Kvällen började med ett förband vid namn Howlin' At The Moon. De lirade covers av Elvis Presley, Hank Williams med flera. Gubbnivån var minst sagt hög. Men det var trots det en trivsam stund. En Brooklyn Lager fick också agera kvällsmat och det är ju sällan en dålig idé att ersätta en måltid med en öl.
Daniel Romano med band intog sedan scenen. Bandet bestod av en hel drös människor, bland annat Daniels brorsa på trummor. Men min favorit var tjejen som hade den lite udda rollen som fiol-, piano- och dragspelsspelare. Hon var väl i ärlighetens namn inte världens skickligaste varken fiol-, piano- eller dragspelsspelare men hon sa före spelningen att jag hade en snygg jacka och mer krävs visst inte för att jag skarpt ska gilla en människa. Hon var dessutom rysligt söt i någon slags mockaväst och cowboypjuck.
.JPG) |
| Instagram @negerberra |
Daniel och bandet lirade alla sina bästa hits. De revs av en efter en utan något som helst mellansnack annat än ett och annat mumlande thank you very much. Det var överhuvudtaget en ganska allvarsam stämning på scenen. Jag kan heller inte sticka under stolen med att det var lite av en besvikelse att Daniel Inte klätt sig i blommig kostym. Men jag ska inte gnälla för mycket för musiken var fantastisk och Daniels röst är ju typ den bästa i branschen, han lät precis som på skiva, nästan bättre faktiskt!
Sista tjugo minuterna av spelningen blev det lite mer uppsluppen stämning bland bandmedlemmarna, de log lite och skojade internt. För dem var det väl egentligen bara en dag på jobbet men för en annan var det ju bästa måndagen typ någonsin.
Bästa låterna: "Chicken Bill", "Just Between You And Me", "A New Love (Can Be Found)", "He Lets Her Memory Go (Wild)"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar