Inspirerad av Lee Anns gästspel på Alan Jacksons nyaste har jag de senast dagarna återupptäckt hennes bästa skiva (enligt min mening) There's More Where That Came From (2005).Miss Womack har varit med i gamet ett tag, något som hon också själv verkar vara smärtsamt medveten om i den fina Twenty Years And Two Husbands Ago.
Looking in the bathroom mirror
Putting my make-up on
Maybeline can't hide the lines of time that's gone
Weighed 105 soaking wet
I'd knock him dead in that sundress
Had it all but just too young to know
But that was 20 years, 2 husbands ago
Många av hennes låtar går lite i den här bittra andan och på There's More Where That Came From är det i princip bara Happiness som påminner om något som har med lycka att göra och inte ens den är egentligen särskilt überpositiv i sitt budskap.
It's easy to get turned around I guess
On the road to happiness
För att göra en amatöranalys av Lee Anns känslomässiga tillstånd år 2005 skulle jag nog våga hävda att hon kände sig lite nere. Men den bästa musiken kommer ju sällan ur lyckorus utan snarare från de lite mörkare dagarna i livet.
Nu ska jag försöka sluta överanalysera denna skiva (hon kanske mådde prima och fejkade all denna bitterhet) och fokusera på musiken, som förövrigt är helt fantastisk.
Egentligen har inte Womacken någon extremt bra sångröst men hon har ett helt eget sound som är sådär snyggt nonchalant, på gränsen till falskt. Denna röst passar ypperligt till hennes deprimerande texter, oj nu gled jag visst in på det temat igen. Jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på vad det är som är så fantastiskt med hennes musik. Jag vet dock att There's More Where That Came From, I May Hate Myself In The Mornin, He Oughta Know That By Now och Twenty Years And Two Husbands Ago är sinnessjukt(!) bra countrylåtar.
Så för att sammanfatta: Lee Ann Womack är en lätt deprimerad medelålders kvinna med en halvtaskig sångröst som råkat göra ett av 2000-talets bästa countryalbum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar