recension: alan jackson - freight train

Alan Jackson är en av countryns absolut största, i dubbla bemärkelser. Han är 195 cm lång och har gett ut SJUTTON album. Han är dessutom förmodligen den enda mannen på jorden som passar i mustasch. Förutom alla dessa positiva attribut är han så där äckligt patriotisk som bara en amerikansk countryartist kan vara. År 2002 fick han en grammy för låten Where Were You (When the World Stopped Turning) som sammanfattar den masspsykos som jänkarna drabbades av efter 11 september-attackerna. Den är fin men svår för alla icke-amerikaner att ta till sig.

Freight Train är alltså Jacksons sjuttonde album och borde enligt mina beräkningar inte vara något direkt nyskapande. Och det hade jag rätt i, det låter ganska så precis som hans andra sexton album. Dock är Freight Train riktigt rackarns bra vilket var en härlig överraskning.

Det hela inleder med Hard Hat and A Hammer som är en typisk Alan Jackson låt. Den handlar om det simpla knegarlivet och hur mysigt det är (Alan har uppenbarligen inga egna erfarenheter på området, att cykla iväg till köttfabriken klockan halvsex på morgonen för att packa korv i nio timmar är sannerligen ingen dans på rosor). Låten är hur som helst bra.

Förutom titelspåret Fright Train och ett fåtal andra låtar är det mest ballader på skivan. Den finaste bland dessa är Til The End som är en duett med den magnifika Lee Ann Womack. Jag gillar också Big Green Eyes som kanske inte är någon fullfjädrad ballad på samma sätt men väldigt trevlig att lyssna på.

Det bästa med Alans Jacksons musik är inte låtarna i sig utan sättet han framför dem på. Han får till en sån härlig känsla i sina låtar som är få artister förunnat. Detta gör även att han kommr undan med en del tramsiga låttexter som jag aldrig hade accepterat från någon annan.

They should have made tail lights blue
So when I see them go
They’ll look the way I do
Just a pale blue glow
They should have made I can’t stay
Sound like I love you
(ur Tail Lights Blue)

Mycket töntigare än så blir det inte.

Betyg 4 (av 5)