Special Guest-recension: Old Crow Medicine Show...

...på the Factory Theatre i Sydney. Förväntningarna hade jag skruvat upp till elva i och med att det stod with special guest på biljetten vilket tolkades som Dave Rawlings men han var självklart inte där. Var det då jag själv som var den speciella gästen? Publiken var annars härligt åldersspridd, med överrepresentation av rutiga skjortor och skägg. Lucinda Williams-tishorna duggade tätt också. Bandet spelade fint och samspelt och satte varenda rockpose & bluegrasspose som ett smäck. Skit till en början alltså, förutom att låtarna är fantastiska. Caroline var fin men alltså mesigt utförd.
Det gleds sen över mot ett mer urspårat Medicine Show där det blandades gött ös med skön stämsång. Poor Man, Crazy Eyes (åh så fin den), New Virginia Creeper (som sjöngs helt underbart Rick Danko-anspråkslöst av Matt Kinman), CC Rider (Ketch Sector & Willie Watson! Ville man gråta under konserten var det här det gjordes mest adekvat), Alabama High-Test, I Hear Them All och Cocaine Habit samt Highway Halo (allsång!). Här någonstans hade publiken köpt varan och ifrågasatte inget mer. Bandet hade gjort sitt jobb och kunde släppa sargen vilket såklart ledde till ännu råare ös och alertare publik.

I en strana hände sedan följande: Willie Watson tar av sig hatten... och spelar gitarr mellan benen på Sector som alltså gitarrrodeoridandes (Det här var faktiskt ett snyggt move! Tänk munspelen (2) och mick i ena handen och rodeohanden viftandes i luften) bara häller ut munspelssolot, varpå någon kastar upp en BH som fastnar på Watsons gitarr. Well, som grädde på moset avslutades kalaset med Mary's Kitchen, Minglewood Blues, Tell it to me och Wagon Wheel.

Bäst - New Virginia Creeper, CC Ryder, Minglewood Blues och Wagon Wheel

Sämst - Första halvan spelades för bra. Och de töntiga Australian-covers-extranumren.

! - Methamphetamine, My Good Gal och Tennessee Pusher spelades inte ens.

/Olle Viman for KerstinsCountry.blogspot.com

Olles blogg: http://psyktrippmaraton.blogspot.com/