Melodifestival del 4 - Malmö

Veckans festivaltittande blev lite lafsigt eftersom jag satt på ett "snabb"tåg någonstans utanför Mjölby när kalaset drog igång. Men jag hann ändå se det viktiga, årets vinnare Danny. Jag hugger av mig en arm om hann inte vinner hela skiten. Vilket bidrag! Det var sång och det var dans och det var lysdiodrar ALL OVER THE PLACE som prinsen skulle sagt.

Och på en lite seriösare not så var det faktiskt en riktigt bra låt.

Jag ger Dannyboy 25 poäng!

Hej då Dennis

Jag har följt SVT:s Mot alla odds här hemma i tv-soffan likt en besatt. Jag fullständigt älskar den showen. I veckor har vi sett Dennis kämpa med hans tunna små ben över savannen. Och bara för att han de facto har båda benen i behåll (något man verkligen inte kan beskylla några av de övriga deltagare för) har man kanske förväntat sig för mycket av grabben, tyckt att han bara borde trycka i sig en alvedon och pinna på.

Men han tyade inte längre och det skar i mitt hjärta när han idag tvingades lämna gruppen. Detta kunde väl ha lösts på något bättre sätt? Till exempel kunde väl någon av dem med relativt många kroppsdelar i behåll lagt lille Laurentsio i bröstfickan så Dennis kunde tagit hans rullstol.

Bra jobbat ändå Dennis. Kommer sakna dig på tisdagarna framöver.

(Ursäkta i förväg om denna text inte känns helt politiskt korrekt.)

melodifestival del 3 - Leksand

Igår var det dags för den tredje festivalkvällen. Jag gjorde det ödesdigra misstaget att beskåda det hela med mina föräldrar, världens mest skeptiska människor. Men igår var faktiskt humöret på topp och ovanligt generösa betyg gavs ut. Mamma var dessutom vaken till kl. 21.05. Hon hann alltså se alla bidragen, något som inte skett sedan början av 90-talet.

Kvällens snacks.

Så här tyckte vi. Skalan går mellan 1 och 10.

Jag tycker alltså Molly Sandén var klart bäst. I läcker läderdräkt tog hon fullständigt över scenen, kastade mikrofonstativ och hade sig. Satte dessutom alla noter klockrent. Något man verkligen inte kan säga om övriga bidrag under kvällen. Jag tänker särskilt på grabbarna i Youngblood som inte åstadkom en ren ton. Hur de tog sig till andra chansen är för mig en gåta.

Att Ranelid gick direkt till final är om möjligt en större gåta. Men han har ju något visst denna morot till människa. Och det är ju rätt festligt med människor som vägrar jantelagen.

Jag tyckte Love Generations "Just A Little Bit" var härlig värre men det tyckte tydligen ingen annan.

På det stora hela var det väl en ganska ljummen schlagerkväll. Bara en deltävling kvar nu. Snart ser vi allså ljuset i tunneln. Håll ut.

février*

Jag har knåpat ihop en lista på fina låtar jag har diggat sista tiden. Jag tycker de passar till den lite bistra väderleken som råder.

Med på listan är bland andra The Civil Wars som Marcus från smålands countryklubb tipsade om. Jag tycker deras nya platta är riktigt bra. Så tack för tipset!

Ett par nya bekantskaper är också Elise Davis med den fantastiska "Make The Kill" och Gretchen Peters "Women On The Wheel". Den senare är gammal i gemet så henne borde jag kanske hört talas om. Hennes senaste platta Hello Cruel World har i alla fall rosats av kritikerkåren.

Och sen är det ett par härliga svenskar med också. Noonie Bao är någon slags rödtott som skrivit låtar till en massa andra creddiga musiker men nu alltså släppt eget. "114" av The Majority Says har man hört i den rara viasatreklamen ett tag, den med pojken som arrangerar hemmabio. Himla fin låt. Dessutom är bandet från Linköping, min hemmaplan.

Louise Hoffsten, en annan östgöte, har ju släppt en ny skiva för inte så länge sen men det är en låt från en äldre platta som fick äran att vara med på denna prestigefyllda lista, nämligen "Jag vet". En sång om hur det är att ligga på en patientsal med en massa andra sjuklingar. Moa Lignell fick också vara med på ett hörn med hennes "When I Held Ya", jag tycker den är riktigt bra faktiskt.

Men nog snackat herregud. In och lyssna på listan här.

* februari på franska

Johnny Cash

Här sitter jag i mitt lilla näste och sörplar kaffe och lyssnar på Johnny Cash. Jag är inget inbitet Cash-fan men har i flera år diggat albumet American IV: The Man Comes Around från 2002. Det var det sista albumet han släppte medan han var vid liv. Ett år senare kolade han vippen men efter hans död har han släppt ytterligare ett par album ur den här American-serien. Ganska skickligt av en döing tycker jag.

Bäst är titelspåret "The Man Comes Around", "Hurt", "I Hung My Head" och "Sam Hall". Men allt är ju bra herregud. Skulle tro att hans övriga miljarder (jag skojar inte, kolla Spotify!) album också är jättebra men varför chansa? Jag håller mig till den här skivan, kanske ger jag mig på någon av de andra American-plattorna så småningom.

melodifestival del 2 - Götlaborrrrg

Schlagertåget susar vidare. Vi lämnade förra veckan ett iskallt Växjö och har nu landat i Göteborg. Göteborg sägs vara en av Sveriges härligaste städer. Jag är benägen att inte hålla med. Jag var där sist på skolresa i sexan, vi besökte Liseberg och jag bekantades för första gången i mitt liv med den otrevliga känslan av panikångest.

Men ikväll skapades finare minnen från staden. Gina och Sarah var stabila om än ganska slätstrukna. Helena Bergström hade någon slags teater att sätta upp så hon var inte på plats. Otroligt märkligt på alla sätt och vis. I vilken värld trumfar teater schlager? Hon var i alla fall fortfarande rolig i de inklippta scenerna. Och kanske tillför hon egentligen inte så mycket på själva schlagergolvet.

Kvällens snack bestod av en kopp kaffe och obscena mängder varm fruktsallad med vaniljglass från coop.

Ungefär tre såna här lass åt jag.

Nu till de tävlande. Denna gång har jag nördat till det och betygsatt, skalan går mellan 1 och 12 poäng.

Ulrik Munther - Soldiers 8 poäng
En helt okej poplåt som växte för varje snabbgenomgång. Jag tror också att gängse européer där ute kan finna hans Emil i Lönneberga-look lite härligt exotisk. Stort minus för munspel, stort plus för sång och allmän utstrålning.

Top Cats - Baby Doll 7 poäng
En snäppet sämre version av förra årets "The King" med det brinnande pianot. Här fick vi nöja oss med en man som klättrade på sin basfiol. Låten var glad och otvungen men jag uppfattade aldrig riktigt någon melodi.

Sonja Aldén - I din himmel 4 poäng
En härlig tjej denna Aldén men i I din himmel var bara fär beige för att konkurrera. Kvällens snoozefest.

Andreas Lundstedt - Aldrig aldrig 5 poäng
Sygg guldkostym. Låten minns jag inte så mycket av men jag måste väl ändå tyckt det var hyfsat eftersom jag satte en femma i betyg.

Timoteij - Stormande hav 12 poäng
Efter en rad trevande nummer dyker plötsligt åtta välsvarvade spiror upp på scenen, jag trodde för ett ögonblick att det var gladiatorerna jag tittade på. Timoteij verkar ha genomgått en välbehövlig makeover. Jag tyckte allt med detta var underbart. Kanske inte själva låten så mycket, men sättet tjejerna intog scenen, som om de fullständigt ägde den. Och självklart gillar jag ju det mesta som har med fioler och dragspel at göra. Kvällens bästa!

David Lindgren - Shout It Out Loud 9 poäng
Jag har ingen aning om vem han är eller var han kom ifrån. Men han levererade ett härligt nummer. Det var sång och dans och snurrande på rygg. Och det gjorde mig glad. Tydligen behöver det inte vara svårare än så.

Mimi Oh - Det går för långsamt 3 poäng
Det här var inte så mycket att hurra för. Det blev dock betydligt bättre om man blundade märkte jag. Men låten tillför ju inte världen någonting, och det är ju sällan ett gott betyg.

Thomas Di Leva - Ge Aldrig Upp 6 poäng
Jag är svag för såna här texter. Lite "We Are All The Winners"-känsla. Men den var ju såklart hästlängder bättre. Jag brassar ändå på med sex poäng till Di Leva. Refrängen var svulstig och den verkade skapa fin stämning i Skandinavium.

Vidare till final gick lille Ulrik och David Lindgren. En andra chans får mina favoriter Timoteij och Top Cats.

View from the top.



Kudde från House Doctor som jag köpte idag.



Klick underlättade betygsättandet.



Störigt...

... att före detta partiledaren Maria Wetterstrand sitter och kaxar upp sig i nyhetsmorgonsoffan. Sitta där och himla med ögonen och slänga vassa åsikter till höger och vänster. Det är så dags när man inte sitter på sin post längre och inte har ett skvatt att förlora. Skämmes!

Det var bara det jag ville säga.

Dierks Bentley - Home

I veckan släppte Dierks Bentley sin åttonde platta. Förväntningarna från min sida var upptrissade till max då hans senaste verk från 2010 var fullständigt fantastiskt. Då var det mycket bluegrass och tjo och tjim.

På Home är den fina bluegrassen som bortblåst. Det är mer countrypop över det hela och trots att det verkligen inte är ett dåligt album på något vis så känns det ändå som ett steg i totalt fel riktning. Dierks riviga stämma är ju som gjord för stökig bluegrass. Fattar han inte det?

Istället blir det mycket stökig honytonk men de riviga stämbanden passar ju rätt bra till det med. De starkaste spåren på plattan är dock de lite lugnare låtarna. Tielspåret "Home" är väl ett av de bättre även om det är äckligt patriotiskt. "When You Gonna Come Around" är en finfin duett med Little Big Town's kompetenta sångerska Karen Fairchild. Och lyssnar man riktigt noga kan man till och med ana en ettrig banjo i bakgrunden.

Men allra finast är kanske ändå den sju minuter långa "Thinking Of You". Det är någon slags hyllning till hans rara barn. Äldsta dottern Evie är också med och sjunger på slutet lite lagom creepy. Jag tyckte att det var på sin plats att varna lite för det. Är man inte beredd på det och sitter med högsta volym i hörlurarna kissar man nämligen på sig när hon klämmer i 6.04 in i låten. Men visst kan man också tycka att det är lite sött om man är lagd åt det hållet.

För att summera. Jag tycker Dierks har gjort ett helt okej countryalbum trots den uteblivna bluegrassfesten. Jag tycker Evie ska hålla sig borta från musikbranchen när hon växer upp.

Home får 3,5 (av 5) i betyg.

melodifestival del 1 - Växjö

Igår drog det här spektaklet igång igen för i år. Pemiären ägde rum i min lilla hemstad Växjö. Men det hade jag inte mycket för eftersom jag jobbade hela kvällen. Men lite hann jag ändå snappa upp då jag drog runt med läkemedelsvagnen och slängde panodil på folk. I var patientsal satt sjuklingarna och diggade festivalmusik och i dagrummet fann man en brokig skara patienter i alla åldrar som tillsammans avnjöt denna tv-högtid. Man blev alldeles varm i hjärtat faktiskt av denna gemenskap generationer emellan.

Idag tittade jag på programmet i sin helhet på SVT play. Jag tycker så här:
- Torsten Flincks låt var rätt fin och karln sjunger ju bra men det är inte många hästar i hans stall ju vilket kanske ligger honom i fatet litegrann.
- Helena Bergström var uppiggande tantig kvällen igenom. Och rätt så skojig i sin lilla sketch om de nördiga tv-tittarna.
- Loreen var den enda artisten som lyckades inta scenen med någon slags pondus.
- Abalone Dots, å andra sidan, misslyckades fullständigt på sin lille promenad upp till scenen. Låten sen var väl rätt okej.
- Hon/han som kom på idén om att artisterna lite käckt skulle gå fram till scenen på det viset borde få sparken
- Gina Dirawi är härlig på alla sätt och vis. Har tyckt det enda sedan hon körde den där glasburgrejen för musikhjälpen i december. Hon kommer gå långt den här tjejen.
- Jag uppskattar att artisternas introduktionsvideos var försvinnande korta. Marie Serneholt till exempel hann bara le lite mystiskt i kameran och sen var det klart. Mer sånt!
- "Euforia" var kvällens bästa låt, inget snack om den saken.


Vinnaren Loreen med fina Växjö domkyrka bakom sig.

Nästa vecka ska vi till Göteborg.

bluegrass friday

Jag har kommit in i ett bluegrasstim, jag lyssnar BARA på bluegrass. Jag nördar in mig så här ibland på en speciell genre eller en artist. Och då är det bara att rida ut stormen så att säga.

Länk till fin bluegrasslista.

First Aid Kit - The Lion's Roar

Jag har alltid gillat dessa två. Fina Johanna och Klara, blott 19 och 21 år unga, som i flera år lirat pop helt olik någon annan. För ett par veckor sedan släppte de deras nya platta The Lion's Roar som tros bli deras BIG break. Den spelades in i amerika med en massa flådiga producenter och så.

Och klart som korvspad att The Lion's Roar är ett kompetent album. Allra bäst är titelspåret med sin smattrande gitarr och mäktiga sång. På god andra plats kommer nyss släppta singeln "Emmylou".

Resterande låtarna på plattan tickar på utan att riktigt beröra. Jag kan inte riktigt höra någon skillnad på dem. Det puttrar liksom på och alltsammans blir till en salig smet. Inte helt olik den misslyckade vitchokladmoussen jag vispade ihop igår. Men jag förstår ju ändå någonstans att det är bra låtar men jag kan inte hjälpa att tycka att det blir lite enformigt.

Men det är nog mig det är fel på för alla andra recensenter verkar vara rörande överrens om att detta är den bästa plattan någonsin.

Jag ger i betyg: 3 (av 5).

The Wailin' Jennys

Jag vill bara flika in ett tips om ett gäng kanadensare som jag börjat digga rejält. The Waylin' Jennys heter de och består av töserna Ruth Moody, Nicky Meha och Heather Masse. De lirar svulstig bluegrass eller folkmusik eller vad man nu ska kalla det.

Jag har hittills bara lyssnat på deras senaste platta Bright Morning Stars från i fjol och den är helt fantastisk. Det är mandolin och banjo och fiol på en bädd av magisk stämsång. Stundtals vackert så det förslår. Lyssna bara på "The Bird Song", "Bright Morning Stars" och "Across The Sea". Herrejävlar vad fint!

Tanken är att jag nu ska plöja igenom deras tidigare verk men jag dröjer nog mig kvar ett tag bland de ljusa morgonstjärnorna.

Namnet The Wailin' Jennys är lite fiifigt ordvitsat från den gamla countryräven Waylon Jennings. Waylon som förövrigt växte upp i Littlefield, Texas som ligger bara ett par kilometer från Sudan, Texas där jag bott. Stort va?

 

Det sista plinget a.k.a. den längsta texten som skrivits om ingenting alls

Det har varit en märklig afton här i mitt bohag.

Strax efter att jag kommit hem från jobbet hör jag plötsligt ett ilsket pling. Plingande återkommer sedan ungefär var 30:e sekund och så håller det på. Genom handbollslandskamp, genom sveriges mästerkock och genom halvåtta hos mig (som idag var klockan nio). I reklampauserna har jag likt en gravt psykossjuk människa ställt mig för att lokalisera det jädrans plingeliplonget, försökt räkna sekunderna mellan gångerna (som om det vore någon slags blixtavståndsberäkning jag höll på med), dragit ut låda efter låda med teknikprylar, tryckt in huvudet i kylen och gått fullständigt bananas. Men fortfarande ingen j-vla aning var ljudf-n kommer ifrån!

Så jag gjorde som man alltid gör när man går igenom en livskris, jag ringde mina nötter till päron. De var fort inne på att det rörde sig om ett ettrigt brandlarm som behövde nytt batteri. Men jag var bombis på att så icke var fallet eftersom jag tryckt det enda brandlarmet jag äger intill örat och inte hört ett skvatt från det. Pappa tyckte nu ändå jag skulle börja leta efter brandlarm, så urbota idiotiskt. Sedan lade vi på.

Men! Han är inte så dum som han ser ut. För vad kommer jag plötsligt på, kanske har jag ett brandlarm UTANFÖR lägenheten. Och visst serrni, cirka en meter från min dörr hänger ett brandlarm och väsnas.

Jag ringer upp päronen igen för att meddela fyndet och jag sträcker upp luren mot skyn för att pappa ska få en inblick i det vidriga ljud som fullständigt hackat sönder min onsdagskväll. Och det plingar gällt och högljutt.

Men sedan plingar det inget mer, minuterna går och total tystnad råder. Pappa fick alltså lyssna på det sista plinget. Det sista av typ 500 pling. Är inte det helt sjukt???

Kanske var det häftigare att uppleva live. Så här roligt kan man i alla fall ha det en kall onsdagskväll i januari.

Boven i dramat.

just another manic monday

Premiärturen i skidspåret gav blandade känslor.

Ronnie Dunn - Cost of Living

Jag har lyssnat mycket på den här godingen på sista tiden, Ronnie Dunns "Cost of Living".

Dunn flyger nu alltså solo efter ett livslångt musikprojekt med parhästen "Kix" Brooks. De har ju hits i sin repertoar som "Neon Moon", "Ain't Nothing About You", "Red Dirt Road" och så vidare. Lyssna på deras samlingsplattor på Spotify om ni är intresserade. Brooks & Dunn heter de alltså.

Men tillbaka till Ronniepojken. Han släppte i somras sitt första soloalbum men det är alltså först nu jag har fattat det. Första singeln därifrån var just "Cost of Living" och jag tycker den är himla fin. Videon får man nog ta med en nypa salt om man inte vill riskera att kräkas av all amerikansk sentimentaliet.

CMA Awards 2011

I lördags visade svt förra årets stora countrygala från Nashville. Jag hade ett arbete att sköta dagen efter så inte kunde jag vara uppe halva natten och titta på det inte. Men nu har jag sett hela showen på youtube.

Som vanligt var det Carrie Underwood och Brad Paisley som var värdpar för aftonen. De skötte det med bravur med sina syrliga kommentarer och lekfulla uppsyn. Men det blev en konstig kontrast när de helt plötsligt smällde av en smäktande ballad tillsammans på fullaste allvar. Men visst är den fin den där You Remind Me, om man bortser från Carries störiga wailande.

Vad som också var störigt var alla dessa icke-countryartister som nästlat in sig på scengolvet. Vad i hela friden gjorde töntarna Lionel Richie och Natasha Bedingfield där till exempel?

Och Taylor Swift är jag åter less på. Ni som hängt med från början här på bloggen vet att jag länge avskydde henne för att sedan avguda henne. Nu är jag alltså tilbaks på ruta ett, ruta avsky. Var hon inte sjukt jobbig när hon hoppade upp och er av lycka när hon vann "entertainer of the year"?

Jobbig eller ej, det största problemet med Taylor Swift som countryartist är ju att hon liksom inte lirar countrymusik. En liten bluff som någon i musikbranchen snart borde syna. Och att hon alltid sjunger falskt live.

På en mer positiv not tycker jag Kenny Chesney var smakfullt dämpad i You And Tequila tillsammans med Grace Potter, en låt som tyvärr gått förbi mig fram tills nu. Eric Church rev av ett kaxigt nummer i och med sin Drink In My Hand och såg ut exakt som han gör på sitt skivomslag.






Sugarland vann "duo of the year" för femtusonde gången. Jag gillar dem men tycker kanske man åtminstone ska ha släppt ett nytt album för att förtjäna pris. Senaste kom ju ut 2010 och var dessutom rätt så skruttigt.

Faith Hill sjöng så de tajta brallorna nästan sprack. Hon var övertänd tror jag efter ett par år utanför rampljuset.


Det var en massa countrygrabbar där och sjöng som jag lätt förväxlar med varandra, långa och smala är de hela bunten och ofta ganska dåligt klädda. Typ såna som Luke Bryan, Chris Young och sångaren i Lady Antebellum. Lika som bär!

Allra bäst under kvällen var nog The Band Perry, horribla frisyrer till trots. De var också skönt att lyssna på deras lite mer nedtonade country i ett hav av elgitarrer och skrikiga Keith Urbans. Absolut ett band jag måste lyssna mer på. De vann också pris for årets nykomling. Så här fint spelade dem.


Mycket mer än så har jag nog inte att säga om eländet . Vad tyckte ni själva om programmet? Eller hade ni kanske bättre saker att sköta en lördagkväll?

Filmtips: Niceville

Jag ville bara tipsa om en magisk liten film som jag såg i helgen. Niceville heter den (orginaltitel: The Help). Den finns ju också i bokform och har varit en stor succé.

Historien äger rum i Jackson, Alabama uder 60-talet och kretsar kring en massa vidriga vita människor och hur de behandlar sina afroamerikanska slavar, "the help". En liten viting (Emma Stone) tycker dock att det hela inte känns helt reko och bestämmer sig för att intervjuva slavana och det rör ju så klart om i det lilla rasistiska samhället.

Filmen är lång som attan men aldrig långtråkig. Se den på en tv nära dig!

Toby Keith - Red Solo Cup

Red Solo Cup var en av förra årets stora countrysuccéer. Det är alltså en låt om de här röda plastmugarna som amerikaner envisas med att förtära sin dryck ur i alla typer av mer eller mindre formella sammanhang.

Ett något sinnessjukt låtupplägg kan man tycka men det svänger fint ju!



Så klart finns den med på min spotifylista av förra årets bästa låtar.

Paul Simon - So beautiful Or So What

Alltså det här var ju lite otippat (och lite pinsamt), men jag har fullständigt grottat ner mig i Paul Simons senaste platta. Den släpptes i april förra året och florerade i en årets bästa-lista som jag kom över häromdagen. Recensenten var fullständigt lyrisk så jag var bara tvungen att ta mig en lyssning.

Och herregud vilken platta! Den bjuder på ren och skär musikglädje, glada toner och stabil sång, och det hela känns så härligt omodernt på något vis. Det verkar också som Paul precis har upptäckt alla specialeffeker i sin musikstudio, varje låt innehåller någon märklig liten egenhet. Som på Getting Ready For Christmas Day till exempel, där det genom hela låten upprepar sig något mysko mellansnack. Och på Dazzling Blue har han hyrt in någon slags beatboxare som trummar sönder den annars väldigt fina låten.

Det är alltså ett helt magiskt album och jag känner att jag inte gör det rättvisa med den här lafsiga recension. Så in på Spotify med er och leta upp det!

First Aid Kit - Emmylou

Systrarna Johanna och Klara har släppt en andra låt från nya kommande plattan. Låten heter Emmylou och är någon slags hommage till Emmylou Harris och ett gäng andra countrylegender. Och så handlar den om att sjunga tillsammans med någon man tycker om, lite som kören på mellanstadiet kan jag tänka mig (fast att man då alltså tycker om de gapande barnen bredvid sig).

- "It’s about the power of singing together with someone you love" (saxat ur First Aid Kit's hemsida)

Emmylou bjuder på skönsång och läcker lyrik. Videon är inspelad i Kalifornien och systrarna är härligt hippie i sedvanlig ordning.



Nya plattan släpps den 18:e januari.