Tegan and Sara - Heartthrob

Kanadensiska enäggstvillingarna Tegan and Sara har lirat snårig indiepop sedan början av seklet ungefär. Om ni hängt i lite fräsiga kretsar har ni säkert hört talas om dem.

I vintras kom deras sjunde studioplatta Heartthrob och jag som är lätt efterbliven har precis nu(!) upptäckt dess storhet. Det är en platta som helt otippat bjuder på pampig dansmusik. Varenda låt är en megahit! Det låter hästlängder ifrån deras tidigare sound så har ni inte gillat dem förut så gör ni det kanske nu. Rösterna är lätt polerade i någon slags musikstudioapparat och musikarrangemangen består ofta av en tung trumma och lite härliga elektroniska ljud. Det är sammanfattningsvis svårt att sitta still till deras nya dansanta musikstil.

Jag har lyssnat på plattan nonstop sedan ett par dagar tillbaka och har väldigt svårt att välja ut de starkaste spåren, alla låtar växer för varje lyssning. Kanske kan man ändå konstatera att det svänger lite extra om plattans första singel "Closer". Men "Drove Me Wild", "I'm Not Your Hero", "I Couldn't Be Your Friend" och förhållandevis nedtonade "Love They Say" och "I Was A Fool" är också prima musikunderhållning.

Unna dig en lyssning på Heatthrob på Spotify. Det kommer garanterat förgylla din tråkiga måndag.

Foton snodda från www.teganandsara.com. Fotograf: Lindsey Byrnes.

Inför Söderslätts countryfestival: Good Harvest och Your Saviours

Denna veckan nördar jag in mig lite på kvinnliga duos. Till Söderslätt kommer två uppsättningar som jag kikat lite närmare på, Good Harvest och Your Saviours.

Det här med kvinnor som sjunger tillsammans är ju ett välbeprövat grepp inom countryn. Jag har gjort en spotifylista på temat som jag lite feministiskt kallar "Kvinnor kan!" Här hittar ni den.

Good Harvest från Dalarna består av Hanna och Ylva på sång och så några grabbar som lirar fiol med mera. De jobbar just nu på att spela in en första EP. I väntan på den kan vi avnjuta tjejernas vackra röster på youtube eller soundcloud.



Låter riktigt bra ju!

Your Saviours är en kvinnlig duo med en förkärlek för den lite udda genren mördarballader eller murder ballads som den heter på engelska. Alltså låtar som handlar om mord! Kanske inte den mest upplyftande musiken i världen men Anna och Linnéa som de heter sjunger härligt rått och man imponeras av deras totala ovillighet att göra lättsam musik.

Man kan lyssna på två av deras låtar på hemsidan. Ett debutalbum är också på gång till hösten.

 



Good Harvest lirar på fredagen och Your Saviours äntrar scenen på lördagen.

Maggie Rose - "I Ain't Your Mama"

Maggie Rose är ett relativt nytt namn på countrystjärnhimlen. Hennes debutplatta Cut to Impress släpptes i mars i år och har fått fina recensioner i amerika. Jag har inte lyssnat tillräckligt för att egentligen kunna uttala mig men jag gillar i alla fall svängiga "I Ain't Your Mama" starkt. Gör inte ni det så tror jag kanske att det kan vara nåt fel på er.



Maggan finns på Spotify!

The Civil Wars - "The One That Got Away"

The Civil Wars har under sommaren kommit ut med sin andra studioplatta. Första singeln från plattan är ren och skär magi, se och hör här bara.



Resten av plattan är också helt okej vad jag kan döma av det lilla jag lyssnat på den, kanske kommer en recension en vacker dag. Annars kan ni ju lyssna på debutplattan Barton Hollow från 2011 som är riktigt vass.

Aoife O'Donovan - Fossils

Sångerskan med det konstiga namnet (uttalas EE-fa) är blott trettio år men har hunnit med en hel del under sin karriär. Hon har frontat bluegrassbandet Crooked Still samtidigt(!) som hon lirat i folkgruppen Sometimes Why. Dessa konstellationer har släppt en hel drös album och som om detta inte vore nog så har hon under tiden också gett ut två solo EP:s och så nu en fullängdsplatta, Fossils, som släpptes i juni.

Fossils är en stämningsfull platta som passar alla med lite förkärlek till späda kvinnoröster á Alison Krauss. O’Donovan sjunger riktigt fint, nästan lika fint som Krauss (tro det eller ej!). Krauss har ju också snott öppningsnummer ”Lay My Burden Down” till senaste plattan Paper Airplane.(2011). Så att hon även är en kompetent låtskrivare råder det väl inget tvivel om. Låtarna kräver dock ett par lyssningar för att sätta sig. Vid första lyssningen var jag faktiskt inte alls särskilt imponerad, det kändes konstlat och överarbetat, det var svårt att urskilja några vettiga melodier. Men en efter en kröp de fram, de vackra berättelserna och sen också melodierna.

Så ha tålamod, Fossils sitter inne på en riktig låtskatt om man bara ger det lite tid. Lyssna bara på ”Red & White & Blue & Gold, ”Oh Mama”, ”Briar Rose” och ”Thursday’s Child” ett par gånger på repeat så trillar ni nog också dit.

Betyg: 4 (av 5)

 

 

Inför Söderslätts countryfestival: 10 tips för en lyckad festivalupplevelse

Då var det dags igen att ladda upp lite inför Söderslätts countryfestival som ju nu bara är ett par veckor bort. Jag är själv nyss hemkommen från en snäppet större festival, Way Out West i Göteborg. Och så har jag två countryfestivaler på High Chaparral i bagaget. Alltså är jag inte en superrutinerad festivalbesökare men en del saker har man ju lärt sig. Jag ger er därför mina 10 bästa tips för en lyckad festivalupplevelse.

1. Varma skor och mössa.
Det är ALLTID kallt i Sverige. Skydda dina perifera delar. Jag rekommenderar pjuck med lite högre sula så man kommer bort från den kalla marken. Då blir man dessutom längre och ser bättre. Är det under 20 grader är det gött med en mössa. Smidigt också för du slipper fixa frillan.

2. Poncho
Det regnar ALLTID i Sverige. En smidig poncho tar ingen plats och du kan ha en helt vanlig outfit under.

3. Öl
På festival dricker man öl. Inte cider, drinkar, vin, cava eller vad annat trams du nu brukar dricka.

4. Förlyssna på artisterna
Låtar har en förmåga att växa efter ett par lyssningar. Det blir därför en trevligare konsertupplevelse om du hört låtarna ett par gånger innan. Du har väl inte missat Söderslätts egna spotifylista med alla bokade band. Hur smidigt som helst ju. Du hittar den här.

5. Fota dina vänner
Du kommer inte få några bra bilder på artisterna såvida du inte har en proffskamera och står typ längst fram. Fota istället dina vänner, snygga festivalbesökare, fina fåglar med mera. Häng kameran runt halsen så finns den alltid nära till hands.

6. Ät
Ät så fort du känner ett uns av hunger. Stanna till på en matbutik innan du äntrar festivalområdet och bunkra upp med billig och mättande mat.

7. Lämna festivalområdet
Unna dig en liten utflykt mitt i festivalyran. Ta bilen och åk till närmsta by och ta en fika eller dylikt. Ombyte förnöjer!

8. Ta ut svängarna
På festival kan man vräka på lite stil- och klädmässigt. More is more!

9. Packa disciplinerat
Bestäm innan vad du ska ha på dig varje dag. Packa max någon reservbyxa och tröja vid eventuell spillolycka eller dylikt. Det är bara jobbigt att ha för mycket alternativ att välja bland.

10. Öronproppar
Skydda dina små öron.

Har jag missat något, vänligen påpeka det i kommentarsfältet!

Way Out West 2013 Lördag: Taken By Trees, Cat Power, Little Boots, Alicia Keys, Lune, Mariam The Believer

På lördagsförmiddagen tog vi spårvagnen in till city för att avnjuta Taken By Trees live på Weekday. En ganska gedigen skara människor hade samlats för att bevittna detta lite märkliga fenomen som ju en lunchkonsert är. Det var en helt okej spelning, bäst var "Only You".

Myspys mitt på dan!

Efter två dagar på festivalområdet där ju bara vegetarisk mat serveras (så ofattbart dumt) knatade vi efter konserten in på Jensen's BØfhus och beställde in det största kadavret de hade på menyn. Vi toppade det hela med kaffe och våffla. Smaskens!

Sen kom kvällen och vi var tillbaka i Slottskogen. Nu var det dags för min favorit Cat Power att inta scenen. Hon strosade in lite nonchalant med den snyggaste skinnjackan i mannaminne och drog igång showen med "The Greatest". Därefter raddade hon upp både gamla och nya hits. Mest jubel rev de nya låtarna ner, framförallt "Manhattan", "Ruin" och den magiska "Nothing But Time". Sen finns det tydligen ett bonusspår på Sun-plattan som heter "Bully", det var en riktigt grym låt! Scenspråket hade kanske en del övrigt att önska, hon stod mest rätt upp och ner och sjöng. Det mest dramatiska som hände var väl att hon fimpade en cigarett i bakfickan. Men det var trots allt helgens stora musikaliska upplevelse, vilken röst alltså!



Bild snodd från Way Out West facebooksida. Fotograf Annika Berglund

Efter denna urladdning genomled vi James Blakes spelning från ölläktaren, han tillhör den här ganska stora kategorin artister som spelar vidrig musik. Så det var en jobbig stund, tur att alkohol serverades.

Glada i hågen tassade vi sedan över till Linnéscenen där Little Boots lirade för fulla muggar. Little Boots är en engelsk DJ/elektropopsångerska vid namn Victoria Christina Hesketh. Jag blev som förtrollad av hennes härliga discomusik. Så till den grad att jag till och med dansade loss lite men inte lika mycket som herren framför. Bäst var "Remedy".



Kvällen gick vidare med Alicia Keys. Öppningsnumret var så läckert att vi nästan höll på att svimma av; i tajt, tajt dress rev hon av "Empire State of Mind". I det ögonblicket kände man att hon spelade i en helt annan liga än alla andra som vi sett under helgen. Det här var ju musik på riktigt! Så otroligt befriande efter exempelvis Håkans fjöntiga pojkpop, Knivens svåra dunkadunkamusik och hiphoptöntarna Public Enemy och Kendrick Lamars "musik" som spelades lite tidigare under kvällen. Bäst var "A Woman's Worth".

Bild snodd från Way Out West facebooksida. Fotograf Olle Kirchmeier

Men vi missade Keys sista halva för vi hade ju en spelning i Annedahlskyrkan att hinna till. Där väntade en klassisk sittkonsert (så otroligt efterlängtat) med min personliga favorit Lune och sedan Mariam The Believer. Lune och hennes märkliga sidekicks gjorde ingen besviken. Sången var lite svajig till en början men det tog sig. Mäktigast var nog "Close Dance", "Standing Eagle" och Boys n' Roses".

Följ mig på instagram @negerberra.

Sist men inte minst förgyllde Mariam The Believer vår afton med hennes fina stämma. Bäst var "The String of Everything" som ju är en vansinnigt vacker låt.

Det var väl ungefär det som hände i Göteborg 8-10 augusti 2013.

Vill ni lyssna på mina favoriter från helgen så har jag skrapat ihop en liten best of wow 2013-lista här.

Way Out West 2013 Fredag: Amason, Rodriguez, Of Monsters And Men, Bat For Lashes, Håkan, The Knife

Fredagens festivaldag började med en välbehövlig sovmorgon. Vi var inte i Slottskogen förrän vid 14-tiden. Tanken var att vi skulle se fransksvenska poppinglan Sibille Attar kl. 13 men vi lyckades alltså missa detta. Det här blev lite av ett stående inslag helgen igenom, att vi missade grejer som vi egentligen ville se. Men så var vi ju också tre rookies till festivalbesökare.

Lite slumpartat snubblade vi istället in på Amasons spelning. Amason är ett gäng relativt kända svenska musiker (om man hänger med lite i popsvängen) som bestämde sig för att bilda ett band. Jag hade så klart aldrig hört talas om dem, countrytönt som jag är. Men redan på soundchecket fastnade jag för sångerskans röst som tillhörde Amanda Hollingby A.K.A Idiot Wind. Det var riktigt härligt krut i de stämbanden. Och låtarna var fina. Man kan tycka att det är ett mediokert betyg men ni anar inte hur mycket skruttmusik det finns därute, alltså musik som är så dålig att man mår fysiskt dåligt av den. Jag tänker till exempel på Local Natives som spelade lite senare på eftermiddagen.

Amason. Bild snodd från Way Out Wests facebooksida, fotograf Olle Kirchmeier.

Rodriguez stod näst på schemat. Han var i skröpligt skick, kunde inte ta sig in på scenen för egen maskin utan fick ledas in av två starka damer. Men väl på plats tycker jag han bjöd på många fina bitar. Bäst var så klart "Sugar Man", men Fridas favorit "I Wonder" var också bra. Det hela förgylldes också med ett strålande solsken vilket ju var otippat värre men mycket trevligt!

Isländska Of Monsters And Men lirade härnäst och gjorde det bra. Jag har läst lite proffsrecensioner som visst tyckte det var lite sömnigt men jag är inte så kräsen så länge det inte skär i öronen. "Dirty Paws" öppnade konserten och den är ju magisk, visst?

Bat For Lashes-Natasha hade dragit på sig sin läckraste festivalskrud och bjöd sedan på högklassig underhållning. Bäst var "Laura" och "Daniel".

Bat For Lashes. Bild snodd från Way Out Wests facebooksida, fotograf Olle Kirchmeier.

Kvällens stora happening var ju ändå Håkan Hellström. Jag har lite svårt för den mannen, har alltid haft det vilket har skaffat mig många ovänner genom åren. Det blev också föga förvånande lite dålig stämning i gruppen när jag blottade mitt svala intresse för fenomenet Håkan. För mig är det helt ofattbart hur han kan få en hel generation att gå bananas över hans banala svenskpop. Men det måste ju vara mig det är fel på för hela slottskogen höll ju på att kissa på sig av extas. Så det var trots allt en av helgens höjdpunkter. Bäst var senaste "Det kommer aldrig va över för mig".

Kvällen avslutades med den mycket svåra gruppen The Knife. De studsade runt med silvercape och stönade lite. Det känns lite som kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga att det är konstigt och ganska dåligt fast det ju är så, det fattar väl alla med lite god smak.

Way Out West 2013 Torsdag: Johnossi, Neil Young (INTE!), Mattias Alkbergs begravning, Shout Out Louds

Håll i hatten, här kommer allt ni vill/inte vill veta om min festivalhelg i Göteborg. Vi börjar med torsdagen.

Vår resa startade på Växjö centralstation. Men för en av oss var det nära att resan tog slut redan här, Frida hittade inte till spåret. Med någon minuts marginal lyckades hon tillslut koppla att gångbron ledde till rätt spår så ingen fara skedd, bara lite hjärtklappning på mig och Tatiana som förbluffade stod och tittade på detta märkliga resebeteende.

Resten av resan förlöpte betydligt smidigare och vips så var vi framme på vandrarhemmet. Det var en ett rart litet hus inklämt mellan bergsväggar bara ett par stenkast från själva festivalområdet (om man kastar sten jättelångt alltså).

Förfest på Stigbergsliden vandrarhem.

Efter lite häng på rummet, ett par klunkar ur pluntan och en bulle piffade vi till oss och begav oss till Slottskogen, där ju festivalen ägde rum. Vi började med lite öl, det var gott, och sen ställde vi oss och lyssnade på Johnossi. Jag tyckte det var så ointressant att jag passade på att kolla mejlen. Där möttes jag av chockbeskedet att Neil Young & Crazy Horse ställer in. Surt så in i bomben eftersom jag sista veckorna verkligen jobbat fram ett riktigt sug efter klassisk gubbrock. Det visade sig senare att nån jädra gitarrist brutit handen, herregud så fjöntig skada! Detta innebar ju också att det nu skulle ränna runt en massa besvikna Neilfans (medelålders män) som kanske skulle dränka sina sorger i alkohol. Vi bestämde oss sonika för att fly fältet.

Way Out West äger ju rum lite överallt i staden så vi satte oss på bussen till Gbg film studios där Mattias Alkbergs begravning och Shout Out Louds skulle lira. Bussresan tog en evighet, vi åkte genom berg och gröna dalar.



Längst bak i bussen så klart!

Tillslut var vi framme och vi hade ingen aning om var vi befann oss, men det var en mäktig plats. En gammal industribyggnad hade lysts upp med färglada lampor och afrikansk musik spelades. Stämningen krävde en öl! Så vi drack och hade en riktig härlig stund tillsammans.

Mattias Alkbergs begravning lirade framåt småtimmarna. De var vitsminkade i ansiktet, såg helt sjövilda ut och lirade gapig pop på svenska. Det var verkligen vidrigt på alla sätt och vis men jag höll god min för att smälta in, stod och fejkdiggade lite så som man tvingas göra på konserter ganska ofta. Shout Out Louds stod näst på schemat och det var väl inget fel på dem egentligen men den sena timmen började nu ta ut sin rätt. Jag hade dessutom bara tre och en halv timmes sömn i kroppen efter nattjobb så det var bara att se sig besegrad och ge sig hemåt och ladda om till festivaldag nummer två.

WOW!

Nu drar jag way out west, så det blir inte så mycket bloggande på ett par dagar. Men i nästa vecka kommer all onödig info om min festivalhelg i Gbg. Väl mött då!

Jennifer Nettles - "That Girl"

Den trallvänliga countryduon Sugarland har tagit ett break sedan en tid tillbaka för att jobba på egna soloprojekt. Ena halvan har nu kommit ut med sin nya singel "That Girl", den finns dessvärre inte på spotify än och jag kan inte heller hitta den på Youtube. Så det här inlägget var kanske smått meningslöst....

Men! Vi kan ju göra väntan lite lindrigare genom att lyssna igenom Sugarlands plattor genom tiderna. Jag tycker nog Love On The Inside från 2008 är vassast. Men det finns ett par riktigt bra låtar på de andra plattorna också.

Bästa Sugarlandlåtana enligt Kerstin: "Stuck Like Glue", "Stay", "All I Want To Do", "Take Me As I Am", Very Last Country Song", "Already Gone", "Settlin""







Att göra übertöntiga musikvideos är en konst som Sockerlandet behärskar väl.

Pop: Regina Spektor

Sista tiden har jag plöjt igenom ryskamerikanskan Regina Spektors gedigna repertoar. Hon lirar svängig pop som är väldigt svår att inte tycka om. I fredags lirade hon på Music & Arts på Skeppsholmen i Stockholm och det var säkert trivsamt värre.

Mina favoritbitar är "Fidelity", "Laughing With", "All The Rowboats", "Us", "Eet", "Samson", superknasiga "Oh Marcello" och senaste singeln "You've Got Time" som också är ledmotivet till den magnifika Netflixserien Orange Is The New Black. Jag skaffade mig en gratismånad på Netflix och sen plöjde jag mig igenom alla 13 avsnitt på en helg. Så om ni är lika sysslolösa som jag och har 13 timmar att slå ihjäl så rekommenderas det varmt.

Regina Spektor finns på Spotify!

 

Lindi Ortega till Sverige

Allas vår favoritkanadensare kommer till Sverige om sisådär tre veckor. Hon betar av storstäderna: Malmö 22 augusti, Göteborg 23 augusti och Stockholm 24 augusti. Så bor ni där i trakterna så är det ju bara för mig att ta av mig hatten och gratulera, jag kan tänka mig att hon är riktigt härlig live. Se bara så mysigt det verkar att digga till detta med en blaskig öl i handen.



Om ni helt har missat fenomenet Lindi Ortega så får ni verkligen skämmas. Men när ni krupit ut från skamvrån med svansen mellan benen kan ni beta av hennes senaste platta Cigarettes & Truckstops (2012) och sen kan ni väl unna er en lyssning på Little Red Boots (2011) när ni ändå är igång.

Kerstins favoritortegabitar: "The Day You Die", "Heaven Has No Vacancy", "High", "Little Lie", "Blue Bird"

Inför Söderslätts countryfestival: Buford Pope, Angelina Darland & The Moonshine Brothers och Downtown Ramblers

Då var det dags för ytterligare lite pepp inför Söderslätts countryfestival i september. Denna gången tänkte jag beta av ett gäng svenska artister som jag fastnade lite extra för när jag plöjde i genom festivalens spotifylista. Den hittar ni förresten här.

Buford Pope lirar ruffig americana och har så gjort ett ganska bra tag. Debutalbumet släpptes i början av seklet och därefter har tre ytterligare album släppts. Jag fastnade för hans charmigt oslipade röst och det allmänt oglamorösa soundet på hans låtar. Det är befriande att lyssna på musik som inte är så tillrättalagd. Buford Pope finns på Spotify. På festivalen är han tänkt att lira på lördagen.

Bra låtar: "When The Edge Of The Blade Is Keen", "Heavenly Mama", "Faces Don't Smile"



Angelina Darland slog tydligen igenom på TV4:s The Voice i fjol. Jag missade hela spektaklet för den typen av krystade talangjakter står mig upp i halsen. Men uppenbarligen lyckades de vaska fram åtminstone ett guldkorn för Angelina har något visst. Hennes musik är avslappnad singer/songwriter pop med en touch av folk/country. Och sången kan man verkligen inte klaga på!

Angelina Darland & The Moonshine Brothers förgyller festivalen med sin fina folkpopcounry på lördagen!

Bra låtar: "Head Over Heels", "Dogs", "The Traveler"

Downtown Ramblers är något så udda som ett svenskt bluegrassband. Jag är i regel lite skeptisk till svenskar som försöker sig på denna svåra genre, det blir lätt pannkaka när man som svennebanan spelar amerikansk folkmusik. Men Downtown Ramblers låter fantastiskt! Frontkvinnan Emelie Junsten har kanske inte en röst som kommer gå till historien som världens maffigaste men den är rak och ärlig och gör sig väldigt bra till smattrande banjos och hetsiga baktakter. Bandet har släppt två fina album och en ny singel är på gång nu i augusti enligt hemsidan.

Downtown Ramblers spelar även de på lördagen.

Bra låtar: "Singing With The Birds", "Be My Baby Still"

Brennen Leigh & Noel McKay live in Målilla

Today I went to see the great Brennen Leigh and her husband Noel McKay live in Målilla, a small town in Hultsfred county, in the south of Sweden. On the off chance that either Brennen or Noel will google themselves and wind up here, I will do the review in their native language. You're welcome!

Texas natives Leigh and McKay are at the moment touring Sweden with their beautiful acoustic country music. For some reason they are stopping by at the most odd places. For example Målilla. But they have also made stops in Varberg, Örebro and Ingatorp (A.K.A. in the middle of nowhere). They will finish their tour in Vadstena tomorrow and Degerfors on Tuesday. So there is still a chance to see them in a small town near you probably very far from where you live.

Approximately a hundred people and a couple of dogs had gathered in a rainy Målilla to see the duo. But we were also blessed with the performence of talented 16 year old Tina Jaxén who yodeled her way straight to our hearts, her singing was alright too. You can visit her blog here which also happens to be in English, great minds think alike I guess.


Tina "The Amazing Yodeler" Jaxén

When it was time for the main act to hit the stage the rain finally caved in a bit and we could enjoy the show from front row (sort of) with nothing but the sky above us. You could tell from the first strikes of their giutars that these two knew how to make music. And once they started singing it was very clear to me that this was gonna be a great show. I wasn't wrong. Their sound was oozing great old school country music. For a moment it felt like I was in the deep south. The only thing missing was a cold beer, warm weather, pick-up trucks, tumbleweeds, people in cowboy hats and/or dungarees and people who believe in the Bible. But other than that, just like the south!

 

Not excactly crowded.

 

Over all it was an awesome show with two clearly very gifted musicians. Their new album is out now and you can get it at their upcoming shows or probably order it somewhere, what do I know. You can however listen to Brennen Leighs amazing album The Box from 2010 on spotify, it is full of beautiful songs.

Follow me on Instagram!

Inför Way Out West: Lune

Lune har ni säkert hört i Volvoreklamen, det är hon som sjunger monsterhiten "Leave The World Behind" som grabbarna i Swedish House Mafia liger bakom. Men hon har fler strängar på sin lyra för på debutalbumet Music & Sports kryllar det av fina bitar. Det är ju poppigt så det förslår, mycket elektroniska komp och en lite förvrängd Luneröst från och till men det har ändå gjorts smakfullt.

 

 

Mina favoritlåtar är "Girls With Bangs", "Close Dance", "Boys n' Roses" och "Standing Eagle" men alla låtar är verkligen topnotch!

 

Lune heter egentligen Linnéa Martinsson och ni kan läsa mer om henne och hennes musik här.

Lune lirar under WOW på nån klubb downtown om jag förstått det rätt.

Inför Way Out West: Neil Young

Om ni har hängt med nåt så när här på bloggen vet ni kanske att sommarens stora musikupplevelse för lilla mig är Way Out West i augusti. Jag värmer upp genom att lyssna in mig lite på de akter som jag tänkte bevittna live. Just nu plöjer jag igenom Neil Youngs samlingsplatta Decade från 1977. Tydligen ska man som Neil Young-amatör börja med den här plattan har jag hört. Och den är verkligen sjukt bra, låter som ny och fräsch musik! Man skulle inte kunna tro att låtarna har cirka 40 år på nacken.

Decade finns på spotify såklart!

Nitty Gritty Dirt Band - "Fishin' in the Dark"

Igår fiskade jag upp en jätteaborre ur Helgasjön, den var säkert en halvmeter lång och vägde kanske 3-4 kg.

Bildbevis 1 och 2.

Och så lite musik på det.

Söderslätts Countryfestival 13-14 september: The Bandettes

Söderslätts countryfestival är en musikfest ute i den skånska bushen. I september är det dags för den andra upplagan och enda fram tills dess tänkte jag då och då skriva några rader om festivalen och framförallt artisterna här på bloggen.

Vill ni förresten få lite mer detaljerad info om festivalen så kika in på deras fina hemsida.

Detta första söderslättinlägg tillägnas The Bandettes och deras fantastiska låt "The Beard Song".



"The Beard Song" finns även på spotify. Debutplattan släpps senare i sommar!

Vill ni läsa mer om det här sköna gänget från Malmö tycker jag ni ska surfa in på deras hemsida, som kanske är den sötaste i världen.

The Bandettes lirar på lördagen! (med reservation för ändringar)

Spotifylista: Sommar 2013

Ni har säkert gått och gruvat er länge på vad jag lyssnar på i sommar. Men nu kan ni sluta med det för här ger jag er sommarens spotifylista. Jag kommer säkert slänga in ett par fina bitar till så det är väl lika bra att ni "follow" listan. Ett litet klick här på länken bara!

Sommar 2013

Mando Diao med flera på Tyrolen

Igår var det dags för den årliga trippen ut till lilla Blädinge strax utanför Alvesta i det mörkaste av Småland. Den gamla folkparken Tyrolen slog upp portarna för en musikkväll med hög klass. Det stora dragplåstret var ju dalmasarna Mando Diao men även ett gäng lokala förmågor var där och lirade, bland annat min personliga favorit Melina Borglowe, flickebarnet som nästan är onaturligt begåvad.

För ovanlighetens skull var vädret strålande kvällen till ära. Det var perfekta förhållanden för ett gäng kalla öl, i sedvanlig ordning blev det även förfest i bilen.

Borglowe inledde sedan den musikaliska aftonen. Hon var vass men publiken relativt obefintlig tyvärr.

Det här är alltså konserten, inte ett soundcheck eller dylikt.

Näst på schemat var Pelle Ljungberg. Han har tidigare lirat i The Ark. De där gamla arkarna verkar ju sippra ut lite överallt i samhället, föra veckan sprang jag ju på trummisen Sylvester. Pelle lirade svår och seg pop, det var verkligen inte min kopp av te.

Efter Pelle blev det ett skifte i genre, hiphopparna Side Effectz entrade scenen. Jag är ju inte någon hiphop-tjej direkt men det svängde ganska fint om grabbarnas rappande. Jag tror dock de hade tjänat i trovärdighet på att rappa på svenska, det blir lite tramsigt när ett gäng smålänningar låter som de är från The Bronx.

Sedan blev det akrobatik.

Och Erik kom förbi och förgyllde vår afton.

Och sen, det vi alla hade väntat på, Mando Diao på stora scenen. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på bandet men Infruset har man ju inte kunnat undvika och där finns ju ett par riktigt fina bitar. Det var bra drag från första början och de gamla Frödingdikterna gjorde sig ju himla bra i en småländsk folkpark en ljummen sommarkväll. Björn och Gustaf, som ju får anses vara bandets frontmän, sjunger ju också grymt bra tycker jag. Konserten avslutades med lite av ett musikinferno, Gustaf stod på ett piano och skränade och Björn var nästan ute i publikhavet och tjoade, det var galet medryckande. Kort och gott en magisk musikupplevelse! Så pass att bandet ropades in två gånger. Det gillade inte min urinblåsa så sista extranumret avnjöts på en toasits.

Kvällen rullade vidare med lokala banden Esther och The Hector. Lite gapig musik i min smak men det gick an. Som avslutning var det tänkt att Mando Diao skulle vara DJ's men det känns som det blev ett missförstånd där, för de var istället nere på dansolvet och shakade loss. Vem som stod vid DJ-båset är en gåta, bra musik lirade han i alla fall, mycket Michael Jackson och såna dansanta toner.

Den moderna människan, närsynt!

Vad gör jag här som väcker såna reaktioner?

Förra året avslutades kvällen med Burleskdans och det hoppades vi ju lite på även i år så vi var kvar till slutet. Men lampan tändes plötsligt och festen var över. Vi fick molokna strosa hemåt utan burleskdans. Men förutom det var det en kanonkväll vi sent kommer glömma.

Hej då Tyrolen!

Mando Diao, The Hector, Side Effectz och Esther hittar ni på Spotify. Borglowe avnjuter ni lättast på youtube och Pelles sega pop vet jag inte riktigt var man hittar, lika bra att vara utan den då kanske.

Laura Bell Bundy - "Two Step" (feat. Colt Ford)

Laura Bell Bundy har varit en personlig favorit enda sedan hennes schvungiga succéplatta Achin' and Shakin' släpptes för lite drygt tre år sedan. I fjol såg jag henne live på countryfestivalen på High Chaparral och där växte fascinationen ytterligare, det var kanske det svängigaste jag upplevt i konsertväg.

Så klart som korvspad att den här lille patetiska bloggerskan blev glad när hon upptäckte att Lauras nya fräscha låt "Two Step" nu är ute i etern. Det är en glad trudelutt med en dansant Laura i högform.

Jag ger den 4 (av 5) i betyg.



Videon är också riktigt härlig tycker jag!

"Two Step" finns inte på Spotify än så vill ni lyssna får ni göra det på youtube, kanske finns låten att ladda ner någonstans men det känns väl lite 2009? Achin' and Shakin' däremot finns att avnjuta på spotify så det är bara att gå loss.

John Miller & Eric Reynolds

Jag fick ett tips för ett tag sen att kika in John Miller & Eric Reynolds på youtube, från John Miller himself faktiskt! Jag har lyssnat igenom låtarna och tycker att det låter riktigt fint. Det är gammeldags gubbcountry, men på ett bra sätt!

Idag upptäckte jag också att deras debutplatta finns på Spotify. Festligt värre!

Jag kan inte googla mig fram till så mycket information om grabbarna. Men det verkar som de är från Umeå. John sjunger och Eric lirar gitarr antar jag (och sjunger lite också kanske).

Mina favoritlåtar är titelspåret "Heading North Or Maybe South", "Coming Home" och "Whiskey On The Rocks". Men jag har inte hunnit igenom hela plattan än så det kan säkert finnas fler guldkorn att vaska fram.



Gör som jag och gilla John och Eric på facebook.

Sylen & Pilen live på Kafé De Luxe

Igår var det dags för lite livemusik på stans allra trivsammaste krog igen. Sylen & Pilen lirade på Kafé De Luxe. Det var också deras releasefest för nya LP:n, japp LP! Som i jätteskiva som inte går att trycka in i vanligt cd-fack, så dumt. Men den finns även på Spotify så no worries!

Men först åt vi kalv och drack öl. På så vis slapp vi ju betala inträde och enligt småländsk matematik blev då maten gratis! Maten på Kafé De Luxe är förresten 5 (av 5) i betyg.

Sylen & Pilen består av två grabbar någonstans mellan 35 och döden uppskattningsvis. Sylvester Schlegel, som tidigare var trummis i The Ark, och David Kihlberg. De lirar simpel gubbrock kan man väl säga. Förutom att de sjöng lite väl mycket i falsett och att gitarrkompandet var i tristaste laget så satt de faktiskt inne på en ganska gedigen låtskatt, och de bjöd absolut på en underhållande spelning.

Mina favoritlåtar var "Farsan", "Allt försvinner" och "Bankrånare" (finns på youtube).

En trevlig kväll i all sin enkelhet. Betyg: 3 (av 5)

Sylen till vänster, Pilen till höger.

KT Tunstall - Invisible Empire // Crescent Moon

Jag skulle vilja slå ett slag för skotten KT Tunstalls senaste platta. Det är småseg folkpop, med en touch av country tycker jag nog. Fint är det hur som helst och det är ett perfekt soundtrack för lata semesterdagar på verandan med en bag in a box ett glas vin i nypan. Jag gillar särskilt "Invisible Empire", "Yellow Flower" och "Feel It All".

Finns på spotify.