If I could make it here I could make it anywhere that's what they say

När ni trodde bloggen inte kunde bli mycket sämre på uppdateringsfronten så drar jag till New York. Alltså kommer uppdateringen om möjligt bli ännu sämre.

Men jag är tillbaka om drygt en vecka så gråt inga tårar för min skull.

en lista bara helt apropå

Ursäkta det dåliga bloggandet, bara konstiga lotionnyheter denna vecka.

Men till mitt försvar tycker jag inte det har hänt så mycket intressant i contrysvängen på sistone.

Här kommer i alla fall en go liten lista. Bara helt apropå.

The Tallest Man On Earth - The Gardener
Easton Corbin - A Little More Country Than That
Chely Wright - Notes To The Coroner
Brooks & Dunn - Rock My World Little Country Girl
Taylor Swift - Speak Now
Zac Brown Band - Colder Weather
Evan Westerlund - Who's Gonna Take Care Of The Horses
Little Big Town - Little White Church
Gwyneth Paltrow - Country Strong
Chely Wright - Like Me
Joe Nichols - Tequila Makes Her Clothes Fall Off
Kenny Chesney - Boys Of Fall
Zac Brown Band feat. Alan Jackson - As She's Walking Away
Kid Rock - Born Free

Slut för idag. Tack för idag.

akut lotionbrist

first aid kit

Klara och Johanna som första hjälpen kitet heter var på nyhetsmorgon imorse. Jag tycker de är rätt bra faktiskt trots att de faller under kategorin störiga indiemusiker. Det som framförallt talar emot dem dock är att de bara är 18 och 20 bast. Jag är inte stor nog att unna så små människor framgång.

Men allvarligt talat så sjunger de fantastiskt bra och det är ju egentligen väldigt imponerande att de är så unga och så duktiga.

Jag vill ändå lite småsint påpeka att de nog fått en del draghjälp av deras far som är gammal musiker och nu deras producent.

Här är en video på den fina låten I Met Up With The King.


Och här är de på nyhetsmorgon och jammar loss på en cover av Johnossis What's The Point. Klicka upp den i fullskärm så ni ser nåt.

Alltså gillar jag dessa två men har lite svårt för deras allmänna flyt i livet.

garrett hedlund - chances are

Jag bjussar på en rar liten video så här på lördagskvällningen. Låten kommer från filmen Country Strong och grabben som sjunger heter Garrett Hedlund. 

modern teknik

Skaffade ny fin mobbe igår. Men total förvirring uppstod när jag skulle dra igång den.

steel magnolia - steel magnolia

Steel Magnolia består av Meghan Lindsey och hennes pojkvän Joshua Scott Jones (han beskrivs alltid som hennes bihang i medier har jag upptäckt så då ska inte jag vara sämre).

Duon var med i den andra säsongen av det amerikanska tv-programmet Can You Duet? Där tävlar duos helt enkelt emot varandra i något slags idolkoncept. Det gick ganska bra för Meghan och bihanget i och med att de vann hela tävlingen.

Duktiga och snygga.

Meghan och Joshua är trots att de härstammar från Nashville, Tennessee helt befriade från att sjunga som ett par hillbillies vilket känns rätt fräscht. Det gör att albumet inte blir så våldsamt country heller utan mer poppigt.

Överlag tycker jag det är ett stabilt album med många bra låtar. Dock kan det bli lite stimmigt ibland med allt detta duettande. Till exempel Homespun Love är riktigt bra men jag kan ändå inte låta bli att bli lite kräkfärdig på det käcka sjunga-varannan-rad-systemet. Men det går verkligen inte att klaga på sångförmågan för sjunga kan dem. Eggs Over Easy är ett fint exempel på det.

Keep On Lovin' You är den stora hiten som de slog igenom med men jag tycker nog plattans andra singel Just By Being You (Halo and Wings) är stråt vassare. Se så fina de är i videon också.


Steel Magnolia gör en väl godkänd debut och lyckas med konsstycket att balansera precis lagom mycket mellan country och pop. Den stora behållningen är deras fina röster trots att de ibland skjuter sig själva i fötterna med att sjunga överdrivet synkat.

Meghan och hennes pojkvän får i betyg en stark:

3,5 (av 5)       

kerstin skriver poesi....

Den här dikten har jag valt att kalla Postexamensdepression.

Verkligheten kom och skrämde mig

Bu!

Sedan kom paniken likt ett hugg av en yxa

Vad väntar nu?

Ett liv på hospitalet iklädd obekväm byxa

evan westerlund - still crazy

Jag har uppmärksammat att självaste Evan Westerlund har varit inne på min blogg och kommenterat. Därför måste jag ju skriva några rader om hans senaste platta som jag lyssnat en hel del på.

För det första tycker jag det är ett helt underbart skivomslag med de där uppblåsta kinderna.


För det andra tycker jag musiken är riktigt bra på Still Crazy. Det känns som alla låtarna är genomtänkta och det är skön countryfeeling i varenda låt vilket kan vara lite svårt att få till när man bor i Malmö, Sweden kan jag tänka mig. Dock spelades skivan in i Nashville vilket kanske underlättade. Evan bor alltså i Malmö men är kanadensare till vardags. Som så många andra nordamerikaner har han svenska förfäder därav det svenskklingande efternamnet.

En av mina favoritlåtar på plattan är Who's Gonna Take Care of the Horses som är himla fin och übercountry textmässigt.

"Who's gonna take care of the horses
When you're gone?
Who'll be my rock
When I don't feel so strong?
Who's gonna mend all the fences
Out here on the range?"

Det är inte helt lätt att komma undan med såna här textrader om man inte heter Garth Brooks eller dylikt. Men Evan lyckas faktiskt med konstsycket.

Andra starka spår på plattan är Still Crazy, Kisses Won't Cut It, Can't Stop Wonderin' och Springtime in Nebraska.

examen

Idag tar jag min sjuksköterskeexamen.

Snart springer alltså den här galningen lös på ett sjukhus nära dig.

easton corbin - a little more country than that

Det här är lite av en favoritlåt för stunden. Videon är också för härlig tycker jag. Som ett avsnitt ur bonde söker fru minus alla störiga bönder med konstiga dialekter.


Eastons debutalbum finns på Spotify för den som gillar soundet.

kerstin inreder...

... med den raraste dörrmattan. Tyvärr är den så söt att jag inte kan kliva på den och måste istället ta ett jättekliv in i huset och klafsa ner hela hallen.

cma awards 2010

Fredagens gala (som egentligen ägde rum för jättelänge sen) var helt fantastisk tycker jag. Det var mycket bra musik och stämningen verrkar ha varit på topp bland de som var där. Countrynördar verkar överlag vara ett väldigt glatt folk. Här kommer några ytterligare iakttagelser och reflektioner från galakvällen.

Kenny Chesney framförde sin fina Boys of Fall. Jag ångrar lite att jag inte satte den på årets-bästa-countrylåtar-listan.

Jag uppskattade att herrarna i Lady Antebellum hade skippat cowboyhatten och ålat ner sig i fina smokingar. Dessutom bjöd de ju på ett finfint nummer av Hello World. Han sjunger som en hel karl den där Charles Kelley trots hans lite pojkaktiga utstrålning.

Det skedde ett mystiskt gitarrbyte när Brad Paisley sjöng sin This Is Country Music. Det skedde också något konstigt med honom när han vann priset för entertainer of the year. Han blev så himla rörd att det blev lite jobbigt att titta på. Men egentligen var det väl mer fint än konstigt.

Brad Paisley var i övrigt helt fantastisk som värd för kalaset. Det var hans kollega Carrie Underwood också. Dem två skickade syrliga kommentarer till höger och vänster och var riktigt roliga att lyssna på.

Rory från Joey+Rory var galans bästa klädda i sina läckra hängslebyxor, jag älskar den mannen.

Jag tror jag har kommit på den stora skillnaden mellan countryartister och "vanliga" artister. Countryartister är duktiga musiker.

Sugarland hade något konstigt ballerinatema för sig där på scenen när de genomförde hiten Stuck like Glue. Jag vet inte riktigt om jag gillade det men jag tror jag gjorde det. De vann också (för fjärde året i rad) priset vocal duo of the year. Kristian tackade sin pappa, det var ett sött ögonblick.

Två tredjedelar av The Band Perry har verkligen horribelt fula frisyrer. Keith Urban har också en tvivelaktig frisyr men han är förlåten tack vare sitt magnifika Put You In A Song - nummer.

Äntligen har jag fått reda på hur Dierks Bentleys förnamn ska uttalas, Dörks.

Miranda lambert förtjänade varenda pris hon fick för hon är ju bara för förbaskat bra. Blivande maken Blake Shelton är också bra och var ödmjuk när hann vann pris för male vocalist of the year.

Kid Rock överraskade med att leverera en riktigt bra show när han gapade sig igenom sin Free.

Taylor Swifts framträdande var magiskt. Speciellt när snön började falla, jag gillar sånt. Men det hände något konstigt där på slutet. Se här.


Det var lite snopet att en hollywoodstjärna skulle stå för det bästa framträdandet. Gwyneth paltrow sjöng Country Strong från filmen med samma namn. Och som hon gjorde det, hon slog fullständigt kock out på mig med sitt simpla men hjärtliga framträdande.

taylor swift – speak now

Jag förnekade länge Taylor Swifts begåvning. Sedan tvingade jag mig själv igenom hennes förra platta Fearless (2008). Taylor trollband mig med sin musikalitet och jag fick krypa till korset och erkänna att en tanig 20-åring blivit lite av en idol.

I oktober släpptes Taylors senaste Speak Now. Mina förväntningar har varit så höga att jag knappt vågat lyssna. Nu, några månader senare, har jag dock tagit mod till mig och jag kan lättad konstatera att Speak Now är bra, fantastiskt bra faktiskt.

Den nya skivan  är egentligen väldigt lik den förra men jag tycker ändå man anar att flickebarnet är lite äldre nu. Det är fortfarande mycket underbar nonsenspop som ju är Taylors stora talang här i livet. Men det finns också mer allvarliga låtar som Dear John, Never Grow Up och Last Kiss. Jag tycker hon balanserar de båda delarna helt perfekt. Det blir aldrig äckligt sentimentalt eller överdrivet glatt och otvunget.

Titelspåret Speak Now är en favorit. Det är en typisk Swiftlåt med fyndig text, snygga verser och klatschig refräng. En annan lite småklatschig låt är Mean som är en rar visa om en människa som Taylor inte verkar gilla så värst.

"But all you are is mean.
All you are is mean, and a liar, and pathetic, and alone in life and mean.
And mean, and mean, and mean"

Moget taylor.

Dear John är plattans sorgligaste, och kanske finaste. Ett läckert gitarrsvaj sveper runt Taylors röst och orden som kommer ur hennes mun skär i hjärtat på en. John är sångaren John Mayer tillika taylors pojkvän under en kort tid.

"Well maybe it's me and my blind optimism to blame
Or maybe it's you and your sick need to give love then take it away
And you'll add my name to your long list of traitors who don't understand
And I'll look back and regret how I ignored when they said
Run as fast as you can"

Och dessutom lite av ett svin av texten att döma.

Speak Now bjuder alltså på både sött och salt. Jag gillar Taylor i alla smaker och ger högt betyg.

Betyg: 4 (av 5)

countrygala på televisionen

Hej där! Ville bara meddela att svt imorgon sänder CMA-galan från i höstas. Kl. 22.35 börjar det på tvåan. Då tittar vi väl? Så kan vi prata om det sen.
 

film på g - country strong

Country Strong handlar om countrystjärnan Kelly Canter som efter lite väl mycket rajtan tajtan läggs in på rehab. Hon försöker sedan dra igång sin karriär igen genom att dra ut på turné genom amerika tillsammans med två aspirerande unga musiker, Beau och Chiles (läckra namn). Kellys make, James, hänger också på kalaset och det är så klart bäddat för en massa strul och tjabb mellan alla dessa turnérare.



Jag tycker det verkar vara en trivsam film och jag gillar såklart det lite överdrivna countrytemat. Filmen går upp på biograferna i usa nu på fredag. När vi här i Sverige kan få se filmen förtäljer inte historien.

I rollerna ses Gwyneth Paltrow (Kelly), Garrett Hedlund (Beau), Leighton Meester (chiles) och Tim McGraw (James).

årets fåglar

Skit i alla andra listor. Här kommer den som verkligen räknas:

Årets fåglar anno tvåtusentio
10. Grönsiskan
  9. Domherren
  8. Kajan
  7. Nötskrikan
  6. Gärdsmygen
  5. Talgoxen
  4. Kattugglan

Lite otippat tog tre afrikaner medaljplatserna. Jag höll i alla fall förra årets nyårslöfte och lärde mig tio fågelarter. Årets nyårslöfte blir att tagga ner med dessa tramsinlägg, något som jag uppenbart redan pajat i och med detta. Bättre lycka nästa år.

Nu önskar jag och mina fågelvänner en guten rutsch!

det countrybefriade musikåret 2010

Oskar Linnros tycker jag svepte som en frisk fläkt över landet. Från och med du är uttjatad som attan men absolut en av årets bästa. Håkan Hellström gapade vidare under 2010 i sedvanlig ordning. Jag gillar honom inte så värst men tycker av någon obegriplig anledning att 2 steg från paradise är en fantastisk låt. Säkert släppte också nytt album. Det blev inte så bra som jag hoppats men jag gillar Får jag för den fina texten och den snygga sången på dialekt.

Melissa Horn gjorde en uppföjare minst lika bra som debuten. Hon är duktig tycker jag och dessutom helt unik i det avseendet att hon är en svensk kvinnlig artist som inte sjunger som en pajas (ni vet vilka ni är Marit Bergman, Miss Li, Maia Hirasawa med flera).

Anna Bergendahl skämde ut sig litegrann i Oslo men jag gillar henne starkt, speciellt hennes Barcelona Blues.

Robyn bör ju nämnas ett år som detta. Jag stod emot det blonda popundret länge men nu i höstas kapitulerade även jag, låtar som Indestructible och Hang With Me är ju sjukt bra. En annan blondin som hade ett bra år var Ke$ha som slog igenom mitt sitt helsköna debutalbum Animal.

Fotbolls-VM var väl en ganska seg tillställning men VM-låten var grym. Många är vi som förnedrat oss lite extra på dansgolvet i år till tonerna av Waka Waka. Lady Gaga och Beyonce slog sina kloka huvuden ihop och gjorde underbara Telephone som jag gillar så mycket att jag skäms. En annan skamlig låt är Justin Biebers monsterhit Baby. Det gör ont i countryhjärtat men den är ju bara helt fantastisk.

Sia, Brandi Carlile och Goldfrapp släppte alla nya album och gjorde det med den äran.

Tv4 gjorde en cover på sömniga Stjärnorna på slottet och bjussade på trivsam kvällsunderhållning. Allra bäst var September som helt uppenbart underskattats av det svenska folket.

Rar som jag är har jag gjort en spotifylista till er.