlaw - "Diamond Ring" (Bonfire Sessions)

Jag smäller av så fint!

Kerstin VM-bloggar! Tyskland - Argentina 1-0

Så var det då äntligen dags för final.

Men handen på hjärtat så är väl gruppspelet den riktiga festen? Smånationer lever drömmen och alla lagen är fortfarande med i turneringen. Ungefär som de första avsnitten av Robinson innan folk får hybris och börjar hugga varandra i ryggen och inte dela med sig av sina palmhjärtan.

Men nu har ju FIFA tydligen bestämt att någon måste gå segrande ur världsmästerskapet så då får vi helt enkelt dras med tillknäppta matcher där spelarna är så rädda att göra bort sig att de nästan pinkar på sig i sina alldeles för stora shorts. Något som inte sällan resulterar i förlängning och straffar.

Och föga förvånande gick också finalen till förlängning, men det var faktiskt långt ifrån en händelsefattig afton på Maracanã. Målchanserna haglade, framförallt i första halvlek där argentinarna i sina vackra djupblå bortaställ till och med stänkte dit en boll i nättaket men som mycket riktigt bortdömdes på grund av offside.

Lille Messi hade en bra kväll och visade gång på gång vilka kvalitéer han besitter. Tysken Kramer hade en lite sämre kväll, i 31:a minuten tvingades han utgå på grund av en knock han ådrog sig minuterna innan. Helt groggy eskorterades han ut från planen, han såg ut som undertecknad när hon lämnade jobbfesten i fredags.

I andra halvlek åkte även argentinaren Higuaín på en rejäl smäll efter en vansinnesfärd från den tyska målisen Neuer, han som gjort sig en karriär av att flaxa runt långt utanför straffområdet. Men Neuer kom lindrigt undan, fick till och med frispark i favör. Kvällens enda tabbe från domarsidan.

Förlängningen var sedan en ganska sömning historia. Spelarna var trötta men Götze som kom in först i 88:e minuten var ju pigg som en lärka så när han i 113:e minuten fick en pass i brösthöjd gjordes inga misstag, nedtagningen var klockren och han kunde lätt tjonga in bollen i det argentinska målet. Det blev kvällens enda mål och Götze blev grosse spielhjalte.

Götze och Müller i extas.

Även om det tar emot att säga så får man ändå konstatera att tyskarna var VM:s i särklass bästa lag, dessutom har de spelat rolig fotboll. Vart är världen på väg?

Matchbetyg: 4 (av 5 fotbollar)
Matchens lirare: Schweinsteiger som slet som ett djur på mittfältet