Way Out West 2013 Fredag: Amason, Rodriguez, Of Monsters And Men, Bat For Lashes, Håkan, The Knife

Fredagens festivaldag började med en välbehövlig sovmorgon. Vi var inte i Slottskogen förrän vid 14-tiden. Tanken var att vi skulle se fransksvenska poppinglan Sibille Attar kl. 13 men vi lyckades alltså missa detta. Det här blev lite av ett stående inslag helgen igenom, att vi missade grejer som vi egentligen ville se. Men så var vi ju också tre rookies till festivalbesökare.

Lite slumpartat snubblade vi istället in på Amasons spelning. Amason är ett gäng relativt kända svenska musiker (om man hänger med lite i popsvängen) som bestämde sig för att bilda ett band. Jag hade så klart aldrig hört talas om dem, countrytönt som jag är. Men redan på soundchecket fastnade jag för sångerskans röst som tillhörde Amanda Hollingby A.K.A Idiot Wind. Det var riktigt härligt krut i de stämbanden. Och låtarna var fina. Man kan tycka att det är ett mediokert betyg men ni anar inte hur mycket skruttmusik det finns därute, alltså musik som är så dålig att man mår fysiskt dåligt av den. Jag tänker till exempel på Local Natives som spelade lite senare på eftermiddagen.

Amason. Bild snodd från Way Out Wests facebooksida, fotograf Olle Kirchmeier.

Rodriguez stod näst på schemat. Han var i skröpligt skick, kunde inte ta sig in på scenen för egen maskin utan fick ledas in av två starka damer. Men väl på plats tycker jag han bjöd på många fina bitar. Bäst var så klart "Sugar Man", men Fridas favorit "I Wonder" var också bra. Det hela förgylldes också med ett strålande solsken vilket ju var otippat värre men mycket trevligt!

Isländska Of Monsters And Men lirade härnäst och gjorde det bra. Jag har läst lite proffsrecensioner som visst tyckte det var lite sömnigt men jag är inte så kräsen så länge det inte skär i öronen. "Dirty Paws" öppnade konserten och den är ju magisk, visst?

Bat For Lashes-Natasha hade dragit på sig sin läckraste festivalskrud och bjöd sedan på högklassig underhållning. Bäst var "Laura" och "Daniel".

Bat For Lashes. Bild snodd från Way Out Wests facebooksida, fotograf Olle Kirchmeier.

Kvällens stora happening var ju ändå Håkan Hellström. Jag har lite svårt för den mannen, har alltid haft det vilket har skaffat mig många ovänner genom åren. Det blev också föga förvånande lite dålig stämning i gruppen när jag blottade mitt svala intresse för fenomenet Håkan. För mig är det helt ofattbart hur han kan få en hel generation att gå bananas över hans banala svenskpop. Men det måste ju vara mig det är fel på för hela slottskogen höll ju på att kissa på sig av extas. Så det var trots allt en av helgens höjdpunkter. Bäst var senaste "Det kommer aldrig va över för mig".

Kvällen avslutades med den mycket svåra gruppen The Knife. De studsade runt med silvercape och stönade lite. Det känns lite som kejsarens nya kläder. Ingen vågar säga att det är konstigt och ganska dåligt fast det ju är så, det fattar väl alla med lite god smak.