Kerstin ser på TV: Atleterna

Säsong två av Atleterna var i lördags framme vid semifinal, de tre paren skulle alltså bli två. Kvar var otippat nog ett gäng halvskröppliga atleter. Till exempel Carmen som hoppar längdhopp och landar på knäna och Jennie som gnetar sig fram med bara en vettig hand. Linda är väl egentligen den enda av tjejerna som bär på någon form av atletisk ådra, men inte ens hon har egentligen imponerat. Är detta la créme de la créme av svenska kvinnliga amatöratleter så skäms jag över att tillhöra kvinnokönet.

Grabbarna har överlag varit bättre, Lasse som förvisso kanske petar in en och annan anabol steroid bland sina morgon”vitaminer” är väl på pappret och tidigare resultat den vassaste av dom, han har dessutom fördelen av att ha en bakgrund inom tiokamp. Typ exakt vad detta fåniga program består av. Stavhopparen Rasmus och fotbollsspelaren Andreas har också varit duktiga men ingen känns ju som någon superatlet.

Säsongens nästsista program var tämligen odramatiskt. Lasse och Carmen vann första grenen som var klättring, för övrigt den enda gren som snowboardåkaren Carmen är bra på. Sist kom Andreas och Linda som för ovanlighetens skull direktkvalificerade sig till slutduell. Där mötte de Rasmus och Jennie som förlorade nästa gren kulstötning. Rasmus sopiga kulstötningsteknik var väl det enda som riktigt lyfte lördagens sega program.

Slutduellen gjordes upp i löpskytte. Banan var patetiskt kort så det var snarare än ren skyttetävling än något annat och eftersom Linda och Rasmus visade sig vara allt annat än snipermaterial  fick de nesligt nog se sig utslagna snubblande nära finalen.

Nästa vecka är det final!! Väl mött då med ännu ett jättelångt inlägg som ingen vettig människa orkar sig igenom.

Carmen vad har du på armen?

Idol 2015: Första fredagsfinalen

I fredags drog äntligen Idol igång på riktigt. Antalet deltagare var nu efter audition, slutaudition och kval nere på tolv individer. Jag hävdade i föregående idolrelateterade inlägg att jag älskar varenda en av idolaspiranterna, kanske var det aningen magstarkt med facit från första finalen i hand.

Frans till exempel, som jag ändå gillar när han har en bra dag, måste väl snart ha satt sin sista potät i idollandet. Han var verkligen urkass i sång och utstrålning, men ser man ut som en liten körgosse kan man tydligen segla fram i livet på en räkmacka ändå. Ett par andra var också tämligen anonyma under kvällen, till exempel Anna-Sofia och Ida som jag inte för mitt liv ens kan minnas vad de sjöng.

Bäst under kvällen var istället Martin som verkligen rev taket med sin tolkning av "Some Nights". Axel från Norpan var också riktigt vass och hans formkurva går stadigt uppåt.

Hasta la vista fick vi säga till Lina som åkte ut. Hon var långt ifrån sämst under kvällen men svenska folket har ju aldrig varit så duktiga på att bedöma det. Jag gillade henne och tror hon kan bli nåt om hon bara glömmer alla goda råd från idoljuryn.

Kvällens bästa!

Spotifylista: september

Nu är den ljuvligaste av årstider här. Hösten! Nu slipper man grilla, bada, dricka vin på balkonger och hålla på. Det firar vi med en ny och fräsch spotifylista.

Denna gång bjuds man på countrytoner mestadels men även en del så kallad populärmusik. Till exempel har Nick Jonas av alla människor hamnat på listan. Jag upptäckte hans "Jealous" under Idols kvalvecka när lille Frans försökte sig på den svåra falsetten och nu fullständigt älskar jag låten.

Länk till listan här. Mycket nöje!

Äntligen slipper man den här skiten.

Ryan Adams - 1989

Den dryga countryrockaren Ryan Adams fick i julas ett infall att han skulle spela in en coverplatta av Taylor Swifts fjolårssuccé 1989. Många var vi som trodde att han skämtade aprilo men efter ett par etapper av inspelande var 1989 - The Ryan Adams Edition ett faktum.

Plattan är väl någon slags hyllningsplatta till Taylor Swift även om jag som är en cynisk liten jävel anar ett visst storhetsvansinne från Adams sida; att han med sin fantastiska rocktalang på något vis tror sig göra Swifts simpla pop en stor tjänst.

Men det är alltid fascinerande att höra orginallåtar göras på helt nya sätt, oavsett agenda. Det är ju därför vi alla älskar Idol och Så mycket bättre. Men frågan är om det blev så himla mycket bättre? Så klart inte. Taylor Swifts 1989 var en fullständig uppvisning i hur moders popmusik ska låta och jag älskar varenda låt på plattan trots att jag inte ens är någon stor popfantast. Ryan Adams version är föga förvånande en stadig samling låtar med hans patenterade såsiga sång och americanasound. Helt klart trivsam lyssning men varför göra sig besväret att göra om tretton av den moderna tideålderns bästa poplåtar? Jag kan inte komma på någon annan anledning än att man tror sig vara lite bättre helt enkelt.

Det faktum att Taylor Swift nu också kommer få ett rejält uppsving bland kreddiga kretsar tack vare en 40-årig manlig musikers godkännande tycker jag känns lagom fräscht. Men kanske har jag fullständigt överanalyserat detta oskyldiga verk för trots allt gillar jag ju skiten. Men inte i närheten av hur mycket jag älskar originalet.

Bästa covers: "Shake It Off", "Out Of The Woods" och "This Love".

Betyg: 3 (av 5)

Ryans 1989 finns på Spotify till skillnad från Taylors.

Kerstin ser på TV: Atleterna

Som utlovat förra veckan ska jag recensera resten av säsongen av den högst tvivelakiga lördagsunderhållningen Atleterna. Responsen från förra veckan var väl inte rungande entusiastisk från er läsare, kanske för att ingen vettig människa tittar på det. Men jag gör det och har väl heller aldrig brytt mig om vad som ligger i ropet, hashtag driver en countryblogg.

Igår fick vi tyvärr se slutet på sagan Emma. Vetlandatjejen som till vardags är truppgymnast och som man älskade att hata, men efter ett par program bara älskade. Igår vann hon och hennes boxarpartner Ali första grenen men fick som enda belöning att välja gren i duellen där de tillslut båda gick bet.

Men vi tar det från början (trots att jag redan avslöjat slutet). Första tävlingen var något så udda som löpskytte, alltså skidskytte minus skidor. Emma och Ali visade sig vara skapta för denna märkliga gren och vann storartat. Sist kom Rasmus och Jennie som annars brukar vara i topp och fick som straff direktbiljett till utslagningsduellen. Där skulle de möta förlorarna i nästa gren som var längdhopp.

Lasse som förra veckan betedde sig som en sur dampunge var denna veckan betydligt mer sansad och har ju som tiokampare givetvis en enorm fördel i längdhopp. Han hoppade längst av killarna men hans partner Carmen var kass, hoppade inte ens över fyra meter, landade dessutom på knäna och skämde ut sig fullständigt. Lasse och Carmen kom ändå tvåa. Vann gjorde Andreas och Linda som båda hoppade både långt och elegant. Sist kom tyvärr Emma och Ali.

Slutduell således för Emma, Ali, Jennie och Rasmus. Emma och Ali resonerade inte i termen av hellre fly än illa fäkta och valde fäktning som slutduell. Där gick det dåligt. Jennie och Rasmus vidare tämligen överlägset.

Tävlingen förlorade två härliga karaktärer, framförallt Emma kommer vara saknad. Hon hade många bra sidor, men särskilt atletisk var hon inte.

Alltid glad!

Idol 2015: Startfältet

Idol är inne på sin elfte säsong. Många programledare, juryer och inte minst idolaspiranter har passerat förbi genom åren. Man skulle kunna tro att programmet vore urvattnat vid det här laget men efter att Per Lernström tog över vid rodret säsong 8 tycker jag kvalitén stadigt gått uppåt. Jag gillar Per starkt, mer sympatisk människa får man ju leta efter. Det känns också som juryn efter dryga tio år på posten äntligen hittat rätt nivå i hur man behandlar sina medmänniskor, till och med djävulens lilla sändebud Bard har framstått riktigt gemytlig.

Årets stora tillgång är dock de fantastiska små idolerna. Vilket gäng alltså. Jag älskar varenda en av dem, nästan. Framförallt är det många härliga grabbar i år, det är lite tunnare på tjejfronten men Simon Zion väger ju upp lite med sin androgyna utstrålning.

Simon är en av mina favoriter givetvis. Med två smått fantastiska framträdanden under kvalveckan får man ju vara kliniskt deprimerad för att inte uppskatta hans showmannaship.

En lite yngre kille som jag gillar starkt är Frans Walfridsson, 17-åringen som är två äpplen hög men har den vackraste pojkstämma jag någonsin hört. Igår gjorde han mos av Rihannas "Stay" och sjöng sig till en speciell liten plats i den här countrybloggarens bultande hjärta.

Axel från Norrköping fick ett wild card av juryn och förvaltade det väl med en rörande version av Veronica Maggios "Snälla bli min". Inte ett öga tort alltså. Juryn grät, Per grät, Axel grät, publiken grät. Alla grät! Många sjunger egentligen bättre än honom men få har hans fina känsla. 

Magnus gjorde en solid insats i torsdagens kvalomgång och tog sig mycket rättvist vidare. Igår fick han dock svidande kritik från juryn, det var surt hit och pitchigt dit. Jag tyckte det var kanon, men kanske är jag tondöv för jag håller sällan med juryn i deras musikaliska omdömen. Klart är i alla fall att Mange har tävlingens glittrigaste ögon och det kan han säkert komma hur långt som helst på.

Enda tjejen värdig en plats på min topp femma är Amanda. I måndags bjöd hon på både rap och sång i och med en helt galen version av Iggy Azaleas "Fancy". Alla andra hade floppat en sån låt totalt men Ghetto Barbie seglade igenom det hela med störigt gott självförtroende. Utan någon konkurrens tävlingens vassaste tjej.

På fredag är det dags för säsongens första fredagsfinal. Jag är så exalterad att jag nästan pinkar på mig, hur känner ni?

Kvinnor kan!

Alice b live på Kafé De Luxe

På torsdagar råder numera Bubbelklubben på vårt lilla stamställe Kafé De Luxe. Det är aftnar fyllda med dans, öl, DJ's och en och annan livespelning. Det är riktat till studenter men även hårt arbetande kvinnor är välkomna. Igår var den stora akten Xenia Kriisin men på grund av bebis i mage tvingades hon ställa in.

Men vem bryr sig? Vi var väl alla där för att se förbandet Alice b?

Ni saliga själar som följt den hör bloggen ett tag vet att jag är ett stort Alice b fan, kanske Smålands största. Hon "slog igenom" 2012 med den självtitulerade debutplattan och har sedan dess varit min stora popidol.

Kvällen började dock långt före Alicespelningen med en måltid på Deluxe. Enligt programmet skulle det kosta att gå in efter kl. 20 så jag och Frida var på plats kring 19.30 för att äta för de pengar som vi annars lagt på inträdet. Enligt snålländsk logik blir då hela kvällen gratis och man kan unna sig hur många öl som helst! Tyvärr gick planen i kras då det visade sig att vi ändå behövde betala inträde, dock till reducerat pris då huvudnumret var inställt. Som en skänk från ovan tog bartendern oss sedan också för studenter så ölen kostade blott 40 kr glaset.

Man kan nästan påstå att vi slutändan trots allt tjänade en slant på den här kvällen.

Alice B entrade scenen strax efter kl. 21 lokal tid. Hon spelade mestadels nya låtar men även magiska klassiker som "I den här staden" och "Balladen om Brunnsparken". Hon gjorde en solid spelning men i egenskap av förband var den svidande kort. Alice hann dock charma hela lokalen med sitt tafatta mellansnack och sin vackra sångröst. Tyvärr är hon fortfarande tämligen okänd och det var med tungt hjärta jag såg henne packa ihop sin gitarr och mol allena ge sig ut i publikvimlet med en blaskig Tuborg i handen. Tyvärr var undertecknad (trots många billiga öl) nykter som en lärka och way too starstruck för att säga hej. Men jag har ju snackat med henne förr.

Instagram @barabaraberra

Nyktert var förresten ett genomgående tema på de unga studenterna i lokalen. Inte en överförfriskad själ i syne, jag vill minnas att man på min tid tog varje tillfälle i akt att svepa Mintu och krypa fram på ett dansgolv. Man hade ju så att säga inte ett jobb att gå till dagen efter, det var tider det!

Christian Lopez Band - Onward

Christian Lopez Band är en skönsjungande trio bestående av Michael Silver, Chelsea McBee och så frontfiguren Christian Lopez himself. Lopez är blott 19 år men har målats upp i Amerika som en 65-årig bluegrassmusiker från de mörkaste Appalacherna i en pojkspolings kropp. Åtminstone står det så på deras hemsida (fritt översatt).

Onward är trions debutplatta. Förutom Lopez äckligt perfekta stämma bjuds man på otippat genuin och härlig countrymusik. Som grädde på moset har pojken också skrivit så gott som alla låtarna själv. Många av dem går åt de lugnare hållet och det är lätt att dra paralleler till andra såsiga countrymusiker som till exempel Jason Isbell. Som av en händelse har de också använt sig av samma producent, Dave Cobb. Lopez ser också ut som en ung Isbell med bakåtslickat hår och proper skjorta.

Bästa spår på plattan är "The Man I Was Before", "Leaving It Out" och "Seven Years" men det finns inga direkta bottennapp bland de elva spåren. Kanske saknar man en given hit men som bakgrundsmusik framför brasan med en bira i näven skulle jag säga att Onward är tämligen perfekt.

En riktigt fin debutplatta.

Betyg: 3,5 (av 5)

Kerstin ser på TV: Atleterna

Atleterna på Sveriges television är inne på sin andra säsong. Det är ju mycket märkligt då jag aldrig träffat en människa som tittade på första säsongen. Men jag som har ett tämligen gravt TV-beroende har givetvis suttit som besatt framför rutan.

Showen går i stora drag ut på att ett gäng mediokra idrottsmän bor ihop och tävlar i diverse sport. Man tävlar ihop i par, kille och tjej. Man kan alltså ha den stora oturen att hamna med en partner som är helt kass, något som många stackare fått erfara då förvånansvärt stor del av sällskapet är urkassa på  just sport.

Ikväll hade vi kommit ungefär halvvägs in i tävlingen men på gund av de orättvisa reglerna är agnarna långt ifrån sållade från vetet. Det är fortfarande låg nivå på flera av deltagarna, framförallt är den mentala styrkan under all kritisk. Man kan tro att SVT barskrapat landet på de sköraste människorna de kunde hitta. För inte ska man väl behöva gå igenom en inre kris bara för man kommer sist i något så idiotiskt som stavhopp? Men jag klagar inte för underhållningsvärdet är givetvis högt.

Och kvällens avsnitt gjorde ingen besviken! Det var som att få en exklusiv inblick i ett sommarkollo för barn med oreglerad ADHD. Det var framförallt Lasse, gruppens starkaste kille, som fullständigt tappade det. Han blev efter ett dåligt resultat i bågskytte utsedd att duellera om sin överlevnad i tävlingen i klättring, en gren som han ogillar starkt på grund av höjdskräck. Det tyckte han var rysligt orättvist så han lämnade gruppen och sprang in i skogen i vredesmod. På vägen slängde han en jättekruka i backen som krossades i tusen bitar. Man får hoppas att någon liten ettrig redigerare målat upp en missvisande bild av Lasse för är han så där IRL så är det ju högst oklart hur han reder ut vardagen. Det visade sig dessutom senare att hans höjdskräck var av den milda formen då han lättsamt susade upp på klätterväggen och vann.

En annan karaktär är Vetlandatjejen Emma som verkligen varit usel i det mesta hon tagit sig för men ändå lyckats nästla sig fram då hon haft turen att duellera i grenar som fäktning och bågskytte där väl även en blind höna ibland finner ett korn. Idag vann hon plötsligt och slapp slutduell för första gången. Det var ett tv-ögonblick i klass med säsong ett av Mot Alla Odds när deltagarna nådde sin slutdestination Skelettkusten och kastade sig i vattnet. Inte ett öga torrt!

Säga vad man vill om SVT' s tönt-tv men jag är i alla fall glad att min tv-licens går till finansieringen av psykiskt labila motionärer i tajta funktionsdräkter som leker OS.

Favoriten Emma svävar till höger i bilden.

Tänkte ni att detta var ett onödigt långt inlägg om ett segt TV-program så kan jag glädja er med att jag tänkte recensera resten av säsongen. Så på återseende om en vecka!

Kelsey Waldon - "Don't Hurt The Ones Who Have Loved You The Most"

Kelsey Waldon är tjejen från Kentucky som i fjol kom från ingenstans och släppte en av tidernas starkaste countrydebuter. The Gold Mine som den lämpligt heter bjuder på elva sånger som går rakt in i hjärtat.

Glädjande nog är hon kanske på gång med nåt nytt för här står hon i en tunnel och sjunger en helt ny låt. Jag tror det är en orginallåt i alla fall baserat på gedigen Googlesökning.



Rättelse: hon kom ju från Kentucky.

Easton Corbin - "Yup"

Grabben med den murrigaste rösten i Nashville släppte i somras sin tredje platta. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på honom men det lilla jag hört låter trivsamt värre. Denna är ju till exempel själva definitionen av bra mainstream country. Yup.

Throwback Thursday: Ashton Shepherd - Sounds So Good

Nu var det flera månader sedan sista "throwbacken", detta torsdagstema som på bloggen handlar om att lyfta fram en gammal platta som jag gillar.

Denna torsdag har turen gått till Ashton Shepherds magnifika debut Sounds So Good från 2008. Här bjuds man på schvungig country från en sångerska med sällsynt krut i strupen. 29-åringen (blott 23 vid albumdebuten) hade oturen att födas i delstaten Alabama men fick som plåster på såren den coolaste sydstatsdialekten i branchen, och hon håller inte direkt igen på den i sång. Jag brukar vanligtvis störa mig på överdrivet Southern drawl som det heter i Amerika men Ashton kommer på något vis undan med det, det är till och med det bästa med henne. Lyssna bara på "Takin' Off This Pain" och "The Bigger The Heart" och försök att inte falla pladask för hennes genuina sydstatscountry. Helt omöjligt skulle jag säga.

Dessutom bjuder plattan på vackra ballader som till exempel "Regular Joe" och snyggaste skivomslaget typ någonsin.

Ashton Shepherd finns på Spotify. Där hittar ni även hennes två senare plattor som också är helt okej.

Too cool for pool.

Måndagstipset (på en tisdag): Baskery

Baskery består av Greta, Stella och Sunniva Bondesson. Det är inte en slump att de alla har konstiga förnamn och samma efternamn, de är nämligen systrar.

Trion har spelat ihop sedan 2006 och är glädjande nog inte femtonåringar utan faktiskt mogna kvinnor kring 35 jordsnurr. Trots detta har jag aldrig hört talas om dem förrän jag råkade snubbla över en artikel i dagens Smålands Country Club-nytt. På sidan fyra satt Greta med en banjo i knät och då var ju i egenskap av countrybloggerska och banjokonässör så illa tvungen att skriva en rad om dem.

Musikstilen är gapig folkcountry. Instrumenten består förutom banjo av gitarr och kontrabas. Jag har egentligen lyssnat på dem för lite för att uttala mig, men det har ju aldrig stoppat mig förut. Jag gillar gruppen som fenomen men deras alternativa country är något för alternativ för min smak. Dessutom lirar Greta sexsträngad banjo vilket får klassas som fusk. Men hon, Stella och Sunniva kan absolut sjunga och det finns säkert ett par fina låtar att vaska fram i deras repertoar. Så jag ska fortsätta lyssna och kanske komma med en snäppet mer professionell rapport vad det lider. I väntan på den kan vi titta på några youtubeklipp av de tre vackra systrarna.